Min pappa – Per Stenson som fyller 80 i höst – har nog bra gener. I alla fall i knäna, där han inte har det minsta ont. Ibland blir han förkyld och när han nyser skallrar glasen inne hos grannarna, men värre än så är det inte.
För nåt år sedan kom han med en svullen arm.
Under två månader lät det så här när vi pratade:
– Gå till doktorn!
– Näää.
– Pappa! Gå genast till doktorn!
– Nääää. Äsch. Fjåsigt.
– Nu ringer jag till doktorn!
– Nej.
– Jo!
– Nä!
– Jooo!
Till slut ryckte jag telefonen ur handen på honom och ringde till vårdcentralen under det att han stod och berättade hur ovanligt fin pingis han hade spelat de senaste månaderna trots den svullna armen.
Diagnosen kom efter en snabb undersökning: borrelios.
Efter ett års medicinerande och provtagande och vilande och jag vet inte allt, fanns bara ett symptom kvar: ovanligt fin pingis. Enligt läkarvetenskapen kan nämligen borrelios göra att nervbanorna påverkas – till det bättre.
I söndags åkte så pappa ner till Helsingborg för att delta i EM i veteranpingis. Jag har berättat om dylika tillställningar förut, eftersom det är så fantastiskt att se alla stapplande gamlingar på strakben försöka ta sig uppför och nerför alla trapporna i alla idrottshallar. De håller sig krampaktigt i ledstänger, rollatorer, käppar och varandra.
Tills de kommer in i pingishagen. Vips, hoppar de omkring som Rocky på lätta fjät. Studs, studs, smash, loop, skruv och kantbollar i en hel vecka. Pappa skulle vara med i både singel och dubbel och med sin dopade borreliaarm är han ju numera nästan ostoppbar.
Men. Dagen innan EM satte igång, gick pappa på stan med sina pingispolare.
Där flanerade de på stan. Förmodligen stapplade några av dem. Med båda händerna i jackfickorna som en tonåring, fokuserade pappa mer på nåt annat än sina stora fötter – som ledde honom rakt på en refug.
– PLADAFF!
Pappa föll handlöst rakt på sin egen näsa. Ögonbrynet dämpade fallet lite, men i både näsa och ögonbryn finns oanade mängder blod. Pappa satte sig upp och blodet sprutade. Människor runt honom ringde 112 och bad om ambulanser. Ingen av polarna var från Helsingborg, varför de inte visste att de befann sig 200 meter från akuten.
– MEN HERREGUUUD, skrek jag i telefonen till honom när han berättade detta. TOG NÅGON EN BILD?
Näää.
Att köra en ambulans 200 meter från akuten i Helsingborg tog 20 minuter, så under tiden blev pappa ompysslad av sina kompisar. En förbipasserande, ung mamma slet upp en nyköpt blöja som hon tryckte i ansiktet på honom.
– MEN HERREGUUUD, skrek jag igen. TOG NÅGON EN BILD PÅ BLÖJAN?
Näää. Och ingen bild på akuten eller på läkaren som skrattade gott åt hur brosket i näsan hade mosats. Omplåstring och utskrivning, tjoff, tjoff.
Så satt han där på sängkanten morgonen när EM skulle inledas. Näsan påminde om den här:
Det gjorde ont nästan överallt och pappa tänkte:
– Jahaaaa. Här har jag laddat i ett helt år [sedan han kom tvåa i SM] och så stupar det hela på en refug. Men äsch. Jag testar. Jag kommer rätt långt på rutinen.
En vecka senare kunde vi konstatera att pappa åkte ut i kvarten och att han blev i särklass bäste svensk i singel. Alltså på delad femteplats med några andra. I EM. Lika bra gick det i dubbel. Alltså i Europamästerskapen!
Och du spelar basket?
Hur har du det med refuger?
Undrar när den där segheten ska sätta in i vår generation?
Själv är jag spröd som ett urgammalt havreflarn. Men jag skulle vilja vara en kolakaka.
Härmed införs Lottens pappa på min idollista. Stavningsfuriren vill i stället att han införs på idylliska, och det är ju fint men fel. Idol!
Tänk alla blöjor jag låtit bli att ta kort på genom åren, stackars Lotten och alla andra. MEN vad jag vill bli som din pappa (minus snubblet) när jag blir åttio! Minst femma!
Dialogen där uppe låter som när min lilla Mamma och jag var i Paris och en kväll åt på en liten krog på Rue de l’Arbre Sec (kusligt namn) och där tyckte jag att det var dags för Mamma att prova på sniglar. ”Mamma, jag beställer sniglar åt oss till förrätt.” ”Nej, Råttan.” ”Jo, Mamma.” ”NEJ, Råttan.” ”JO, Mamma.” ”Nej,Råttan.” Sniglarna kom in. ”Det var ju gott.” Visste väl jag att hon skulle tycka.
Till skillnad från Lottens mamma var min lilla Mammas kunskaper i franska ganska rudimentära. En fransk kompis till mej var på besök, vi pratade franska och Mamma var totalt tystlåten. Så plötslig utbrast hon: ”La France est une partie de l’Europe.” Denna mening poppade fix och färdig upp ur minnets dunkla valv. Den franske vännen såg något brydd åt. ”Det var den första meningen i min lärobok i franska”, förklarade Mamma.
Grattis, pappa!
Fantastiskt! Man kan bara hoppas på att ha liknande förmågor i den åldern, i alla fall vi utan Stenson-gener. Lite förvånad är jag dock att fadren inte såg till att det blev bildbevis. Nog borde han känna sin dotter vid det här laget. Ni får ha ett snack om den saken. Fast huvudsaken är ju att han är okej.
Ja, jag håller helt med om att pappa inte alls skötte dokumentationen som han borde, så jag ska ge honom en avhyvling.
(Apropå ”avhyvling”, så ska jag samla på mig ord och uttryck som dagens 15–25-åringar skulle kunna känna sig nyfikna på för att de inte är helt bekanta. Med orden that is.)
Lotten-pappan är en sann hjälte. Krya på sig! Och inga mer oplanerade refugmöten!
Angående ord och uttryck: Förmiddagens långa och lönlösa spaning efter kavring (till planerad silltårta) i min närbutik slutade med att jag frågade en ung kvinnlig anställd om hon visste var den fanns.
— Kavring? Vad är det?
Ni är så lika, du och din pappa!
och tack fört idag!
”Ety” är inte nåt särskilt frekvent ord. Vi var borta på middag i går och värdinnan hade tagit som sin uppgift att lyfta fram detta lilla korsordsord. Vi jobbade som djur med att infika det så ofta vi kunde i konversationen.
’Vi jobbade som djur med att infika det så ofta vi kunde i konversationen.’ ety vi då gladde vår värdinna.
Etyär ett ord jag sällan inflikar i konversationen ity jag använder ett annat ord med samma betydelse.Värdinnans ”ety” kanske är en dialektal variant, säjer jag som gärna vill tolka det hela positivt. Eller sluddrade hon? (Kvällen inbringade dock en kork till Fia!)
Lotten filmschärna, det måste väl vara du som har fjäderboa idag?! Å schampanj?! Å privatschåfför i rålls råjs eller nån limmåsiin?!
Eh. Jag vet så rakt inte varför jag både interrobangar och stavar orden ungefär som de låter. Eh. Jag råkade tydligen i affekt.
Ooooh, jag är så lite filmschärna idag så jag har aldrig känt mig så lite schärnig evööör! Jag har nämligen åkt ersättningsbuss och sådana låtsaståg gör fan hela världen grå och trist!
Nu ska jag leta efter knark till mitt satans knähelvete. Ni kan få bildbevis strax; fotot är inte arrangerat – jag sitter just nu och letar bland alla våra Ipren, Ibuprofen, Alvedon, Pronaxen, Ibuzin, Paracetamol Apofri, Voltaren och Diklofenak.
Aj. Fy då.
Jösses vad jag svär, felåt! Här kommer bild på knarkjakten!
Oj. Många piller. Må du hitta en kombination som hjälper!
Eskilstuna pingis är naturligvis känt för Kjell Hammarn Johansson, men har också en fd mästare på damsidan i Inga Brehmer (mor till en av familjens bekanta) – för lokattidningsartikel:
https://www.ekuriren.se/sport/hade-jag-varit-ung-i-dag-hade-jag-satsat-pa-fotboll/
Tack broder Tomas. Minns att du berättat att den vinnarskallige och sportartive Bert, familjens ”amerikastimendiat”, blev synnerligen irrriterad över att ha besegrats av skolkamraten Annikas mor Inga Brehmer.
Accepterade dock faktum med högmod, när han fick några av Ingas många meriter uppräknade för sig
Vinnarskallig är ett bra ord.
Jag fick Voltarengel utskrivet i dag för en ond axel. (Inte detsamma som en ond Axel.)
Förra läkaren som jag besökte i februari för samma sak tyckte inte att det var nån mening med sånt. ”Om du hade varit mager hade det kanske funkat” sa han. Men den här lille iranfödde 28-nånting-doktorn tyckte absolut att det vore vettigt och förde saken på tal själv utan att med ett ord insinuera att jag är för fet för värkgelé.
Min pappa hade säkerligen gjort som Lottenpappan. Men det hade inte varit tal om det ifall det gällt något så onödigt som idrott. Om det hade varit en bil som behövde lagas, ett hustak som skulle läggas om eller en stor släktmiddag som skulle ros iland hade han garanterat gett järnet. Med smärre blessyrer eller större skador.
22 kommentarer på nästan två dygn. Är det ett tecken på sommarlättja, svårmod, mjältsjuka – aka spleen?
Då kan det behövas lite intälläktuell stimmulans. Här kommer den:
Vad är det som visas på bilden? Lätt är det inte. Men den är lättare nu än den var när den tappades bort i oredan för cirka tre månader sedan.
Bakgrunden har en liten aning med saken att göra. Men inte mycket.
Är det en gammal tryffel? Det gissar jag ety (felstavningen låter generösare, eeeeety, jämfört med de korrekta, lite snålare iiiiity) den står på en bok som handlar om läckerheter, tror jag. Elller är det en mumifierad avocado?
Gammal tryffel fanns förvisso i huset under ett drygt halvår. Min syster förbarmade sig över den för några veckor sedan. Den hade verkligen krumpit.
Mumifierad stämmer ganska bra. Men tänk korsblommig.
Kålrot!
Ninja! Nu måste jag hitta på nåt nytt. Undrar om jag ska ta mögliga bönor … Såna som man spiller.
Förresten – det är väl den som golar som ska görat?
Det vettef*n … först tänkte jag nöt, men det är den bra stor för. Mumifierad är nog ordet, men vad? Ett äpple? Någon form av frukt, för den där gropen överst ser ut som ett skaftfäste.
Annars är det Einsteins förkrympta hjärna. Eller Einsteins hjärna som barn, då.
Nämen … kom svaret medan jag tänkte högt (eller vad det heter när man skriver och — haha — tänker samtidigt)?
Kålrot. En svensk tiger?
Lär ha funnits mängder i skandinaviska källarförråd innan potatisen introducerades och blev populär.
https://en.wikipedia.org/wiki/Rutabaga
Näe, var inte det rovor?
”Vad vinkar rovan”, sade man enligt Ekenssnacket förr när man ville veta vad klockan var. Lika realistiskt som att ”åka till Plåsterhuset i en Tjingelingdroska efter en Tjottablängare”.
Folk i Stockholm talade helt enkelt inte så men det impade ju på lantisar, så diverse revymakare och spexare gjorde det till en sanning.
(Själv vred jag lite på det och undrar stundom ”Vad vinkar tavlan?”).
Men rovan är ju helt autentisk slang för klocka. Liksom dinkan. Liksom att säga ”en annan” om sig själv, för att visa övlig anspråkslöshet.
Ninja: OK, Rutabagas , och andra rovor.
Visst är ”rova” autentiskt och ännu gällande, men knappast de andra orden.
Jaha?
En halväten haggis med neeps and tatties avnjuten vid mitt senaste besök Edinburgh.
(Ordet rutabaga följde med växten från Sverige till Skottland en gång under Gustav III tid sägs det. (skriver man kanske Gustavs III tid eller Gustav III:s tid))
Lyssna på den mycket speciella berättelsen som handlar om hur rotabagga (som det heter på västgötska) kom till Skottland och ett fantastiskt fartyg som ligger sänkt vid Djurgårdsbron.
Oh, ända sedan Skogsgurra lade ut bilden på kålroten (som jag, om jag inte fokuserar, alltid stavar kolriten), har jag letat efter en förtjusande bild på en hög med bortglömd potatis (2004).
Måste nu erkänna mig besegrad av mitt eget fotoalbumsslarv. Gaaah.
Papparapport: han ser numera ut som en gammal kålrot runt ena ögat och näsan ser ut som en bakad potatis. Och kvinnan med blöjan har letat upp honom och frågat via sms om han mår bra!
Vad vill ni månne att jag bloggar om imorrn?
Man får önska här, och sedan brukar det bli så att jag skriver om nåt helt annat – men era önskningar är alltid 1) roliga 2) inspirerande.
On topic för en gångs skull:
Man kan också roa sig med att titta på när Jörgen Persson och J-O Waldner skojspelar bara för att de är helt jädra underbara. (Länken är inställd på att starta på rätt sekund.)
När folk gafflar om att den däringa Zchlatan är bästa idrottsman och så så tycker jag-trots idrottsointresse- att de glömmer bort de svenska pingislirarna.
Att vara vördad legend i Kina schmäller högre än att vara diva runterikring i Europa.
Lixom.
Jamen, fler såna häringa-eller däringa- bortglömda men jävligt bra idrottare. Är inte det ett bloggämne som kan intreschera?
Arne Borg som simmade i hatt och cigarr.
Mora-Nisse och Sven Pettersson
Simmhopperskan i solskensolympiaden.
Nora-Anna!
Ursäkta att jag hoppar in och gastar missinassen, men jag har läst en halv tråkig bok (andra halvan får jag väl läsa i morgon för just nu ôrker ja’nte mer) och måste rensa hjärnan innan jag går och lägger mig.
Känn er som piprensare.
Även jag föreslår något om bad och sim. Skillnaden mellan att bada i insjö, bräckt vatten, saltvatten eller pooler eller annat av diverse slag med olika slags vatten uti.
En liten hög med ord som en del unga kanske inte greppar: Skutor, skulor, syssla, måg, socken, skälmsk, en sprätt, förgäta, på pränt, sällhet, bräm.
Har nu läst ända från Ingelas Voltareninlägg, där jag först läste Voltar-engel och blev sittande och funderade över sjukvårdsänglar.
Idag river vi ogräs i föräldrarnas trädgård. Den sysslan är föga frekvent vid stugan, där vi mest är glada om det växer något överhuvudtaget.
Vill någon läsa en riktigt jäkla dålig bok på 600 sidor, ta en deckare av Tom Clancy.
(Ibland blir man på dålig bok-humör.)
Ett riktigt bra motgift när man är på dålig-bok-dåligt-humör är att läsa Ödmården av Nils Håkanson.
Man blir glad och förundrad. Den ska smakas i ganska små portioner som får sjunka in i själen.
Hm. Är just nu DJUPT misstänksam mot bra litteratur. Ska kanske våga mig på att bläddra lite försiktigt i Ödmården?
Den eller någonting om Dronningen av Blandings kan rekommenderas för den som är DJUUUPT misstänksam. Historier från Färs eller Sällskap för en eremit fungerar också.
Nyss läste jag ut Swede Hollow av Ola Larsmo, om svenska invandrare i USA. Den får Mobergs utvandrarböcker att framsstå som rena Bullerby-skildringen.
Nu blir det En sommar med Proust, med artiklar av olika författare, mest franska.
Så idkar vi högläsning. Det är bra för mina stämband och jag läser Ture Sventon i London för Lille Maken medan han ritar och plitar.
Skulle gärna träffa på en Voltar-engel. Bara inte voltan var utförd på nån slags anstalt. Hellre då på en kvadratisk matta stoppad med renhår.
SG: Dronningen vackrare än Merab?
Det beror på vem man frågar. Men är det inte lite som att jämföra äpplen med päron? Jag vet vem lord Elmsworth väljer.
Kommer just från en liten enkel tillställning med Kent Lundberg. Den här gången med Jussi på svenska. Förra gången var det Elvis. Vi har det bra på landet. Och gratis parkering.
[…] inte nämnvärt störd av sin rejäla karda. När jag till slut fick iväg honom till en läkare, visade det sig vara borrelios. Nu kommer jag väl inte att få samma erfarenhet – tyvärr. För han blev en bättre […]
[…] jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har […]