Jag och pappa har ju varit på roadtrip, vilket närapå tog död på bloggandet. Inte en sekund hade jag över och somnade gjorde jag så fort jag lade mig ner och 2 170 olästa blogginlägg har jag i min rss. Visserligen har jag hunnit uppleva mer än på ett normalt halvår, men det här med skriva dagliga inlägg har skapat ett förfärligt beroendemonster: jag längtar skärmen, jag längtar tangenterna där bloggare jag knattrat.
Det känns alltså lite som när man har glömt att borsta tänderna.
På väg ner genom Sverige satte jag underligt nog näsan i vädret som en jädra storstadsbo ett par gånger – vilket förvånade mig. Jag – som ju bor i en stad med blott 100 000 invånare och som har spelat basket på norrbottniska, skånska och sörmländska landsbygden – fnissade larvigt åt sådant som inte är vanligt i min värld. (Ajabaja, kom ner på jorden!)
- Macken användes som hak där man i orange skogshuggartröja umgicks som på puben fast utan öl.
- Konditoripersonalen stirrade på mitt betalkort och sa ”men vi tar inte kort, vi har aldrig tagit kort, det är bara Nilsson på hörnet som tar kort!”.
- Kommer strax-lappar satt på låsta butiksdörrar precis när som helst på dagen.
- Barnvagnar med sovande barn stod utanför matbutiken – utan föräldrar i sikte.
- Olåsta cyklar! Överallt!
Och ni ser – visst är det underbart? Jag som tjatar om tidsmaskiner och dito resor lovar härmed att aldrig mer tänka ”men gah, bah och fnys” utan bara ”åh, 1977”.

Pappa och jag stannade igår för att äta lunch i ett samhälle där drygt 1 000 personer bor. (Jag anonymiserar och hittar på alla namn nu när jag för en stund kliver upp på mina höga hästar igen.) Alla brevlådorna längs huvudgatan hade små lappar med ”Ullis sy & stick”, ”Jompas verktyg & kraft” samt ”Persson och Olssons strumpimport”. Första pizzerian hade vinterstängt, den andra hade öppet 13–17 och den tredje hade en lapp på dörren:
”Kommer strax, är hemma hos Ralf!”
Vi klev därför in på ”Peggys café och restaurang”. Där fanns det tre rätter att välja mellan:
- kaffe
- ärtsoppa
- höstgryta
Den otroligt glade kocken var pensionerad bilhandlare medan den extremt otrevliga servitrisen Peggy var pensionerad banktjänsteman. Vi beställde en ärtsoppa och en höstgryta och satte oss ner vid ett bord. Då kom Peggy med arga ögonbryn:
– Nej! Ni får inte sitta där! Där får bara mina stammisar sitta! Dom kommer snart!
Vi flyttade oss snabbt medan pappa började spana efter toaletten och gick inåt i lokalen. Just då ville Peggy ha betalt.
– Det blir 150 kronor! ropade hon mot pappas håll.
– Ursäkta, har ni en toalett? svarade pappa som faktiskt hör ännu sämre nu än han gjorde i sin ungdom.
– Jaja, du ska få gå på toa om jag bara får betalt först! sa Peggy och höll ut handen.
– Toalett? sa lomhörde pappa och tittade förvånat på handen.
– Pengarna först! sa Peggy. Etthundrafemti!
När stammisarna kom, erbjöd Peggy dem backning på ärtsoppan och jag tror till och med att de fick gå på toa utan att betala först. När pappa köpte en glass föreslog han själv att den borde kosta 15 kr.
– Femton va?
– Sexton.
– Sexton? Blodsugare där! sa pappa skrattande på pappors skojfriska vis.
– Ja. För. Det. Står. Sexton. Här.
Sa Peggy sådär sammanbitet så att man bara måste skriva punkter mellan varje ord.
Men maten smakade alldeles utmärkt!

Kocken kanske hade tyskt påbrå?
Erbsensuppe mit Wurst.
Njae, han hade faktiskt sörmländskt påbrå, Örjan!
Åh, inte anonymisera! Bjärnum och Vittsjö och Emmaljunga och Degeberga och … Ja, det är ingen ände på metropolerna.
(Sa jag *kärleksfullt*.)
Mhm, jag håller med, Cruella. Men jag är liksom rädd att förstöra för Peggy och hennes man. (Eh, bror? Jag har ju faktiskt inte en susning om deras inbördes relation.) ”Bloggare har makt!” Jojamen om man inte vill ha makt då? (Hjälp, jag måste vara mesigast i Sverige.)
Men ok, samhället ligger någonstans på vägen mellan Karlshamn och Kalmar. Och börjar på B.
Alltså, det är roligare med smått och eget än stort och lika. Gimme Peggys over Donken any day!
Tror jag har skrivit tidigare om favoritpizzerian på väg till fjälls där det står arga handtextade lappar hela vägen fram till kassan om att man absolut INTE får ändra pålägg på pizzan. Inte en chans att byta skinkan mot räkor på capricciosan, punkt slut. Jag som gärna äter en av deras supergoda pizzor precis enligt meny får ändå lite lust och bara testa vad som händer om man kommer till kassan och ber att få ändra bara liiite. Men jag hejdar mig.
I Öjebyn finns paltzerian och i Pite en Pizzeria ängel- och salladsbar. Den heter alltså Ängel, men något med skiljetecken och avstavning på skylten får det att se ut som att de serverar änglar.
Vilket innebär att även jag blir serverad, förstås.
Finns där en Tempo-butik, en hamn och ett bussföretag? Och ett industriområde som heter som en viss köp- och säljmarknad?
Jag hoppas du indexerat hålorna.
Pling plong, Sanna har härmed vunnit en halv t-shirt! (Du har helt rätt, men jag har inga hela t-shirtar ännu.)
Å en t-shit! Vilken halva?
Baksidan!
Nä, nu ska jag indexera hålor.
Okej, det där var ett auto-correct-misstag.
Det bästa med bloggande måste väl ändå vara att om man innan man startat blogga hade blivit sur och funderat till vilka instanser man kan skriva och klaga på icke-service etc., så blir allt efter man börjat blogga bara trevligt bloggmaterial. Tänk vad det gör för blodtryckshälsan.
Sanna: Jag såg inte ens shiten!
Dina: Exakt — och det säger jag varje dag. Idag eldade jag upp mig våldsamt på att jag hade betalat 49 kr på en grej som inte funkade. I två sekunder. Sedan kom jag på att jag kunde blogga om det och blev jätteglad. I två sekunder. För säljstället lade sig platt och gav mig tillbaka pengarna som den mest självklara sak i världen. Och vips, var det inte intressant att blogga om längre …
Sörmländsk påbrå. OK
Men man kan ha flerdubbelt påbrå.
Kusinbarn har sådant eftersom utlandsfödd mor.
En av dina kommentatorer, född i Sverie, har både västmanländskt och tyskt påbrå,tack vare sina där födda föräldrar.
Själv har jag ätit gul ärtsoppa med skivad kokt bockwurst på Hauptbahnhof (?) i Berlin. I början 70-talet.
Men du fick ju inte bockwurst, utan falukorv.
Det strider ju mot dubbla traditioner.
Nej jag håller inte på med kampsport.
Förlåt ju,..ju……
Jag var på roadtrip med min mamma för många år sedan och råkade också hamna i B…….a. Vi drällde omkring letandes efter föda, mamma försvann plötsligt och när hon dök upp igen var hon åtskilliga tusen kronor fattigare. Hon hade hamnat på ett opalsliperi och blivit övertalad att köpa en sten av en (enligt hennes utsaga) mycket söt och trevlig ung man.
Stenen ligger kvar orörd i sin ask i hennes garderob och vi har aldrig vågat besöka B…….a igen.
Inte hittade vi något att äta heller. Peggy’s var nog inte uppfunnet då.
Man behöver inte åka så långt för äventyr och många av de största kulturkrockarna jag upplevt har varit på hemmaplan, inte i andra världsdelar.
Hear, hear, Åsa! Jag försökte kulturkrocka nere i Grekland häromåret, men allt var bara helt normalt.
Luna, ja självklart. Sanna, hoppas att du får insidan.
Nämen PK, utsidan är ju så mycket bättre!
Min make bloggar för lite! Nu ropade han att klockradion stod på 25.39. Men när jag kommer störtande med kameran för att föreviga undret så har han ställt om den!
Får man göra så?!
Jag förstår att dina upplevelser utspelar sig i sydligare nejder. Tänkte därför ge en antropologisk rapport från södra Lappland.
Macken användes som hak där man i orange skogshuggartröja umgicks som på puben fast utan öl. Här i hålan: Helt normalt. gäller även för kiosken, skoterverkstan och skogstjänst för att inte tala om färg- och byggaffären där man kan lära sig nästan vad som helst i hantverksväg bara man lyssnar.
Konditoripersonalen stirrade på mitt betalkort och sa ”men vi tar inte kort, vi har aldrig tagit kort, det är bara Nilsson på hörnet som tar kort!”. Här i hålan: Vi är ganska moderna. Här tar alla kort utom bok- och pappershandeln.
Kommer strax-lappar satt på låsta butiksdörrar precis när som helst på dagen. Här i hålan: förekommer då och då i butiker av typen handarbetsaffär. Även grillkiosken praktiserade detta flitigt ett tag, gärna mellan elva och ett. Har dock nya ägare sedan en tid tillbaka.
Barnvagnar med sovande barn stod utanför matbutiken – utan föräldrar i sikte. Här i hålan: Helt normalt.
Olåsta cyklar! Överallt! Här i hålan. Helt normalt. Men just nu är det inte cyklar utan sparkar. Ofta med kasse från förra affären på handtaget medan man är inne på Konsum och köper ett par liter mjölk och ett paket husmans.
Tack, Ingela!
Nu är frågan om lås- och säkerhetshysterin samt alltidöppetgrejen kommer att komma till hålorna också eller om människorna här i schtaaaaan kommer att tröttna på hela alltid och flytta ut till hålorna igen?
För visst är det trist att låsa cykeln var tionde meter ibland?
(Det är inte utan att jag själv är innerligt trött på allt låskrångel, nyckelbök och tjuvtjafs. Men till kallare och mörkare breddgrader längtar jag inte. Än.)
Och nej, Cecilia N. Så gör man inte. Gå bums och ställ maken i skamvrån.
Once upon a time … (eller Agneta minns)
närmare bestämt 1954 så kom jag som tolvåring cyklandes till B- – -a och övernattade på vandrarhem där tillsammans med nästan sextonårig storasyster, samt en kompis till mig som var tretton år. Vi var troligen sommarens första besökare på vandrarhemmet eftersom den som förestod det hela höll på att sopa upp vinterns damm och fluglik då vi anlände. En hel skyffel full. Då fanns inga pizzerior på orten, men väl en slottsruin eller liknande – någon sorts försvarsanläggning från 1400-talet eller så. I min föreställningsvärd ser B- – -a fortfarande ut precis som orten som har lagrat sig i mitt minne.
För övrigt cyklade vi så här: Jönköping–Nässjö–Eksjö–Vimmerby–Västervik–Oskarshamn varifrån vi tog färja till Öland. Öland cyklade vi runt utmed hela kusten och tog sedan färja till Kalmar (någon bro fanns inte då) –B- – -a–Karlskrona–Ronneby–Karlshamn–Sölvesborg–Kristianstad–Tollarp–sedan ut till kusten igen nämligen till Haväng, där vi stannade två dagar, bodde i halmtaksförsedda Skepparpsgården som nog var rätt nyetablerad som vandrarhem då. Därefter trampade vi vidare utmed Skånekusten – Simrishamn–Ystad–Trelleborg–Skanör-Falsterbo–Malmö–Lund–Helsingborg där vi firade midsommar med vår morfar. Sedan satte vi oss på tåget eftersom vi ville hem till den totala solförmörkelsen 30 juni som enligt expertisen skulle vara extra total i vår nordsmåländska trakt.
Under hela cykelfärden bodde vi på vandrarhem, lagade frukost och kvällsmat på ett litet triangiakök och intog middag i allmänhet på någon Mjölkbar eller något stadshotells Bakficka.
Vi kan ha ett specialhörn i kommentatorsbåset som heter ”Agneta minns”!
Tänk vad ni kunde — och du som bara var tolv år (och inte ens hade mobiltelefon).
Det kunde också heta »Agneta minns fel«! Ty den lilla orten B—a cyklade vi bara genom. Övernattade gjorde vi i det från vinterns fluglik befriade vandrarhemmet i Kristianopel och det var också där det fanns rester av någon gammal försvarsanläggning i form av stenmurar. Den härrörde nog från 1600-talet och inte 1400-talet.
Mobiltelefon hade vi inte, men telefonkiosker fanns det rätt gott om och en gång varje dag ringde vi hem och förtalte hur dagsetappen avlöpt. Storasyster hade en splitter ny Monark med växel och handbroms och hastighetsmätare, själv trampade jag runt på mammas rejäla damcykel från början av trettiotalet. Kanske var det en Rambler, Hermes eller varför inte Kärnan från mammas födelseort Helsingborg.
Tyvärr tror jag att lås- och säkerhetshysterin smyger sej på oss. För tjugo år sen var man inte så noga med att låsa ytterdörren, men det gör man nog oftast numera. Det hände nog att man låste då också, men nyckeln kunde gärna sitta kvar i låset eller hänga på en spik brevid brolampan. Låsningen var mer som ett sätt att tala om ”vi är inte hemma just nu”.
Cykeln låser jag bara på jobbet där den står hela dagen i full åsyn av ett hundratal tonåringar samt vid större nöjestillställningar. Under bärplockarsäsongen låser man också det mesta med en annan omsorg. Fördomsfullt – kanske, men nödvändigt. Förra året stals bl.a. en snöslunga ur ett uthus!
Alltid öppet under öppettid är förvisso praktiskt i butiker av nyttokaraktär. När det gäller stick- och brodérutrustning och bok o papper spelar det inte så stor roll. Man kan ju komma tillbaka efter Konsum. Matställen bör dock ha öppet under lunchtid, det är min bsetämda uppfattning.
Förresten är alla hugade välkomna till alla hålor i alla delar av landet! Här är det 8 grader kallt och vitt ute, klart och friskt, helt perfekt. Gummistövlarna går inte att sladda omkull i för de är insmorda med gummistövelsmörj och står i skrubben tills i april, precis som det ska vara.