Månad: augusti 2012

Dagen då den djefla datorn dog

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2012 14:14

Faktum är att jag klarar mig bra mycket längre utan vatten och bröd än utan dator.

Jaja, vad ”klarar mig” innebär är förstås en definitionsfråga, men symptomen är snarlika. Till exempel dessa – i tur och ordning

förvirring
koncentrationsstörningar
ilska
insikt
oförmåga till relevant åtgärdspaket
ännu mer ilska
vredesutbrott.

Om jag i detta skede får i mig något – eller om datorn börjar funka – är livet blott en dans på rosor igen. Men.

Detta har hänt de senaste dagarna:

Gammeldatorn gick i vila och började tuta, men gick att sparka igång ibland.
Ny dator beställdes av Inwarehouse eftersom den gamla faktiskt var tre år gammal – och så länge har jag nästan aldrig haft en och samma dator.
Nydatorn kunde inte levereras av åkeriet eftersom det hade försökt nå oss men vi ”inte var hemma”. Att jag hade satt upp lappar på dörren med ”VI ÄR HEMMA” och ”PLINGA PÅ BÅDA KNAPPARNA” funkade liksom inte. (Jag fick åka och hämta paketet på andra sidan stan istället.)
Nydatorn packades upp och all information överfördes under natten.
Gammeldatorn pensionerades på morgonen den 29/8, samtidigt som nydatorn på ett utmärkt sätt sattes i tjänst.

Och jag var glad. Nya datorer är så blanka och ofläckiga och tangenterna är så matta och sköna. Bokstäverna bildar vackrare ord än vanligt och deletetangenten är så skön att trycka ner att det är en ren fröjd att killa sina darlingar. Men.

Detta hände under förmiddagen:

Nydatorn gick inte igång. Efter bara åtta timmars felfritt fungerande. Stendöd var den. Olika sladdar (som även kallas laddare eller adaptrar) testades — men nydatorn var lika död som C3P0 när han inte går igång och R2D2 inte är i närheten och kan fixa honom. Så … vad gör man när man är beroende av en fungerande dator för att kunna jobba och bara har två trasiga att titta på?
Man stjäl i detta panikläge en dator av ett av barnen. (En iBook G4 från 2003.) Det här skapar en oreda i successionsordningen och alla blir arga på allt (se översta punktlistan i detta inlägg).
Man kommer på att man har glömt att äta.

Detta hände under eftermiddagen:

Jag ringde till Inwarehouse och fick sitta i telefonkö med be-dröv-lig musik i en halv evighet. Inte nog med att musiken var kass, den var dessutom skorrig – som en radiokanal med störningsbrus eller en LP-skiva som spelas med damm på pickupen.
Jag fick prata med en kille som sa ”det kan vara laddaren eller batteriet” sju gånger fastän jag sa att jag hade provat med olika sladdar eftersom vi har ett antal här hemma. Han sa också att jag borde ha köpt datorn som privatperson istället. Jag förklarade att jag inte är privatperson. Han tyckte i alla fall att jag skulle ha köpt datorn som privatperson. Jag förklarade att det här inte var acceptabelt och att jag inte ville ha den en dag gamla datorn reparerad utan att jag ville ha en ny. Han rådde mig att åka till en Mac-butik.
Jag funderade på om detta var en bra idé.
Jag ringde till Mac-butiken i stan, men hamnade hos en växel som kopplade bort mig. Till slut kom en röst som sa ”Eskilstuna svarar inte, ska vi be dem ringa upp?”. Så jag sa ja.

Och där är vi nu. (Det var klockan halv två.)

Nu handlar inte detta om datorernas kvalitet, så sätt nu inte igång ett PC–Mac-slagsmål i kommentatorsbåset. Det handlar om be-dröv-lig service. Och punktlistor.

Uppdateringspunktlista

Bortåt halv tre ringde Mac-butiken (som ju heter Digital Inn, men borde heta MacAffären eller liknande) i Örebro. För de hade fått order om att ringa upp mig … Den ytterst trevliga killen i luren tröstade mig och beklagade att jag inte hade med Örebro att göra och sa att nej, din dator ska nog till Uppsala.
I MacAffären i Eskilstuna blev jag synnerligen väl omhändertagen av en Gustaf och en Calle, som såg lika bekymrade ut som jag, men som höll med om att nydatorn behövde åka till Uppsala. De beklagade att de inte hade en utlåningsdator att erbjuda och jag kan bara beklaga detta jag också.
Jag och många med mig anser att den djefla nydatorn ska få stämpeln DOA (dead on arrival) och att jag bör få ett nytt exemplar samt som bonus på laxen även ett skadestånd som jag kan erbjuda alla mina uppdragsgivare som idag har fått veta att jag inte kommer att kunna hålla min deadline eftersom jag har suttit i telefonköer och åkt omkring med datorn och nu måste trixa med den från Femtonåringen stulna datorn.
Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har som rutin att backuppa vähäldigt ofta.

Summa summarum: jag har betalat drygt 9 000 kr för en defekt vara som jag inte ens har tillgång till. Jag är maktlös, sur, förbannad, bekymrad, fattig och jättehungrig.

116 kommentarer

Låtom oss vara lite språknö(r)diga

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2012 12:10

Jag svarar varje dag på språk- och skrivregelsfrågor samt andra mystiska ting. De mystiska frågorna är till exempel:

– Varför spelar barnen inte kula längre?
(Jag svarade att de fisslar istället.)

– Vad gör man åt kraftig handsvett?
(Jag svarade att man kan ha vantar på sig och skylla på nickelallergi och bad sedan om ursäkt och sa att jag faktiskt inte hade någon aning och att jag tycker om varma, svettiga händer.)

– Vem vann allsvenskan 1932?
(Jag svarade med en lång och komplicerad historia om mitt första möte med sökmotorn Google 1999 och denna länk.)

Nyss fick jag en extremt komplicerad mening av en snäll revisor, som ville ha kommatecken instoppade. Jag svarade med att bygga om hela klabbet och stoppa in och pynta med inte bara versaler, pumlor, punkter, glitter, semikolon och tankstreck utan även parenteser. Men ack! Revisorn gav mig bakläxa och skrev om skapande av förvirring:

”Man får inte skriva saker inom parentes. Det som står inom parentes avser motsvarande period förra året, det är ett vedertaget sätt att skriva i t ex årsredovisningar. För att undvika förvirring hos läsare som läser många årsredovisningar undviks därför parenteser.”

(Jag har markerat det tydligt på alla sätt och vis så att ingen ska få för sig att det är en allmän, lottensk skrivregel, det där.)

Nu hittar jag på en i dessa dagar relevant mening:

”Budgeten kommer att överskridas med 132 miljoner (23 %), vilket ju inte är bra utan snarare olämpligt och dumt.”

Det betyder på revisorska att budgeten överskrids med 132 miljoner i år, men 23 % förra året. Vilket ju rimligtvis borde ha varit precis lika dumt. (Alltså. Kan ni tänka er ett liv utan tillgång till de så ljuvliga parenteserna?)

När jag föreläste för Riksbanken, berättade de att man genom ordvalet i deras texter tydligt kan läsa mellan raderna vad som avses. Om det (liksom) stod ”kommer att” betydde det ”kommer förmodligen inte att” och när det stod ”är sedan länge” betydde det ”kommer förmodligen att bli”. Ungefär. (Jag kan inte hitta mina exempel – har vi någon riksbankare bland läsarna?)

Nu ska jag skriva på nationalencyklopediska (igen):

”Trots att artikeln har gått från 05, 10 och 11 samt 18 till 36 och 60 via 59, kommer vi nu att nolletta den. Men eftersom litet huvud är låst efter 60 måste jag kontakta sammanföringen.”

Hjälp mig med fler exempel på fackspråk som är så internt att man som vanlig språkare inte förstår det!

121 kommentarer

Paketet som kan öppnas 2112

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2012 12:33

Nu har jag verkligen ställt till det för mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Men vi tar det från början. Kommentatösen Luna tipsade om att ”det norska paketet” öppnas ikväll klockan 18 – och att det hela sänds häääär.

Å ja ba: vaförnåge? och vaddåpaket? samt guuuvaromhållerpå.

År 1912 var det stora festligheter i Otta, där paketet finns idag. Man firade då att det var 300 år sedan Slaget vid Kringen – ett bondeuppror som slutade i mången skottes död. Läs mer på Wikipedia – det är så här dramatiskt:

”Da kampen startet, ble veien avsperret på begge ender og fra forskansningene på skråningen ble stokker, stein og spyd kastet ned på skottene som ikke maktet å organiserte seg i slagorden på så trangt rom. Deretter stormet bøndene ned og kan ha gjort bruk av tømmervelte eller trær man hadde forberedt for å kutte opp den skotske styrken og omringe disse med overmakt på egne side. Skottene med sterk ild ovenfra, rasende angrep på begge sider og med en elv i ryggen forsvarte seg hardnakket, men uten nytte. Flere kom seg ut i elven til småøyene i forsøk på å reddet seg, men mange druknet og bønder på vestsiden var raskt med å slå i hjel alle som kom seg over.
Den amerikanske reisejournalisten Bayard Taylor, som besøkte stedet under en Norgesreise i 1857, beskriver de 300 nordmennenes innsats som en feig nedslakting av skottene i bakhold, ved at stokker og stein ble lempet utfor stupet over skottene og knuste dem under vekten, hvorpå bare to av Sinclairs 900 mann slapp unna i live.”

Johan Nygaard, var med och arrangerade detta firande 1912 – och någon gång i den vevan samlade han ihop något, packade in det i brunt papper, slog snöre om, lackade knutarna och skrev på paketet:

Kringenstøtten
og
Kringenfesten
26de august 1912.
Kan aabnes
aar 2012.
Joh. Nygaard

Paketet väger 3,1 kilo och är 40 x 28 x 9 cm. När man öppnar det ikväll (i skuggan av Breiviks dom), kommer man att pilla upp det bakifrån för att inte förstöra lacksigillet och den vackra handstilen. (Fast frågar ni mig, har paketet röntgats i förväg så att man har ett hum om innehållet.)

Och? Jo, naturligtvis har jag gjort ett paket, jag också. Som får öppnas 2112. När jag dör runt 2060, kommer barnen att kasta paketet till varandra som en het potatis och banna sig själva för att de inte var närvarande när jag packade in det. Den mest ordningsamma av dem kommer att vägra att ta hand om det och den slarvigaste av dem kommer att säga åkejrå och sedan tappa bort det i sin källare tills något av mina barnbarnsbarn kommer att hitta det under ett lager av sekelgamla datorer och under pompa och ståt packa upp det. De kommer att säga:

– Vad är det här?
– Varför packade hon in den här?
– Men varför finns det inget som vi kan sälja?

Tyvärr var det ruskigt svårt att hitta skandalösa hemligheter och mystiska avslöjanden här hemma, så innehållet är kanske inte ”till hjälp för kommande generationer”, vilket ~~Johannes~~ Johan Nygaard skrev att hans paket skulle vara. Vad tror ni att han packade in, egentligen?

Och vad tror ni att jag har lagt i mitt paket? (Bild kommer, jag måste bara hitta lite lack.)

Uppdatering efter intensivt letande
Lacket (som jag köpte i Dallas 1982) är puts väck. Detta grämer mig alldeles ofantligt, men nu gör vi så här istället.

Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)

Ett kuvert sitter på baksidan och det kan öppnas utan att man gör åverkan på tapeten – inuti kuvertet ligger en utskrift av detta blogginlägg. Med alla era kommentarer. Om fler kommentarer dundrar in, skriver jag ut en ny version och sätter dit istället. Inuti paketet finns ett brev till dem som öppnar det 2112, där jag bl.a. skriver att de väl har uppfunnit teletransportören och att jag hoppas att jag kom iväg till N.Y. innan jag dog.

Jag har dessutom bestämt mig för att hålla på 100-årsgrejen trots Norges antiklimax igår. (Läs Skogsgurras realtidsrapportering i kommentarerna.)

Och nu anmodar jag er att i alla fall någon gång de närmaste tio åren tillverka och packa in ett paket som inte får öppnas förrän om 100 år. Det blir jättekul, ju!

104 kommentarer

Mitt bollsinne och ”Bragden”

Publicerat av Lotten Bergman den 22 augusti 2012 12:40

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några villkor jonglera småbollar eller trixa med trasan. Men jag kan spela basket.

Och så kan jag ju serva i pingis. Att sedan returnera den lilla bolluschlingen som kommer tillbaka med en farlig underskruv är komplett omöjligt – eftersom det är min pappa som står på andra sidan bordet. Alla pingisspelare är mina idoler, och då särskilt bragdmännen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. (Jorå, Stellan Bengtsson och Hammaren Johansson som kom först var ok de också.)

När pappa spelade i pingis-VM i juni (oldboys dårå), var Äpplet med och spelade. Jag klev över avspärrningar, trampade små barn och gamla tanter på fötterna och hängde över kanten på Globens läktarplats för att kunna ta denna bild:

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Alla som står i bakgrunden på bilden ovan är funktionärer eller spelare … som liksom jag har armbågat sig fram till en plats för att få en skymt av Den Store Liraren. (Varken J-O Waldner eller Jörgen Persson var där.)

Så här glad var pappa när han skulle få spela:

pingisung — Per Stenson 1953. ”Min racketfattning är helt oacceptabel.”

Men nu till mitt ärende. Igår gick ”Bragden” på tv – en dokumentär om det svenska pingisundret – och denna dokumentär var så bra att jag inte kunde sitta ner i soffan och titta. Jag stod upp och klappade händerna, tjoade med, gick upp på tå vid de svåraste bollarna och skrattade åt de synnerligen magra benen som alla stod på.

Se den!

Emellanåt får man skåda de tre inte särskilt grånade herrarna visa hur kineserna spelade och hur svenskarna försökte komma åt spelets hemlighet. Och nu bryter jag säkert någon upphovsrättsslig regel med denna bild, men so sue me, it’s for a good cause.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

(Den finns på SVTplay i 29 dagar till och man måste inte vara pingistoka för att gilla den.)

Fotnot
Min egen största bragd var när jag en gång efter tre förlängningar lyckades sätta ett avgörande straffkast.

39 kommentarer

Ikea-katalogen 2013 (fastän det fortfarande är 2012, ja)

Publicerat av Lotten Bergman den 20 augusti 2012 20:09

En idévärld? Full av idéer? Aha – a world of ideas.

Komma till liv? Visst, gärna ett levande hem, men … aha … come to life. Som i Fröken Ensam Hemma reser gungstol.

Är man språkpolis så är man. Kanske är jag överdrivet gnällig. Kanske jag just idag inte ska fara ut mot de förnicklade mellanslagen som har kilats in efter varje versalt IKEA. Men. Ska det svenska språket verkligen vara så här mesigt för att gå hem i stugorna och få oss att känna köplust?

Det handlar förstås om den nya Ikeakatalogen, som finns på nätet, om inte i era brevlådor. Det sägs att katalogen görs i sin helhet på engelska för att sedan översättas till de språk som den behöver översättas. Så vi kollar väl in den versionen också?

Ja, det låter ju lite bättre på utrikiska. Det kan förstås ha att göra med att jag inte har utrikiska modersmål som många andra. Vi jämför en till:

Och hur lät originalet?

Oj, förlåt, fel.

Ja, det låter ju bättre. Rubriken till och med allitteraterar. Led mig nu till upplysning och förståelse: hur tänkte de när den engelska lite klatschiga texten nedan förvandlades till svenskt reklamspråk à la skogshuggare?

Ja, det ska vara folkligt och se lite lagom stökigt, mystrevligt och mänskligt ut. På väldigt många bilder ligger tygremsor till synes slumpvis utslängda emedan tygremsor numera är det nya svarta. Och när det inte finns tygremsor, lägger man ut ett vikarierande måttband eller en symbolisk tumstock.

Typiskt för mysiga hem är ju ett f.d. skumbad som kallnar så att det bildas en oljig hinna som på ett effektivt sätt accentuerar smutsranden när badvattnet töms.

Fast bevisligen funkar reklamen – Ikea är liksom inte ett företag på ruinens brant. Men vi kan väl diskutera det ändå?

Uppdatering eftersom jag verkar ha skapat en tradition:

Det 17:e varuhuset i Karlstad (Ikeakatalogen 2007)

Layouttrubbel (Ikeakatalogen 2009)

Hur står det till med männen? (Ikeakatalogen 2010)

66 kommentarer

Att fickparkera – tips och instruktioner

Publicerat av Lotten Bergman den 15 augusti 2012 00:57

Jag kan inte gympa i takt med andra människor och inte vika tungan till en ros. Inte heller kan jag dansa foxtrot utan att trampa fel och egentligen bara klappa en enda låt i takt: We will rock you.

Men jag har alltid varit en jävel på att fickparkera. Inte vet jag varför, men jag hamnar alltid på rätt plats. Kanske lärde jag mig detta i trafikskolan?

Formel för perfekt parkering. (Hittad här.)

Nyss läste jag en noggrann instruktion på hur man ska göra, så nu kan jag berätta hur jag gör. Följ mina anvisningar:

Välj en lagom stor plats att parkera på. Om du har en monstertruck får du inte plats i en tvåmeterslucka; det är bara att acceptera.
Placera din bil parallellt med den främre bilen, som i just detta exempel är ungefär lika stor som din. (Jag har ingen aning, men det känns som om bilarna står 30 cm från varandra.)
Lägg in backen och blinka höger så att andra bilister fattar att här är det parkeringskoncentration på gång och inte läge för tutningar och parkeringsplatsstånk. (Eventuella troglodyter som i detta läge smiter förbi och stjäl din plats steglas lämpligen på halster vid ett senare tillfälle.)
Vrid ratten åt höger (medsols eller medurs) så långt det går – utan att backa. (Någon gång under min ungdom skrek någon till mig att man inte ska vrida ratten när bilen står stilla eftersom däcken då slits ojämnt. Det har jag sedan dess inte brytt mig om.)
Titta nu bakåt medan du backar. Titta bakåt på riktigt – det duger inte med backspegelstittar just nu.
Backa tills du ser bilen bakom dig i mitten av bakrutan. Då står du nämligen i en 45-gradig vinkel sett från trottoaren, vilket är en utmärkt position.
Stanna. Japp, det är faktiskt lättare att inte göra detta i en enda rörelse.
Vrid ratten tillbaka till noll … fast så säger man ju inte. Vrid ratten så att hjulen pekar framåt igen. (Säger man så?)
Backa.
Stanna när du ser den bakre bilens högra lykta eller stänkskärm i mitten av bakrutan.
Vrid nu ratten åt vänster (motsols eller moturs) tills det tar stopp. Än en gång: gör detta medan bilen står stilla.
Backa. På att magiskt sätt kommer bilen nu att ställas parallellt med trottoaren – och precis mittemellan två andra bilar.
Invänta applåder.

Jag borde sätta ©Lotten Bergman på den där listan, va?

Eftersom några av er inte vågar er på ett försök utan en pedagogisk filmsnutt, kommer nu en sådan.

Filmen har brasklappar och försäkringar om att man inte bör köra in i andra bilar och krocka med bilarna som står bakom och framför samt att den som har gjort filmen inte bär ansvaret för om ni gör fel. Själv måste jag tillägga att ni alla måste tänka på att man inte bör äta sin bil för då kan man sätta i halsen eller bränna tolvfingertarmen på avgasröret.

49 kommentarer

Handbollsfinal och basketfinal samtidigt

Publicerat av Lotten Bergman den 12 augusti 2012 16:27

Nyss skrev kommentanten Pysseliten i förra båset:

”Radiospeakern som refererar handbollsfinalen sa nyss: ’Av någon outgrundlig anledning heter den basketarenan fast det är en handbollsarena.’

Anar vi en komplott av basketmaffian?”

Helt korrekt. Nu jädrar ska vi lära handbollsspelarna att spela försvar med böjda knän och mycket, mycket högre upp på planen. Vi ska gömma deras klister och öva mer på dribbling med mjuk handled.

Det är hemskt svårt att hålla fokus: handboll på tv:n och basket på datorn.

Nu är det ju faktiskt så att jag inte får titta eftersom allt som jag följer går åt pepparn. När jag kom in i handbollen stod det 6–6, och nu ligger vi under med 7–10 och Jonas Källman ligger och vrider sig i smärtor.

Larholms hand är som vore den fastklistrad vid bollen. Fast vänta, den är ju fastklistrad.

Och igår på kusinkalaset lirade vi basket så att kusinerna fick ont i armarna, stukade fingrarna och slog upp gamla krigsskador:

Närmast kameran: Lillasyster Orangeluvan och Broder Jakob.

Hm. Handbollen och basketen började samtidigt, men när det blev halvtidsvila i basketen, hade andra halvlek pågått i sju minuter i hambollen. När andra halvlek börjar i basketen, är det blott 10 minuter kvar av handbollen. Om man har ont om tid ska man alltså inte gå på basketmatch. (Nu lyssnar jag bara på radio, för då går det bättre för Sverige.)

—

Fast nu måste jag stänga av tv:n för Sveriges handbollskillar ligger under med 16–19 när det är åtta minuter kvar. USAs basketmonster verkar dock klara sig ganska bra även när jag tittar.

—

Oh no, nu har jag sabbat för USA också; de ligger under med tre poäng. Nu drar jag nåt gammalt över mig.

—

När det blir time out i handbollen, galopperar två stora filmteam in för att sända närbilder från spelarnas näsborrar. Då får man ju höra vad coacherna ger för direktiv. (KÄMPA NU! SPRING! NU TAR VI DEM GUBBAR!) Men våra kommentatorer kan inte franska – och det talar de om för oss efter varje time out.

– Lutte maintenant! Le printemps! Maintenant, nous prenons les gars!
– Ja asså jag kan ju inte franska, men det lät upprört det där.

—

Ack, uddamålsförlust. Vi vann bara silver i hambollen – men faktum är att svenskarna inte är jätteledsna eftersom ingen hade förväntat sig att de skulle klara sig så långt i turneringen. Fransmännen far däremot som sig bör omkring som tokglada norrmän.

Coloquinte à la graisse de hérisson! Concentré de moule à gaufres! Graine de vaurien!

Basketen fortsätter i en grinig match med en miljard fouls där USA spelar bättre än Spanien, men ändå bara leder med 99–93.

Kommentatorn:
– Men kolla, han har tappat sugen och försöker inte ens ta upp bollen från golvet, han låter den bara rulla.
Expertkommentatorn:
– Nej, alltså man gör sådär för att skottklockan inte sätts på förrän någon har nuddat bollen.

Hihi.

—

Jaha. Nu kom den här kommentaren efter en time out:

– Grattis, ni som förstår spanska och kan ta del av vad coachen sa.

Hej tv-producenter. Det finns underbetalda översättare som gärna skulle tjäna en slant för att översätta enbart time out-snacket.

—

USA vann med 107–100 och de amerikanska jättarna hoppar omkring och ropar hohoooo som Bert-Åke Varg.

Kevin Durant och LeBron James har muskler, ja.

Nu är det väl bara avslutningsceremonin kvar? Buhu, hoho.

75 kommentarer

På lördag har jag kusinkalas

Publicerat av Lotten Bergman den 9 augusti 2012 21:23

Hur har ni det med släkten, allihop?

Ett gäng fantastiskt roliga personer är mina sex kusiner på pappas sida. De (och mina två syskon) kommer hit på lördag – och då slår vi nio vi klackarna i taket, spelar Beatles och försöker rabbla våra föräldrars 33 kusiner tills vi somnar.

Men så har det inte varit … de är nämligen födda 1947–62, och särskilt de fem äldsta var ju jähättegamla när vi tre syskon som är yngst (födda 1964–71) var små. När jag lärde mig att gå, åkte min äldsta kusin raggarbil och hånglade hej vilt. (Vill jag tro.) Min syster är blott fem år äldre än mitt äldsta kusinbarn – så ni förstår att generationerna haltar.

Här är jag fem veckor och faster Ullas barn är 2–17 år gamla. — Här är jag fem veckor medan faster Ullas tre barn är 2–17 år gamla.

Jag och Broder Jakob (alltid, alltid nakna) och farbror Stens tre barn som är 9-17 år. — Jag och Broder Jakob (alltid, alltid nakna) och farbror Stens tre barn som då var 9-17 år. (Lillasyster Orangeluvan tillkom inte förrän fyra år senare.)

Men vi har alltså bara haft sådana här kusinkalas de senaste fem åren, vilket jag idag tycker är alldeles bedrövligt och på tok för sent. Därför är min enda uppmaning till alla läsare idag (förutom att ha koll på fiskgjusarna och OS förstås) att prova att dra ihop alla kusiner. Knytis på någons bakgård, bara. Eller bal med bryllingarna. Eller kafferep med enbenta mostrar och närsynta tremänningar. Titta på era utstående tänder, krokiga lillfingrar och insjunkna hakor och skratta åt likheten och utbyt sedan släktskrönor.

Ett annat alternativ är ju förstås att bara dela släktskrönorna med oss i kommentatorsbåset. Jag börjar:

I en gren av släkten var alla veterinärer. En av dem dog till och med av ett kobett – sades det. I själva verket dog han av långt framskriden syfilis, men det där med kobettet lät ju mycket, mycket bättre.

Avslutningsvis ett av de underligaste släktfotona i min samling – guldbröllopsbilden (som jag skrev om för fem år sedan):

Från vänster: farmor, pappa, faster Ulla, farbror Sten, farfar. Analysera gärna.

50 kommentarer

Övningskörning

Publicerat av Lotten Bergman den 7 augusti 2012 12:20

Skkrrrrriiiiiitschh!

– Oj, hrm, du måste trycka ner kopplingen när du växlar.
– Varje gång?

Där någonstans insåg jag att det här med att lära ut bilkörning nog inte är min grej, även om jag kör bil som en kung. Förra året styrde jag ner Tjugoåringen i ett dike. Han har fortfarande inte körkort.

Nyss tog jag och Artonåringen tag i saken på allvar – och ringde till en körskola så att det här görs på riktigt. (Min djefla man är inte inblandad över huvud taget eftersom han kör bil som Miss Daisy; han har inte ens gått handledarutbildningen.)

Till och med detta faktum att man inte ska titta på växelspaken och aldrig någonsin placera vänsterfoten på bromsen hade jag glömt att tala om för Artonåringen. Min egen övningskörning måste ha varit liknande, för jag körde med min pappa i en bil vars motor dog om man inte gasade hela tiden. En gång övningskörde jag med mamma, men eftersom garagedörren på något mysko sätt förvandlades till kaffeved just då, lades körningsambitionen i malpåse under fem år. (Händelsen [som det finns foto på, återkommer om jag hittar det] finns beskriven i ett kåseri från 1999. Slutet på kåseriet är dock taget från kompis’ uppkörning och inte min, som var mycket lugnare eftersom jag nästan bara körde på en motorväg.)

När jag 2008 jobbade på P4, fick jag agera lärare för trafikinstruktören Johan Krekola i ett experimentellt radioreportage. Då sa jag ”vrid på startknappen” och påstod att kopplingen var ”som en säkerhetsknapp som man har intryckt nästan hela tiden” och glömde att man skulle lägga in en växel när man ska köra.

Det första jag gjorde var att placera min hand på rätt ställe.

Med mig hade jag reportern Katarina Larsson, och så här lät det … (Skämskudde rekommenderas, fast som öronmuffar.)

97 kommentarer

Nu går jag ner i min källare

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2012 17:27

Visserligen lyckades Lisa Nordén idag knipa ett silver i triathlon fastän jag tittade – men hade min sporttittarförbannelse inte vilat över hela OS, hade hon garanterat rusat hem ett guld.

Triathlon i OS 2012. (Ser ni nummer 20? Näe, inte jag heller.) — Triathlon i OS 2012. Ser ni nummer 20? (Näe, inte jag heller.)

När hon

simmade, kikade jag mellan fingrarna
cyklade, stod jag i rummet intill och bara lyssnade
sprang, sympatisprang jag upp och ner för källartrapporna för att inte störa.

Men precis i målgången stod jag (tyvärr) 20 cm från tv:n och skrek.

Men vad äääär det där för målsnöre och förvirrande linje på marken? Kan ju ingen människa fälla sig i rätt ögonblick om det ska se ut så här!

Men vad gör jag då i källaren?

Målet är först och främst att röja så att jag kan få plats för lite träningsprylar eftersom jag just nu tränar i snickarboden.

På bilden ses motionscykeln som vi fick för 1 000 kr och den minst 30 år gamla roddmaskinen som köpte för 300 kr, och som inte går att använda om man inte har skor på sig eftersom allt är obekvämt, kantigt och skavsårsskapande. På hyllan med lim och dylikt ställer jag datorn och elsladd och hörlurar hänger alltid på plats.

(Jag tränar förstås för att delta i triathlon i OS 2016.)

En liten bildsafari från källaren idag: