Hoppa till innehåll

Dag: 4 november 2025

De e mycke nu (och inte ens december)

Minns ni att jag gick på kryckor genom hela Europa? Okej, men det gör jag inte längre, så spik i foten på er alla knävlar; jag kan gå på egna ben!

(Jag haltar dock. Jag har börjat wobbla med benen som Zeb Macahan och ni som inte vet, kan kolla här. Far å flyg alla träslöjdslärare som borde ha blivit kirurger istället, så att såna som jag skulle kunna få nya knän.)

Så vad har hänt sen sist?

1.
HÄR KOMMER DITT NYA KORT! tjoade Swedbank utan förvarning när jag var på väg hem från husbilsresan. Jag försökte minnas om jag hade bett om ett nytt kort, kollade om mitt nuvarande (och fungerande) kort hade gått ut, letade efter ett sätt att kommunicera med banken (tji fick jag), chattade i en halv minut med en AI som konstaterade att jag ville ha ett nytt bankkort (vilket jag inte ville) och upptäckte sedan att kortet hade slutat funka.

2.
Häromdagen dök det plötsligt upp ett meddelande i bloggverktyget om att min blogg ”inte uppfyller GDPR-kraven” och att jag borde ”signa upp för Cookie Compliance”. Det var reklam för en betaltjänst – reklam för ”integritetsskydd”. Jag har ingen reklam på bloggen, inga spårningsverktyg och inga tusentals läsare – så jag oroade mig och vred mina händer i två dagar innan jag beslutade mig för att ge själva fan i skiten. (Fortsättning följer förhoppningsvis inte.)

3. 
När jag skulle fixa momsredovisningen för september (sånt man måste göra som egenföretagare), dök fem oerhört förvånande poster upp. Jag – som inte har spelat datorspel sedan en septemberdag 1988 (Tetris) och som dessutom är Apple-tjej som inte tar i Microsoft ens med tång om jag inte får betalt för det – mådde nästan fysiskt illa när jag såg detta:

Mystifikationen – fem köp av XBOX – skedde den 30 augusti, men bokfördes inte förrän 1 september, så jag såg det inte när jag fixade momsredovisningen för augusti.

Mitt i all bedrövelse lyckades jag få AI att göra en deppig bild av alla XBOXar som jag ju inte hade köpt.

Jag vred mina stackars händer igen, fräste åt ”barnen” som ju spelar spel och ingår i familjedelningen, grät en skvätt, men tröstades sedan av samma barn som hade googlat (åh, det kan man ju göra) och funnit att detta inte alls är ett ovanligt lurendrejeri.

Klart att de behövde fem stycken.

Banken godtog min anmälan (som tog tre timmar att genomföra, exklusive polisanmälan) och jodå, tjuvarna som klampar in på småföretagares konton och stjäl genom att låtsas köpa MICROSOFT*XBOX* är välkända.

Ett av tusen dumma felmeddelanden på vägen mot reklamationen.

Men si! Heureka! Pukor och trumpeter!

I klartext betyder detta: ”Hej Lotten! Du kommer att få tillbaka pengarna!”

Som genom ett digitalt under kom pengarna indansande på kontot och det nya kortet började funka. (Att det är ett jädra bängel med att registrera nytt betalkort överallt är en annan historia.)

4.
Vi firade Halloween med buller, bång, mat och godis samt utklädning.

Spanjoren slog alla rekord som vanligt och lade ner hela sin själ i kostymeringen: Braveheart på jobbet.
Coco hemmavid.
Själv skrämde jag barnbarn F (skelett) och barnbarn M (Pikachu) med rysliga skräckhistorier och vindögd inlevelse.

5.
Mina hibiskusar har fått löss. (Hibiskusmodern är min mormors, planterad och omhuldad sedan 1920-talet.)

Jag ser på lössen som Björnligans adepter. Illvilliga jävlar!

I övermorgon åker jag till Ditchling och kommer sålunda att bloggrapportera om engelska företeelser. Anyone for tea?

Share
8 kommentarer

Saffran (kåseri publ. i Sydsvenskan 2002-12-19)

Som jag har berättat förut är jag helt jul-ostressad. Man tager nämligen vad man haver – ett durkslag i grantoppen, tidningspapper runt paketen och havregrynsgröt med mandel.

Men alla andra! Ni är ju helt galna! Sluta nu! Detta hände mig igår:

Jag blev plötsligt enögd av ett svullet ögonlock, vilket är synnerligen opraktiskt när man är van vid att vara dubbelseende. Att få tid hos en privatpraktiserande läkare var det enda alternativet före april nästa år, så jag begav mig till en öron-näsa-hals- och ögonspecialist.

– Inkapslad vagel! Svullen! Ajaj. Det här skulle du ha fått behandling för för länge sedan.

Jag tittade på läkaren. Hennes väldigt högklackade mockapumps var luggslitna som en gammal matta och hade för flera år sedan formats efter hennes hopklämda tår så att de såg ut som klenäter. Hennes hår var stort och välordnat som ett storkbo. Hon tog en läckande bläckpenna och skrev ner mina symptom, personnummer, postnummer och avslutade med ordet ”glögg”.

– Titta hit nu! sa hon och började med bläckfläckiga fingrar gräva i mitt friska öga. Du ska ha en kortisonspruta! Japp!

Sedan snurrade hon runt med stolen ett par varv och letade bland stökiga rostfria prylar på mörkgröna dukar. Så vände hon sig tillbaka till mig med en kall smörja som hon kvickt och utan förvarning sprut-spruttade ner i mitt öga.

– Oj, vad var det? sa jag, och torkade bort kletet, som rann ända ner till min haka.
– Bedövning! Kommer strax! ANNA! KORTISON! skrek hon i en snabbtelefon som såg ut att vara 70-talsdesignad.
– Den är slut! skrek någon tillbaka. Och förresten! Leffe ringde, dom hade inga hörlurar på klasolssån och glöggkryddorna var slut och så undrade han vad du skulle ha saffran till. Ska jag boka ny tid?

Men ögonläkaren var djupt försjunken i receptblocket.

– Mhm. Här, Ultracortenol, en kortisonsalva, sa hon till mig. Två gånger dagligen. Läs inte om den i Fass, där står så mycket dumt. Ska du hämta den på Apoteket nu?
– Mjaaa … sa jag och tänkte att jag aldrig i livet skulle stoppa något mer i ögat. Bedövningen i ögat kletade ihop ögonfransarna så att jag förmodligen såg alldeles stjärnögd ut.
– Bra. Utmärkt. Kan du köpa ut lite saffran till mig när du ändå är där? sa läkaren, som fortfarande skrev i sitt receptblock.

Jag funderade: Det är väl klart att man – egentligen – kan köpa saffran till en okänd läkare som inte ens utfört någon behandling utan bara bedövat ena ögat. Varför skulle man inte alltid – egentligen – på detta sätt kunna be sina medmänniskor om hjälp då och då, även om det verkar absurt? Egentligen skulle det väl bli trevligare om alla hjälptes åt med allt …? Om jag köper saffran till läkaren, kanske hon kan sätta upp nya tapeter åt mig? Men jag hann inte svara:

– Nämen vad säger jag? sa läkaren plötsligt och stirrade nyvaket på mig. Det är så mycket nu, jag ber om ursäkt, jag måste … du behöver inte betala, du kan få en ny tid, förlåt, jag måste köpa en bilbana till min systerson.

Jag fick mitt recept. Där stod det inget om någon salva utan bara:

* Arne & Agnita: tidningshylla
* Lennart: solglasögon
* Christer: Solstollarnas samlade verk
* Peter: snapsvisor med Arne Weise
* Saffran!

På bussen blev jag sånär avknuffad av en dam som efter att ha betalat plötsligt skulle av igen utan att bussen åkt en enda meter. ”Dadlar, saffran och fikon, dadlar, saffran och fikon!” mumlade hon. I min mataffär blev jag omkullsprungen av två dagisfröknar som med tolv barn handlade pepparkakor, presentsnören och saffran. I dörren hemma möttes jag av min granne som vrålade att jag var en idiot som inte begrep att jag ju alltid ska ha saffran hemma.

Sluta nu allihop! Lugna ner er! Ta gurkmeja eller fingerfärg istället – eller servera hallonbåtar till kaffet! Sov en extra timme! Åk sedan och köp saffran och ge bort i julklapp till alla du känner!

Share
11 kommentarer