I Sverige är vi ju vana vid att höra klagomål om hur erbarmligt krångligt det är att få tag i en läkare – men samtidigt öser vi beröm över akutvården.
– När det är allvar, då funkar sjukvården perfekt! säger de lyckliga överlevande.
Nu ska jag berätta om vad pappa har varit med om. (Liten repetition: han är en pingisspelande kemist med alzheimerdiagnos, glad och nöjd med allt utom hur det svenska språket misshandlas. Nej, äpplet föll inte så långt här.) Han drabbades igår av ohyggliga smärtor i bålen (”och samarinet hjälpte inte!”) och forslades med ambulans till Danderyds sjukhus, dit han anlände kl 16.30.
Timmarna gick. Vi visste ingenting. Nada. Zero, zilch, zip, nothing. Timmarna gick (igen!) och jag blev allt oroligare. Vi beskrev symtomen för en sjuksköterska som vi känner och hon sa ”hm, det skulle kunna vara kärlkramp”. Jag ringde och ringde till sjukhuset (det enda sättet att faktiskt ta kontakt), men personalen är ju för böveln upptagen med att vårda akut sjuka människor; de borde faktiskt slippa prata med mig.
När de äntligen svarade, fick jag veta att pappa
- låg inne i ett akutrum
- led av njursvikt
- hade arytmi
- hade sagt att han spelar pingis.
Jag hade inte den blekaste aning om att han led av njursvikt och hade arytmi, så det var ju bra. Men gammal info.
Plötsligt fick vi kontakt med pappa via sms! Kortfattat: han var less på sjukhuset. Vi föreslog Wordfeud som tröst.
Vad som sedan hände är en gåta. Pappa minns inte mer än att han har
- gått ut
- tagit en buss
- åkt tunnelbana
- åkt Roslagsbana
- tagit taxi hem till Täby.
Utan plånbok. Och faktiskt tyckte han att det ju var riktigt spännande – men inte som förr när han orienterade och hade bättre lokalsinne. Sa han.
Men det här stämmer förstås inte. Han minns ju inte. En hjärtsjuk, senildement man på 84 vårar släpps inte utan plånbok ut blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans. Eller …?
Nu på förmiddagen försöker vi pussla ihop informationen från Danderyds sjukhus och pappas historia med hur vi och pappas fru – som vi kan kalla Britta – upplevde det hela.
Pappa skrevs ut, en sjuksköterska ringde till Britta och sa ”nu kommer Per hem”. En stund senare ringde samma sjuksköterska igen och frågade ”har Per kommit hem?”. Det hade han inte, så Britta beställde en taxi och satte igång en digital skallgång samtidigt som hon kommunicerade med taxichauffören. Hon hittade till slut sin make – på väg ner till tunnelbanan.
Efter otalet telefonsamtal och sms lyckades hon få stopp på honom och dirigera taxichaffisen rätt. Pappa kördes hem, Britta betalade, gav dricks och en påse med frukt till taxichauffören och så var det äventyret slut.
Såååå … Danderyds sjukhus släppte verkligen iväg en hjärtsjuk, senildement man utan plånbok ensam i natten blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans?
Danderyds sjukhus:
– Tyvärr, det står inget nytt i journalen. Men ibland tar det tid efter att läkaren har läst in. Det enda nya här är att en sjuktransport beställdes till kl 22 igår kväll.
Jag:
– JAHA! Och när denna sjuktransport inte hittade patienten gick inget larm eller så?
Danderyds sjukhus:
– Eh, nej.
Jag:
– Och brukar ni skicka hem patienterna med EKG-klisterlapparna kvar på kroppen?
Danderyds sjukhus:
– Eh. Nej …
Och vad gjorde pappa för att fira detta? Jo, han spelade Wordfeud mot sina döttrar – hela natten!
I går kunde man läsa på Svts nyhetssida att just Danderyds akutmottagning riskerar ett litet skitvite för att arbetsmiljön på akuten är så dålig.
Själv spenderade jag en vecka på Huddinge sjukhus, fann personalen utmärkt, flödet genom akuten alldeles för långsamt, utplaceringen på irrelevanta avdelningar vansinnig och frånvaron av genomtänkt politisk handlingskraft uppenbar.
Maten var ätlig, nästan god faktiskt och serverad med trevlig regelbundenhet. Det är numera lag på att man måste dricka lingondricka när man är inlagd på sjukhus, visste ni det?
Fick pappa Per lingondricka, tro?
Hyttis, jag hade utmärkt sällskap av Bertie Wooster och Jeeves, de sa att det hördes ut i korridoren!!
Att Danderyds personal slarvar bort åldringar missinassen är förstås oförlåtligt men fullt förklarligt. Jag är mycket tacksam att jag, i akutsjukvårdsläge, än så länge vet var jag är och varför.
Ajdå – Sergelstorgspinnen är passé. Men vi kör ändå. Den rolige, fjollige kulturchefen Anders Clason (är med som sej själv i Ostens ”Bröderna Mozart” )bodde uppe i vår gata och har yttrat sig minnesvärt om Sergel-pinnen: ”Ibland såg den ut som frusna tårar och i bland såg den ut som om den vare god av skitig snö från vägkanten och när det var som värst såg den den ut som en rysk statsgåva.”
Nu ska jag läsa detnya inlägget.
… om den var gjord av skitig snö … Korrekturläsning
Det senaste halvåret har jag varit inlagd på både S:t Görans och SÖS’ akuter och blivit väl omhändertagen på bägge. På SÖS hade de evakuerat en matsal till förmån för ’överbeläggningsplatser’ med avbalkningar emellan, något som de inte ville lägga ut texten om, men de gjorde jobbet och jag fick hyfsat käk i tid. När personalens uppehållsrum fylldes av akutpatienter skickades jag till Dalens sjukhus som även de gjorde ett bra jobb.
Det här med lingondricka verkar stämma.
Får mig att tänka på Amerika-importerade tV–serier.
där verkar färdigbehandlad patient ändå körs ut i rullstol för vidare hemfärd Ok deras sjukvårdssystem fungerar annorlunda med många p
engahungriga advokater
En sak som vi erinrade oss i dag och som hör hemma i inläggets ämne (egendomligt nog, för att vara jag). När vi bodde i tropiken fick vi höra att ananas är så väldigt nyttigt för lederna. Nåt för dej, Lotten, och knävlarna.
Ajdå, händer det i Danderyd också?
Vi hade en liknande händelse i Åbo. Visserligen inte en dement person i vanlig mening, men svårt sjuk och utan förmåga att meddela vad som egentligen hände. Utsläppt i snön utanför akuten, utan rullator. Hittades tydligen av någon som följde med inomhus igen och ringde taxi. Anlände hem klockan tre på natten utan att anhörig fått något meddelande.
Inläggningen på S:t Göran resulterade i att jag blev med Hemtjänst, något jag inte hade en tanke på. Men att få hjälp några gånger i veckan med framför allt soporna (som töms på gården) och även till Coop 600 meter bort, som jag numera behöver ta taxi till, med att handla är ett plus.
Jag hade läst mycket om obefintliga språkkunskaper och nya ansikten hela tiden, så jag var ganska tveksam. Men det är ett svensktalande gäng på kanske sex tjejer (och en kille) som springer i portarna i min 55+ förening där ganska många har Hemtjänst. Två av dem ’delar’ på mig, så det är de jag träffar oftast.
Vi har lärt känna och uppskatta varandra.
Bara liten uppdatering:
– Inget nytt på västfronten!
Slut på uppdatering!
Vi har flyttat till en stad med eget sjukhus (från en stad där sjukhuset flyttade in i sjukhuset i ytterligare en annan stad).
Och oj vad vi har behövt det. Maken har rent av hunnit bli inlagd två gånger inom det senaste halvåret. Vi andra två har också uppsökt akuten och mottagningar ett flertal gånger, somliga gånger med starka smärtor och mitt i natten och prisat att vi inte bor en timme bort utan bara tio minuter.
Någon som läst Babels Hus av P C Jersild? Jag tänker att den vore intressant att läsa för att få lite kontext. Hur långt har man kommit sedan 1978?
Har inte läst Babels hus, men har en hemmasnickrad teori: det är med sjukhus som med hantverkare, i mindre städer kan de inte slarva alltför mycket för det blir snabbt känt. Det lasarett som jag haft anledning att besöka då och då, både för egen räkning och för olika närstående personer i behov av allt från fix av lårbensbrott, syrgasbehandling, koll efter avramling från häst, mm, har fungerat föredömligt. Snabb triage, rimliga åtgärder, bra kommunikation.
I Stockholm däremot kan det bli lite hursomhelst. Jag jobbar fortfarande (sedan 15 oktober) på att få hjälp med ett ben, som gör alldeles för ont att gå med. Så nu cyklar jag i stället och det går ju det med. Men min stegräknare är otrevlig mot mig och säger att ”du har inte uppnått dina aktivitetsmått den här veckan heller”.
Jag upptäckte helt nyligen att jag har en stegräknare i mobilen, som tydligen har hållit koll på mig länge och meddelar att jag gått fler eller färre steg än igår, eller i genomsnitt än förra veckan eller året. Dessutom vet den vad jag har för volym på hörlurarna, vilket är mer än jag vet själv, men oftast när jag använder dem (nån gång i veckan, ibland mindre, sällan mer) är det på promenad och då måste jag ju försöka höra något över biltrafiken bredvid.
Den talar också om att jag har tillbringat 2:18 timmar i sängen, vilket är en lätt underdrift. Men det beror antagligen på att jag bara klickade OK, OK, OK på allting när den fordrade att jag skulle göra en massa inställningar för att få ställa in väckning.
Tuuuut!
Tuuut. Rätt vindriktning.
Tuuut i tid.
Jag har läst Babels hus, ty den var obligatorisk läsning när jag gick på gymnasiet, dessutom gick då teveserien baserad på boken, med Carl-Gustav i huvudrollen.
Jag kommer inte ihåg mycket av handlingen.
Tuuuuut i ”orten” också. Vilket skrämde en medmänniska som tvärstannade på trottoaren och och såg skräckslagen ut. Jag tror att jag lyckades förklara någorlunda att det är en återkommande övning, inget annat. Nöjd med att jag kunde förklara lite på swahili: ”Kila mwaka, kila mwaka…” Dvs ”Varje år…”, var det bästa jag kunde komma på för att förmedla att det inte var något akut. Medmänniskan såg lite lugnad ut. Och mycket förvånad. Som vanligt gick jag tyvärr bet på den långa swahiliharang som följde.
Babels hus läste jag när den kom i slutet av 70-talet. Och jag såg tv-serien med Carl-Gustav Lindstedt på 80-talet. Minns inte så mycket och säkert har allt blivit bättre och sämre.
Visste ni att P C Jersild var kär i Barbro Lindgren i ungdomen? Det blev aldrig något men båda har skrivit om det.
Ja, Niklas. Han stod utanför hennes hus och trånade på kvällarna.
Här tutade det inte (som vanligt) – MEN! Jag fick berätta i radio att det inte tutade!
Nu inväntar jag myndigheternas kommande tyfonfixande.
När jag blev med mitt trygghetslarm i höstas tyckte jag att det var en kul grej att testa det just klockan tre på en Hesa Fredrik-dag. (Larmet ska testas en gång i månaden).
Det var ingen bra ide, eftersom många andra tydligen hade samma tanke och det blev bra nära panik på larmcentralen. Jag fick både två och tre stressade motringningar från olika operatörer på mitt test.
Aldrig mer. Bless You, Larmcentralen som tillsammans med Hemtjänsten och Vårdcentralen är min trygghet.
Läste Babels hus när den kom ut men minns mera när TV serien gick. Vi skulle ha ett viktigt möte i Hem o Skola en av sändningskvällarna och där satt vi fyra stycken föräldrar plus en fundersam rektor. Förklaringen var att alla ville stanna hemma och titta på TV.
Jag är oerhört imponerad av att du kunde förklara på swahili, Karin!
Helt OT, så läser jag just nu ”Praktisk arkitekturhistoria: bebyggelseutvecklingen från 1800-talet till idag” vid Linnéuniversitetet. Till på torsdag ska jag ha tillverkat Nya Sörskogen i Huddinge i trolldeg …
Jag är också impad av swahilikunskaperna. Jag anar fördomsfullt att det inte finns så många vita svenskar som kan det.
Uttrycket ”Hesa Fredrik” får mig för övrigt att tänka på salig Freddie Wadling.
https://www.youtube.com/watch?v=fylJxfJFLgo
Först efteråt, Lotten och Cecilia, kom jag på att det naturliga hade vara att säga: ”Hakuna matata!”, men det hade kanske inte uppfattats som alldeles seriöst.
Åh, nya Sörskogen, där har jag kört buss, linje 703 om jag minns rätt. Enormt radhusområde av svensk standardmodell. Området ligger högst upp på en bergklack och den enda tillfartsvägen går i en brant sväng, vilket gör att minsta snöflinga såpar backen och populasen får bruka fortkomstledamöterna.
Radhusfolk är dock tåliga och traskar sina trappor utan gny eller klagan, hem till sin väntande radhusbiff.
Sörskogen i trolldeg … Lotten, är du alldeles säker på att det är en universitetskurs du går?
En gång för länge sen var jag på föreläsning med P.C.J. Han inledde med ”Jag och Strindberg.
Min första och enda upplevelse vad gäller swahili var ett föredrag
som kyrkoherden i Karlskoga, Gunnar Helander, höll för oss elever på gymnasiet. Han var ju på sin tid en mycket känd person inom missionen och hade bott och verkat länge i Sydafrika, tror jag det var.
Detta var på 1950-talet och omvärlden hade inte trängt sig på oss här i landet, som den gör nu, så det var extra intressant att höra och se kyrkoherden med ord, ljud och gester åskådliggöra olika situationer han ställts inför under sin missionärstid.
Vid pass åtta års ålder var jag ett knappt år i dåvarande Belgiska Kongo, i Kivuprovinsen. Givetvis hade familjen uppassare som sprang alla möjliga ärenden åt oss och jag var inkvarterad på en missionsskola där jag motvilligt lärde mig att dricka kaffe med Hur Mycket Mjölk Som Helst (det här var 1960), men det var Morsan som lagade maten när vi var hemma. Jag lärde mig lite swahili och kunde göra mig någorlunda förstådd. Men tre ord har jag kvar, och jag vill inte rikta dem till någon swahilitalande:
Funga kino, makak. Tittar man i en Sökmotor Nära Sig så verkar det inte stämma, men att det betyder ’håll käften din apa’ är jag lik förbenat säker på.
Funga betyder stänga och makak betyder apa. Men mun heter ofta(st) mdomo. I uttrycket ”håll klaffen” används dock ”kinywa”, som också betyder näbb. Så uttrycket är troligen ”Funga kinywa, makak!” Och du har alldeles rätt i, LW, att det inte bör riktas till någon swahilitalande. Kanske inte till någon annan heller, egentligen.
Jag lärde mig inte att stava de orden, vi umgicks muntligen. Annars är ju Makaker de apor man ser på Gibraltar och som Churchill såg till att de inte dog ut under VK2. Det hade varit en katastrof för moralen där.
Tack, Karin.