Som jag har berättat förut, är pappa pingisspelare uti rackethänderna. Träning två–tre gånger i veckan sedan 1951 har gjort att hans bollsinne är fenomenalt.
- Men så fick han en Alzheimerdiagnos.
- Och flyttade till en ny stad
- Sedan kom coronarestriktionerna.
- Därpå flyttade han till ännu en ny stad.
På 18 månader gick han från att problemfritt köra bil till träningen, till att faktiskt gå vilse i sin egen ficka och inte ha den blekaste aning om var träningsshortsen låg. Söstra mi Orangeluvan och jag fjärrstyrde honom upp på en motionscykel ett par gånger i veckan, fast det ska bollgudarna veta: man har sällan särskilt kul på en motionscykel.
Men nu jävlar.
Sista veckan i januari 2022 går veteran-SM i Halmstad. Detta år fyller pappa 85, och är alltså yngst i sin klass. Jodå, förvisso finns det fortfarande 89-åringar (Uno Hedin) som kan spela omkull honom – men om vi nu ser till att han tränar som aldrig förr, kan han kanske komma iväg och ta en liten medalj.
Uppdatering: SM flyttades till maj 2022 …
Färdtjänst är en cool grej (när den funkar). Om man beviljas en sådan, beställer man en taxi som på bestämda tider (fast bara halv, tio i och tio över varje timme) plockar upp folk som behöver plockas upp och köras nånstans. Men … om man har Alzheimers och inte hittar från vändplatsen till hallen som ligger 100 meter bort, ja … ja då måste ens döttrar åka dit och hjälpa till. Och sitta med på träningen. Och hjälpa pappa till vändplatsen igen.
Nu ska ni få se hur underligt väl pappa funkar i pingissammanhang. Hur i hela friden kan en människa med noll närminne sköta poängräkningen fullständigt felfritt? Och sedan analysera sitt spel?
Kuriosa 1: Pappa är en av Sveriges första materialspelare – gummina på hans racket är olika. Den röda sidan har nabbar, den svarta är platt. Under spelet snurrar han hej vilt på sin racket så att motspelarna inte vet vilken sorts skruv de kommer att få emot sig.
Kuriosa 2: Från Eskilstuna åker man till pappas träning i drygt två timmar: tåg, tunnelbana och Roslagsbanan till en station som har en järnvägsövergång utan bommar.
Märk väl att jag skrev ”nästan” i bildtexten. För efter träningen var färdtjänstbilen sen – såpass sen att jag efter att ha vinkat hejdå till pappa fick älga iväg som ett jehu med tung ryggsäck och fladdrande kappa och lite för stora skor. Dessutom spöregnade det och var komplett becksvart ute. Framme vid den här avspärrningen på bilden plingade det intensivt (liksom som om ett tåg var på väg) och … och …och … jag stannade inte. Jag märkte inte tåget förrän det var kanske tio meter bort och tågföraren tutade så att det lät ända upp till månen! Då greppade jag tag i avspärrningen och stod blick stilla och flåsade.
Stressen – jag ville verkligen, verkligen inte missa tåget – gjorde alltså att jag förlorade sans och vett samt konsekvenstänkande. Måtte jag minnas detta och aldrig göra något liknande.
Kuriosa 3: När jag 1985 var på K-sektionens 20-årsjubileum med bal i Stora salen på Akademiska föreningen, hade jag en okänd man i manchesterkavaj till bordet. Det visade sig snabbt att han var kemist, pingisspelare och redlöst berusad. Jag frågade honom om han visste vem pappa (kemist och pingisspelare) var, varpå den berusade mannen föll av stolen, halkade ner under bordet och applåderade som en säl, samtidigt som han vrålade:
– Pelle med gummina! Pelle med gummina! Klart jag vet vem Pelle med gummina är!!! HALLÅ!
Mannen reste sig mödosamt upp.
– HALLÅ!
Mannen plingade i sitt vinglas. Och ropade så högt han förmådde:
– HALLÅ ALLIHOP! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina! Hennes pappa är Pelle med gummina!
Resten av kvällen fick jag kontakt med idel okänt folk som undrade hur jag egentligen hade blivit till om min pappa nu var en man med ”gummi”.
Oj, ta det försiktigt, Lotten!
Läs inte kuriosa 3 medan du står i en tyst lokal hos en kund och det sitter folk och jobbar. Det blir lätt konstig stämning när servicepersonalen helt plötsligt lägger av ett gapflabb, tror mig, jag vet!
Heja pappa!
Men HJÄLP vad stress kan ställa till med! Ta det lugnt!!!
Och heja Pelle!
Men hur gick det, hann du med tåget?
Niklas: Jag hann med tåget!
(Väldigt fånigt och ytterligare ett tecken på att jag var en idiot: tåget som tutade och som jag höll på att krocka med gick åt andra hållet. När jag väl kom ut på perrongen hade jag säkert två minuter till godo …)
Aj oj. Vi vill verkligen inte ha dig påkörd, Lotten!
Apropå alzheimers, demens och liknande har det kanadensiska bandet Spiritbox gjort en väldigt fin (tycker jag) låt som finns här. Men kollar man in videon kan det vara bra att ha näsdukar till hands.
Vilken fin pingisplan – mot Halmstad!
Och skildringen av K-sektionens 20-årsjubileum är mycket underhållande.
… ”applåderade som en säl”. Man ser scenen framför sig och förstår precis hur full din (under)bordskavaljer var
Nu när pingisracketar dyker upp här vill jag vädra ett mysterium som dykt upp i råttboet. Jag tog en liten blåtobak från dess växtplats i en stenmur i Monaco. Den växte snällt, på ett klängigt sätt, små smala blad och gula blommor som såg ut som små trumpeter. Hurra! Men nu – den växer på höjden, som en humlestör , och bladen är stora som pingisracketar. Av blommor ses inte röken. Vad kan ha hänt? Är klimatet här fertilare än i Monaco? Skulle inte tro det.
Om blåtobakens stam är förvedad är det inte så särskilt konstigt alls, för då har den en bestämd tid när den blommar och har sig, ungefär som träd och buskar. Sen växer den bara vegetativt resten av året. Men växer den fortfarande? Den borde bli lite höstdeppig som alla de andra väsxterna.
Jag måste förresten anknyta lite till förra båset och gamla, svenska filmer. Jag hittade den genomuschla filmen ’Dödspolare’ och tittade färdigt på den. Då dyker det ju alltid upp nya tips som ska likna det man just sett. Hmm.
Nåja, det som dök upp härnäst var inte mindre än ’Mannen från Mallorca’, och jädrar anåda, och dra mig baklänges på en liten röd vagn, men vad bra den är! Snart fyrtio bast, och fortfarande fullt sevärd. Bra story, bra skådespelare, bra regi, bra, bra, bra allting.
Algoritmen på SVT tyckte sen att jag borde se nåt mer klandervärt och föreslog ’Rattens musketörer’ med Thor Modéen och John Botvid. Nu gillar jag ju Thor Modéen högt och rent, det är mer kopplingen som jag inte riktigt fattar. Men jag är inte den som är den så jag tittade både på ’Rattens musketörer’, ’ I rök och dans’, nånting med ’riddare’ och nu i kväll ’Raggare’ med Christina Schollin som ’Bibban’, hårdkokt raggarbrud. Håkan Serner som flipperspelsentusiast, Anita Wall som oskuldsfull femtonåring som i sin jakt på nån att förlora oskulden till stöter på en blazerklädd narkoman som frikostigt delar med sig av sina små piller, Samt naturligtvis nakenbad, både i gyttja och bräckvatten.
Hela filmen är ett våldsamt inlägg i femtiotalets debatt om ungdomens förfall, i detta fall som motorburen ungdom. Allmän känslokyla och likgiltighet inför både eget och andras människovärde präglar hela celluloidrullen, man tappar räkningen omgående på hur många gånger ordet ’tjack’ för flicka används, men jag är nog inte helt fel ute om jag gissar på ungefär tre gånger i minuten, som ett rent minimum.
Man kan inte låta bli att fundera på vilken den avsedda målgruppen var. Ungdomar som skulle få bekräftat hur lite vuxenvärlden fattade, eller vuxenvärlden som i sin tur behövde få ett förtydligande över ungdomens depraverade livsstil.
Ingendera målgruppen kan i alla fall ha blivit besviken.
I eftermiddag ska jag återgå till de mer klandervärda alstren och se ’ Nyordning på Sjögårda’ med Annalisa Ericson och möjligen ’Suss gott’ med Pekka Langer. Det är inte klokt vad kulturell man kan vara.
Tack, Ninja. Nu kan jag sova lugnt.
Ninja, du missar väl inte ’Raggargänget’ med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg som hårda raggare? Allt i en förtjusande regi av B(C?)-filmens nestor Ragnar Frisk (som läspade).
Detta är en kär tradition:
1. någon nämner något om gamla filmer
2. Niklas rekommenderar en film som är regisserad av Ragnar Frisk
3. jag skryter om att jag som sjukvårdsbiträde hade hand om Ragnar Frisk, när han var Sjuk.
Jag är inte säker på att rekommenderar är rätt ord. Det kan vara en förtäckt varning.
Hur skriver man föresten läspningar fonetiskt? Ragnar Friçk?
Eller kanske Friþk? Isländskans tonlösa dentala frikativa är nog så nära ett läspljud man kan komma. Det fonetiska tecknet är jag dock osäker på. En nolla med streck tväsöver magen?
Men … måste du eller syrran åka långa banor för att hjälpa pappa några hundra meter mellan där taxin(!) stannar och dörren han ska gå in genom?
De här kompisarna Fredrik et al, ska inte de typ samma väg som Pelle? Kan inte de möta honom vid taxin? Och varför i hela glödheta kör inte färdtjänsten hela vägen fram?
Detta orerande gäller bara om det inte finns en stark vilja att följa pappa till pingisen.
Tack Karin! Ragnar Friþk it is. Men hur får man fram þ utan att ha en isländsk dator (och utan att kopiera från Karins inlägg)?
Det, Niklas, är svårt för mig att svara på. Jag chansade på en fras som jag mindes från mina studier i isländska (i forntiden), googlade på den och fick fram ett Þ som jag kunde kopiera. Frasen är ”Þetta er upphaf”. Dvs den isländska motsvarigheten till ”Det var en gång…”.
Men, som Nalle Puh brukade tänka, medan hans huvud dunsade mot trappstegen när Christoffer Robin tog sig nerför trappan med honom: ”There must be a better way!”
Det är ett isländskt ”thorn”: https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%9E
(Även jag läste isländska. En helt misslyckad kurs eftersom jag slutade efter första föreläsningen – alla utom jag i klassen kunde redan flytande isländska och ville bara ha fem enkla universitetspoäng. Utom tjejen som satt bredvid mig – hon ville lära sig prata isländska för att kunna kommunicera med sin islandshäst.)
Cecilia N: JAAA. Helt rätt. Färdtjänstpersonalen går ICKE ur bilen. Om man är fysiskt handikappad gäller samma regler, fast man kan få hjälp med att packa ur rullstolen förstås.
Syrran måste åka i drygt en timme, jag i drygt två timmar. Man kan ansöka om ”ledsagare”, vilket också är ett jävla bängel. Och vi har ganska kul på pingisen – gubbarna är jätteroliga!
Tills vidare gör vi så här, så får vi se om en annan lösning dyker upp.
[…] pappa har en alzhemierdiagnos, yada yada, ni vet hur det funkar – men kan någon förklara hur det kommer sig att han har […]