Hoppa till innehåll

Månad: juli 2016

Jag ska bara …

… plocka blåbär, fira födelsedagar, ta hand om gästerna, lära mig att dansa can-can, bota en hälseneinflammation, leta efter en försvunnen nyckel samt sortera garderoben.

Men jag hinner inte!

blueberry
Dagens skörd! (Men den hann jag tydligen med?)

Förmodligen har nån elaking snott tiden – varje dag äter ett för de flesta okänt tidsspöke upp några timmar. Men ingen märker det, alla bara klagar utan att tillsätta en utredning eller ringa till Ghostbusters. Jag hinner knappt vakna på morgonen, så börjar solen gå ner. Jag äter frukost och börjar samtidigt att laga kvällsmaten. Idag på förmiddagen plockade vi blåbär med båsets kommentator Örjan, och när vi kom hem två timmar senare var klockan halv fem.

Fast … Aha. Jag förstår. Tidsspöket funkar så här, när han flyger omkring på stadens gator och torg som en helt vanlig Laban:

timeghost
Originalet finns här.

Under dagens blåbärsplockning lade tidsspöket fälleben för min mamma, som med alla sina bär for på näsan och därmed slängde ut sin mödosamt plockade liter på en tre meter lång sträcka. Och sedan satte vi oss alla där och försökte plocka det som plockas kunde. Ni förstår vilket tidshål vi ramlade ner i?

berryspamarken
Dubbelplockade bär.

Med detta sagt, vill jag bara ursäkta mig för frånvaron! Dansa på bordet, alla mina små möss!

Share
88 kommentarer

Det är ju bra att man glömmer

– Men … jag sa ju det igår?
– Va?
– Marx’ teori om mervärde?
– Huh?

Jag bara glömde, liksom.

– Hänger du med till Polen den 16 augusti?
– Absolut!
– Bra, vi flyger med Rysliga Flygbolaget I SVINOTTAN.
– Bra! Vad kul!

Förra veckans sanslösa flygdebacle är som bortblåst.

– Kommer du ihåg vad härliga krystvärkarna var?
– Ja. Den som ändå fick föda barn igen.

Smärtminnet existerar inte.

Alltså är mina tankspridda intekommaihågfakta-situationer inte nåt att hänga upp sig på. De som t.ex. kommer ihåg minsta oförrätt är ju helt odrägliga.

– Säg nu hej till tant Fnuttan.
– Nej.
– Kom igen nu. Du är vuxen, hon är vuxen, let bygones be bygones.
– Kommer inte på fråga. Hon tvingade mig att hälla kruskakli i teet 1989 och sånt glömmer man bara inte.

forget

Nu tror ni att det har hänt något där jag har ställts mot väggen och anklagats vara glömsk. Men nej. Inte alls. Jag har bara accepterat att min hjärna är så trevligt bedrövlig.

Jag kan inte komma ihåg

  • kungalängder (även om jag som bekant vet att Karl XII var 172 cm)
  • vad folk har på sig eller sagt
  • namn på filmer gjorda efter 1998
  • vad som står på handlingslistan som ligger kvar på köksbordet.

Men jag kan

  • sjunga alla Melodifestivallåtar sedan 1975
  • rabbla alla mina klasskompisars födelsedagar
  • tala om vem som är gift med vem och har barn med vem i Hollywood
  • citera Shakespeare
  • se hur lång en lång karl är.

Hjärnan är fullt upptagen med viktigare saker än Marx’ teori om mervärde.

Share
72 kommentarer

Pappa är liksom inte poet

Jag har alltid (ehrrm, definitionsfråga) gillat poesi. Rim, kluriga radbrytningar, Martinson, limerickar, julklappsetiketter, Rådström …

lontagarfonder
Kjel-Olof Feldt: ”Löntagarfonder är ett jävla skit // och nu har vi baxat dem ända hit”.

Min pappa – som sannerligen och verkligen samt in absurdum delar min kärlek till det svenska modersmålet – känner inte likadant.

– Poesi. Pah.
– Men känslan och f…
– Pfffft!
– Fast rim gillar du ju!
– Ja. Men då rimmar det ju.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu blundar du ju!
– Ja. Man kan ju sova en stund.
– Ska du sova? När jag läser poesi för dig?
– Nähe. Okej. Då är jag väl vaken då.

Här skulle man mycket väl kunna dra paralleller till nästan samma diskussion som försiggick när jag var 14 år och ville tälta med mina kompisar i Sinksundet. (Som nu till min stora förvåning numera räknas som småort, men som för snart 40 år sedan inte var mer än en badplats.)

Pappa inleder dialogen nedan, som går ut på att mina föräldrar inte tänker släppa iväg mig. Han är 41 år och har stora, fyrkantiga glasögon och en störig tonåring i flätor framför sig:

– Camping. Pah.
– Men  alla andra får ju!
– Pfffft!
– Fast friluftsliv och svamp- samt bärplockning gillar du ju!
– Ja. Men ensam.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu lyssnar du junte!
– Ja. Kommer du att kunna sova i tält?
– När alla mina kompisar sover? JA!
– Nej. Nej. Nej.

Jag fick aldrig åka på den där campingutlykten till Sinksundet, dit alla andra åkte och lekte Sanning och kånka och Flaskan hela natten. (Sov gjorde de tydligen inte.)

poetry

Tillbaka til 2016. Min djefla man dök nu upp i diskussionen och var på min sida när han läste ”Slut på sommarlovet” av G.M. Silfverstolpe för min pappa:

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

– Pffffft! sa pappa.
– Men …? Va?
– Krystat!
– WTF?
– Genomarbetat och ansträngt!
– Men pappa!
– Ja?
– Det är ju poesi! Och om man läser som om det vore ett helt vanligt stycke i en helt vanlig text, är det ju melodiskt och alldeles eh … vackert?
– Mhhhnffffn.
– Hör nu. ”Det är vackrast när det skymmer …”
– Fast jag tycker ju inte det. Solsken mitt på dagen är vackrast.

Precis som med färgblindas likgiltighet inför falu rödfärg mot grön granskog, kan jag nu förstås inte annat än bara rycka på axlarna. Vi är alla olika, och tur är väl det. Jag kan inte

  • se skillnad på olika märkeshandväskor
  • känna den annorlunda smaken av italienska viner om man jämför med de spanska
  • skilja på en kvadrupel och kvintupel inom konståkning.

Vi har alla liksom en acquired taste, även om det inte handlar om smak. Eh. QED. Well. Anywhooo.

greygreygrey
Vilka vackra färger!
Share
66 kommentarer

Sommar, sommar, sommar – och lite mera död

Min djefla man har gått i ide. Han och Artonåringen kisar mot solen som vore det en mördarsnigel eller inälvsmat och så går de ner i vår källare och stirrar in i datorn istället. Ibland (när jag säger till dem med rynkad panna och händerna i sidorna) reser de sig upp och gör armhävningar.

Ja, jag är oerhört irriterande. Förutom att ge order om kroppsrörelser, springer jag så lättklädd det någonsin går – utan att vara oanständig – omkring och skriker att det är så ljuvligt varmt och:

– I NOVEMBER KOMMER NI ATT SAKNA DET HÄR!

sommar_2016
Här är det nästan 30 °C efter kvällsmaten!

Tjugotvååringen smyger omkring och häller solskydd på oss allihop eftersom hon har lärt sig att solen är farlig. Jo, det är den förvisso; hon har ju helt rätt. Men jag är inte så bekymrad ändå. Jag tar hand om mig och äter både fibrer och fisk och när jag väl dör, så dör jag ju.

Och däääär kom vi in på ämnet. Igen. Döden. Så här är min plan:

År 2036 börjar jag bli härligt förvirrad, lite som efter två–tre glas vin. Då börjar jag äntligen slänga mina gamla sparade 1970-talskläder eftersom jag tror att det är någon annans. Detta tycker alla släktingar är på tiden och väldigt bra, men vad de inte vet är att de måste rensa ut alla mina sparade melodifestivalreportage från kvällstidningarna och alla teaterprogram samt biobiljetter. (Och 53 par högklackade skor i olika storlekar som jag har köpt på mig bara för att de var så vackra men aldrig hade på mig.)

År 2040 trillar jag av pinn. Bokstavligen, för jag dör hängande i en trädgren där jag sedan 2017 övar på att klara i alla fall en chin.

Jag kommer alltså inte att ha ”ordnat allt”. Men jag vet i alla fall att på begravningen ska de spela Här kommer Pippi Långstrump och skratta åt alla som inte läser psalmer eller minns mig, utan som bara berättar Bellmanhistorier.

gravstenen (eller plaketten som de skruvar fast på nån basketkorg) ska det stå:

Hon hade ingen ordning på allting
och lyckades inte hitta vartenda dugg.
Kammen i smöret och putäll på er, grevar och baroner!

Eller … på gravstenen skulle man kanske kunna citera Sigrid?

FÄRDIG!

Share
80 kommentarer

Resan hem från Spanien: total dödsångest

Från det ena till det andra, liksom.

priser
Man åker till Spaniens östkust och spelar basket och får med Sextonåringen tredjepriset och ser sedan sin Tjugotvååring ta hem förstapriset.
badbild
Man ligger i havet och blir med sina basketspelarpolare skrynklig som ett litet russin.
moasdrink
Men dricker jätteroliga drinkar som är större än en normal etta på Söder.
stranden
Man hamnar på Spaniens västkust, där stränderna är tomma och havet kallt.
mat
Man äter vansinnigt rolig mat.
husferrol
Man fotograferar ungefär 500 trasiga hus bara för att de är trasiga och det ju är synnerligen intressant.
lottenutsikt
Man tittar på havet, utsikten, solnedgången och tänker på Göran Palm.
tittut
Man klättrar omkring i övergivna militärfästen.
kakaost
Man lär sig förvånat att ost och sockerkaka är en ypperlig kombination.
toeoskarp
Man misslyckas med att fotografera de blåa tårna i motljus.
pokemonjakt
Man har väldigt kul med Pokémon Go och prisar foppatofflorna, hur fula de än må vara.
surfbradebil
Man åker varje dag bil med surfingbrädor.
spelabasket
Man lattjar basket i helt fel kläder.
lottentelefon
Och så blir man överlycklig av att finna sådana här telefoner på Madrids flygplats.

Madrids flygplats, ja. Ni ser hur barnsligt fnissglad jag är på bilden ovan? En knapp timme senare satt vi i planet på väg till Arlanda och trodde att vi skulle döden dö.

Jag är inte ett dugg flygrädd och struntar i vilket bolag jag åker med (idag var det Iberia). Faktum är att jag nog är mer bilrädd och bergochdalbanarädd än flygrädd. När planet tar fart och släpper marken brukar jag fyllas av en tjoho-känsla, men idag kändes det helt enkelt fel direkt när planet lyfte.

(Detta kan vara en efterkonstruktion. Jag kan verkligen inte påstå att jag kan skilja på olika flygplansstarters vinkel, motorljud eller skuttuppkvalitet, men det lät och kändes i alla fall annorlunda.)

Omedelbart började planet hoppa omkring i luften så att vi passagerare instinktivt stönade ooouuuuooooh och började fundera på säkerhetsinstruktionerna och hur det kom sig att Iberias flytvästar ligger i ett svåröppnat (min tolkning) plastpaket. Planet fortsatte att vaja i sidled ett tag och övergick sedan till att hoppa än upp, än ned. Varje gång vi halkade neråt, sa vi ooouuuuooooh.

– Ska det vara så här? sa Sextonåringen.
– Pfuuuuuuhhhh, for det ut mig, och jag tog hennes hand och försökte se hur Tjugotvååringen och spanjoren hade det två rader längre fram; de hade intagit kraschlandningsposition.

Kvinnan som satt på min andra sida började profylaxandas som under en förlossning. Av någon anledning hjälpte det mig att hålla hårt i stolsryggen framför och jag tänkte ”här sitter jag och ser mina knogar vitna, det händer ju inte så ofta att jag ser det”.

– Är du okej? sa jag till profylaxkvinnan och släppte för ett ögonblick den trygga stolen framför för att kunna klappa henne lätt på armen.
– Ja, pfuuhhh, tack. Men jag har aldrig varit med om en sån är take-off! sa hon. Och jag flyger jätteofta, både i tjänsten och privat. Madrids flygplats har ofta turbulensproblem, men inte så här!

Kvinnan snett framför mig grät. En man på andra sidan gången gjorde korstecknet upprepade gånger. Många andra fann trygghet i att hålla i stolen framför. Ett barn skrattade någonstans. Varför utsätter vi oss för det här? tänkte jag gång på gång och minnen från allt det som syns på bilderna här ovan blixtrade till i huvudet.

– Basket i Spanien? Vad är det för stolleprov? Och dra med mig döttrarna, varför skulle jag dra med mig döttrarna? ”Hon sågs senast vid telefonautomaterna på Madrids flygplats”, faaan, ooouuuuooooh, jag ska aldrig mer resa.

Efter 15 evighetslånga minuter (det kan ha varit längre, men inte kortare) lugnade det ner sig. Den gråtande kvinnan grät tystare, grävde fram en stor sjal och svepte om sig och kröp ihop. Jag pratade med profylaxkvinnan och Sextonåringen om upplevelsen och så fort det blev minsta lilla gupp, stelnade vi till och grep tag i något.

– Plingeliplong, sa högtalarkaptenen, hola [bla bla bla på spanska]. We apologize for the delay at take-off and wish you a pleasant journey.

På spanska hade han tydligen inte bara bett om ursäkt för att vi kom iväg sent, utan även för ”något slags åskväder”, vilket vi verkligen inte märkte av; ett åskväder utan moln?

Och så kom då landningen. I ett vindstilla, nästan molnfritt Stockholm lyckades kaptenen med den värsta landningen jag har varit med om. Allt upprepades: guppigupp, hoppihopp, planet fladdrade åt alla håll och kanter, korstecken gjordes på andra sidan gången och många vita knogar grep om armstöd.

– Kaptenen måste vara en sån där lärjunge, hörde jag en ung tjej säga.
– Lärling, du menar lärling.
– Mhm. Lärarpraktikant fast flygare.

När vi väl hade dunsat ner på moder jord, knackade jag den gråtande kvinnan på axeln och frågade om hon var okej.

– Nu, ja. Jag var flygrädd redan innan. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att flyga igen.

Alla runt omkring oss skakade på huvudet och pratade med varandra om upplevelsen medan de ovanligt stillsamt och tyst tog sig ut. Nästan alla undvek att säga gracias och good bye till flygvärdinnorna vid utgången. Själv var jag alldeles darrig i benen.

Jag har nu skrivit till Iberia och frågat om kaptenen var berusad eller om det finns någon annan förklaring till en i största allmänhet bedrövlig resa utan lugnande information till oss passagerare och de har automatsvarat:

”Our response time is usually within a maximum of 21 days, although we are sometimes forced to seek information from third parties which may result in it taking longer.”

Vi i vårt sällskap är överens om att ”upp på hästen igen” är det som gäller. Fast särskilt sugen är jag inte …

Share
103 kommentarer

Spanska sladdar

Man tager ett färgglatt hus.

husolikafarg
Gult, grönt, rött eller blått!

Man fyller det med människor, möbler och mat. Sedan tar man all världens sladdar och hänger dem som hemgjord spagetti på utsidan. Häpp, har man skapat sig ett sydeuropeiskt fenomen.

rosasladdar
Rosa sladdar.
bluesladdar
Blåa, vita och svarta sladdar
orangesladdar
Brandgula sladdar.

De elkunniga läsarna kanske inte har kunnat ta in informationen ovan hela vägen hit pga. termirritation eftersom det som jag kallar sladdar egentligen är kablar? Vi rådfrågar TNC:

”Definitionen på kabel är ’isolerad och böjlig ledare med eller utan hölje, ofta i form av två eller flera parter gemensamt omslutna av ett eller flera höljen eller på annat sätt sammanhållna till en enhet’ medan en sladd (eller anslutningsledning) definieras som ’kabel av sådant material och sådan konstruktion att den tål upprepad böjning under användning’. En sladd är alltså en typ av kabel, men det är inte dimensionen som skiljer dem åt, utan konstruktionen.”

Ah well. (Två mycket användbara ord som i just denna kombination kan betyda allt från en djup suck till jaha eller skitsamma.)

snygglampasantiago
Det här är en bedårande lampa som sitter på katedralen i Santiago de Compostela, som började byggas på 1000-talet. Lampan såg förmodligen lite naken ut, så någon drog fram blåa sladdar och pyntade med.

Husen i Ferrol är fantastiskt vackra, men de däringa sladdarna och annat skräp förfular – fast då får jag ju något att fotografera.

snyggadoorssantiago
Visst anar man hur vackert det här huset egentligen skulle kunna vara? Well, snart renoveras det och blir förtjusande.

Husen i centrum får inte rivas. Om ett förfaller, blir ägaren ombedd (beordrad) att renovera utan att förändra exteriören. Utsidan måste se ut som den har gjort sedan huset byggdes. Om huset är i riktigt dåligt skick, gäller samma sak: fixa huset men ändra inte exteriören! Ett hus kan alltså inte vara så förfallet att det måste rivas. Hej, alla politiker som bestämde att Klarakvarteren i Stockholm skulle jämnas med marken …

Apropå Santiago de Compostela, så vet jag nu varifrån Beatles fick inspirationen till sitt sedermera bannlysta LP-konvolut, som såg ut så här:

beatlesmeatcover
Och som jag skrev om i maj 2014.

Naturligtvis hade de fyra Beatlarna turistat i Spanien och kollat in …

santiagoorgel
… orgeln katedralen i Santiago de Compostela.

Och nu undrar ni förstås hur det står till med mina av basketspel numera jätteblåa tår och den där hemskingen på vänsterfoten?

lottenceasartoe
Den blir omhändertagen av spanjorens pappa.

Först sattes foten i kokhett vatten med vinäger och olja som vore den en tomat. Den fick jäsa i en halvtimme. Sedan kletades den in i en hemlig kräm, lindades in i gasbinda och nu är den dessutom insvept i gladpack. Och nu ska foten sova i plastkläder hela långa natten.

Förmodligen kommer den att kvävas, dö och helt enkelt trilla av.

Share
55 kommentarer

Fem fula fiskar från Ferrol

Jag har idag ätit cicharrónes på fiskmarknaden i Ferrol, där vi fortfarande befinner oss. Mmmm. Cicharrones … det låter väl delikat?

De var krispiga och salta och mycket goda. Dessutom var de snygga‚ lite krusiga som en knypplad spets och samtidigt påminde de lite om blommor.

chicharrones
Och det var alltså tunntarmen tarmkäx från en gris.

Wikipedia:

”When the intestine is detached from this mesentery, the outside thin part of the latter forms a frill or ruffled-like ornament resembling a flower.”

Och jag – som fortfarande inte vill tänka på hur det var att 1987 äta trippa (komage) i Italien – visste alltså på’t ungefär vad det var jag stoppade i munnen. Jag är i sanning en dare devil. Snart kommer jag väl att börja äta lever också.

Men nu tar vi de fem fula fiskarna från Ferrol!

melgacho
Melgacho – småfläckig rödhaj – som har så elakt och segt fjäll att man skinnflår den innan den säljs. Nakenfisk kan vi väl kalla dem?
palometa roja
Palometa roja – nordisk beryx – är en till synes väldigt förvånad fisk. Och kroken sitter alltså kvar i munnen för att man vill visa att den är fångad ensam och inte i stim, för då far fiskarna omkring som i japanska tunnelbanan och får blåmärken och blir inte lika smakfull.

– Men kan man inte fånga fiskarna i stora nät och sedan tjäna stora pengar genom att sätta fast en krok i varje fiskmun och på så sätt köra med falsk marknadsföring?
– Eh. Nej.

cabracho
Cabracho – havssugga – har vidriga ben och taggar på utsidan och är ett halvt helciske att tillreda, men kockar på fina restauranger brukar göra fiskkaka på dem.
sanmarti
San Martiñ – sankpersfisk – har underbett och arga Nicolas Cage-ögon samt en prick på sidan eftersom Sankte Per ju höll i fisken just där.
franco_1937
Den fulaste fisken av dem alla – Franco – föddes i Ferrol 1892.

Med tanke på vad som nu händer i Turkiet (och alla andra galna våldsdåd i världen den senaste tiden) kan historien kanske hjälpa oss att skåda framtiden. Ferrol-födde Franco inledde 1936 en militärkupp (ungefär som den i Turkiet igår) och var sedan Spaniens diktator 1939–1975.

Fy faen.

Share
38 kommentarer

Bildsafari från Galicien, inkl. snygg surfare

Det ska fan vara bloggare när man knappt hinner gå på toa och lista ut hur man spolar mellan de spanska varven. Vi äter, dricker kaffe, turistar, går i affärer, dricker kaffe, surfar (!), går på stranden, äter igen, dricker kaffe, tittar på solnedgången och äter igen. Dygnsrytmen och matintaget är som än en tonårings – och imorrn ska vi tydligen plötsligt ta en liten tripp till Portugal.

Vi bor i Ferrol, vars närmaste stora stad heter A Coruña (på galiciska, men La Coruña på spanska) och det är en stad av Malmös storlek. Spanjorens föräldrar kör omkring oss så att vi verkligen ska hinna se allt som finns att se och smaka på allt som finns att smaka.  En liten bildodyssé!

utsikt_tornet
Turning Torso? Nej, Herkulestornet – som är världens äldsta ännu fungerande fyr, och den klättrade vi upp i.
konstigspol
Någonstans på vägen stötte jag på en aldrig tidigare skådad spolmoj. Man skulle föra denna lätt kamouflerade knapp 4 cm åt höger och vänta i tre sekunder. Jätteenkelt …
gangpakant
En liten stund senare var vi på Europas högsta klippavsats (vet inte om det var riktigt så den beskrevs och har i villervallan glömt namnet och nu ligger alla och sover, så jag ber att få återkomma med mer exakt information). Och så skulle vi förstås klättra upp på muren. (Kommer inte på fråga, sa jag.)
integangpakant
Jag och Tjugotvååringen kunde sträcka oss så här långt.

Uppdatering – Det heter San Andrés de Teixido vid Garita de Herbeira och är en av Europas högsta klippor. Det är fullt av lösgående hästar och kor överallt. En gång per år samlas de in och räknas och prickas av så att de olika ägarna vet hur många som har dött och fötts.

– Men hur är det lönsamt? sa jag.
– Det är det inte.

fussballe
På ett av alla kaffeplejs, fanns ett ”fussballspel” med brutalskruvar som vi tolkade lite som vi ville.
surfing
Så var det då dags för surfing! Och se så roligt en surfklottrare har haft det med förbjuden infart-skylten!
jullesurf
Vår spanjor poserar enligt mina instruktioner. MVG.
kossan
Bredvid surfstranden fanns helt vanliga bostadshus med helt vanliga spanjorer i. En var ute och rastade sin ko, vilket tydligen också var alldeles som vanligt.
bluetoemonday
Och hur mår de blåa tårna? undrar allmänheten. Jodå, de är synnerligen intressanta. I vänster pektås nagelband har jag ett aldrig sinande grustag som jag öser ur på kvällarna, men jag konserverar alla tår i handsprit när jag kommer åt och har inte haft något annat än Sextonåringens sandaler (stl 42,5) på mig sedan i lördags, när vi spelade sista basketmatchen.

Och förresten hejsan, Skatteverket. Jag har här i Spanien gjort utlägg som enligt alla konstens regler är fullt avdragsgilla på firman. Här kommer kvittona:

kvitton
De låg i en ryggsäck och fick vatten på sig …
Share
29 kommentarer

Foppalotten åkte västerut

Basketturneringen i Lloret de Mar är nu avslutad och vi är stukade, vrickade, fulla av blåmärken och vätskeersättning samt lite lagom snyggt brunbrända.

tredjeplats
Pokalposering – vi kom trea!

Mina stackars sex blånaglar ser så läskiga ut att jag väntar lite med att lägga ut bilder på dem – särskilt eftersom fötterna plötsligt är svullna som en hobbits.

medikamenter
Med detta roade jag mig när det var dags att snöra på skorna.

På lördagskvällen var vi ute och rullade hatt i 30-gradig värme till fyra på morgonen och sov sedan i tre timmar innan vi begav oss till Barcelona för att flyga till Ferrol i Galicien.

spanienkartaDet var så underligt … Våra väskor vägde plötsligt flera kilo mer än när vi kom hit – utan att vi har handlat hantlar eller råkat packa ner potatis.

Men vi hade tyvärr packat ner en massa fukt.

tvattbalkong
Så här såg torkbalkongen ut redan efter två dagar. Eftersom vi bara fyllde med fler svettprylar och dessutom sköljde upp matchdräkterna som aldrig torkade, var luftfuktigheten just här 99,5 %.

Nu är vi hemma i spanjorens föräldrars lägenhet, där Portugal precis har vunnit EM fastän (eller pga. att) vi hejade på Frankrike.

em_portugal
Där åt vi nyss (strax före midnatt) spansk tortilla och en fantastisk sallad som jag ska försöka återskapa med de svenska, smaklösa tomaterna …

Om ni nu skrollar upp lite och kollar på lagbilden så ser ni den väldigt unga, fräscha och glada Lotten knäande i mitten.

(Skrollpaus. Så, nu fortsätter ni att läsa här igen.)

Föga anade jag – basketspelaren – där och då att jag blott ett dygn senare skulle kalla mig tant Lotten och känna mig 97 år gammal eftersom tårna med blånaglarna inte klarar av andra skor än foppatofflor och jag fick rådet att köpa stödstrumpor mot svullnaden.

foppalotten2
Foppalotten. (Den kortkorta kjolen ersattes som ni ser i samma veva med en sober klänning som går nedanför knäna.)
Share
59 kommentarer

Nagelblues i Spanien

Ni som är känsliga när det gäller läbbiga bilder på ormar, spindlar och rektoskopiundersökningar kan glatt läsa vidare här. Alla som däremot lider av nagelfobier ska skrolla med handen över i alla fall ena ögat. (Läskiga bilden kommer allra sist i inlägget.)

Detta har hänt: 42 personer från Eskilstuna Basket är i Lloret de Mar och spelar i en basketturnering. Våra matcher börjar kl 21:00 eller 22:30 i 40-gradig inomhusvärme. Domarna är inte överens med oss om vad foul är och det hela sköts på spanskt sätt på synnerligen lösa boliner.

– Hej, ni skulle ha spelat om två timmar, men kan ni spela om tio minuter istället? säger tävlingsledningen när vi sitter i matsalen med munnen full av bläckfisk.
– NEJ! Vi svenskar badar inte ens i en pool om vi inte har smält maten i minst en timme!

– Oj, ursäkta. När det var en minut kvar av matchen låg ni inte under med två poäng utan ledde med ett. Sorry.
– Så … eftersom vi förlorade med ett poäng vann vi egentligen med två?
– Ja egentligen. Men … allt är ju på skoj, eller hur?

lottenbasketdans
Stilstudie: här är vi i anfall. Alla beter sig helt normalt, utom jag som längst till vänster dansar en lustiger dans.

Men vi har fantasiska dagar trots debaclet med just basketen.

På dagarna laddar vi inte alls för matcherna utan ligger i solen eller vandrar i Barcelona eller åker …

bananabaa
… bananbåt.

Den där gula bananasplitten dras efter en snabb motorbåt och man får inga som helst instruktioner när man kliver på. Vi åkte och åkte och tydligen är poängen bara att resenärerna ska trilla av. Men vi var så starka och vältränade och vana vid hårda smällar att det krävdes brutalvågor och snävsvängar för att några av oss skulle kastas i. (På kvällen var det sedan mycket, mycket svårt att sätta straffkasten.)

När vi kom iland, visade det sig att en man låg på stranden (före eller efter en bananbåtstur) med hjärtstillestånd. Det blev stor uppståndelse med nyfikna människor och poliser och ambulanspersonal som i 40 minuter gjorde upplivningsförsök. Förgäves. Mannen dog och poliserna flyttade sig 25 meter upp från stranden och genomförde en razzia mot en skum parasollbutik. Vi tror dock inte att de två händelserna var relaterade.

Inne i Barcelona var det meningen att jag skulle gå in i La Sagrada Familia för att jag har längtat efter det sedan vi var här senast. Men väl där blev jag småsnål och stannade utanför med alla de andra och …

lottenguide
… lekte reseledare. Jag vet inte riktigt vad jag visar med händerna här, men kanske handlar det om att Gaudí var väldigt intresserad av …
gaudisbollars
… basketbollar, vilket man kan se på kyrkans östra gavel.
jesusgaudi
Här hänger Gaudís Jesus så tokigt på korset. Och naken är han, vilket den pryda publiken inte alls uppskattar.

När vi då var inne på intresseområdet ”Gaudís nakenhet”, begav vi oss till erotikmuseet. Det bör man göra i alla städer, för de är roliga. Jag betalade inträdesbiljetten för mig och mitt lilla nykterisidrottsmannaentourage och fick ett glas champagne i handen, för det ingick visst i priset.

fallos
Obelisken i bakgrunden hörde tydligen också till utställningen.

Lite mer basket nu.

Gårdagens match gick ur vår synvinkel väldigt bra trots att vi förlorade med 66-33. Det kan låta förfärligt, men vi är bara åtta i laget och en tjej var febersjuk och en tjej fick en lårskada. Alltså blev bytena ytterst få och jag hann bara gå av planen en enda gång för att sätta på ett plåster på ett av långa spanska naglar orsakat köttsår.  Vi spang och sprang och gav inte upp och kämpade precis sådär som man ska kämpa. Inte sedan 1979 har jag spelat en helt match utan vila, vilket gick alldeles utmärkt.

lageteftermatch
Även om vi var HELT JÄVLA SLUT.

Knävlarna är som vanligt helt paj, men det har jag vant mig vid. Hälkuddarna är punkterade (eller nåt), men det har jag också vant mig vid. Den nya smärtan beror på att spanjorskorna tydligen har en sabotageteknik som heter ”stå på skon”.

– Aj, sa jag.
Abuela! sa de och pekade på mig och skrattade rått.

Nu tar vi en snabb övergångsbild här som varning för alla som är lite känsliga.

fisheye
Detta är en spansk fisk. Ögat flyter liksom iväg ur sin håla, okej?
toesblues
De fem tånaglarna på högran är blåa; mittentån blev blå redan i måndags. Pektån på vänster fot är … läskig.
toelarge
Blödningen under är så stor att nageln trycks upp som en jäsande deg. Man ser alltså extremt tydligt nagelns nedre kant och hur nagelbandet kämpar för att hålla kvar den skyddande skölden.

Och imorrn är det match igen! Gunde Svan körde en femmil med en axel ur funktion 1989. Foppas fötter varunder flera år lika stabila som en tallrik fil och flingor. Och Lotten Bergman spelar basket utan underkropp.

Share
66 kommentarer