Hoppa till innehåll

Etikett: Julkalendern

Julkalendern den 2 december 2009

Innan vi öppnar lucka nummer 2, ska vi skåla för Fru Decibel som har skaffat sig ett eget plommonstop som hon varje dag drar författarnamnslappar ur. (Ujuj, vad hon kommer att få problem när hockeyspelarna och tv-journalisterna börjar dyka upp här i luckorna.) Och så hurrar vi för Aku, som vann den första blogg-t-shirten (som dock inte kommer att levereras bums eftersom min framförhållning brann upp för två veckor sedan).

Upprop med anvisningar!
Nybörjare: klicka här för en programförklaring.
Ointresserade: vänta bara, snart kommer det bilder från brandhuset.
Ledsna felgissare: men gah, spela roll!
Påstått obildat folk: välkomna att gissa fel.
Veteraner: välkomna att gissa fel.
Alla: Dagens lucka är ju jähättesvår! Eller lätt. Alla kommer att gissa rätt. Eller fel.

________________________________________________

Det var en gång en historia. Inte en sådan där märkvärdig historia med konstig, utländsk titel utan en vanlig, svensk historia som skulle kunna heta ”Knut-Pers pärser och äventyr” eller bara ”Lundholms bravader”. Men så var det en sorglig sak med just denna historia. Ja, det var förskräckligt tråkigt – den saknade slut.

Du tror det kanske inte, men så var det verkligen : det fanns en stackars liten inledning och några lovande meningar som ledde mot upplösningen. Ja, det var verkligen inte en rolig syn. Men rätt som det var, kom en farbror och en tant in i handlingen. Historien blev alldeles till sig av glädje och började våga hoppas på en trevlig fortsättning.

– NÄMN NU TRE LÅNGA SAKER SOM BÖRJAR PÅ S! sa farbrorn långsamt och väntade på en upplösning.
– Snoken är lång, snöret är långt och…

Och med detta kan man med sunt förnuft och kanske lite aningslöshet säga att historien har ett slut fastän den inte har det.

________________________________________________

Gårdagens facit.
Facit till lucka 2 kommer vid midnatt!

Share
165 kommentarer

Julkalendern den 5 december 2008

Har ni nu läst gårdagens facit? Många bokstäver blire. Gårdagens gissningar spretade åt alla håll när de inte fokuserade på rätt svar. Så här såg t.ex. Annas fantastiska ut:

”Det måste vara Richard Branson, äventyraren och Virgin-multimiljonären! Han har bland annat skrivit de uppblåsta böckerna Losing my virginity och Screw It, Let’s Do It: Lessons in Life. Han gillar Sverige och och lär ha haft en flirt med Carola när han var i Stockholm för att dela ut nåt musikpris. Jag listade ut Isac Watts också – det är ett anagram för Attica Saws, ett svenskt band som gavs ut på Virgin Records redan före Sex Pistols och Mike Oldfield.”

Sent igår skickade jag iväg de första t-shirtarna. De är gigantiska till storleken och galanta som aldrig förr. Efter stor vånda lade jag även ner en t-shirt till Godivas svärande mamma, som trodde att hon hade vunnit en tröja bara för att hon var först med rätt svar i första luckan. Gissa rätt? Pah, vad är väl det?

Men till gårdagens vinnare hann jag inte skicka. Förstås. Men grattis hakke, på måndag har du ett nytt klädesplagg! (Ser ni den på bilden här till höger?)

Nu till lucka fem!

Sedan kriget lider jag faktiskt av antropomorfistiska mardrömmar. Flodhästar i förkläden, katter i kavaj och pungbjörnar i paletå. När skotten med säckpipan i natt skrämde slag på hela stan, ropade alla att han skulle sluta – vilket han gjorde först när säckpipan sprack. Jag vaknade svettig, svag, fumlig och förfärligt trött.

Häromdagen träffade jag min gambiske vän Gaffe som skulle fotografera Hans från Holland. De klickade inte riktigt, så för att bättra på stämningen berättade jag om mina konstiga drömmar. Det visade sig då att jag inte är ensam! Alla tre drömmer vi till exempel om Jan Banan! (Fast min Jan Banan är nog mest skrämmande – att äta tio bananstockar på rad gör man banne mig inte på en fikarast.)

Den jag har svårast för är nog den enbente med käppi. Och pompong! Han är överallt och gör inget väsen av sig. Gode gud, hur ska jag få detta ur mig?

Och hur ska ni få ur er detta?

Hörni. Morgondagens hemlisbloggare kommer inte förrän klockan 10.00 i morgon förmiddag. Allt för att rubba nattsuddarnas försprång.
______
Facit

Share
152 kommentarer

Party! Party! (uppdat.)

I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

  • Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
  • Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
  • Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
  • Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat … tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er … (alla höll andan utom de som skrek) … här kommer … Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern … jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

Share
16 kommentarer

Stilpolisen rycker ut

Jag har ju tidigare påstått att detta är Jan Guillous stil (om Hamilton hade dansat):

Kalle nickade bakåt att han var klar. De tre kamraterna såg förbluffat på varandra åt positionen Kalle hade valt. I samma ögonblick som maskineriet där nere låste fast golvytan snurrade Kalle runt och drog fram sitt tunnband mitt i nigningen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som i ett notationssystem närmast skulle kallas ”hukande skjut med stöd” och sköt iväg i två hopp i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre hopp efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade sju sekunder gått.

Och visst har jag påstått att detta är Liza Marklunds stil:

Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.

Så. Stil är stil. Nedanstående stil är lika fel som någonsin bruna skor till svart kostym:

”Tramsfilmer” på min ära. (Insändare i SvD 10/7 2008.)

Nä. Nu åker jag på bloggpicknick.

Share
15 kommentarer

Tröjan (Julkalendern 2007)

Jomenvisst. Efter tio dagars kamp – som i en djungel utan machete – kom så äntligen tröjan fram. Idag får fem av vinnarna ett tjockt kuvert i brevlådan. Så fort de andra vinnarna hör av sig till mig med storleksrapport och adress får de också paket.

Vad händer sedan? Hamnar man på en reklamlista och drabbas av språkregelsutskick, pengakrav och inbjudningar till glöggparty i hemlisbloggarborgen?

Nope. Detta är ett pris och ingen skatt betalas av vinnarna.

(De som vill vara hemliga kan fortsätta att vara hemliga. Jag kan skicka tröjan till er mormor eller till t.ex. poste restante Kim Andersson.)

Share
22 kommentarer

Bonusbloggarfacit från Fjortonåringen!

Gaaah. Bloggen har övertagits av Fjortonåringen och jag står maktlös med tappat lösenord och kan inte annat. Jo, förresten. Jag kan dricka öl och sitta vid sidan om och titta på. Julskål på er, grevar och baroner. Nu tar han över:

 

Hemlisbloggaren var alltså – som Anna och hennes fjortonåring listade ut – Lemony Snicket, författaren till de 13 böckerna om de föräldralösa barnen Baudelaire. Snicket inleder oftast de 13 kapitlen i varje bok med åsikter, minnen eller tankar ur sin egen synvinkel, eller så gör han som jag gjort själv: han avbryter berättelsen för att berätta något för läsaren. På baksidan av varje bok uppmanar författaren läsaren att absolut inte läsa boken, till exempel:

Dear Reader,

You are presumably looking at the back of this book, or the end of The End. The end of The End is the best place to begin the end, because if you read The End from the beginning of the beginning of The End to the end of the end of The End, you will arrive at the end of the end of your rope.

This book is the last in A Series of Unfortunate Events, and even if you braved the previous twelve volumes, you probably can’t stand such unpleasantries as a fearsome storm, a suspicious beverage, a herd of wild sheep, an enormous bird cage, and a truly haunting secret about the Baudelaire parents.

It has been my solemn occupation to complete the history of the Baudelaire orphans, and at last I am finished. You likely have some other occupation, so if I were you I would drop this book at once, so The End does not finish you.

With all due respect,

Lemony Snicket

Så vem är då Lemony Snicket? Det är en pseudonym för Daniel Handller, som är född 1970 men vill vara så hemlig som möjligt. Bilder på Danel publiceras sällan, och Lemony Snicket har alltid på sina bilder ryggen mot kameran.

Jag har sedan jag fyllde 13 läst alla 13 böckerna på antingen svenska eller engelska. (Ooooh, 13, det verkar vara ett mystiskt tal …) Mamma har inte läst dem, men jag tror att det skulle vara en läsglädje för alla – trots uppmaningarna på baksidestexten.

Nu ska jag ur en stövel i storlek 45 (morfars?) dra en vinnare … nej, förresten. Farmor förtjänar ett pris: Den Blyga vinner en t-shirt för sin eminenta gissning på MIG.

(Nu kräver mamma omlottning och rycker stöveln ur min hand och drar en lapp mot min vilja. Ok, Farmor får hederspris-t-shirten och MOSTER MJÖLGUMPA vinner lottpris-t-shirten.)

/Fjortonåringen

_________________
Jag (Lotten) talar igen. Puh. Såja. Back to normal. Eller inte alls. I morgon ska jag försöka gå över till Beta-blogger, vilket kommer att gå helt åt pepparn. Är skogen samma sak som pepparn?

Share
14 kommentarer

Julkalendern 9 december 2006

Gårdagens vinnare – En Malin till – vann det utlottade priset … trots att hon gissade fel och blev lite ekivok. Men det var ju min mening med ordet ”skjut”, förstås. Min ledtråd i och med den spillda glassen kom sig av att jag faktiskt spillde glass på sagda sätt på riktigt. (Ni vill inte se mitt tangentbord.) Ska vi ta en ny nu då, mitt i natten?

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga. Ibland är det hela bara jättekonstigt eller till och med en konstig bild. (Om ni har svårt att läsa orden – Anne-Maj? – och vill ha lappen utskriven med tangentbordsbokstäver: mejla mig!)

Klart som dimman i Lützen, va?

_____
Facit.

Share
72 kommentarer

Julkalendern 7 december 2006

Gårdagens vinnare – Olstorpe – bor i Amsterdam (usch, utlandsporto och krångel på Posten) och har mycket passande med tanke på gårdagen kört en Ford Prefect av årgång 1950. Då återstår att se om någon av er har en koppling till dagens hemlisbloggare.

Det kan alltså vara – och är det oftast men inte alltid – en författare. Död eller levande. Duktig eller tafflig. Svensk eller inte. Er uppgift är att lista ut vem ”Hemlisbloggaren” är och sedan gissa i kommentatorsbåset. (Kolla här hur man gör om ni tvekar.) Ibland ska man koncentrera sig på formen, ibland på handlingen och ibland faktiskt blott och enbart på det underliga språket. Ibland finns det tydliga ledtrådar, ibland osynliga.

 

Kära dagbok

När jag jag nu med hårdnackad beslutsamhet och stor tillförsikt har beslutat mig för att skriva dagbok, står jag på gränsen till mina drömmars mål. Man skulle kunna tro att jag ingick i detta underbara skede i det korta jordelivet redan i mars 2005, men ”ansvar är storhetens pris”, som den ärrade nobelpristagaren Winston Churchill sade.

Den Åmål-ättade chefen har gett den norrländska huldran på jobbet sparken – med utfästelser om guld och gröna skogar. Det kan man kalla en knuten näve rakt i solar plexus eftersom denna form av hävdelsebegär är svårare att förstå än det som får en skåning att äta ål enkom för att kunna visa styrka och hårdhet. Faktum är att den begåvade luletösen inte missar någon chans att gnugga salt i såren på dalslänningen.

Mer om jobbet. Den orubbliga målnäsan som gav ytterligare syre i fikarummet satt på R:et. Med eklöv krusade den lurige smålänningen – briljant som en vigseldiamant – rummets hårda hörnor. Vi trivdes ju.

Den nyanställda, kompakta finskan påminner om en flaxande kalkon på friarstråt, där hon vandrar mellan våra bord på jakt efter sin farfars fårade ansikte. Hon har inte tid att stanna upp för en sekund och käka taggtråd eller ens kontemplera över Aksel Sandemoses visdomsord ”Allra mest ensam kan du vara när du aldrig är ensam”. Den danske norrmannen anade inte hur rätt han hade: jyllänningen dog ju ensam, men med stövlarna på.

Nej. Ja. Jag måste resa frågan om löneökning. Min energiska skrivstil är värd ett odysseuskt påslag som accentuerar min epitetiska segerhuva.

Tadaa! Ni har inte en chans idag, moahahaaa!

__________
Liiiite tidigare än vanligt: Facit.

Share
118 kommentarer