Etikett: Julkalendern

Tänk er ett paraply. Och att paraplyet är slitet och gammalt och har tappat allt tyg. Tänk er nu detta paraply har hamnat i en stor centrifug. Och nu bänglar ni ut det ur centrifugen och tänker ”julgran i en tyllkjol”.

SÅ spretigt var båsets ledtrådar idag. Men om ni tittar lite extra på vissa av kommentarerna, kommer ni att se att särkilt fyra komponenter upprepas: bokstaven h, konstanter, plankor och max:

Hannoia (h annoia, h-annoia):

Spänningen är olidlig och konstant. Vi måste anta att bakom den här luckan finns ett medvetet och intelligent sinne.

Pysseliten:

Jag ser hen planka.

Karin:

Dagens bräda, minsann, och en rejäl en! Nästan så man undrar om det inte skulle funka bättre med en planka.

Ökenråttan var först inte riktigt säker:

På bilden har vi en bock. Sågbock, då? Eller gymnastikredskap! Och figuren där har nyss utfört en trippel med skruv, eller dylikt.

Men samma Ökenråtta visste besked en liten stund senare:

Nu ser jag vad det är! Haha, pinnarna.

Pelotard:

Men för höge farao, Pelotard, ännu en lucka som handlar om din fil. kand. och så ser du inte ledtrådarna direkt. Korkad till max.

LarsW:

Jag föredrar Max framför Donken.

Ingela:

Planka ser jag ju, men HB måste väl vara Ernst som ska bygga ett köksbord av murkna brädor med kraftigt överdrivna dimensioner.

Och var man ännu inte säker på svaret, så kom Skogsgurra med en plankdefinition:

”Orättmätigt bereda sig tillträde till avgiftsbelagt publikt evenemang.”

Och nu till lösningen! En vetenskaplig gigant …

Max Planck (1858–1947) hette faktiskt inte Max från början utan Karl Ernst Ludwig Marx Planck, vilket har förvirrat kalenderbitarna genom åren. Kanske var det bara en felskrivning i kyrkböckerna, men från 1868 skrev Planck själv sitt namn som vi är vana vid nu.

Den unge Max var multibegåvad och skulle faktiskt ha satsat på musiken om han inte hade snubblat över en fysiklärare – Philipp von Jolly (tihi) – som påpekade att det där med fysik var minsann inte nåt att ha i framtiden. Allt var liksom redan hittat eller uppfunnet eller formulerat, sa han:

”Inom fysiken är nästan allt redan upptäckt, det enda som faktiskt återstår är att räta ut några  enstaka frågetecken här och där.”

Men Planck lyssnade inte på det örat. Parallellt med sånglektioner och operakomponerande samt piano-, orgel- och cellospel excellerade han i fysikstudier och påbörjade sina universitetsstudier redan som 16-åring. I Tyskland var det då helt normalt att man bytte universitet då och då och pluggade än här, än där, så Planck hamnade när han var 19 år på ett universitet med idel kända vetenskapsmän i lärarstaben. Dock lät han precis lika surt kritisk som jag, när han i breven hem berättade om sina föreläsare:

”Hermann von Helmholtz är alltid oförberedd, räknar fel hela tiden, pratar långsamt och tråkar ut oss alla. Gustav Kirchhoff förbereder sina föreläsningar minutiöst, men är fnösketorr och talar hela tiden med monoton röst.”

Max Planck slutade att gå på lektionerna och pluggade istället termodynamik på egen hand – och kvitterade ut sin universitetsexamen när han var blott 20 år. Sedan följde slag i slag en fullständigt sanslöst fantastisk karriär där Planck formulerade den teoretiska grunden för det som kom att kallas ”Plancks strålningslag”. In på scenen alltså: kvantmekaniken! 

När Einsteins artikel om relativitetsteorin publicerades, var Max på hugget och hängde på resonemanget, blev alldeles till sig, kontaktade Einstein – och fick en vän för livet. Kanske sporrade de varandra till sina stordåd? (Analytiker skulle, om de lyssnade på mig mer, kunna jämföra denna relation med t.ex. Lennon & McCartney eller Hasse & Tage.)

När Hitler kom till makten, var Planck en av de mer aktiva i kampen mot galenskaperna. Han hjälpte judiska vetenskapsmän så mycket han kunde och skrev månget brev till nazister i maktposition, där han bad om förståelse och undantag. Nazisterna själva litade inte alls på honom och tillsatte prompt en utredning. Enheten för forskning kollade upp Plancks förfäder – och konstaterade nöjt att de hade haft rätt: att han var till en sextondel judisk. Hilfe!

(Här hoppar jag nu över alla Max Plancks konstanter och professurer, lärjungar, medaljer, Nobelpris och asteroiden. Sammanfattning: det är väldigt imponerande.)

Om ni är intresserade av bilden ovan:

1. Auguste Piccard, Émile Henriot, Paul Ehrenfest, Edouard Herzen, Théophile de Donder, Erwin Schrödinger, Jules-Émile Verschaffelt, Wolfgang Pauli, Werner Heisenberg, R.H. Fowler, Léon Brillouin.
2. Peter Debye, Martin Knudsen, William Lawrence Bragg, Hans Kramers, Paul Dirac, Arthur Compton, Louis de Broglie, Max Born, Niels Bohr.
3. Irving Langmuir, Max Planck, Marie Skłodowska-Curie, Hendrik Lorentz, Albert Einstein, Paul Langevin, Charles Eugene Guye, Charles Thomson Rees Wilson, Owen Willans Richardson.

Men nu till privatlivet.

Planck fick 1888–92 fyra barn med sin första fru Marie Merck. Om de hade gift sig i Sverige 2017, hade barnen säkerligen hetat Planck-Merck i efternamn.

Barnen var i kronologisk ordning Karl, tvillingarna Emma och Grete samt lille Erwin. Max och Marie var lyckliga, livet lekte, barnen växte och de vetenskapliga upptäckterna kom slag i slag. År 1901 togs den här rufsiga bilden på Planck som jag inte har lyckats hitta en förklaring till, men den brukar dyka upp i meme-sammanhang med rubriken ”före och efter”. Fast före och efter vad?  Mustaschen spretar, håret står på ända, han ler som Mona Lisa och tittar i november. Varför?

Så långt gick i alla fall det mesta som på räls. Men sedan …

• Marie dog av tuberkulos 1909.
• Planck fick ytterligare en son med sin nya fru Marga 1911 – Hermann, som enligt källorna inte var ”psykiskt stark”.
• Sonen Erwin var försvunnen – tillfångatagen – i Frankrike ungefär 1914–17.
• Sonen Karl dog i slaget vid Verdun 1916.
• Dottern Grete dog i barnsäng 1917.
• Dottern Emma gifte sig med Gretes änkeman, och dog sedan i barnsäng även hon 1919.
• Sonen Erwin (som ju till slut släpptes i Frankrike) deltog i periferin i planeringen av 20-juli-attentatet mot Hitler och hängdes därför 1945.

Efter Erwin Plancks avrättning, skrev Max Planck i ett brev (tack och lov för dessa tiders intensiva brevskrivande) till en forskarkollega:

”Jag kämpar dagligen för att finna styrka att acceptera detta öde. Vid varje gryning kommer sorgen över mig igen som ett nytt slag, den förlamar mig och grumlar mina annars så klara tankegångar, och det kommer att ta lång tid tills jag återfår min mentala balans. Detta eftersom Erwin var en så värdefull del av mitt liv. Han var mitt solsken, min stolthet, mitt hopp. Det som gick förlorat med honom, kan inte i ord beskrivas.”

Två år senare dog Planck, fortfarande oerhört bedrövad. Hans hustru Marga följde ytterligare ett år senare (1948) och sedan dog även den psykiskt svage sonen Hermann 1954.

Om det finns något att glädjas åt i denna sorgerliga soppa, är det att de två barnbarnen som föddes 1917 respektive 1919 överlevde, och att fick sina döda mödrars namn: Grete och Emma.

Här kommer några till engelska översatta Planck-citat som ni kan skriva ut och rama in och sätta upp på toa:

”Anybody who has been seriously engaged in scientific work of any kind realizes that over the entrance to the gates of the temple of science are written the words: Ye must have faith. It is a quality which the scientist cannot dispense with.”

”A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.” (Förkortat: Truth never triumphs—its opponents just die out.)

”In the last analysis, we ourselves are part of nature and therefore part of the mystery that we are trying to solve.”

Minns ni fotot på väggen i den första bilden längst upp i facit? Här är den igen.

Vinstchans! Hopp i hatten! Jag rör om och drar två på en gång! Karin! Ingela! Tjoho! Kom ihåg att mejla adress och storlek! Skål!

Psssssssst. Jag kommer att ha massa inte särskilt jättestora tröjor över när vi är färdiga på julafton eftersom jag räknade helt fel när jag beställde dem. Vad tycker ni att jag gör med dem?

---

Bonus ur kommentatorsbåset: embryo rimmar!

det här kan jag embryo maka på dej från datoreländet

men jag sittrer ju här

maka på dej sa jag eller vill du inte några praket

men jag skriker en liten dikct

det ger jag den i: fly mej några tangenter så jag kan svara på gråtan

men farran

undan det är dan före dan före dan före dropparedan

men farran

det är bråttom: vi måste till stormarknaden julmarknaden okcså köpa en klapp till julgrannen

men jag tänkcte rimma / det tar bara en timma

nä nu skriver jag svaret: jhldhjdlöodilm jjkllkövretkll

men farran: det där betyder ju ingenting

inte för dej kanske men för mej betyder det allt det säjer jag nu

yo

45 kommentarer

I lucka 5 gömde sig en av världens mest kända män. Han är så känd att alla någon gång har hört talas om honom, liksom Marilyn Monroe-känd. (Känner nu att min första association till en världskändis är lite väl mossig.)

Men visste ni att vår gamle kändis hade ett äkta, riktigt långt hårsvall – som blev grått redan när han var i 30-årsåldern och som efter en noggrann undersökning 1979 visade sig innehålla absurda halter bly?

Här har vi några ledtrådslämnare!

Pelotard:

Nä, det här går inte. Jag känner mig alldeles trög idag. Och det lär jag fortsätta vara, om ingen ger mig en knuff. Och om någon skulle ge mig en knuff, så knuffar jag ändå bara tillbaka.

Nina:

Idag ser det ljusare ut.

Flygbengan:

Närmare Da Vinci-koden än så här kommer vi nog aldrig mer i Julkalendern. Jag har sett HBs vagga och försökt se hens grav.

Dieva:

Jamen, allt faller ned. Även polletten. Det fattade ju HB också om hen nu inte råkar vara Schubert.

Ökenråttan:

Om man står på axlarna på nån som är lång så ser man lite längre, eller hur?

Isaac Newton (1642/43–1727) var inte (som man är nuförtiden) fokuserad på ett yrkesområde och kanske en liten hobby som att bygga modellflygplan i källaren på lördagskvällar. Nej, han var ett totalgeni som intresserade sig för fysik, astronomi, matematik, filosofi, teologi och (harrrkl) alkemi. 

Nu var han ju inte ensam om galenskapsförsöken att skapa guld (en formulering som jag kommer att få äta upp den dagen någon verkligen lyckas) – det finns en lång, lång lista på liknande forskningslycksökare. Där står att finna bl.a. Elizabeth I och drottning Kristina, Faust, Tycho Brahe, Roger Bacon, Albertus Magnus, August Strindberg, Carl Jung … 

Några av ledtrådarna inne i lucktexten var massa, acceleration, lagar, flux-, guld, fall, äpplen och gravitation. Pesten 1665 fick vara med för att den verkligen påverkade Newton; hans skola stängdes under två år på grund av den grasserande böldpesten och då blev han helt enkelt tvungen att istället för att plugga ta jobb på posten och pack… Neeej, feeel, han blev inte alls tvungen att jobba: han ville – och fick – istället sitta hemma hos sin mormor och läsa och forska på egen hand.

Ett litet känt citat som inte alls stod att finna i luckan, var detta:

”If I have seen further it is by standing on ye sholders of Giants.”

Det betyder enligt de flesta att Newton insåg att hans framgångar och fantastiska forskning och underbara upptäckter berodde på det jobb som tidigare forskare hade gjort. (Och ye uttalas [the].)

Med detta citat i bakhuvudet kan ni raskt associera till

• The Big Bang Theory
• Stephen Hawkings bok On the Shoulders of Giants
• Oasis’ inte särskilt omtyckta platta (som jag dock gillar skarpt) med det inte riktigt korrekta citatet Standing on the Shoulder of Giants (som man kan lyssna på här)
• grekisk mytologi.

Men nu har det visat sig att det kanske inte alls var ett tack till föregångarna och inte alls speglade en eventuell ödmjukhet. Det kanske var så att det bara handlade om ironi, satir och elakhet eftersom den som fick emotta dessa ord var en kortväxt krympling till forskare (med väldigt dålig hälsa) som hette Robert Hooke. 

Denne och Isaac Newton var inblandade i ilskna fajter (som pågick i decennier) om vem som först kom på uppfinningarna och idéerna. Kanske ville Newton med citatet bara klämma åt Hooke  och så anspela på hans inte alls (varken bokstavligt eller bildningsmässigt) stora person.

Om man ska sammanfatta Newtons liv, blir det inte en kort historia ens i punktform eftersom han

• föddes 13 veckor för tidigt och ändå överlevde
• har en något flytande födelsedag (december 1642 eller januari 1643) beroende på vilken kalender man använder
• var faderlös eftersom Isaac d.ä. dog redan när hans hustru var i fjärde månaden
• fick flytta hem till sina morföräldrar när hans mamma gifte om sig
• fick flytta hem till mamman igen när fosterfadern hade dött
• tydligen hade en mamma vars män dog frekvent
• uppfann fluxionsmetoden som inspirerade Doc i Tillbaka till framtiden
• byggde världens första spegelteleskop
• gav ut den revolutionerande  Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica (förkortad titel: ”Principia”) 
• formulerade sina tankar om gravitation när han inte begrep hur det kom sig att äpplen och månen väl lyder under samma tyngdlag men rör sig så olika (men Hooke sa att det minsann var han som kom på detta)
• gick in i väggen och blev deprimerad och sökte tröst i ett helt normalt jobb på det engelska myntverket, där han utarbetade ett nytt monetärt system som gjorde stor succé
• forskade fram det faktum att jorden naturligtvis kommer att gå under, men inte före år 2060
• utförde hemska försök på sig själv, som att sticka en syl i sitt ena öga
• inte var någon vidare politiker trots envisa försök i branschen
• tyvärr fick se två års arbete brinna upp när ett stearinljus välte rakt på alla papper och anteckningar
• stammade.

Det var Voltaire som av Isaac Newtons brorson fick höra om hur vårt geni löste gravitationens gåta när ett äpple föll från ett träd. Så långt är historien bekräftad, men den där delen om att äpplet landade i huvudet på Newton är förmodligen en skröna. (Vilket passar mig utmärkt: skrönor är ju som historier betraktade intressantare och roligare än den verkliga, kanske bistra sanningen.)

Nu ska vi dra en vinnare! Tröjorna är tyvärr fortfarande osynliga (tusan vad jag verkar ha otur med tröjtryckerierna: detta är mitt femte sedan jag började 2005 och alla lovar de runt och håller tunt). Jag rör om och draaar en LarsW – och så en liten bonus till Agneta uti Lund, som aldrig ger sig och googlar frenetiskt och famlar sig fram till gåtans lösning hela dagarna! I Newtonluckan kom Skogsgurra dessutom med väldigt fin tröst till henne:

– Men du famlar väldigt bra, AuL.

En ny lucka kommer på måndag den 11 december!

40 kommentarer

I den tredje luckan fanns den andra gåtan, och den skapade problem emedan några gissare inte såg skogen för bara trän. ”Stolpiga rim” och ”haltande meter” och den där jädra amerikanske tokstollen som ämne – vem kan hålla fokus då?

Inte PK, som verkar tänka på … Povel Ramel?

”Jag blir sugen på semla så här i tider av blåa berg och gröna dalar.”

Och heller inte Ingela, som inte går tillräckligt långt bak i tiden:

Eller är det hen som alla älskat och hyllat i fyrtio år, som jag inte stått ut med, men föll pladask för i fjol eller två år sen? Samma fenomen som med öl förresten, som jag inte kunde med alls förrän efter femtio.

 

Eller jo, Lille Maken hade full koll:

”Tillåt mig att särskilt berömma rimflätningen;  ingen ny skapelse utan en gammal klassisk form.”

Likaså Ökenråttan:

Det här var ju lätt. Jag kan!! (Säjer hon, dumskallen, som förväxlade Zlatan med Zweig. Eller tvärtom.)

Och Niklas! (Väl?)

”Ja, ja, det är han den där som gjorde sådana där i parti och minut och sedan så gjorde han några till. Men det var väldigt pra partier och minuter för det mesta. Och så dödde han.”

För dödde, det gjorde han ju, hemlisbloggarn. Se här vad han skrev om sig själv (i tredje person) – rader som skulle läsas först när han väl var död:

”Han var en liten man i vår litterära värld, hans talanger voro små. Han hade kanhända icke vad man kallar snille, de flesta av hans skrifter hade föga vidd och vikt. Men han ägde en egenskap, kanske i högre grad än sina medbröder: det var ett nit, en värma för den svenska vitterhetens förkovran och heder. Den följde honom genom ett plågsamt liv och var hans sista passion i den stund han skrev dessa rader.”

Han var så klen, stackarn, och dog av lungsot och snuva gjorde han innan han hade riktigt hade rimmat färdigt:

Förutom att jag vill resa i tiden till Woodstock 1969, nyårsafton 1900 och den där dagen 1999 när jag borde ha köpt Google-aktier, så vill jag även resa till slutet av 1700-talet och frottera mig med den tidens skalder och Gustav III. Ack.

Kellgren fick som 23-åring en docentur i latinsk vitterhet, vilket låter mycket mer förtjusande än det egentligen är eftersom det handlade om helt normal skönlitteratur eller poem på latin.

Åren gick och han fokuserade mer och mer på svenskan och skrev och rimmade och skrev ännu mer rim och fick precis som Stefan Zweig skriva text till operor, och han var så innerligt populär och älskad att det verkar konstigt att han mitt i all kreativitet och allt rimmande samt dessutom klurande på meter hann bli ovän med både Bellman och Thomas Thorild.

Bellmanstjafset handlade mest om att Kellgren tyckte att Bellman väl kunde hålla sig nykter lite då och då, medan grälet med Thorild (som pågick i flera år) handlade om den orimmade versens berättigande. Ett av debattinläggen från Kellgren hette Nytt försök till orimmad vers.

(Det är faktiskt oerhört roligt.)

Kellgren grundade tillsammans med Carl Peter Lenngren Stockholms-Posten (som dock körde mellanslag på modärnt vis, se nedan), som gick i graven 1833 fö alla ba läste nyheterna på fejjan istället, men som fortfarande går att läsa via KB.

När Kellgren inte var för sjuk, textfäktades med andra litterära giganter, gav ut tidningar och skrev operalibretton, jobbade han för Gustav III på ett så förtjänstfullt sätt att han invaldes i den numera kanske inte så himla fint klingande Svenska Akademien (stackars lilla varumärke till att ha svårt att hålla näsan över vattenytan nu). I sitt inträdestal 1786 beskrev han Sverige så här (och nu kommer ett långt citat som ni kan skumma – eller faktiskt läsa):

”Den stolte utlänningen, som länge ansett vår Nord för barbariets fristad, som helt nyligen börjat tro, att en stråle av ljus även en dag kunde tränga till oss, ska snart med förundran lära känna ett folk, värdigt att tävla i smak och snille med det nyare Aten. Han ska lockas till vårt land, undervisas i vårt språk, livligt intagas av dess manliga skönhet, ledas till kärlek för Nationen genom kärleken för dess tungomål, till vördnad för dess makt genom vördnaden för dess kunskaper, och antingen för alltid fästa sitt hem i ett land, som till naturens förmåner, konsternas höjd, snillets ljus och sammanlevnadens nöjen inte efterger något, men i mildheten av sitt regeringssätt överträffar alla andra; eller ock, återkommen till sina landsmän, skingra deras åldriga fördom mot allt avlägset, och ge dem hädanefter ett lika grundat som fördelaktigt begrepp om Svenska klimatet, Svenska Folkets lynne, och Svenska Snillets skicklighet så till alla vackra som allvarsamma yrken.”

Jag tror mig ana att han när han beskriver att Sverige äger en viss ”manlig skönhet” tänker att det är lite kärvt och kargt här, och överallt är det liksom fullt med stickigt skäggstubb som gör pussarna bitterljuva.

Ni ser ”salig Dumbom” där i tidningsklippet ovan – någon som drar de mest häpnadsväckande slutsatser av givna fakta. Ett exempel som brukar citeras är:

”Det är konstigt att det så ofta rinner stora floder genom stora städer.”

Och det var just detta verk som jag gjorde om och just dessa femverser (som inte kommer efter varandra i verkligheten):

Efter den sorgerliga döden, begravdes Kellgren på S:t Jacobs kyrkogård i Stockholm, men nån gång under de gångna århundradena slarvades graven bort.

(Ja, ni tar er precis som jag åt hjärtat nu.)

På kyrkväggen finns ett epitafium av röd porfyr inmurat till tröst. ”Det visar platsen för […] Johan Henrik Kellgrens numera osynliga grav” är den enda information jag får. Göra gravar osynliga och ha sig, va ä de för skick?

Avslutningsvis några ord från Kellgren:

”Man äger ej snille för det man är galen.”

Just precis så.

Plommonstopet är fullt av både nytillkomna och gamlingar och oj, där fick jag visst ta bort några som inte riktigt hann in i kommentatorsbåset. Jag drar och drar – och måste verkligen se till att jag får iväg t-shirtbeställningen – och däääär kom minsann Cruella flygande!

Lucka 5 som är den tredje gåtan, kommer om ett dygn!

41 kommentarer