Hoppa till innehåll

Månad: november 2019

Julkalenderhemlisbloggarn 2019!

Nu firar Julkalendern med hemlisbloggarn 15 år. Det är som att titta på sin 27-årige son och tänka WTF, ”dra åt helsicke va mysko” samt ”va kuuuuul”.

Ni som inte har varit med förut, kommer här och nu – inför morgondagen – att få en programförklaring. Ni som har varit med förr, tar hand om nykomlingarna och bjuder in släkt och vänner.

solteckninglucia

Programförklaringen – 15:e året i rad!

  1. Jag publicerar på ojämna decemberdatum en till synes obegriplig text eller bild på lotten.se.
  2. Ni tänker näääääää. Eller så fattar ni allt och drabbas av hybris.
  3. Ni går in i kommentatorsbåsetoch skriver näääääää. För ni låtsas att ni inte kan även om ni förstod allt och ju har drabbats av hybris.
  4. Dagen går, och de som har listat ut vad det var jag lade ut – en författare t.ex. – börjar ge tips och ledtrådar till de fåvitska.
  5. Midnatt råder, det blir ett jämnt decemberdatum – och si då ramlar det in ett facit på facitsajten.
  6. I facit stoppar jag ner namnen på ALLA som har gissat i min morfars gamla plommonstop, och så drar jag en eller två. Dessa vinner en tröja!
  7. Alla tolv luckorna hänger ihop i en röd tråd som jag avslöjar på julafton, och den är jättelångsökt. Ibland.

Om man inte har nån gissning, utan bara hänger i båset (eller ”på läktarn”), kan man säga att man “hoppar i hatten”, vilket alltså betyder att man är med i utlottningen ändå.

En sak är viktigare än alla andra saker, och det är att inte ropa ut svaret utan att vara diskret.

Om man inte tycker om att läsa, kan man glädja sig åt att gåtan ibland är en liten handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Det är inte alltid (men oftast) en författare; det kan även vara ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats. De som kliver in i båset och sedan lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning ska inte misströsta. Kanske är svaret Eminem? Muhammad Ali? Barbapapa? Johnny Depp? Povel Ramel och Gunde Svan för bövelen!

Kommentatorsbåsets egen terminologi

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Att sitta på läktaren: att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker.
Skebokvarnsvägen: bara en adress, men lite viktig – tydligen har Orlando Bloom bott där.

Eftersom min spamfångare är övernitisk, ska ni inte ge upp om ni hamnar i spamlådan. Mejla mig! Och prova att kommentera redan idag …

basmeter_t_shirt-2013
En av mina favorit-vinnartröjor från 2013.

Det allra, allra viktigaste nu:

Kom ihåg att inte skriva ut det rätta svaret

om ni är säkra på det! 

Share
31 kommentarer

Vem var Martha Mitchell – och vem är USA:s ambassadör i Tjeckien?

Rimligtvis är Martha Mitchell inte en person som ni känner till. Förmodligen kan ni alla obekymrat döden dö imorrn utan att veta vem hon är. Men eftersom jag härmed dubbar mig till kuriosadrottning över den nu så magra bloggessensen, ska ni få hennes historia här och nu.

This media is available in the holdings of the National Archives and Records Administration, cataloged under the National Archives Identifier (NAID)
Martha Mitchell (1918–76) i en typisk 1969-frisyr.

Vi börjar i den äktenskapliga änden, för hennes titel är till en början i denna saga blott och enbart ”inrikesministerns fru”. (Enligt de svenska tidningarna på den tiden, var det den titeln maken hade.)

U.S. News & World Report collection at the Library of Congress.
Maken John Mitchell (1913–88), USA:s “attorney general” 1969–72. (Den nuvarande heter Bill Barr, och man kan jämföra hans yrke med den svenska justitieministerns, fast det är ju inte exakt samma sak.)

Martha (nu lade vi raskt bort titlarna) var en liten lantlolla (hennes egen definition) från Arkansas, som ville bli läkare men inte klarade av det för att ”min sydstatsdialekt gjorde att jag faktiskt inte kunde lära mig grekiska och latin”.

Hon gifte sig, fick ett barn, skilde sig, gifte sig igen, fick ett barn till, flyttade till Washington och hade cocktailpartyn och stora örhängen. Men plötsligt fick hela USA upp ögonen för henne, när hon frankt för en tv-journalist berättade att en viss fredsdemonstration enligt hennes make – The Attorney General! – påminde om den ryska revolutionen.

– YES! sa journalisten, och hans intervju gjorde stor succé.

Martha tog efter denna – i hennes ögon lyckliga – händelse varje kväll en drink, valde mellan olika journalister som hon hade i sin telefonbok, och så ringde hon och berättade om statshemligheter som hon hade råkat läsa i sin mans papper. Eller som hon av en slump hade hört honom säga. ”Oh, så förtjusande” sa alla och njöt i stora drag.

Den 30 november 1970 skriver SvD så här.

Alla slet och drog i henne och hon intervjuades överallt, till och med av Dick Cavett. Hon kallades ”Martha the Mouth” och ”The Mouth of the South” och var på var mans tunga och i USA:s alla dagstidningar.

N.Y. Times 22 sep 1971.

Under den här tiden antydde Nixon och herr Mitchell att Martha var full och galen mest hela tiden. Även allmänheten började fundera – men Martha gillade uppmärksamheten och tidningarna gillade att sälja lösnummer.

I SvD den 22 april 1972 for hon ut mot Nixon på ett kanske dubbelbottnat sätt.

De skojade friskt med henne i Rowan & Martin’s Laugh-In – som ni säkert känner igen om ni någonsin har sett den svenska versionen ”Partaj”. (Inte var de alltid snälla mot henne, nej.)

USA:

Samtidigt i Sverige:

Martha fortsatte att snacka och berätta – särskilt för sin favoritjournalist Helen Thomas. Och under ett av dessa (förmodligen roliga) samtal, bröts telefonledningen plötsligt. Det som då hade hänt var att

  • maken hade beordrat sin hejduk till livvakt att kapa Marthas tillgång till telefoner
  • Martha försökte rymma via hotellbalkongen
  • Martha tuppade av efter ett handgemäng och slagsmål med livvakten samt en narkosspruta
  • maken beslutade att Martha skulle hållas nedsövd i en vecka eller så
  • livvakten – hejduken som hette Steve King – visade sig även vara inblandad i försöken att begrava allt om det där inbrottet där Nixons inspelade samtal stals.

När Martha Mitchell till slut efter en vecka fick vakna till liv, sökte hon upp Helen Thomas igen och berättade allt som hade hänt och allt om Nixon och bovar & banditer i GOP (Grand Old Party = republikanerna) samt Watergate. Storyn begravdes i tidningens kvinnosektion bland recept och stickbeskrivningar … och så tog det ytterligare två år innan Woodward & Bernstein samt Deep Throat lyckades få Nixon att avgå.

Att ingen lyssnade på vad Martha Mitchell hade att berätta och att ingen då trodde på denna sanslöst knäppa historia berodde dels på makens och Nixons skitsnack, dels på alla läkare som ljög och hittade på att hon faktiskt var halvt från vettet. Detta kallas idag för The Martha Mitchell Effect.

Om man ställer detta i relation till vad som nu händer och sker i Trumpens USA idag, 50 år senare, finner man att ptja, not much has changed. Särskilt eftersom nyss nämnde hejduk-livvakt Steve King av Donald Trump har utnämnts till USA:s ambassadör i Tjeckien …

__________________________________

Uppdatering! Upphittat!

Om ni inte vet vad ”Drunk History” är, kan jag rekommendera detta fenomen. En relativt känd person dricker sig (frivilligt) berusad och berättar ett historiskt skeende, som även ageras av skådespelare som … äsch, titta:

Share
33 kommentarer

Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?

Till häromåret hyrde jag alltid cykel när jag var i Stockholm, vilket jag har nämnt flera gånger förut. Hjälm brydde jag mig rebelliskt – och dumt nog – inte om. Vinden fläktade i håret, jag var 16 år igen och plötsligt förstod jag hur Odenplan, S:t Eriksplan och Centralen låg i förhållande till varandra.

Dessutom fick jag ju tillfälle att KLAGA versalt över cykelvägarnas idiotiska dragning där jag plötsligt blev tvungen att tvärnita på grund av

  • mötande cyklister på min enkelriktade framfart
  • bussdörrar som öppnades och folk som vällde ut mitt på cykelvägen
  • en man i plommonstop som slog på alla cyklister han kom åt.

Så försvann cyklarna på grund av ett upphandlingsmankemang, samtidigt som sparkcyklarna åt upp trottoarerna som vore de triffider. Igår vandrade jag från Stureplan till Odenplan och då såg det ut så här …

Man tänker ju på kampen för de synskadade och lagom höga trottoarkanter samt blippande övergångsställshjälp.
Den där gröna cykeln kan man förresten fortfarande hyra, men den är av lika hög kvalitet som t.ex. broddar av papper.
– HÄÄÄÄÄÄÄR står den bra! tänkte förra hyrpersonen.

Samtidigt är jag djupt avundsjuk på alla som kan hyra sparkcykel och bekymmerslöst rulla mot rött, sparka mot enkelriktat och sick-sacka mellan bilar som står i kaosköer. De är många – jättemånga!

  • Är jag sur, grinig och motsträvig?
  • Är jag bara arg för att mina knän inte klarar av huppiguppandet och skakandet?
  • Har jag rätt, men får faktiskt skita i det här och leka hinderlöpning samt strunta i de synskadade?

Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?

Uppdatering!

Problemet med störande, nya företeelser är gammalt. Läs Stockholms-Tidningen 1896!

Share
26 kommentarer

Julklappstips 2019!

Köp ficklampor, konstiga saxar, tuschpennor, ballonger, förstoringsglas och reflexer till alla som är mellan fyra och tio år och ruinera er sedan på antikvariaten när det gäller julklappar till resten av släkten!

Eller …

(Nu kommer riktigt bra julklappstips. De är miljövänliga, de är bra och goda, de kräver inte annan ansträngning än paketerandet.)

1.
Jättesvår att packa in är förstås en bal med toapapper – men åh, vad användbar den är! Av någon anledning gillar folk inte att köpa toapapper, så de blir jätteglada (för att de är väluppfostrade) när jag kommer kånkande på en bal.

Såna här rullar har inte vi, för då kloggar vårt gamla avloppsrör igen; vi måste ha korta, korta fibrer.
Sedan kan man ju leka lite med toapapper i överflöd. (Bilden “balklänning av toalettbal” stod icke att finna.)

Fast egentligen borde vi kanske torka oss i rumpan med små färgglada, fuktiga tygtrasor av gamla lakan?

2.
Ost! Köp en präst, en chiliprickig och en Cambozola och baka ett bröd till! (Okej, om man inte är av den bakande typen kan man ju köpa ett paket knäckebröd istället.)

Men jag har lärt mig att man faktiskt inte får hugga av den fina spetsbiten först! (CC BY-SA 3.0)

3.
Ge bort en gammal telefonkatalog! Sanna mina ord; det finns så få kvar att den  som  äger en förmodligen kommer att kunna sälja sitt exemplar för tusentals kronor om bara några år.

Bild från Teknikmuseet.
Pssst. Jag äger ingen gammal telefonkatalog.

4.
Gör en lista med användbara appar att ge bort – inklusive installationshjälp. Och de två första ska förstås vara SAOL och SO.

SAOL. *lycklig suck*
SO. *lycklig suck*

När man ändå är igång, är det roligt att introducera de inte redan frälsta i det under som heter Swish. Det är plötsligt kul att betala sina skulder.

5.
Gå ut och köp en gammal klänning på second hand. Gärna den anskrämligaste som står att finna, för den är säkert modern nu.

Den här kan man köpa på nätet (Jensens) för 890 kr. *ryyys*

Själv önskar jag mig bara handgjorda teckningar och skrivalster av barnen samt en tågluff av min dyre make och husbonde. Och en ost eller två. Samt nya knän och basketskor som matchar dem. Och en bil med finurlig registreringsskylt.

Fast mest vill jag faktiskt bara ha roligt.

Uppdatering!
Årets julklapp är tydligen en parkeringsplats för mobiltelefoner. Pffft. Så fånigt. Köp inte den. (Kul att länken visar att artikelns ursprungliga rubrik inte alls var ”Årets julklapp blev mobillådan” utan ”Tågresan tippas bli årets julklapp”. Ni ser, jag ligger i framkant – jag som vill ha en tågluff.)

Uppdatering II!
Kolla vilken fin telefonkatalogsbild jag nyss fick från Flinn i UB i Lund.

Man känner nästan dammdoften!
Share
27 kommentarer

Trumpen och hans drogmissbruk (eller?)

Nu händer det ju saker i USA: presidenten ska kanske ”impeachas” – det pågår en  riksrättsutredning där politikerna frågar runt och ber folk vittna om brott har begåtts eller ej.

Trumpen har sedan han svors in i januari 2017 hunnit med så många galenskaper att de nästan inte går att koka ner till en tiopunktslista. Numera skriver komikerna i USA listor som heter ”Trumps tio knäppaste uttalanden under gårdagen” och ”Trumps femtusen galnaste tweets”.

Förutom att han hotar världsfreden (som om det vore fred i världen just nu?) på olika sätt, är han så oerhört konstig. Han sluddrar och snorar, han går vilse framför sin egen helikopter, han är ibland helt manisk och ibland så långsam att belackarna säger att han ju måste vara bakis.

Men … han dricker ju inte alkohol.

För några veckor sedan gick Twitter i spinn efter att en kille plötsligt hade tittat närmare på en bild som Donald Trump själv lade ut våren 2016 – innan karln blev president. Vad jag  kan se, har det inte slagits upp stort i nyheterna här i Sverige.

Detta var innan han släppte planen på att bygga en mur för att hålla den mexikanska maten, förlåt, den mexikanska befolkningen borta.

Om man zoomar in (vilket JRehling och andra twittrare har gjort på ett förnämligt sätt), är det en formidabel guldgruva, detta foto.

En tidning med ex-frun Marla Maples i bikini när hon var 22 år gammal.

I bakgrunden har han enbart bilder på sig själv, om än i sällskap av andra. Vid vänstra armbågen (fyrkantig ruta) står ett konstigt foto som ingen riktigt har kunnat förklara, men jag tycker att det ser ut som en ögonblicksbild av ”just grab them by the pussy”.

Två fina fejk-Oscars i fönstret (två pilar), och så den största förvåningen. Lådan vid den feta pilen.

Den där utdragna lådan är full av mediciner som kan förklara muntorrheten, de stora pupillerna, sluddret, och de allmänna galenskaperna. Men inte förrän nu har någon lagt märke till det. Sudafed är ett preparat med pseudoefedrin, men det är inte klassat som narkotika. Men man blir speedad och pupillerna utvidgas om man krossar tabletterna och snortar smulorna som kokain.

Bilden är inte photoshoppad, även om det ser ut precis som när jag på 1970-talet trollade bort röda ögon på mina fotografier genom att måla med en tuschpenna på dem.

Andra bieffekter av just denna medicin är hallucinationer – kanske undviker Trumpen hägringar när han börjar irra runt efter sina konstiga presskonferenser som alltid hålls skrikande bredvid en helikopter?

Hur som helst är detta en befogad fråga just nu:

– Varför talar man inte om detta i större utsträckning? Varför tror folk att han sluddrar pga. dåligt löstandsklister när han tydligen inte ens har löständer?

Tänk om det är en listig plan. När han ställs inför riksrätt säger de bara ”nämen kolla, han är ju galen” och så får han gå hem och spela golf igen.

Nixon var kanske när allt kommer omkring ingenting jämfört med detta stolleri.

Share
43 kommentarer

Farväl, Sara Danius

Den 8 november 2019 såg mitt schema ut så här:

  • 08 – Prata i radio om prosit, prepositioner och parallellism.
  • 13 – Besöka Storkyrkan i Gamla stan och ta adjö av Sara Danius.
  • 15 – Dricka champagne på KB med bokstavspolare på Östermalm.
  • 18 – Bada badtunna med basketpolare i Eskilstuna.

I vanliga fall skulle jag nog ha skrivit spaltkilometer om bara champagnebubblornas irrfärder, men nu ligger fokus på begravningen.

Iförd inte knytblus – men knytrosett – ställde jag mig i den ungefär 100 meter långa kön utanför Storkyrkan precis samtidigt som Herr Holm gjorde det.

Herr Holm är en kryckförsedd man i 80-årsåldern som jag alls inte känner, men på två röda sekunder kom vi i samspråk och redan efter en minut diskuterade vi huruvida kultursverige skulle bli lite fattigare om någon smällde av en bomb inne i Storkyrkan.

Det var måhända inte ett samtal värdigt en begravning, men jag hade i bakhuvudet tanken att om någon kanske skulle godkänna vårt oseriösa och inte alls dämpade beteende, var det väl Sara Danius. Vi till och med pekade på den i stridsmundering klädde polisen som på en Segway vaktade oss kyrkohuliganer i kön – och så fnittrade vi.

Det där är alltså inte en motorcykel utan en Segway, fullproppad med attiraljer. För att inte tala om hur fullproppad själva polisen var.

Inne i Storkyrkan exploderade blomprakten i färger. Det var sanslöst vackert, men fotoförbudet strängt. Herr Holm och jag satte oss på en bänk samtidigt som vi pratade och pratade.

– Men sitter vi verkligen bra här? sa Herr Holm plötsligt och pekade förvånat på den gigantiska pelaren framför oss.
– Nä vet du va, sa jag och tittade överraskat på pelaren – och så bytte vi raskt plats.

Detta gjorde vi på ett sådär störande sätt som borde vara lite förbjudet: två tomma stolar lockade oss långt fram, långt in, men via tusen förlåt och ursäkta till alla som vi klämde oss förbi, satte vi oss nöjda och fortsatte att prata om att Herr Holm var professor emeritus och att han hade burit Sara Danius på sin arm redan 1962 och att hennes pappa var hans lärare i Viggbyholm och i Finland där han gästföreläser … bla bla bla.

– Jag träffade Lars Danius igen nån gång på 80-talet och han berättade hur Anna Wahlgren tog hand om honom. Alla barn och alla gamla flammor samlades på helger och högtider och så tog hon hand om alla, sa Herr Holm.

Det var 20 minuter kvar tills begravningen skulle börja, när jag pratade på norrländska om mina favoritskrivregler medan Herr Holm på nyfunnen finlandssvenska kom in på Finska kriget 1808–09. Då spände en kvinna på raden framför ögonen i oss. Sammanbitet bad hon oss att vara tysta:

– Men så ni pratar! Kan vi få lite tystnad, tack!

Lika bra som på att prata, blev vi då på att totalt knipa igen. Jag skämdes som en hund och längtade hem till köksbordet. Ett yrväder till rebell kan man ju få vara ibland, men kanske inte just på en begravning.

Herr Holm och jag såg Anna Wahlgren, späd och insvept i något som hade flamencokänsla över sig, rullas in i rullstol. Vi såg alla Saras syskon och syskonbarn, den före detta maken och sonen hålla om varandra och gråta. Och här satt vi på första parkett tillsammans med så många andra människor som inte kände henne egentligen. Ärkebiskop Antje Jackelén sa:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne.

Så var det. Hanns Zischler läste ”Dirge in the Woods” först på engelska, sedan på tyska. En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng Lacrimosa så att även änglarna grät.

Herr Holm och jag satt satt i södra sidoskeppet och tittade på dem som satt i norra (Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg samt hela Sveriges skådespelarelit). Precis mittemot mig satt en kvinna som hade lampan på sin mobiltelefon tänd för att hon skulle kunna läsa i begravningsprogrammet – men när hon inte läste lät hon lampan bara lysa på oss.

Jag kisade med ögonen och tänkte på Sara Danius, som säkert inte hade rört en min av ett sådant störningsmoment.

Defileringen, avskedstagande och nedläggandet av rosor av alla i hela kyrkan tog mer än en timme. Stiligt, ståtligt, vackert och högtidligt samt oerhört sorgligt med tanke på allt som i ett slag försvinner när en människa dör.

Där i vänstra hörnet kan ni ana min röda knytrosett.

Men på min begravning ska gästerna få skratta – minst tre gånger. Istället för att läsa bibelord kanske någon kan spela upp ”Insomningsexpert Hubert Lindeman”?

Share
29 kommentarer

Ääääär detta Luleå?

I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade redaktionschefen Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Här står den än idag, den av mig 1980 tv-rapporterade Gula Paviljongen. (Det är varma slingor på trottoaren till höger.)

Den där grejen – ”paviljongen” – är faktiskt en del från ett då nyrivet hus.

”Oxehufvudska palatset” byggdes i början av 1850-talet, men revs 1979 för att Vattenfall skulle bygga kontor där. [Plats för primalskrik.] Tornet sparade någon smart jävel, varefter det placerades på Storgatan som ”Gula Paviljongen”.
Nu är jag i Luleå för att

  1. föreläsa för Samhall om de ljuvligaste av skrivregler
  2. gå på basket-hoopla där Willie Cherry ska äras och hurras för samt älskas.

Vem? Va? Willie Cherry? Jo, den här!

När han lirade i Plannja ungefär 1980–90 var han BÄST. Och nu …
… coachar han Eskilstuna Baskets herrlag sedan tre år.

Hans matchlinne hissades upp i taket i basketarenan, vilket är den mest ärofulla hedersbetygelse en idrottsman kan uppleva. Och jag träffade mina gamla basketpolare och grät en skvätt av pur basketglädje.

Luleås motståndarlag var Djurgården, vars coach heter Kalle Barton – som jag drog i håret 1975 och som därmed fick in mig på basketbanan. (Se pilen på bilden: han pratar med sina spelare under en time out.)

Vem mannen i jättestor ansiktsmask var, vet jag inte. En maskot?
Ni som inte brukar vara på basketmatcher har förmodligen jättemånga frågor. Ja, det är cheerleaders. Och ja, Adam Ramstedt (nr 11 i Djurgården) har en vit kalasbyxa. Och nej, planen lutar inte på riktigt.

Så haltade vi alla på stela ben vidare mot solnedgången. (Helt sant: jag har aldrig känt mig så mycket bland jämlikar där jag halt-stånkade mig uppför trapporna.)

Share
37 kommentarer