I den tredje luckan fanns den andra gåtan, och den skapade problem emedan några gissare inte såg skogen för bara trän. ”Stolpiga rim” och ”haltande meter” och den där jädra amerikanske tokstollen som ämne – vem kan hålla fokus då?
Inte PK, som verkar tänka på … Povel Ramel?
”Jag blir sugen på semla så här i tider av blåa berg och gröna dalar.”
Och heller inte Ingela, som inte går tillräckligt långt bak i tiden:
Eller är det hen som alla älskat och hyllat i fyrtio år, som jag inte stått ut med, men föll pladask för i fjol eller två år sen? Samma fenomen som med öl förresten, som jag inte kunde med alls förrän efter femtio.
Eller jo, Lille Maken hade full koll:
”Tillåt mig att särskilt berömma rimflätningen; ingen ny skapelse utan en gammal klassisk form.”
Likaså Ökenråttan:
Det här var ju lätt. Jag kan!! (Säjer hon, dumskallen, som förväxlade Zlatan med Zweig. Eller tvärtom.)
Och Niklas! (Väl?)
”Ja, ja, det är han den där som gjorde sådana där i parti och minut och sedan så gjorde han några till. Men det var väldigt pra partier och minuter för det mesta. Och så dödde han.”
För dödde, det gjorde han ju, hemlisbloggarn. Se här vad han skrev om sig själv (i tredje person) – rader som skulle läsas först när han väl var död:
”Han var en liten man i vår litterära värld, hans talanger voro små. Han hade kanhända icke vad man kallar snille, de flesta av hans skrifter hade föga vidd och vikt. Men han ägde en egenskap, kanske i högre grad än sina medbröder: det var ett nit, en värma för den svenska vitterhetens förkovran och heder. Den följde honom genom ett plågsamt liv och var hans sista passion i den stund han skrev dessa rader.”
Han var så klen, stackarn, och dog av lungsot och snuva gjorde han innan han hade riktigt hade rimmat färdigt:
Förutom att jag vill resa i tiden till Woodstock 1969, nyårsafton 1900 och den där dagen 1999 när jag borde ha köpt Google-aktier, så vill jag även resa till slutet av 1700-talet och frottera mig med den tidens skalder och Gustav III. Ack.
Kellgren fick som 23-åring en docentur i latinsk vitterhet, vilket låter mycket mer förtjusande än det egentligen är eftersom det handlade om helt normal skönlitteratur eller poem på latin.
Åren gick och han fokuserade mer och mer på svenskan och skrev och rimmade och skrev ännu mer rim och fick precis som Stefan Zweig skriva text till operor, och han var så innerligt populär och älskad att det verkar konstigt att han mitt i all kreativitet och allt rimmande samt dessutom klurande på meter hann bli ovän med både Bellman och Thomas Thorild.
Bellmanstjafset handlade mest om att Kellgren tyckte att Bellman väl kunde hålla sig nykter lite då och då, medan grälet med Thorild (som pågick i flera år) handlade om den orimmade versens berättigande. Ett av debattinläggen från Kellgren hette Nytt försök till orimmad vers.
(Det är faktiskt oerhört roligt.)
Kellgren grundade tillsammans med Carl Peter Lenngren Stockholms-Posten (som dock körde mellanslag på modärnt vis, se nedan), som gick i graven 1833 fö alla ba läste nyheterna på fejjan istället, men som fortfarande går att läsa via KB.
När Kellgren inte var för sjuk, textfäktades med andra litterära giganter, gav ut tidningar och skrev operalibretton, jobbade han för Gustav III på ett så förtjänstfullt sätt att han invaldes i den numera kanske inte så himla fint klingande Svenska Akademien (stackars lilla varumärke till att ha svårt att hålla näsan över vattenytan nu). I sitt inträdestal 1786 beskrev han Sverige så här (och nu kommer ett långt citat som ni kan skumma – eller faktiskt läsa):
”Den stolte utlänningen, som länge ansett vår Nord för barbariets fristad, som helt nyligen börjat tro, att en stråle av ljus även en dag kunde tränga till oss, ska snart med förundran lära känna ett folk, värdigt att tävla i smak och snille med det nyare Aten. Han ska lockas till vårt land, undervisas i vårt språk, livligt intagas av dess manliga skönhet, ledas till kärlek för Nationen genom kärleken för dess tungomål, till vördnad för dess makt genom vördnaden för dess kunskaper, och antingen för alltid fästa sitt hem i ett land, som till naturens förmåner, konsternas höjd, snillets ljus och sammanlevnadens nöjen inte efterger något, men i mildheten av sitt regeringssätt överträffar alla andra; eller ock, återkommen till sina landsmän, skingra deras åldriga fördom mot allt avlägset, och ge dem hädanefter ett lika grundat som fördelaktigt begrepp om Svenska klimatet, Svenska Folkets lynne, och Svenska Snillets skicklighet så till alla vackra som allvarsamma yrken.”
Jag tror mig ana att han när han beskriver att Sverige äger en viss ”manlig skönhet” tänker att det är lite kärvt och kargt här, och överallt är det liksom fullt med stickigt skäggstubb som gör pussarna bitterljuva.
Ni ser ”salig Dumbom” där i tidningsklippet ovan – någon som drar de mest häpnadsväckande slutsatser av givna fakta. Ett exempel som brukar citeras är:
”Det är konstigt att det så ofta rinner stora floder genom stora städer.”
Och det var just detta verk som jag gjorde om och just dessa femverser (som inte kommer efter varandra i verkligheten):
Efter den sorgerliga döden, begravdes Kellgren på S:t Jacobs kyrkogård i Stockholm, men nån gång under de gångna århundradena slarvades graven bort.
(Ja, ni tar er precis som jag åt hjärtat nu.)
På kyrkväggen finns ett epitafium av röd porfyr inmurat till tröst. ”Det visar platsen för […] Johan Henrik Kellgrens numera osynliga grav” är den enda information jag får. Göra gravar osynliga och ha sig, va ä de för skick?
Avslutningsvis några ord från Kellgren:
”Man äger ej snille för det man är galen.”
Just precis så.
Plommonstopet är fullt av både nytillkomna och gamlingar och oj, där fick jag visst ta bort några som inte riktigt hann in i kommentatorsbåset. Jag drar och drar – och måste verkligen se till att jag får iväg t-shirtbeställningen – och däääär kom minsann Cruella flygande!
Lucka 5 som är den tredje gåtan, kommer om ett dygn!
Grattis Cruella!
Jag kanske inte behöver nämna att jag inte hade någon susning, men ja, jag hade ingen susning.
Susar lite ödsligt bakom pannbenet gör det men hade någon hade inte jag heller.
Och grattis till Cruella som hade.
Nordkoreanen var vår absoluta övertygelse. Vi väntade oss en lastbil med imaginära tischor.
Genial lucka. Grattis till alla som lyckades se genom dimridåerna.
Godmorgon! Vilken fantastisk facitläsning!
Uppe med tuppen dock! Har yogat, duschat och kommit i jobbstassen redan. Grattis Cruella och ni duktuga som lyckades lista ut vem HB var! Imorgon tar jag det – ska åka tåg, med oceaaaaner av tid.
Eh… Får skylla på att det var jätteläääänge sedan jag gick i gymnasiet och eventuellt lärde mig om någon annan än Bellman och Anna-Lena någonting. (Tror jag hon hette. Lääääänge sedan som sagt.)
Tänkte mest på Allan Sherman som opponerade sig mot vietnamkriget och brände ner baracker.
Grattis Cruella!
”Man äger ej snille för det man är galen.” – borde tryckas upp på t-shirts.
Jag tog den i princip. Fick associationer till Salig Dumbom, men var bensäker på att det var Anna Maria Lenngren som skrivit den.
Det är ju tur att man är van vid att vara ute o segla !
Jaha, då var jag närmare 9.57 när jag tänkte att det nog var Bellman. Det doftade 1700-tal om språket, ganska tydligt. Det var innan jag sladdade fel i tiden och rummet och hamnade i USA.
Jaja, man får vara glad om man rör sig i rätt århundrade ibland. Grattis Cruella, det var ju ovanligt passande.
Hurra! Detta gläder mig alldeles extra! Ni vet att Kellgren trots alla vittra bestyr och hostande lyckades hålla igång en amorös förbindelse i åratal, något som han diktat högstämt och vackert om enligt tidens sed. Kvinnan anses allmänt ha varit Hedda Falck, en handlarfru. I dikten Den nya skapelsen heter hon dock Hilma, och det namnet bär min enda dotter:)
Hurra, encore!
”Utan tvekan är man inte riktigt klok.”
Jag tänkte att det var det du snubblade till där i början.
Utan tvekan kan man säga att jag inte är tillräckligt beläst på 1700-talslitteratur.
Grattis Cruella!
Men åååå! Att jag inte associerade rätt. Nåja. Bara ingen skvallrar för mamma.
Grattis Cruella!
I dessa rimliga jultider kan jag verkligen rekommendera läsning av 1700-talssvenskan. Inte nog med att det rimmar och är allmänt välformulerat – det är roligt!
Lyss för övrigt till Cruella, som vet att berätta om de amorösa hosteskapaderna. (Nu undrar man ju förstås om Hedda var släkt med Karin.)
Den som blir intresserad av den gode Jean och det mustiga levernet i en inte alltför avlägsen tid trots allt ska ta och läsa Min salig bror Jean Hendrich av Carina Burman, en roman om mannen och älskaren kan vi väl säga. Burman är litteraturvetare och disputerade på Kellgren; sedan skrev hon en roman på materialet som blev över:) Roligt, rörande, flyhänt och vansinnigt intressant. Allez-y, mes amis!
Povel var en nödrimsmästare och hade mycket väl kunnat leka med att ändra på rimfunktionen mellan olika verser. Men jag hade på känn att det var för längre sen.
Grattis Cruella och Govinda!
Grattis Cruella!
Fördelen med varannandagsluckor är att man i mellandagarna hinner reflektera mer kring facit och värdsliga saker som rimmad julskinka, Svenska Akademien och fransk prosa. Har facit alltid rätt? Vem tröstar knyttet? Kan ett lamm vara tyst och tyskt på samma gång?
Lucka nr 3 på dag 5 efter facit nr 2 den 4:e eller hur det nu var, bring it on!
Aha, detta är alltså ett vinnande koncept!
Nu ska jag beställa tröjorna!
Grattis Cruella!
Jag känner mig trots felgissning ganska nöjd pga satte land, kön och första bokstaven i efternamnet!
Tut i luren – Lund sköter sig!
Vi var ute och gick och hörde tutandet extra bra. Det var en ovanligt lång minut före faran-över-signalen också, så vi hann bli lite bekymrade. Man vet ju aldrig, med dagens politiker.
Hammarbyhöjden också. Bättre än på flera år, faktiskt.
Tjugoåringen meddelar att han på sin promenad fem kilometer från vårt hus (och vår egen sifontuta) minsann hörde Hesa Fredrik! Så om det blir krig vet vi det om vi drar oss fem kilometer åt nordöst! Yes!
Burmanboken har jag läst. Men jag kommer inte ihåg nånting. Jo, att den var bra kommer jag ihåg. Jag fick den av Annika. Kommer jag ihåg.
Carina Burman i allmänhet kan rekommenderas. Det mesta hon skriver blir läsvärt.
Salig dumbom minns jag att jag läste om i gymnasiet.
Men det poppade aldrig upp i gårdagens hjärna.
Båsmor, bra association. Trump aka Dumbom.
Gratulerar Cruella!
Nu lånade jag Carina Burman-boken! (Bibliotekspersonalen fick traska ner till källaren för att hämta den åt mig.)
Vår glada optimism (se Närkeslätten, invånarnas egenskaper) börjar förbytas i tragisk optimism (se samma uppslagsord som tidigare). Vi fruktar nu att den kommer att utvecklas till verklig pessimism. Men om vi nu får de erforderliga papperen (som byråkratiska spetsfyndare vägrar oss i Fréjus) i S:t Rafael så kanske det går att kränga lite älgprylar till ockerpris härnere. Ehrenmarks skildringar är inte mer än en mild föraning om hur det faktiskt kan gå till även i detta årtusende.
Vi diskuterar bloggsaker i väntan att få de rätta papperen och de rätta stämplarna – av rätt personer, som inte alltid är på plats utan lärt sig av Trumpen och spelar golf. Ett fenomen som just nu diskuteras är fenomenet sifontuta. Vi har dragit in oskyldiga fransoser i diskussionerna. De går segervisst ut med invecklade förklaringar av gräddsprutor, sodavattendito och något som vi på Kellgrens språk brukar kalla hävert för att så småningom tveka, vackla och sjunka in i tankediger tystnad.
Sifontuta!
Jag säger då det. Det är säkert tionde gången jag skriver sifontuta istället för tyfontuta. Vi får lägga den i samma kategori som basketbaskern!
Grattis Cruella. Själv var jag helt lost. Satt på ett kontor i Malmö där hördes inte Hesa Fredrik hmmm…
gisslar på carl johan henrik carl michael bellman men då tar jag en rövare
eller rysken eller tysken eller någon annan rövare som lever rövare
skikca en lp med vin eller blad
Och däääärmed närmar vi oss nästa lucka! Ta på er monokel, glasögon och lupp!
Ojojoj vad läktaren var stor och djup och befann sig vähäldigt långt bort från riktigheten. Men vad gör väl det när facitet är så himla allmänbildande? Intet alls.
Grattis Cruella!
Hoppas du gillar, Lotten – nu blev det liksom mitt ANSVAR (ja, så funkar det)
Exakt så, Cruella. Som när man säger ”kom vi går och ser den där filmen på bio” och så är den skitkass och alla som följde med på bio är sura och stånkar och klagar och då måste jag ju ta på mitt ANSVAR att filmen är kass.
Så är det. Och tänk på min stackars mamma som ansvarar för att ska bli EN VIT JUL!
Efter min hustrus övningar sällar sig nu Kellgren till författarskaran som ”jag tvingades läsa utan att förstå under min gymnasietid men som jag nu uppskattar på alldeles oerhört”. Det där akademitalet vill jag läsa om och om igen.
[…] och författare levde rullan i deras välkomnande hem och alla trivdes med varandra. När Kellgren dog, tog herr Lenngren överStockholmsposten-rodret och lät sin begåvade hustru publicera mer […]
[…] Johan Henric Kellgren […]