Hoppa till innehåll

Etikett: arkitektur

En dag, två ytterligheter

Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?

Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?

Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”

Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.

Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.

Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.

Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.

Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.

Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.

Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.

Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.

Pssssccchhhhht, sa vattnet!

Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.

Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!

Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.

– Hur kommer jag till Kalmar?
– Det är bara att vänta på tåget.
– Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt.
– Va? sa jag. Hur, vad, varför?
– Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader.
– Jättevarmt.
– Jättevarmt.
– App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.

Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.

Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.

Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.
Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.

Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?

Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!

Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.

Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.

På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.

Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.

Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.

Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?

Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.

Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.

Detta påminner mig (vilket jag inte skriver till Orangeluvan) när jag försmäktade i Österforse. Eller när obefintlig info och ett Kalmartåg ställde till det lite. För att inte tala om när jag pga. SJ blev tvungen att slänga mig in i en taxi som spelade Noice.

Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra. 

Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.

Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.

Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.

Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.

Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)

Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.

Share
21 kommentarer

Vackert, fult och lite läbbigt

År 1986 deltog jag i ”Nisses stugas tält” under Lundakarnevalen. Eftersom det då var det roligaste jag någonsin hade gjort, försöker jag återskapa den känslan i Lund i maj vart fjärde år.

Det går naturligtvis åt helvete.

Men nu är jag här igen – på Lundakarnevalen 2022. Mitt i livet åker jag hit, när allt annars går ut på att

  • tjäna nåt slags levebröd
  • föreläsa för PRO där den handhållna micken skapar rundgång i alla hörapparater
  • massera tennisarmbågen
  • föreläsa för 300 halvberusade banktjänstemän
  • betala biblioteksböter (det är jag som ser till att biblioteksverksamheten går runt)
  • plugga arkitekturhistoria.

Se här, två arkitektritade hus i Eskilstuna!

Huset till höger har jag analyserat i min arkitektkurs. Huset till vänster … well. Say no more.

Arkitektkunskaper borde faktiskt alla få på något sätt. Det förändrar tankesättet, synen på skönhet, synen på fulhet och faktiskt även gångstilen. (Man går väldigt mycket långsammare.) Idag irrade jag (långsamt) i en vild jakt på en viss dörrnyckel in i helt fel port på Bantorget 4 i Lund, och höll inte på att komma ut eftersom det var så vackert där.

Man nästan dör, va? (Byggt 1899.)

Men vad är fult, då? Ptja, den här grejen på stationen i Norrköping. Jag vet inte vad det är eller varför den ser ut som den gör; den bara stod där på perrongen.

Kanske man skulle kunna sälja den för en miljon till nån som precis har köpt en vindsvåning på Söder?

Avslutningsvis ska jag visa något som jag undrar om ni har sett förut. Vackert, fult eller läbbigt? Gissa vad det är!

Nej, här står inte svaret! (Det står förstås baklänges lite längre ner.)

Wait for it.

Humdidum.

Titta på bilden igen.

Lite lax i en orm?

Nej.

Svar: torsorkcän

Fascinerande va!

(Men skulle jag inte rapportera om karnevalen? Jodå, men inte än.)

Share
10 kommentarer

TBC-arkitektur och coronarum

– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?

Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.

(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)

TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.

Vilken kakofoni av snarkningar det måste ha varit här! (Sådana där täcken hade mina farföräldrar. Tunga och röda var de.)

Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.

Så här trångt är det fortfarande i kvarteret Eldaren i Vasastan (Stockholm). Fem till sex våningar höga är husen, och mörkt och fuktigt var det. Tänk att springa ner och gå på utedasset där nere … (Kvarteret på bilden är förstås uppsnofsat och moderniserat idag.)

Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!

Smalhus i Göteborg! Kök, badrum och gemensam tvättstuga var nyfunnen lyx. (Jag gillar idén, men det ser blåsigt och omysigt ut och jösses, baaarnen, där är ju baaaarnen! Vem vaktar baaarnen?)

Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)

Smalhus, fast som stjärnor och med innergårdar. Där längst ut kan man banne mig ha utsikt i tre väderstreck!

Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.

(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)

Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är

  • 60 % trevåningshus
  • 30 % radhus och villor
  • 10 % jättekolosser till fula höghus.

Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.

Och så avslutar vi med en köksinteriör från 1930-talet. Vad tror ni att det står på de små lådorna bakom kvinnan?

Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?

Share
34 kommentarer

Trolldeg och arkitektur

Sedan våren 2020 har jag läst tre små universitetskurser per år. Poängen ramlar in, frustrationen sprutar ur alla tänkbara håll när jag (sittande på höga hästar) anser att pedagogiken eller sajten eller dokumentationen eller presentationerna är undermåliga. Men ibland är det kul!

Nu läser jag en kurs som heter ”Praktisk arkitekturhistoria – bebyggelseutvecklingen från 1800-talet till idag”. Uppgiften denna vecka är att i något lera-liknande modellera fram ett givet bostadsområde. Jag väljer att arbeta med trolldeg, för att

  • namnet är kul
  • det är allmänt roligt när det vankas trolldeg
  • jag är ju himla van vid trolldeg
  • man nog kan hitta på så mycket kul med de 20 flaskorna med karamellfärg som sedan barnen var små står i skåpen.

Jag skred till verket. Noggrant läste jag universitetsinstruktionerna och insåg strax att det hade varit bättre med en keramiklera som de fakto håller formen som en elitidrottare och inte säckar ihop och ger efter som … eh, trolldeg. Men jag är inte den som ger upp i första taget!

Observerat att degbunken står ovanpå den nyutgivna ”Mjuk stad” av arkitektvännen David Sim. Produktplacering, vänner! (Här finns den engelska utgåvan på Adlibris.)

Snabbt fann jag att

  • namnet må vara kul, men degen är det inte
  • trolldeg bör kombineras med barnskratt
  • trots att jag är van vid trolldeg ändå lyckades stoppa en bit i munnen
  • all karamellfärg av någon förnuftig människa hade rensats ut.

Efter väldigt lång tid hade jag inte kommit längre än till att de 35 husen på förlagan hade pluppats ut. Dock var de mer formade som Ahlgrens bilar än som hus. Jag testade pincetter, saxar, svampknivar och en borr, men allt var ändå fult.

Trååååkfult! Mina fingrar var klumpiga och ovana vid småpysslet. Fly mig ett träd som ska fällas istället!

En stund senare hade jag fått ut alla bilgarage i form av foliebitar.

Korven längst till vänster HÖGER uppvisar ett misslyckat försök att måla alla hustak svarta. Snabbt rev jag det huset och tillverkade en ny Ahlgrens bil.

Jag försökte envis som en liten gris att få till taklutning, även om området byggdes på 1960- och 70-talen när man föredrog nästintill platta tak. Jag försökte markera vägarna med kniv, med sporre, med tång, med gaffel och med svordomar. Allt blev fult.

Ninja-Malin i kommentatorsbåset har kört buss i den där långa svängen, som förmodligen borde ha varit brantare än på min platta modell. Ninja beskriver:

”Området ligger högst upp på en bergklack och den enda tillfartsvägen går i en brant sväng, vilket gör att minsta snöflinga såpar backen och populasen får bruka fortkomstledamöterna.”

På datorn ser ni förlagan: Nya Sörskogen i Huddinge. (De tre småförråden som ser ut att halka ur bild till höger lösgjorde sig när jag pustade högt och ljudligt.)

Efter sju primalskrik och femton suckar som hördes till andra våningen, beslöt jag mig för att krydda den bleka anrättningen med persilja.

Grönskan är ju så trevligt dominerande i detta område! Jag hade dock inte mer persilja än så här, och funderade ett bra tag på att offra även basilikan. Men nej.

När ni ser den stökiga bilden ovan, ska ni vet att jag med en liten pincett har plockat bort persiljeblad som hade hamnat på tak, stigar, vägar och i vändplatserna. Okej, det märks nog inte. Men ännu ett av husen fick faktiskt rivas för att det blev totalt persiljekontaminerat.

Men … återbruk är ju så modernt!

Det huset ligger därför i ett hörn och stirrar på invånarna som en Dune-kusin.
Dune-kusinen.

Puh. Man må fundera över varför man på en universitetskurs inte skriver långa uppsatser och avhandlingar istället för att kladda med trolldeg. Men det här är en praktisk kurs. Det kommer säkert fler roliga projekt!

Share
39 kommentarer

Äntligen i Lund igen – på Davids trappa

Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.

Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.

Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)

För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.

Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”

Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.

”Davids trappa” – och så snyggt porslin!

När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.

Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.

Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.

På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.

Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!

Share
36 kommentarer

Soft City – va ä dä?

Vår kompis David Sim kom från Skottland till Sverige 1986 för att plugga arkitektur. Sedan sa det liksom SCHWOPP, och så är det 2020 och han är i ropet över hela världen för att han faktiskt är den bästa och intelligentaste arkitekt planeten någonsin har sett.

(Jag hittar inte på. Och är inte partisk ett enda dugg, nähedå. Tala sex språk kan han också.)

David Sim vid vårt köksbord 1992.

David (som vi uttalar [dejvid]) är varm förespråkare för det som kallas ”soft city” och som inte alls handlar om fler skyskrapor, betongöknar och stängda caféer. Bara för att nämna några kriterier – som väl i vettiga människors öron låter som självklarheter.

”Soft city” handlar om lätthet, bekvämlighet och trivsel i vardagen. Det låter lite som en floskel, men ”man ska omfamna verkligheten snarare än att försöka fly från den”. Arkitekturen och stadsplaneringen ska koppla människor till varandra. Bäst sägs det att man mår om man bor på max tredje våningen, lätt kan komma utomhus och interagera med människor. (De introverta får interagera lagom mycket, förstås.)

Det här ger soft-city-feelings i Sigtuna Foto: Henrik Magnusson

Vi fortsätter på floskelspåret – men det tilltalar mig ju för en gångs skull! Istället för att leta efter ny teknik som löser urbana problem, mår vi människor bättre av enkla, småskaliga och skonsamma lösningar. Träd och buskar mitt i asfalten!

“Här finns snart ett träd” i Lille. Foto: David Sim.

Negativism:

Häromåret byggde man om vid Centralen i Stockholm. De rev ett fult hotell så att Klara kyrka plötsligt kikade fram och sa tittut till alla flanörer. Folk pekade och häpnade och sa kollakollakolla, vad fin den är, tog en bild och rusade vidare. Sedan byggde de ett nytt hotell och så försvann Klara kyrka igen.

JÄTTEFULT HOTELL – och där ser ni vackra Klara kyrka lite i skymundan. (Foto: Frankie Fouganthin)

Här kommer ett hus som har nominerats till Sveriges äldsta och mest prestigefyllda arkitekturpris: ”Kasper Salin-priset för årets bästa byggnad”. (Här skulle man ju kunna diskutera ordet ”bästa”, men jag tror att ni förstår vad jag menar.)

Bostadskvarteret Brunstorp – ”här åstadkommer arkitekten attraktiva bostäder med pragmatism och stringens”. Priset delas ut till husarkitekter som ”bidrar till att göra människors vardag lite bättre”. Foto: Arrhov Frick

Positivism:

Tillbaka till trevligheter med David Sim. Han har skrivit en bok som heter Soft City, som är proppfull med hans egna bilder på hur små, små ting i stadsmiljön kan göra livet lite gladare. (Han tjänar inte en spänn på den eftersom det är arkitektfirman som ger ut den, så jag rekommenderar den bara för att den är bra, av ingen annan anledning.)

Rekommenderas!

Här är en liten soft city-nudge, som kan spara hjärtklappning hos stressade storstadsbor. Målarfärg i rulltrappan!

Gå på vänster sida. Stå stilla till höger. Klart som korvspad! (Men om jag hade gått med höger fot på trappstegen med målad vänsterfot, hade jag känt mig som en sann rebell.)

Att få ta med sig cykel på tåget och underlätta för dem som ska gå över en hårt trafikerad väg samt innergårdar är andra exempel. Gränsen mellan ute och inne bör vara suddig!

Men husen MÅSTE ju inte ha blott tre våningar förstås. Här är Charlottenburg där man med olika fönster, olika balkonger och klängväxter har softat till det! (Foto: David Sim.)

David säger på sin fina skotska: ”A city is not only just bricks and mortar. Cities are places of people’s stories and memories.” Och så säger han det på fem språk till för säkerhets skull.

Såja! Låtom oss besjunga soft city-tanken!

Share
41 kommentarer

Polen-rapport 3: hus och årtal

Mitt i natten hamnade vi i Warszawa – och stötte på så underlig arkitektur att jag bara stannade och stirrade och nästan inte kom mig för att ta en bild. Så jag börjar med en gammal.

Detta är gamla stan (”Gamla Stan” kanske man ska skriva?) i Warszawa före kriget.

Efter att Tyskland 1944 jämnade Warszawa med marken, fanns (förstås) ingenting kvar.(Dessutom värmde de ju upp genom att bomba redan från 1939.) Det var som när man bygger en legostad och en grannarnas barn kommer in och har kuddkrig ovanpå staden.

Allt såg ut så här. (Det här är dock inte i gamla stan.)

Men polacker är som bekant ett segt folk och med hjälp av Sovjetunionen (med allt vad det innebär förstås), byggdes stan upp igen. Särskilt fascinerande är hur man med hjälp av gamla bilder och ritningar, erfarna hantverkare och dåtidens teknik lyckades skapa en kopia av gamla stan.

Det här är dock inte samma vy som den första bilden.

Men man byggde inte upp hela Warszawa efter gamla ritningar; i vissa delar gjorde man tvärtom och byggde fyrkantiga ful-lådor, medan man i andra anlade sånt här:

Kulturpalatset i stilen ”Stalin-barock”.

Så tog vi in på hotellet Metropol, som var precis sådär fyrkantigt som jag minns att det var när jag var i Östtyskland på 1970-talet.

I den lilla fyrkanten bodde vi.

– Hello, jag är intresserad av hotellets historia, sa jag till en man i receptionen när vi checkade in.
– Hm, sa han och tittade stint på en fettfläck på väggen på andra sidan lobbyn.
– Do you have en folder eller liknande så att jag kan l…
– Nooo.
– Okay, when byggdes hotellet?
– Before the war. Yes, 1938. Before the war in 1938.

Foajén från 1938? Men den måste ju ha renoverats runt 1965 i så fall?

Min förvåning visste inga gränser. Jag trodde nämligen på honom, och förlorade vips allt självförtroende när det gäller arkitekturdatering.

Va, 1938? Men hur kan de ha renoverat så hårt runt 1965?

Kanske byggdes det 1938 och blev sönderbombat och … inte lagat förrän på 1960-talet?

Den fyrkantigaste, mest 1960-taliga lampa jag har sett på länge. Kan det verkligen ha suttit en 1938-lampa här?

Morrande åkte jag hissen upp med den djefla mannen, samtidigt som jag fnös, pekade, gestikulerade, fotograferade allt kantigt och sa:

– Det här var det konstigaste 1938-bygge jag har sett – liksom kamouflerat i en 1965-årskostym!

Bara några minuter senare kunde jag lugna ner mig och sluta hyperventilera:

– Hotellet byggdes enligt alla källor 1965 och lögnaren i receptionen kommer att få sina fiskar varma i helvetet, sa jag.

(Nejdå. Inte alls. När jag väl hade fått rätt och återhämtat mig hade jag alls ingen längtan efter hämnd eller pekpinneri.)

Men här är en byggnad som faktiskt klarade sig från bomberna: Hotell Bristol med mysko citattecken, som jag inte har hittat någon förklaring till. Är de månne ironiska – eller heter hotellet egentligen Bath?
Och här kommer äntligen samma vy som på första bilden!
Share
14 kommentarer

Hemvändarhelg i Lund

– Lunch with a pro?

Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:

– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?

Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.

Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:

– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?

Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.

Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:

Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:

– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!

Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.

Say whaaaaat?

Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.

Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:

Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.
Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)
Höstlamm,  med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)
Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)

I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.

Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)

Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som

  • är ett museum från 1917
  • är en institution från 1960
  • byggdes ihop och ut 2014.

Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:

1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?
2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.

Eller …

3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.

Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.

Share
34 kommentarer

Klantig arkitektur

Det finns ju fula hus.

malmoe
Och så finns det fullständigt hiskliga tillbyggnader på befintliga hus i Malmö.

Jag tänker på hur jag för att få bygglov för att sätta in ett fönster i huset – på samma plats där det för 40 år sedan faktiskt satt ett fönster – fick ansöka och betala massa pengar och vika mig dubbel för att få ett ja. Men den där tillbyggnaden i Malmö … det ser ju ut som om en jätte har gått förbi med en hög kartonger och ställt dem lutade mot det röda tegelhuset.

– Jag ställer dem här så länge ba, sa jätten och gick och slängde glasinsamlingen först.

Nu är jag ju inte arkitekt. Men precis som handbollsspelare kan ha åsikter om basket och historiker inte måste vara nazister för att beskriva nazismen, kan jag tycka till.

umea
Det moderna huset i bakgrunden har smällts upp i Umeå.

– Men Lotten. Man måste ”bryta av” med moderna byggnader. Kontraster livar upp. Det är som att en platt vägg är fulare än en lite skrovlig.
– Men Arkitekten. Varför bryter man aldrig av med ett gammalt, vackert hus mitt i hypermoderna höghusområden?

Men det finns även modern arkitektur som slår alla möjliga olika rekord i dumhet. Som t.ex. på Fenchurch Street i London – The Walkie Talkie Building.

Walkie-Talkie - Sept 2015
Den ser faktiskt lite cool ut, byggnaden.

Beskrivningen av huset är perfekt, engelsk mumbo jumbo:

”The building was designed to meet the requirements for a BREEAM “Excellent” rating incorporating low-carbon technologies including a natural gas fuel cell and photo-voltaic cells on the façade. The building’s exterior features double- and triple-glazed glass and aluminum cladding, allowing the building a greater opportunity to blend into its surroundings by reflecting the sky and seasonal light changes within its glazing.”

Men … surprise! Huset skjuter dödsstrålar och bränner sönder cyklar, mattor, bilar och annat nere på gatan!

mattanburn
Kolla i högra hörnet!
walkihuset
Och här är förklaringen.

Faktum är att 2015 vann huset priset som det allra sämsta exemplet på modern arkitektur. Neeej, jag är inte bakåtsträvare och en stelbent, gammal get – jag bara trivs bättre i mysiga miljöer.

kristianstad
Kolla, Kristianstad kan konstruera kalasfina hus!

Med modern byggtenik borde det ju till och med vara ganska enkelt att trolla fram krusiduller, prång och torn?

Share
56 kommentarer

Dag 6 i Belgien: Bryssel, städning, socker, hus och ett er*tikmuseum

Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.)

Städningen?
Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte.

cleaning
Det är nämligen välstädat i ungefär 30 minuter runt tiosnåret på förmiddagen, sedan dumpas det sopsäckar överallt så det står härliga till igen – till nästa dag runt tiosnåret.
grovsopor
Utom på helgerna, för då städas det inte eftersom … eftersom … öh … (nej, jag kom inte på något svar där) … så t.ex. grovsoporna som inte får plats i tunnorna ligger så här och ligger till sig lite.

Choklad och annat sött?
Vi fick under dessa sex dagar i Belgien faktiskt bara i oss tre ynka små chokladbitar. De smakade förvisso alldeles utmärkt, men njutningen var så mycket större när vi bälgade i oss en liter vatten i den 40-gradiga värmen. Jag fönstershoppade så att ögonen höll på att rulla iväg på gatustenen framför mina fötter …

chokladverktyg
Man kan köpa gamla verktyg …
gottchoklad
… men det var det ju inte! Det var ju choklad!
waffles
Belgiska våfflor i långa rader – men de är lackerade så att de ska hålla där de ligger som grovsopor på display. (Golfbollen föreställer vit choklad.)
jordgubbar
Budgetvarianten av chokladdoppade jordgubbar som kostar 45 kr styck: jordgubbar med chokladsås och nötströssel. Jag åt upp allt i ett nafs och dog sedan en hemsk törstdöd.

Arkitekturen i Bryssel?
Jag föreställde mig att hela Bryssel skulle se ut som på bilderna i anslutning till EU-arbetet. Modernt, inglasat, blankt och fyrkantigt. Men det ser ut som alla andra stora europeiska städer som bombades under andra världskriget (eller som inte bombades utan revs av 1960-talspolitiker) och som sedan lappades ihop så att modernt möter gammalt.

gamlahus
Gammalt runt nytt …
gammaltnytt
… och gammalt mellan nytt.
finabrysselhus
Se så fint husen står på rad i svängen. Vackra, om än lite avgasmörka kanske. Påminner om ett fint pussel jag hade som liten.
fulahus
Men det ser också ut så här. Irk!
tomthus_bryssel
Eller så här: Bryssels centrum är fullt av nedgångna, förfallna, vackra och helt obebodda hus med trasiga fönster och igenbommade dörrar. Vill man inte bo här? Finns det någon mysko regel som gör att husägarna inte vill renovera och ha hyresgäster?

Nej, nu vänder vi tillbaka till vackrare ting!

storatorgetbryssel
På Bryssels stora torg står hus från 1600-talet kvar och ser ut som spetsbroderier. Hur de tyska bombplanen kunde missa dem är en gåta, men tack, tack. (I det inringade huset bodde en gång Victor Hugo.)
headless poser1
En närbild av ena husets fasadstatyer visar att Dr Who nog var här och poserade med en lap top i vänsterhanden. Eller att Sleepy Hollow har en ännu inte känd förlaga.

Men vänta. Den där statyn påminner ju om något.

skyltdockor
Aaaaahaaaa. (Jag fotograferade dem av en helt annan anledning – tyckte att det här såg ut lite som makarna Bergman runt 1988.)

Användarvänligheten i Bryssel?
Jomenvisst, den var okej. Lite som Sverige med maskiner och apparater med olika displayer som gärna är svarta när solen lyser på dem, men förbluffande ofta med kortbetalning ”som inte funkar just nu”. Kontant betalning är mycket, mycket vanligare  i Belgien än i Sverige.

hissknappar
Hissknappsdesign med klisterlappen om alarm (noodoproep) som sitter så fint preciiis vid knappen som man ska trycka på om man vill åka upp. Eller ner. (Om man vill åka till höger eller vänster tycker man ju på mittenknappen.)
hissknapp2
Och här ska man inte trycka på ”knappen”, för den är ingen knapp. Man ska trycka på den runda knappen, för den är en knapp. (Granska gärna bilden. Ni ser att det inte är mycket som skiljer ”åkknappen” från ”dörrknappen”.)

Ännu ett museum?
Det sista vi gjorde i Bryssel var att leta upp ett spännande litet museum som hette MEM:

mem_museum
Det är pyttelitet, men väldigt intressant. Vi antog det akademiska angreppssättet och försökte analysera svängningar i mode och öppenhet och se när man egentligen började avbilda kvinnor korrekt. Och fann att vi nog måste skriva en avhandling i ämnet.
mem_doorhandle
Det här dörrtrycket tyckte jag var roligast.

Så åkte vi slutligen ut till flygplatsen och … vad hittade vi väl där?

headless woman
En pendang till statyn och skyltdockorna!
Share
50 kommentarer