Hoppa till innehåll

Etikett: arkitektur

Soft City – va ä dä?

Vår kompis David Sim kom från Skottland till Sverige 1986 för att plugga arkitektur. Sedan sa det liksom SCHWOPP, och så är det 2020 och han är i ropet över hela världen för att han faktiskt är den bästa och intelligentaste arkitekt planeten någonsin har sett.

(Jag hittar inte på. Och är inte partisk ett enda dugg, nähedå. Tala sex språk kan han också.)

David Sim vid vårt köksbord 1992.

David (som vi uttalar [dejvid]) är varm förespråkare för det som kallas “soft city” och som inte alls handlar om fler skyskrapor, betongöknar och stängda caféer. Bara för att nämna några kriterier – som väl i vettiga människors öron låter som självklarheter.

”Soft city” handlar om lätthet, bekvämlighet och trivsel i vardagen. Det låter lite som en floskel, men ”man ska omfamna verkligheten snarare än att försöka fly från den”. Arkitekturen och stadsplaneringen ska koppla människor till varandra. Bäst sägs det att man mår om man bor på max tredje våningen, lätt kan komma utomhus och interagera med människor. (De introverta får interagera lagom mycket, förstås.)

Det här ger soft-city-feelings i Sigtuna Foto: Henrik Magnusson

Vi fortsätter på floskelspåret – men det tilltalar mig ju för en gångs skull! Istället för att leta efter ny teknik som löser urbana problem, mår vi människor bättre av enkla, småskaliga och skonsamma lösningar. Träd och buskar mitt i asfalten!

“Här finns snart ett träd” i Lille. Foto: David Sim.

Negativism:

Häromåret byggde man om vid Centralen i Stockholm. De rev ett fult hotell så att Klara kyrka plötsligt kikade fram och sa tittut till alla flanörer. Folk pekade och häpnade och sa kollakollakolla, vad fin den är, tog en bild och rusade vidare. Sedan byggde de ett nytt hotell och så försvann Klara kyrka igen.

JÄTTEFULT HOTELL – och där ser ni vackra Klara kyrka lite i skymundan. (Foto: Frankie Fouganthin)

Här kommer ett hus som har nominerats till Sveriges äldsta och mest prestigefyllda arkitekturpris: ”Kasper Salin-priset för årets bästa byggnad”. (Här skulle man ju kunna diskutera ordet ”bästa”, men jag tror att ni förstår vad jag menar.)

Bostadskvarteret Brunstorp – ”här åstadkommer arkitekten attraktiva bostäder med pragmatism och stringens”. Priset delas ut till husarkitekter som ”bidrar till att göra människors vardag lite bättre”. Foto: Arrhov Frick

Positivism:

Tillbaka till trevligheter med David Sim. Han har skrivit en bok som heter Soft City, som är proppfull med hans egna bilder på hur små, små ting i stadsmiljön kan göra livet lite gladare. (Han tjänar inte en spänn på den eftersom det är arkitektfirman som ger ut den, så jag rekommenderar den bara för att den är bra, av ingen annan anledning.)

Rekommenderas!

Här är en liten soft city-nudge, som kan spara hjärtklappning hos stressade storstadsbor. Målarfärg i rulltrappan!

Gå på vänster sida. Stå stilla till höger. Klart som korvspad! (Men om jag hade gått med höger fot på trappstegen med målad vänsterfot, hade jag känt mig som en sann rebell.)

Att få ta med sig cykel på tåget och underlätta för dem som ska gå över en hårt trafikerad väg samt innergårdar är andra exempel. Gränsen mellan ute och inne bör vara suddig!

Men husen MÅSTE ju inte ha blott tre våningar förstås. Här är Charlottenburg där man med olika fönster, olika balkonger och klängväxter har softat till det! (Foto: David Sim.)

David säger på sin fina skotska: ”A city is not only just bricks and mortar. Cities are places of people’s stories and memories.” Och så säger han det på fem språk till för säkerhets skull.

Såja! Låtom oss besjunga soft city-tanken!

Share
41 kommentarer

Polen-rapport 3: hus och årtal

Mitt i natten hamnade vi i Warszawa – och stötte på så underlig arkitektur att jag bara stannade och stirrade och nästan inte kom mig för att ta en bild. Så jag börjar med en gammal.

Detta är gamla stan (”Gamla Stan” kanske man ska skriva?) i Warszawa före kriget.

Efter att Tyskland 1944 jämnade Warszawa med marken, fanns (förstås) ingenting kvar.(Dessutom värmde de ju upp genom att bomba redan från 1939.) Det var som när man bygger en legostad och en grannarnas barn kommer in och har kuddkrig ovanpå staden.

Allt såg ut så här. (Det här är dock inte i gamla stan.)

Men polacker är som bekant ett segt folk och med hjälp av Sovjetunionen (med allt vad det innebär förstås), byggdes stan upp igen. Särskilt fascinerande är hur man med hjälp av gamla bilder och ritningar, erfarna hantverkare och dåtidens teknik lyckades skapa en kopia av gamla stan.

Det här är dock inte samma vy som den första bilden.

Men man byggde inte upp hela Warszawa efter gamla ritningar; i vissa delar gjorde man tvärtom och byggde fyrkantiga ful-lådor, medan man i andra anlade sånt här:

Kulturpalatset i stilen ”Stalin-barock”.

Så tog vi in på hotellet Metropol, som var precis sådär fyrkantigt som jag minns att det var när jag var i Östtyskland på 1970-talet.

I den lilla fyrkanten bodde vi.

– Hello, jag är intresserad av hotellets historia, sa jag till en man i receptionen när vi checkade in.
– Hm, sa han och tittade stint på en fettfläck på väggen på andra sidan lobbyn.
– Do you have en folder eller liknande så att jag kan l…
– Nooo.
– Okay, when byggdes hotellet?
– Before the war. Yes, 1938. Before the war in 1938.

Foajén från 1938? Men den måste ju ha renoverats runt 1965 i så fall?

Min förvåning visste inga gränser. Jag trodde nämligen på honom, och förlorade vips allt självförtroende när det gäller arkitekturdatering.

Va, 1938? Men hur kan de ha renoverat så hårt runt 1965?

Kanske byggdes det 1938 och blev sönderbombat och … inte lagat förrän på 1960-talet?

Den fyrkantigaste, mest 1960-taliga lampa jag har sett på länge. Kan det verkligen ha suttit en 1938-lampa här?

Morrande åkte jag hissen upp med den djefla mannen, samtidigt som jag fnös, pekade, gestikulerade, fotograferade allt kantigt och sa:

– Det här var det konstigaste 1938-bygge jag har sett – liksom kamouflerat i en 1965-årskostym!

Bara några minuter senare kunde jag lugna ner mig och sluta hyperventilera:

– Hotellet byggdes enligt alla källor 1965 och lögnaren i receptionen kommer att få sina fiskar varma i helvetet, sa jag.

(Nejdå. Inte alls. När jag väl hade fått rätt och återhämtat mig hade jag alls ingen längtan efter hämnd eller pekpinneri.)

Men här är en byggnad som faktiskt klarade sig från bomberna: Hotell Bristol med mysko citattecken, som jag inte har hittat någon förklaring till. Är de månne ironiska – eller heter hotellet egentligen Bath?
Och här kommer äntligen samma vy som på första bilden!
Share
14 kommentarer

Hemvändarhelg i Lund

– Lunch with a pro?

Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:

– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?

Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.

Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:

– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?

Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.

Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:

Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:

– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!

Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.

Say whaaaaat?

Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.

Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:

Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.
Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)
Höstlamm,  med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)
Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)

I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.

Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)

Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som

  • är ett museum från 1917
  • är en institution från 1960
  • byggdes ihop och ut 2014.

Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:

1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?
2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.

Eller …

3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.

Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.

Share
34 kommentarer

Klantig arkitektur

Det finns ju fula hus.

malmoe
Och så finns det fullständigt hiskliga tillbyggnader på befintliga hus i Malmö.

Jag tänker på hur jag för att få bygglov för att sätta in ett fönster i huset – på samma plats där det för 40 år sedan faktiskt satt ett fönster – fick ansöka och betala massa pengar och vika mig dubbel för att få ett ja. Men den där tillbyggnaden i Malmö … det ser ju ut som om en jätte har gått förbi med en hög kartonger och ställt dem lutade mot det röda tegelhuset.

– Jag ställer dem här så länge ba, sa jätten och gick och slängde glasinsamlingen först.

Nu är jag ju inte arkitekt. Men precis som handbollsspelare kan ha åsikter om basket och historiker inte måste vara nazister för att beskriva nazismen, kan jag tycka till.

umea
Det moderna huset i bakgrunden har smällts upp i Umeå.

– Men Lotten. Man måste ”bryta av” med moderna byggnader. Kontraster livar upp. Det är som att en platt vägg är fulare än en lite skrovlig.
– Men Arkitekten. Varför bryter man aldrig av med ett gammalt, vackert hus mitt i hypermoderna höghusområden?

Men det finns även modern arkitektur som slår alla möjliga olika rekord i dumhet. Som t.ex. på Fenchurch Street i London – The Walkie Talkie Building.

Walkie-Talkie - Sept 2015
Den ser faktiskt lite cool ut, byggnaden.

Beskrivningen av huset är perfekt, engelsk mumbo jumbo:

”The building was designed to meet the requirements for a BREEAM “Excellent” rating incorporating low-carbon technologies including a natural gas fuel cell and photo-voltaic cells on the façade. The building’s exterior features double- and triple-glazed glass and aluminum cladding, allowing the building a greater opportunity to blend into its surroundings by reflecting the sky and seasonal light changes within its glazing.”

Men … surprise! Huset skjuter dödsstrålar och bränner sönder cyklar, mattor, bilar och annat nere på gatan!

mattanburn
Kolla i högra hörnet!
walkihuset
Och här är förklaringen.

Faktum är att 2015 vann huset priset som det allra sämsta exemplet på modern arkitektur. Neeej, jag är inte bakåtsträvare och en stelbent, gammal get – jag bara trivs bättre i mysiga miljöer.

kristianstad
Kolla, Kristianstad kan konstruera kalasfina hus!

Med modern byggtenik borde det ju till och med vara ganska enkelt att trolla fram krusiduller, prång och torn?

Share
56 kommentarer

Dag 6 i Belgien: Bryssel, städning, socker, hus och ett er*tikmuseum

Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.)

Städningen?
Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte.

cleaning
Det är nämligen välstädat i ungefär 30 minuter runt tiosnåret på förmiddagen, sedan dumpas det sopsäckar överallt så det står härliga till igen – till nästa dag runt tiosnåret.
grovsopor
Utom på helgerna, för då städas det inte eftersom … eftersom … öh … (nej, jag kom inte på något svar där) … så t.ex. grovsoporna som inte får plats i tunnorna ligger så här och ligger till sig lite.

Choklad och annat sött?
Vi fick under dessa sex dagar i Belgien faktiskt bara i oss tre ynka små chokladbitar. De smakade förvisso alldeles utmärkt, men njutningen var så mycket större när vi bälgade i oss en liter vatten i den 40-gradiga värmen. Jag fönstershoppade så att ögonen höll på att rulla iväg på gatustenen framför mina fötter …

chokladverktyg
Man kan köpa gamla verktyg …
gottchoklad
… men det var det ju inte! Det var ju choklad!
waffles
Belgiska våfflor i långa rader – men de är lackerade så att de ska hålla där de ligger som grovsopor på display. (Golfbollen föreställer vit choklad.)
jordgubbar
Budgetvarianten av chokladdoppade jordgubbar som kostar 45 kr styck: jordgubbar med chokladsås och nötströssel. Jag åt upp allt i ett nafs och dog sedan en hemsk törstdöd.

Arkitekturen i Bryssel?
Jag föreställde mig att hela Bryssel skulle se ut som på bilderna i anslutning till EU-arbetet. Modernt, inglasat, blankt och fyrkantigt. Men det ser ut som alla andra stora europeiska städer som bombades under andra världskriget (eller som inte bombades utan revs av 1960-talspolitiker) och som sedan lappades ihop så att modernt möter gammalt.

gamlahus
Gammalt runt nytt …
gammaltnytt
… och gammalt mellan nytt.
finabrysselhus
Se så fint husen står på rad i svängen. Vackra, om än lite avgasmörka kanske. Påminner om ett fint pussel jag hade som liten.
fulahus
Men det ser också ut så här. Irk!
tomthus_bryssel
Eller så här: Bryssels centrum är fullt av nedgångna, förfallna, vackra och helt obebodda hus med trasiga fönster och igenbommade dörrar. Vill man inte bo här? Finns det någon mysko regel som gör att husägarna inte vill renovera och ha hyresgäster?

Nej, nu vänder vi tillbaka till vackrare ting!

storatorgetbryssel
På Bryssels stora torg står hus från 1600-talet kvar och ser ut som spetsbroderier. Hur de tyska bombplanen kunde missa dem är en gåta, men tack, tack. (I det inringade huset bodde en gång Victor Hugo.)
headless poser1
En närbild av ena husets fasadstatyer visar att Dr Who nog var här och poserade med en lap top i vänsterhanden. Eller att Sleepy Hollow har en ännu inte känd förlaga.

Men vänta. Den där statyn påminner ju om något.

skyltdockor
Aaaaahaaaa. (Jag fotograferade dem av en helt annan anledning – tyckte att det här såg ut lite som makarna Bergman runt 1988.)

Användarvänligheten i Bryssel?
Jomenvisst, den var okej. Lite som Sverige med maskiner och apparater med olika displayer som gärna är svarta när solen lyser på dem, men förbluffande ofta med kortbetalning ”som inte funkar just nu”. Kontant betalning är mycket, mycket vanligare  i Belgien än i Sverige.

hissknappar
Hissknappsdesign med klisterlappen om alarm (noodoproep) som sitter så fint preciiis vid knappen som man ska trycka på om man vill åka upp. Eller ner. (Om man vill åka till höger eller vänster tycker man ju på mittenknappen.)
hissknapp2
Och här ska man inte trycka på ”knappen”, för den är ingen knapp. Man ska trycka på den runda knappen, för den är en knapp. (Granska gärna bilden. Ni ser att det inte är mycket som skiljer ”åkknappen” från ”dörrknappen”.)

Ännu ett museum?
Det sista vi gjorde i Bryssel var att leta upp ett spännande litet museum som hette MEM:

mem_museum
Det är pyttelitet, men väldigt intressant. Vi antog det akademiska angreppssättet och försökte analysera svängningar i mode och öppenhet och se när man egentligen började avbilda kvinnor korrekt. Och fann att vi nog måste skriva en avhandling i ämnet.
mem_doorhandle
Det här dörrtrycket tyckte jag var roligast.

Så åkte vi slutligen ut till flygplatsen och … vad hittade vi väl där?

headless woman
En pendang till statyn och skyltdockorna!
Share
50 kommentarer

Gustavsbergs centrum: en liten förvånad odyssé

Amatör-estet Bergman här med en rapport. Jag har nämligen hittat ett fult plejs som måste ifrågasättas. Jag är inte arkitekt och har inte torrt på fötterna vad gäller skattesats, invånardemografi eller historisk bakgrund, så brasklapparna står härmed som spön i backen.

I förrgår – på midsommarafton – var familjen Bergman på galej bland höskrindor, faluröda hus, bräkande får, sjuhundra blomster och kvällsdopp. Ni får ursäkta, men ögon tindra som vore de av kristall och alla sjöngo vi sommarens lov.

moamodsommar
Femtonåringen och jag skapade i fredags detta konstverk. Det heter (bestämdes efter lång överläggning) ”Midsommar”.

Igår – på midsommardagen – åkte vi till ett hejdundrande kalas hos en av den djefla mannens allra bästa och käraste vänner. Vi mellanlandade i Gustavsbergs centrum för att inte komma alltför tidigt till festen, och började vår vana trogen med att inte komma in i kyrkan.

lottenintekyrka
”Vägkyrka” stod det på en skylt och vi hörde kantorn öva skalor där inne.

Så rörde vi oss mot fulheten. Hade jag skrivit detta om en stackars kommun ute i Åväbbla, hade ni alla tänkt att ”nu sätter hon sig på höga hästar igen” och ”vem tror hon att hon är?” samt ”ge dig inte på de mindre bemedlade!”. Men nu handlar det ju om 08-or, och då blir det liksom liiite mer tillåtet.

Gustavsbergs centrum är helt enkelt skitfult. (Jag kan inte uttrycka det på annat sätt.) Men först lite fakta. (Hej Wikipedia!)

  • Av Värmdö kommuns cirka 40 000 invånare bor drygt 11 000 i Gustavsberg.
  • Gustavsberg hette tidigare Farsta men ägaren av Farsta slott – Gabriel Oxenstierna – ändrade namnet 1640 för att hedra sin far Gustaf Oxenstierna.
  • Porslinsfabriken Gustavsberg grundades 1825 och lades ner 2014. Ack.
  • Gallerian i Gustavsbergs centrum invigdes 2005.

Så här ser det ut!

gustavsberg1
Plattfult, men kanske funktionellt?
gustavsberg2
En lada? Oh, hade det inte varit fint med några solfångare där?
konsum_gustavsberg
Entrén till Konsum. Välkommen, här är allt … fint och vackert? Love, peace and understanding.
gustavsberg_blomma
Den här kransen från 1976 (?) pyntade hela gallerian.
konst_gustavsberg
Detaljstudie av ett konstverk från 1995 som heter “Mot okänt mål” av en konstnär som … jag inte vill förtala och nämna vid namn eftersom jag ju är konstkännaramatör. Jag kan sträcka mig så långt att jag tyckte att det inte var särskilt fint.
buuuu_gustavsberg
BÖH! (Observera den gigantiska snordroppen som hänger i näsan.)
gustavsbergvatten
Mitt i centrum låg regnvattnet och funderade på bättre tider. Men på denna öppna plats fanns faktiskt brunnar (se i bildens övre kant).
gustavsbergbrunn
Men hur vattnet skulle kunna rinna upp till dem var en gåta. Och varför placera brunnarna vid en parentesformad betonggrej?

Så, nu hoppar jag ner från mina höga hästar och suckar att vem är väl jag att tycka till och larva mig och stå i? Låten folk och fä bo där de bor, njuta av sina omgivningar och liv och återvänd till det vackra *host* Eskilstuna så blir det nog så bra så. Men innan dess … 

gustavsberg_utsikt
Kalaskompisarna i Gustavsberg hade den här utsikten …

Uppdatering …

Känsliga tittare varnas. Jag vill inte egentligen, men har av läsekretsen förstått att det finns ett litet intresse av en viss chokladboll som vilar tryggt inne på Delselius konditori i Gustavsbergs centrum. Fylld av en chokladbollsaversion av sällan skådat slag sedan en viss incident 1973 (till radions spelande av ”När Sofia dansar go-go”), kan jag faktiskt inte tänka mig något äckligare än just detta:

500gramschokladboll
Usch.

 

Share
54 kommentarer

På besök i Barcelona

– Och här i den här korsningen blev blablabludderiplutt den 7 juni 1926 påkörd av en spårvagn så illa att han tre dagar senare avled, sa den inspelade guiderösten i mina små hörlurar på turistbussen.

Tjugoåringen som satt bredvid mig, ville inte ha guiden i öronen utan uppleva allt med bara sina ögon. Jag förstod henne – mellan pratsnuttarna spelades muzak som inte ens en hiss hade uppskattat. Men jag fick gärna berätta för henne om det sades något intressant, och eftersom ond, bråd död som ligger lagom långt bak i tiden alltid är intressant, berättade jag för henne:

– Här dog nån. Påkörd av spårvagn.
– Som Pierre Curie?
– Ja, fast utan häst.
– Vem var det?
– Vet inte, nån blablabludderiplutt.

Då knackade coach Sara på min axel och sa:

– Det var ju Gaudí!

Guiden hade på katalanska smattrat fram ”Antoni Gaudí i Cornet”, vilket jag uppfattade som något helt obegripligt.

– GAUDI? Dog han här?
– Ja, nåja, tre kvarter bakom oss. Och inte just här, utan på sjukhuset.

Gaudí är ju den allra häftigaste av häftiga arkitekter och  hans art nouveau-skapelser är så underbara att man tappar andan när man ser dem – och nyss var jag i korsningen där han blev påkörd! (Mer om detta strax.)

barcelona_gaudihus
Som vanligt när jag kommer för att turista är det stängt, insvept i byggplast eller nedbrunnet. Så även i Barcelona.
barcelona_gaudikanske
Men plötsligt – ett icke inpackat hus som heter Casa Batlló! ”De böljande formerna för tanken till en byggnad formad av havet eller till ett sedan länge övergivet stenbrott.” (Citat: ne.se)

De har gott om häftig arkitektur i Barcelona – inte bara Gaudí har satt prägel på staden.

barcelona_lampor3
Här är en gatlampa.

Den där gatlampan har inte bara snirklig frisyr – den tittar ner på vita bänkar som sitter fast vid fötterna.

barcelona_lampbench
Kom och sitt! Eller ta nästa bänk tio meter bort! Välkommen! Sitt på oss allihop vetja!

När man är i Barcelona är det meningen att man, har jag hört, ska fokusera på mode, trender och annat i ropet eftersom Barcelona (tydligen) är först med det senaste nya svarta. Sagt och gjort:

barcelona_ryggsackskostym
Se så fint en kostymkille bär gympapåsen på väg till jobbet.

Men hur var det nu med Gaudís död? Jo, två veckor innan han skulle fylla 74 år gick han på en promenad och blev påkörd av en spårvagn. Eftersom han var medvetslös, såg lite bohemisk ut och inte var propert klädd och dessutom inte hade något slags legitimation på sig, brydde sig ingen om honom. Efter en bra stund var det någon vänlig själ som tänkte att här kan ju karln inte ligga, jag ser till att han kommer till ett sjukhus. Där togs han inte emot med öppna armar utan någon baddade hans panna lite med vänsterhanden och lade honom i ett hörn där han inte var i vägen.

En dag senare kände en man igen den store Gaudí, och satte igång stora vårdapparaten och såg till att han fick vård … men då var det för sent. Tre dagar efter påkörningen dog Gaudí.

Så se nu till alla, att ni klär er propert – gärna med en gympapåse med identifikationshandlingar på ryggen.

Share
30 kommentarer

En inverterad jordglob, tack

Jag bor i Eskilstuna, där man i fnuttron år har diskuterat en ombyggnad och uppdatering av det stora torget mitt i stan. Det har hållits arkitekttävlingar och utsetts vinnare som sedan inte har vunnit annat än äran eftersom planerna inte föll i god jord utan skrotades och det har diskuterats vansinnigt mycket – och alla är av olika åsikt. Nu har man beslutat att en röd pinne ska pryda torget och skjuta 22 meter rakt upp i luften.

Fine, jättekul, men jag har en bättre idé.

  1. Bygg en glob som är jätterund – inte som fuskgloben i Stockholm eller cylindergloben i London.
  2. Se till att man kan gå in i den och klättra på trappor på insidan.
  3. Måla insidan med landmassor precis som det ser ut om man har en jordglob, fast liksom på insidan.
  4. Ta betalt i entrén och spela Kentmusik för alla som kommer in.

Vabaha? säger ni och kliar er på haken eftersom ni inte förstår riktigt vad jag menar. En sån här – klicka för förstoring:Greatglobe

Det här är en genomskärning av The Great Globe som fanns på Leicester Square i London 1851–62. Och som är en inverterad jordglob (fast utan Kentmusik). Den var ungefär 20 meter i diameter (perfekt för ett torg!) och konstruerat av en geograf och kartförsäljare som hette James Wyld. Bergen sköt ut skalenligt och floderna sägs ha varit naturtrogna fastän de inte hade vatten. Här kommer en liten förstoring av en bildbit:

Skärmavbild 2013-02-15 kl. 00.09.53

Jameswyld

Den där Wyld var en envis karl, som hade velat bygga det här fantastiska åbäket i flera år, men inte hade hittat en lämplig plats. Efter mycket tjat och övertalningar (och mutor, tror jag), lyckades han få till ett tioårskontrakt på Leicester Square. Han blev stämd för uteblivna löner, folk tjafsade och stod i och Wyld var säkert inte alltid den trevligaste att ha att göra med. En staty av Georg I fick flyttas för att den roliga, konkava jordgloben skulle få plats och Wyld såg helt enkelt till att någon grävde ner statyn under själva byggplatsen. (När den grävdes upp igen, var Georg I borta – endast hästen han hade suttit på var kvar.)

När bygget satte igång, lovade den gode James att globen skulle bli ett under av skönhet i glas och stål. När den stod färdig var den en helt vanlig byggnad av tegel, varför alla som bodde grannar med den, gick man ur huse och protesterade vilt såsom man gjorde på den tiden. (Och 1968.)

Men ack. Den var ju inte klotrund som jag hade tänkt mig! Disappointed!
Wylds glob 1855. Men ack. Den var ju inte klotrund som jag hade tänkt mig! Disappointed!

Attraktionen blev en veritabel succé. Alla oooade och aaaahade … tills allt revs när hyreskontraktet gick ut. Visserligen såg byggnaden på slutet ut som ett sjabbigt hotell och skaparen blev tvungen att hyra in varitéer och musikföreställningar samtidigt som han själv höll kartföreläsningar, men ändå … va … Tänk om den hade stått kvar än idag!

Kommen så här långt i mina torgplaner inser jag förstås att det världen över finns tusen och en Cosmonovor och Mapparium och jag vet inte allt. Men tänk ändå. Att få gå in i en tvärtomjordglob och få peka på Mount Everest och utbrista: ”Sicken liten plutt!”

Ur Punch 1851.
Ur Punch 1851.
Share
48 kommentarer

Domkyrkouret i Lund

När man står på stora fötter och stadiga ben i nuet och skådar in i framtiden, är den suddig som av vaselin och damm på en gång. Det går ju inte att se ett jota!

Om man då vänder sig om och skådar historien bakom, ser det – för mig – ut som ett alplandskap. Melodifestivaler, fotbollslandskamper och modesvängningar står tydligt på alptopparna och om jag kisar kan jag nästan se bortåt maskeraderna på 1700-talet. Bakom bergen – i skuggan – antar jag att t.ex. nobelpristagare i fysik och fältslagsstrategier hukar. Men dem ser jag inte.

Då är det extra roligt när jag kastas in i ett skrivprojekt som inbegriper två galna gubbar som i början av 1900-talet beslutade sig för att fixa uret inne i Lunds domkyrka. För denna klocka är i min version av historiens berglandskap inte gömt i någon skugga – den ligger nergrävd utan att en enda del sticker upp.

Men det här blogginlägget är inte bara allmänbildning och historia, det är även en uppmaning till alla med till synes tossiga idéer som bara stöter på motstånd: kanske ska du inte ge upp. Kanske är det du gör just nu alldeles jätteklokt och kanske kommer man i framtiden att tacka dig för ditt upptåg. (Kanske är du däremot galen på riktigt och bör omedelbart ge upp dina planer på att förbjuda spetsiga skor, glödlampor eller snuva och kanske ska du inte genomföra de plågsamma pensionärsförsöken som tänkt.)

Theodor Wåhlin var en arkitekt som fokuserade på att restaurera kyrkor, men som ritade mycket annat – t.ex. Stadsparkscaféet i Lund. Han var intresserad av nästan allt, inklusive astronomi.

Julius Bertram-Larsen var en dansk tornurmakare, som fick en fix idé om att uret i Lunds domkyrka borde sopas upp från källare och vindar och restaureras samt sättas upp till allmän beskådan.

Julius och Theodor var väl som Lennon & McCartney eller HasseåTage. Tillsammans lade de 16 år på att rota fram uret från 1442 (vilket inte är riktigt sant – under århundradena byttes urverket ju ut och man vet inte med säkerhet vilka delar som är från vilken tid och dessutom så finns det många som tror att det byggdes redan 1380). Delarna låg lite här och där sedan uret monterades ned 1837, och jobbet var väl ungefär som ett jätteplockepinn i kombination med ett korthus som skulle passa ihop som ett miljonbitarspussel.

Nu är det här inte en liten golvklocka, som säkerligen kan vara komplicerad även den. Det här handlar om ett projekt i tre våningar …


Ding dång! Själva urverket – de röda delarna är ursprungligen från 1706 (nya delar målades inte).

Det där var insidan. Nu till utsidan:

  • Överst finns det astronomiska uret med  stjärntecknen, vilken fas månen befinner sig i och var på horisonten solen går upp och ner – om man ser den från Domkyrkan.
  • I mitten händer det grejer: två gånger per dag höjer små gubbar sina trumpeter och orgeln inne i uret spelar en trudelutt samtidigt som de tre vise männen med varsin tjänare vandrar förbi Jesusbarnet och Maria.
  • Underst finns ett kalendarium som säkerligen inspirerade till Gröngölingsboken, för där kan man räkna ut vilken veckodag ett visst datum är. Ett problem är förstås att kalendern bara räcker till år 2123, så då måste någon måla om alltihop. Suck.
Ja, mörk bild – men jag ska fixa en bättre själv när jag åker till Lund nästa vecka.
Ja, mörk bild – men jag ska fixa en bättre själv när jag åker till Lund nästa vecka.

Jag läser på och läser och fascineras och tänker att jorå, idag skapar vi också storslagna ting som … öh, t.ex. internet. Och envisa galningar finns det överallt. Men överallt finns det andra saker som får stryka på foten och som faller i glömska när internet eller domkyrkour ska få plats. Skandalen som jag tänker på är att Domkyrkans stora värmesystem från 1800-talet revs ut för att klockskrället skulle in!

Stackars ventilationshålet finns inte längre! (Det som hänger p väggen är alltså den del som sedermera kom att sitta högst upp på uret.)
Stackars ventilationshålet finns inte längre! (Tavlan som hänger på väggen är alltså den del som sedermera kom att sitta högst upp på uret.)

Det runda hålet är hela två meter i diameter och jätteimponerande jue! (Bilden är från början av 1900-talet enligt Lunds universitets museums historiska arkiv, vilket ju är ett långt och krångligt namn på ett arkiv.)

Så nu vet ni det.

Share
30 kommentarer

Konstiga byggen

Triumfbågen – pampigt va? Har alltid tyckt att det påminner lite om duplo.

Vad man kanske inte vet om Triumfbågens plats är vad som kunde ha stått där om en viss Charles Ribart hade fått sin vilja igenom.

Elefanthuset ritades 1758 och skulle – om det hade byggts – ha stått på Champs Elysées. De beslutande organen underkände förslaget.

Charles Ribart var förstås inte helt allvarlig (sägs det), men hans idéer var inte alls dumma. Han planerade nämligen att installera

  • luftkonditionering
  • möbler som fälldes in i väggarna
  • avlopp genom snabeln
  • inomhusträdgård (på låtsas, matsalen skulle se ut som ett picknickställe)
  • balsal.

Hm. Alldeles för få byggnader som uppförs i dessa dagar har balsal.

I Bangkok finns det faktiskt ett elefanthus. (Klicka om du vill se bilden till vänster i större format för att konstatera att det inte är en anka.)

Själv bor jag i en tokig gammal affär med få, men enorma rum (balsalar!) och med fula plastmattor och vackra trägolv och brun 70-talsklinker samt knottriga vävtapeter varvade med trompe l’œil-tapeter.

Usch.

Men vi får göra vårt bästa för att mysa till det. (Även om det går i snigelfart.)

Här har vi ett sorgebarn: farfars bokskåp, inköpt 1920. (Ja, det blommiga plastgolvet är kvar.)

När min farmor och farfar var nygifta, brann hela deras hem upp. Sakerna som köptes efter branden behöll de resten av livet och vi barnbarn har sparat några av dem. Tyvärr blev farmors alla smycken stulna på ”ålderdomshemmet” (vi sa så) Sundsgården i Luleå, så möblerna är det enda som finns kvar av denna generation.

Bokskåpet har jag släpat med mig sedan jag flyttade hemifrån (sju flyttar) och det har gått sönder flera gånger. Varje gång har jag lappat det, varje gång har jag svurit, varje gång har jag sedan tagit ett steg tillbaka och sagt ”nämen så bra det blev”. Inte är det snyggt, inte är det praktiskt och inte är det omistligt. Men … ptja, farfar tyckte ju om det.

Och nu har vi hittat lösningen!

Sedan igår bor farfars bokskåp så här fint. Framför min morfars gröna fåtölj. (De lysande hyllplanen i hörnet lyser inte egentligen, det är bara lampor.)

Det är inte som Charles Ribart planerade ”möbler infällda i väggarna” – men i alla fall ”möbler infällda i varandra”. Nu ska jag gå vidare på temat och installera en snabel någonstans.

Share
27 kommentarer