– Lunch with a pro?
Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:
– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?
Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.
Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:
– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?
Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.
Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:
Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:
– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!
Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.
Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.
Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:
I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.
Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)
Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som
- är ett museum från 1917
- är en institution från 1960
- byggdes ihop och ut 2014.
Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:
Eller …
Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.
Musikalisk trappa. Odenplan Stockholm.
https://www.youtube.com/watch?v=ivg56TX9kWI
Löhöhöhöjrom….
Sedan när är du Organ-eluvan, Orangeluvan?
Så här såg jag ut när jag under middagen försökte komma på vad det var vi skulle äta.
Schäkta Lotten, men Orangeluvan skriver faktiskt att hon från och med nu heter Organgeluvan. Jag tror det är den tyska stavningen.
Annika: Vink och stor kram.
Hästlamm kan nog också vara gott, men det var det ju inte (skyller på skumtimmen). Här i huset har sybariten och tillika kocken köpt en doppvärmare som han tilllagar ALL mat med. Igår serverades alltså omelett ur en påse.
Vinkar till Annnika, (((här får du några ((())) att nyttja))).
Aha, den düüüschka Organ-geluvan!
Pysseliten & PK: Den där omeletten ur påse var säkert godare än Elite Ideons vattniga äggröra. På tredje morgonen vaknar vi nu och ska inte ens försöka oss på den – det blir blott bacon.
Vi vinkar och piper åt Annikas håll!
(För nytillkomna besökare i kommentatorsbåset: vår båskommentator Annika är sjuk och orkar inte mer än pipa och vinka när hon kommer in här. Hon är liksom lite inom parentes just nu. Så vi vinkar och piper för allt vad tygen håller! )
I Pörtet serveras en fantastiskt fin äggröra (ur emaljerad panna) till gäster som brukar dricka ett glas vatten till frukost. Vi ska nog tvinga i dem rostat bröd och te/kaffe också.
När Annika orkar kommer vi förbi och läser uppbyggliga berättelser i ena änden och hänger tvätt i andra. Var det inte så Kängu och Nasse gjorde?
Men just nu blire vink. Och lite extra tänk.
Krämerad jordärtskocka – jag har väl adlrig hört på maken! Annars kan man lätt åstadkomma kremerade födoämnen, om man inte ser upp.
Ja, Annika saknas! Siffer Robba läste och den beskäftiga Kanin hängde tvätt. Dom hänger väl inte tvätt på dej, Annika? Säj ifrån, i så fall.
(Och här kommer en försiktig liten Annika-kram.)
Det har diskuterats terminologi. Vissa äggröror kommer hädanefter att kallas ”Geggröra”. TNC nästa! Men det går junte. Eller?
Såndärt saltkar står det ett i stora porslinsskåpet hemma hos mamma och pappa! Ärvt från mammas farfar och farmor, utan tvivel. Fast det har en liten tillhörande (?) sked också, med en liten arg ängel som skaft.
Vinkar åt Annika och önskar att hon ska omges av allehanda goda och alls icke arga änglar.
Löjrom kan ju få vem som helst att tappa koncepterna. Älskar dessa små miniägg.
Funderar på att skaffa en sån däringa doppvärmare men tvekar lite inför plasten. Tänker alltmer på vilken plast jag verkligen behöver använda. Är de månne återanvändningsbara?
Så trist att Annika är sjuk ((((()))))
Vi hade en doppvärmare som funkade perfa till morgonkaffet på hotellen. Sen kom vi till New York med sina fjöliga 110 Volt. Sen blev vi av med den (och bland annat en AM-Radio i kreditkortsstolek med bara Frankrikes utrikessändningar, RFI, på) i ett källarinbrott.
Saknade ingen av dem. Säkert saknade vi fler saker, men grejor i källarförråd känns på något vis efemära. De skrivs av från minnet på något vis.
Pip och vink.
Hm, jag är faktiskt nästan lite pigg, för att vara just jag, just nu. Jag får passa på att tala mat, för jag undrar om sjukhusmatmenykonstruktörerna får lite fnatt på helgen. ”Kvällsmålet” serveras vid halvfemtiden, och det åtföljs alltid av efterrätt, oftast i form av fruktkräm och vispad grädde.
Igår fick jag till sagda kvällsmat pannkaka med sylt och vispad grädde. Samt efterrätt i form av fruktkräm med vispad grädde! Det kändes lite … tja, som det närmaste tårta på tårta jag någonsin kommit i praktiken.
Idag (nyss) fick jag för övrigt risgrynsgröt med kanel och socker (och en tunnbrödsrulle med skinka och färskost så det fanns något som erinrade om mat också). Samt fruktkräm med vispad grädde. Inte riktigt lika knäppt som igår men alltså — jösses.
Kul att du är på G, men mycket socker där. Är det så nyttigt ejengkligen?
Pip, pip!
Det låter lite mårtigt med pannkakor, kräm och vispgrädde. Fantasilöst.
Men det var ju bra att det gav dig energi till ett litet inlägg.
Vink, vink!
MERA SOCKER TILL ANNIKA, TACK!
Jag minns att jag fick Fläskpannkaka med Fun Light, päron på sjukan. Och jag tror att det var en helg. Den obligatoriska, så kallade efterrätten, minns jag inte på annat sätt än att den förtog en del av livslusten medan personalen log och undrade om jag inte blev glad att få efterrätt. Det är nånting mycket sjukt med sjukhusen och mathållningen. Just där borde man väl för helvete veta bättre.
Socker är bra och energigivande. Alla uppgifter om att socker bara göder sjukdomen är påhitt och kan bortses från. När man är sjuk ska man ha snabba kalorier så man orkar med någonting. Sen är det ju inte fel med lite skinksmörgås också.
Vink vink till Annika.
Jag uppskattar den första trappen och tar tacksamt emot att nästa inte har transparenta steg. Gallertrappor har jag fobi mot.
Kul idé med alumnihelg. Men då går det ju åt att man har helg när de flesta andra har helg. Det har jag bara ibland.
Vink vink till Annika härifrån också. Jag tycker menyn låter toppen.
Jag tror för övrigt att det var löjromen som gav mig spatt.
Pip och vink till Annika, och lite av pannkakan jag fick till lunch idag, vikt runt skinka och ost och med vad dansken kallar ett solöga tittande ut ur vecket.
Där är du, Annika! Piiiiip. Och vink!
Mer löljom till Annika!!!
Förlåt: ”Löjrom till Annika”
Fast löljom kanske går att äta också. Det låter som något snällt. Med mjölk och … sylt?
Vink vink.
Med vispgrädde, Annika, vispgrädde!
Brid! Säg åt dina föräldrar att genast låsa in svansaltkaret så att inga tjuvar och banditer från Eskilstuna plötsligt kommer och stjäl det.
Skall göra. (Undrar om inte kusin Eva har ett också?)
Groteska grejer fascinerar. I Pörtet har vi en Struts eller Emu, kanske Kiwi – nån slags korsordsfågel är det i alla fall. Saltsvanen kan man förstå. Men knivstrutsen är absurt obegriplig.
I Bergslagen var hållare för fruktknivar tydligen ett absolut måste för något hundratal år sedan. Vi förmådde inte kasta den när vi flyttade.
Den är vansinnig Skogsgurra. Slår mammas påsktupp med servettstjärt med hästlängder!
Pysse: Bild önskas.