Hoppa till innehåll

Månad: juni 2022

En dag, två ytterligheter

Jag hade så vaaansinnigt trevligt under en helt ledig dag i Stockholm att ni ska få ta del av en rapport. Men först: hur bäddade de på hotell Hellsten, där jag lyxigt nog fick sova natten innan?

Så här! Har alla hotell gått på innovativ lakanskurs?

Gratismuseerna står som spön i backen i hufvudstaden, skorna var bekväma och husen så vackra. Jag tog ett djupt andetag, andades in vejp-rök nånstans ifrån och njöt sedan av en pytteliten glass som kostade drygt 20 kr. Jag tänkte: ”Se, det där huset måste vara byggt på 1880-talet. Och kolla där, där har vi ju småspröjs från 1920-talet. Entresolfönster. Frontespis. Risalit. Guvajakan.”

Swoooosch kom jag i vägen för en sparkcykel och några svordomar slängda efter mig. ”Äsch, livet är underbart och solen lyser”, tänkte jag och gick vidare.

Plingplong, kom ett sms från Orangeluvan – söstra mi på väg med tåg till Kalmar med sin dotter.

Orangeluvan: Nu ska du få höra. Vi åker tåg från Stockholm till Kalmar, med byte i Linköping. Går det bra, tror du? Svar: nej. Vagnfel i Stockholm. Försenad avgång: 50 min.

Stackare, tänkte jag. Men se, en rundad hörnbalkong! Oh, vad alla män har små kostymer. De stramar och skrynklar sig och är för korta så att man ser fotknylorna.

Orangeluvan: När vi hoppade av i Linköping hade vi missat vår anslutning och fick vänta på ett senare tåg och tappade en dryg timme till. Då gick jag på toa. Där hade någon använt handfatet som toalett.

Huga. Men tänk ändå, vad fint det blev efter renoveringen av Nationalmuseum. Toaletterna i källaren är jättefina! Bäst jag passar på att dricka lite vatten.

Orangeluvan: På tåget från Stockholm sades det att vår biljett gäller automatiskt på nya tåget. Men i appen tror SJ att jag åker med tåget som vi missade. Jag försöker därför kontakta SJ. Hahaaa. Chatten är bemannad av en robot som inte fattar någonting. Messenger, som funkade förra gången jag hade problem med SJ, är stängd. (Kan man ens stänga Messenger?) I telefon till SJ är det 112 personer i kö före mig.

Stackars Orangeluvan, tänkte jag. Och här på toaletten stod jag ju inte i kö en enda sekund. Vet inte ens om det är så många som 112 i hela byggnaden. Jag måste nog gå över bron nu, och till den där ön där de roliga statyerna står. Då kan jag besöka ArkiDes – alltså Arkitektur- och designcentrum som finns i Moderna museets lokaler! Det blir bra.

Pssssccchhhhht, sa vattnet!

Orangeluvan: När jag hade plats 100 i telefonkön kopplades jag plötsligt fram – till en kille som sa att det ”nog” är lugnt, att jag ”nog” har plats på tåget. Väntan i Linköping blir synnerligen intressant. Fortsättning följer.

Jädrar. Om jag hade varit med på resan hade jag varit arg som ett bi och inte alls skickat sms till min syster. Jag hade nog … oooooohhh! LYCKA! Arkitekturmuseet har en specialutställning om Sigurd Lewerentz, som mot alla odds och sin frus vilja flyttade till Eskilstuna 1943! Nu måste jag läsa a… plingplongplingplongplingplong!

Orangeluvan: En rödhårig liten dam med stor packning kom fram till oss och ville ha hjälp med att förstå situationen.

– Hur kommer jag till Kalmar?
– Det är bara att vänta på tåget.
– Ursäkta, men nej, sa en man som hade hört oss. Tåget är inställt.
– Va? sa jag. Hur, vad, varför?
– Det står i appen, sa mannen. Inställt för att det är ”för varmt”. Typ 23 grader.
– Jättevarmt.
– Jättevarmt.
– App? sa den rödhåriga lilla damen med den stora packningen.

Men appen tror ju att jag åker ett tidigare tåg och säger ingenting om att ett tåg (som jag rimligen inte borde vara intresserad av) är inställt.

Jag går omkring och kollar på Sigurd Lewerentz-verken och försöker komma på goda råd till söstra mi, som den vana resenär jag ju är. Men vad ger man för råd i tågkrissituationer i dessa digitala tider? ”Köp en liten glass så känns det bättre” kanske? Men hu, alltså nu ser jag att den där Sigurd Lewerentz, han var inte jättekul.

Asså va. Det är Lewerentz som har ritat tunnelbanekurerna.
Men de här exemplen på massproducerade dörrhandtag var coola.

Orangeluvan: Vi har ingen aning om vad vi ska göra. Inga utrop i högtalarna. Ingen informationsdisk. Vi ska tydligen ta en ersättningsbuss (säger mannen), men när? Varifrån? Vem ska jag fråga?

Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen kräver mig på besked i detta nu. Jag har ju ingen aning! Fan!

Orangeluvan är stressad i Linköping och här går jag helt lugnt på väg mot nästa gratismuseum: Hallwylska palatset och det fantastiska badrummet med Sveriges första dusch.

Den hoprullade korven på väggen är en jättestor 1700-talstavla som aldrig ramades in eller sattes upp – och nu kan man inte ens rulla upp den utan att förstöra målningen.

På väg ut ur Hallwylska funderar jag på varför man redan på 1800-talet kunde skapa badkar utan kranar, där vattnet steg upp ur karets botten. Det plingar till i mobilen. Ah. Stackars Kalmarresenärerna.

Orangeluvan: Vi hittade en skylt! ”Ersättningsbussar går från D2.” Vi hittade D1 men såg inte skymten av D2. Vi tittade på en karta. D2 skulle visst finnas på andra sidan busstorget – man ska komplett ologiskt gå förbi alla bussar som heter A, B & C och därmed lämna D1 bakom sig. Okej. Men dumt. Den rödhåriga lilla damen med den stora packningen pustade bakom oss.

Ute på gatan igen möter jag en man med öppen gylf; en bit rutig skjorta sticker ut som gubben i lådan. Borde jag ha sagt nåt? Blott tio meter senare möter jag ännu en man med öppen gylf. Har detta mode ersatt grabbarnas ”visa kalsonglinningen”? Som styrd av magnetism, söker sig min blick under resten av dagen mot alla mötande mäns skrev.

Orangeluvan: En man stoppade oss och frågade vad vi letade efter, och bekräftade att ja, ni är på väg mot D2 och nej, det är inte logiskt. Är det så här man får information 2022? Man ser förvirrad ut, har en rödhårig liten dam med sig, och då kommer en supportperson att uppenbara sig ur tomma intet och ge personlig service?

Mmm. Hellre en rödhårig dam med stor packning än två män med öppen gylf, tänker jag och går vidare.

Orangeluvan: Vid hållplatsen D2 stod en buss som var skyltad ”Stockholm” och en med ”Övningsbuss”. Alla som hade hittat dit frågade om Stockholmsbussen gick till Kalmar, som genom ett ormhål. Det gör den inte. Efter ett tag kom en buss som är skyltad ”Göteborg”. Den går inte heller som genom ett under till Kalmar, fick vi veta.

Detta påminner mig (vilket jag inte skriver till Orangeluvan) när jag försmäktade i Österforse. Eller när obefintlig info och ett Kalmartåg ställde till det lite. För att inte tala om när jag pga. SJ blev tvungen att slänga mig in i en taxi som spelade Noice.

Orangeluvan: Bakom de tre bussarna dök en fjärde buss upp i fjärran. Vi knatade dit. Den var helt oskyltad. I fantasin skulle nu en informationsmänniska med myndig stämma ropa att en buss stannar vid alla stationer medan bussen som kommer bakom går direkt till Kalmar. Men nej. Vi och alla andra frågade var och en chauffören exakt samma sak. Alla på en gång och väskor i en enda röra. 

Informationssamhället. Ack ja. Och då sker i Stockholm det otänkbara: jag möter en tredje man med gylfen öppen! Den här gången var jag beredd med mobilen och hann ta en bild. Nästan. Bakifrån. Gylfen syns inte, men jag hade ändå en smula tur: tredje gylfgubben hade även lite för korta brallor.

Jag undrar vad den alltid knästrumpsklädde Sten Broman hade sagt om detta mode.

Orangeluvan: Dottern ålade sig in i Kalmarbussen för att nypa två platser åt oss. När jag väl kom in var fem personer tvungna att gå av bussen, för den var full. Jag fick släppa förbi dem medan jag krånglade mig fram till min av dottern paxade plats. Gah.

Sedan tystnade mobilens plingplong eftersom bussen mot Kalmar gick som den skulle. Själv vandrade jag vidare genom Stockholm.

Det är ju så att man vill äta upp husen på Snickarbacken! (Nummer 10 längst till vänster byggdes 1905.)

Orangeluvan med dotter kom fram till Kalmar och jag såg inte fler öppna gylfar. Och så var den dagen slut.

Share
21 kommentarer

Hotellrapport!

SOOOM ni har väntat på äggrörerapporter! Ni har längtat, ni har saknat, ni har undrat hur det egentligen står till på äggrörefronten i den Bergmanska livet!

Nu har jag med den djefla mannen bott på ”fulhotellet” i Lund. (Vi säger så för att det ju är fulare än de allra fulaste husen vi har skådat. På insidan är allt supermodernt och jättetrist, men hissdörrarna är mycket effektiva.) Äggröran kommer sist i denna rapport, för först måste jag beskriva ett mycket annorlunda och oförklarligt hotellbäddande.

Underlakanet ligger alltså dubbelvikt, och är bara instoppat vi fotänden.
Vid huvudänden låg det så här. Jag har aldrig förr skådat något så oinstoppat underlakan!
Efter städningen den andra dagen låg det gröna (lite läbbiga) överkastet nästan på mäklarvis nonchalant slängt över en stol och sängarna såg ut att vara bäddade av mig 1971.

Vi påtalade detta snällt och väluppfostrat för personalen vid utcheckningen, noga med att inte var gnöliga. De såg förvånade ut och bad om ursäkt, så det handlar nog inte om någon tidsbesparingsbäddning.

Men nu till frukosten! Som var full av volleybolllandslagsspelare! Överallt gick de på lite stela ben i plasttofflor och åt som vargar. (I mitt nästa liv ska jag spela i något slags landslag – redan nu vet jag ju hur går på stela ben i plasttofflor och hur man äter som en varg.)

Denna oerhört väluppfostrade spelare svarade på våra tusen nyfikna frågor, men var samtidigt intresserad av hur vi hade hamnat i Lund. (”Vi hälsar på vårt första barnbarn”, sa vi stolt.)

Jag spionerade på spelarna, samtidigt som jag förstrött skar i en croissant.

Som var byggd som en fralla! Det fanns inte en tillstymmelse till fras eller flagor!

Och nu till äggröran. För den var inte bara fadd och torr, utan på samma gång vattnig som en skogsmosse i mars!

Örk! (Men det var bra bacon.)

Jag ska dock inte klaga – att bo på hotell är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Och att på kuppen få något att skriva om, är tacknämligt!

Jag är en glad farmor på vift!
Share
27 kommentarer

Tips från coachen!

Nejnej, luuuugn, jag ska inte prata sport. Eller jo, kanske lite grann.

(Alla ni som ryckte till av pur lycka vid ordet ”coach” i rubriken: jag förstår er totala besvikelse nu.)

Idag går vi över på andra halvan av juni 2022, och då måste man ju säga att det är sommar fastän det inte riktigt känns som på Rivieran. Eller 1970-talet.

För på 1970-talet regnade det (som ni väl vet) inte. (Foto: Annie Spratt)

Nu låtsas vi alla att tiden är oändlig – eller att ni har tio veckors sommarlov – och att det är fred på jorden. Ni som inte gillar sommaren kan låtsas att ni gör det. Vi kan även låtsas att portvinstån inte krampar, att alla just idag köper en ny sommarhatt samt att ”ett litet glas sherry” skulle vara en tillfredsställande drog.

Att det ibland är svårt att låtsas eftersom den hattlösa verkligheten tränger på, tycker jag att ni alla helt struntar i. I fantasin nu:

Vi ställer till fest!

Jag tänker mig att vädret är precis lagom och att alla som kommer får plats att mingla eller dansa och att de som hellre sätter sig i ett hörn att läsa Singoalla med illustrationer av Carl Larsson faktiskt kan göra det.

Maten är jätteenkel, förutom brödet som är det krångligaste världen har skådat.  Matvetesallad, massa pastaskruvar med en burk pesto ikluttad, sallad, tomater, kasjunötter, kex, mögelost och vacker potatissallad med en helsickes massa kapris sprids ut på ett bord så att alla kan sprida baciller omkring sig i alla byttor, för i fantasin blir ingen sjuk.

Efterrätten består av tio olika paket glass från L*dl (jättegott!), chokladsås och frysta hallon. Med tepåsar och snabbkaffe! Och ett litet glas sherry?

Vi cyklar till ett slott!

Cykeln är i fantasin en nyrenoverad skönhet från 1940-talet. Jag har cykelväskor, cykelkorg och blommor i håret. Och så ska jag ha en hjälm som ser ut som en sommarhatt! I packningen finns en picknick som har inspirerats av Enid Blytons böcker. Jag citerar:

… cold ham and tomatoes, great bowls of salad, potatoes roasted in their jackets, cold apple pie and cream, and biscuits and butter for those who wanted it. Big jugs of icy-cold lemonade. Bloomer loaf, smoked mackerel pâté, quiches, oven-baked Scotch eggs, Aunt Fanny’s chicken & egg salad and jam sponge cake …

Eller så tar vi bara resterna från festen och ersätter det lilla glaset sherry med en dunk vin. Jag har med mig två glada kompisar som inte brukar få punktering eller rumpskav, och obegripligt nog har vi medvind!

Målet – slottet – är inte renoverat sedan 1837, och jag får härligt spindelnät i håret, får lukta på lakan som manglades 1893, känna på ett äkta dunbolster från mellankrigstiden och sedan laga och äta mat från 2022 i det intressanta, men absurt opraktiska köket.

Vi ser en underbar film för truttifnuttronde gången!

När fan blir gammal, vill hon bara titta på bra filmer. Men med viss bävan eftersom några av dem har åldrats och blivit mossiga på ett tidigare oanat sätt. Vad tror ni om dessa, som vi alltså får titta på i den gamla biografen – som ligger alldeles bredvid vandrarhemmet som hör till slottet?

The Big Chill
All the President’s Men
Benny & Joon
Groundhog Day
Die Hard
Singin’ in the Rain
High Fidelity
Capricorn One
The Big Lebowski
Hair

Och när vi då har sett Alla presidentens män (som i min fantasi inte har åldrats alls), vill man ju veta mer om förebilderna Woodward och Bernstein. Och då visar det sig som genom ett under att de bägge intervjuades av Stephen Colbert bara häromdan! Ett av klippen handlar om Martha Mitchell, som jag ju skrev om 2019!

För i dagarna är det 50 år sedan de avslöjade Nixon och Watergateaffären. Nämen detta tror jag att vi firar med ett litet glas sherry stort glas champagne!

(Tips från coachen? Well, jag försöker bara få oss alla att allegoriskt fokusera på små detaljer som fotisättning och handvinkling eller att hjula i mittcirkeln istället för att se till hela matchbilden och serietabellen. Därmed slipper vi deppa ihop över världssituationen, bensinen, kilopriset på tomater, regntunga skyar och valet i höst.)

Share
5 kommentarer

Cykel på tåg? Cykel på tåg!

Förr i tiden – okej, bara för några år sedan – kunde man hyra fiffiga cyklar i Stockholm. Oj, vad jag cyklade! Jag fick blodad tand och hyrde cyklar även i Berlin, N.Y. och Lund – och höll på att köra ihjäl mig flera gånger om eftersom bilarna (än så länge) har företräde, och jag är en liten snubblande klant som försöker följa trafikregler.

Men vips, försvann cyklarna ”pga. en förlorad upphandling med Stockholms stad”. (Nej, jag förstod inte alls. Sedan vann alla upptänkliga elsparkcykelföretag en miljard upphandlingar and the rest is history.) Som jag har saknat cyklarna! Men … idag, när jag än en gång har fått megaont i det dåliga knät, insåg jag att lösningen ju fanns där: cykel på tåg!

SJ vägrar fortfarande hårdnackat att hantera cyklar (vilket man helt utan problem gör i andra länder), men sekrutt-tågbolaget (ingen gillar det) som kör mellan Eskilstuna och Stockholm har plats för sex cyklar per avgång.

SEX CYKLAR! JAHOOO!

Jag cyklade alltså till stationen. Ställde mig att vänta, och insåg att det ju fullkomligen drällde av barnvagnar och cyklar som skulle med samma tåg som jag. Drabbades av rampfeber och scenskräck och hjärtklappning samt domedagstankar om hur alla skulle få plats utom jag.

Men se! Alla sex cyklarna fick plats, även om blott fyra kunde spännas fast.
Meanwhile … in Denmark.

Som resenär på Mälartåg ansvarar man för sin cykel och måste hålla ett vakande öga på den under hela resan, men det finns ingenstans utom i trappan att sitta i det för cyklar avsedda utrymmet.

Jag citerar:

”Ha uppsikt över cykeln under hela resan så att den inte skadar eller smutsar ner någon eller något. Var särskilt uppmärksam vid på- och avstigning då det kan vara trångt. Det är du som kund som ersätter eventuell nedsmutsning på medresenär eller skador som kan uppstå.”

Meanwhile … in Germany.

Väl framme i Stockholm måste man (förstås) undvika stora vänthallen och rulltrapporna, men på hissar och vanliga trappor samt gångarna och passagerna under markplan är det fritt fram. Jag citerar:

”För ankomster och avgångar på spår 11–19 tar du dig via hiss som angör Klarabergsviadukten Nils Ericsons plan och vidare via gången som går under spåren mellan 11–19. Här finns det nivåskillnader där trappor och hissar finns att tillgå. Följ skyltning mot spår 19.”

– Hiss? tänker ni som har varit på Centralen och försökt baxa in en liten barnvagn i en sådan.

Jomenvisst, nä just det: de är inte alls gjorda för fullvuxna. Eller cyklar. Eller ens tvillingvagnar.

Även den obligatoriska lilla pisspölen anas svagt i mitten.
HURRA! Jag lyfte bara upp främre delen en meter så att cykeln fick plats på diagonalen! Och skrapade bara ena smalbenet på kuppen!

Nu tänker ni att det var då ett himla klagande, så jag övergår till att berätta om det allra mest fantastiska. Från Centralen tog det nämligen bara nio minuter att cykla till Djurgårdsbron! Swiiiiisch! Jag blev förvisso omkörd av cykelbyxemän med 27 växlar samt säkert 25 små människor på elsparkcyklar, så det hade säkert kunnat gå ännu snabbare om jag inte hade fastnat lite förvirrat vid vägavspärrningar och trafikkaos vid Norrmalmstorg.

Det finaste här är ju Laura.

På vägen hem ett par timmar senare var det tuffare, eftersom kungaparet och Mellansveriges alla poliser skulle ut på Djurgården – men jag kom på en strategi: man gör som när man ska in i långhopprepet! Jag stod stilla och räknade ett-två-tre och kastade mig ut bland alla farligheter.

Det är fan inte lätt.

Så på Centralen vidtog den bekanta nervositeten igen. Skulle jag få åka med? Hur många cyklar stod på perrongen före mig? Vilken vagn är det som jag ska in i?

I Danmark råder ingen tvekan. DÄÄÄÄÄR är cykelplatserna!
I Sverige måste man ta på sig brillorna för att se var den enda cykelingången är. (Se pil.)

Sammanfattning: oooooooh, låtom oss åka tåg med cykel och invadera alla olika städer överallt och låtom oss när vi ändå håller på skicka spaltmeter med feeedback till alla som inte har fattat hur infrastrukturen hade påverkats positivt av alla våra egna cyklar på gator och torg.

Nu upprepar jag mig. Men fatta: det tog nio minuter från Centralen till Djurgården! GRATIS!
(Buss och spårvagn tar 15 minuter, en promenad 30 minuter, bil allt mellan 15 minuter och tre timmar beroende på tidpunkt.)

Och hur hanterade jag trapporna hemma i Eskilstuna? Well. Det var fem cyklar före mig till den enda (lilla) hissen från perrong 2, så jag duns-duns-dunsade mig och cykeln nerför och sedan uppför trapporna. Yeah.

Share
28 kommentarer