Vår kompis David Sim kom från Skottland till Sverige 1986 för att plugga arkitektur. Sedan sa det liksom SCHWOPP, och så är det 2020 och han är i ropet över hela världen för att han faktiskt är den bästa och intelligentaste arkitekt planeten någonsin har sett.
(Jag hittar inte på. Och är inte partisk ett enda dugg, nähedå. Tala sex språk kan han också.)
David (som vi uttalar [dejvid]) är varm förespråkare för det som kallas ”soft city” och som inte alls handlar om fler skyskrapor, betongöknar och stängda caféer. Bara för att nämna några kriterier – som väl i vettiga människors öron låter som självklarheter.
”Soft city” handlar om lätthet, bekvämlighet och trivsel i vardagen. Det låter lite som en floskel, men ”man ska omfamna verkligheten snarare än att försöka fly från den”. Arkitekturen och stadsplaneringen ska koppla människor till varandra. Bäst sägs det att man mår om man bor på max tredje våningen, lätt kan komma utomhus och interagera med människor. (De introverta får interagera lagom mycket, förstås.)
Vi fortsätter på floskelspåret – men det tilltalar mig ju för en gångs skull! Istället för att leta efter ny teknik som löser urbana problem, mår vi människor bättre av enkla, småskaliga och skonsamma lösningar. Träd och buskar mitt i asfalten!
Negativism:
Häromåret byggde man om vid Centralen i Stockholm. De rev ett fult hotell så att Klara kyrka plötsligt kikade fram och sa tittut till alla flanörer. Folk pekade och häpnade och sa kollakollakolla, vad fin den är, tog en bild och rusade vidare. Sedan byggde de ett nytt hotell och så försvann Klara kyrka igen.
Här kommer ett hus som har nominerats till Sveriges äldsta och mest prestigefyllda arkitekturpris: ”Kasper Salin-priset för årets bästa byggnad”. (Här skulle man ju kunna diskutera ordet ”bästa”, men jag tror att ni förstår vad jag menar.)
Positivism:
Tillbaka till trevligheter med David Sim. Han har skrivit en bok som heter Soft City, som är proppfull med hans egna bilder på hur små, små ting i stadsmiljön kan göra livet lite gladare. (Han tjänar inte en spänn på den eftersom det är arkitektfirman som ger ut den, så jag rekommenderar den bara för att den är bra, av ingen annan anledning.)
Här är en liten soft city-nudge, som kan spara hjärtklappning hos stressade storstadsbor. Målarfärg i rulltrappan!
Att få ta med sig cykel på tåget och underlätta för dem som ska gå över en hårt trafikerad väg samt innergårdar är andra exempel. Gränsen mellan ute och inne bör vara suddig!
David säger på sin fina skotska: ”A city is not only just bricks and mortar. Cities are places of people’s stories and memories.” Och så säger han det på fem språk till för säkerhets skull.
Såja! Låtom oss besjunga soft city-tanken!
SL Stockholm hade för några år sen ett aprilskämt om att det nu var förbjudet -inte bara rekommenderat- att inte stå till vänster i rulltrapporna. Folk jublade och tackade utan att haja skämtet.
Också talande.
Innan jag ens har läst färdigt Lottens text vill jag skjuta in att Kasper Salin-prisets jury även inkluderar tidigare pristagare. På det sättet perpetueras dumheterna. Nu ska jag läsa färdigt!
Men nu då: Boken har förord av Jan Gehl! Vad fick Dejvid betala för det?
Haha! Jan Gehl är ju Dejvids uppdragsgivare! 🙂 Fatta nu storheten i detta!
Lotten, du använder en majlis!
Vad i hela friden! Jag har verkligen inte satt dit den! Jag vet inte hur man hanterar smajlisar!
Fast nu borde jag ju analysera smajlisen. Om den nu sitter där, får den ju sitta kvar. Men behövs den? Säger inte mitt ”Haha” (lika banalt det, väl) vad jag är på för humör?
Kan jag ha skrivit en parentes med kolon i som jag sedan redigerade bort? Sicket mysterium!!
Skrev du på mobilen, Lotten? Numera så dyker ju dels förslag på ord, dels smilisar av diverse slag upp överst där man skriver. Då är det lätt hänt att man råkar få med något man inte tänkt sig.
SÅÅÅ var det nog, AuL!
Jag åkte med min son längs Eskilstunaån inne i stan igårkväll. Och jag sjöng stadsplaneringens lov – hur fint man har förvaltat stadens historia med såväl renoveringar som nybyggnationer längs hela den vida åkröken som går genom centrum. Men sen kom jag att tänka på Finlandsfärjan som lagt till vid Faktoriet. Och då behövs det många emojis! 😭😭😫🥺😟😤😡🤬
https://www.serneke.se/projekt/campus-eskilstuna/
Låter lite som Skarpnäck. Hus med tre eller fyra våningar (med ett par högre hus som utropstecken) kring trevliga innergårdar. Gemensamma gårdslokaler på gårdarna, stora fina tvättstugor i gatuplanet, med sittplatser utanför om man vill sitta i solen och vänta på sin tvätt. Alléer och mycket grönt i övrigt, bibliotek, fik, småaffärer, cykelreparatör, antikvariat, koloniträdgårdsområden. Bra kommunikationer, max tjugo minuter till Stockholms innerstad och bara tio minuter till närmaste badsjö (med cykel). Mycket välplanerat!
Men vem kan den smarta personen bakom stadsplaneringen i Skarpnäck vara? Upp på en piedestal!
Ja vem, vem vem???
Eftersom jag skrev min kommentar innan jag läst om DDM:s Finlandsfärja måste jag förtydliga att några sådana har vi inte i Skarpnäck!
Ja, arkitekturteoretiker finns det gott om. Men jag säger som Piroschka i filmen: Man muss nicht sagen, man muss tun. (Man ska inte prata, man ska göra.)
Harrrkel och hrrrrm.
(Som ni förstår vet vi vem som är skaparen av Skarpnäck.)
Området/Flygplatsen/Stadsdelen (Därav de högtflygande namnen där) utvecklades i flera etapper. Det är lite Information Overload, men ett flertal artiklar på Wiki ger historien, och David Sim -som dessutom torde ha gått i blöjor under den senaste utvidgningen, nämns över huvud taget inte.
Däremot Arken Arkitekter, en Kasper Salinbelönad byrå som tydligen står för stadsdelsplaneringen vars resultat vi har i dag.
Stockholms stadsbyggnadskontor planerade Skarpnäck. Arken Arkitekter ritade en del av husen.
Ja, nu när temat är grönskande mysiga städer hakar jag osökt på med mitt senaste odlingsprojekt.
Det blåser ju som sjutton nuförtiden och häromdan sökte vi lä på vår promenad längs USANska ambassadens södra staket. Därinnanför är det ganska klippigt och det växer dom mest underbara mossor, som små gröna kuddar. En liten kudde, stor som ett ägg, hade lyckats rymma och låg på trottoaren utanför staketet. Jag tog med den hem och planerade att skapa en liten japannnsk trädgård med krattat grus och små klippor, ni vet. I väntan på det la jag mosskudden i en skål på lite blomjord, vattnade en aning och placerade några små stenar runtom.
Medan jag funderade vidare på mitt projekt blev den gröna mossan allt gråare och av mitt stolta projekt blev det – ingenting. Sån tur att jag då har Lille Skotte som växer så det knakar och hedrar mor och far!
Vilken liten förtjusande liten minisoftcitybit det kunde ha blivit av den mossbiten!
Själv kämpar jag mot en ovanligt aggressiv sorts sorgmyggor, vars larver äter upp alla krukväxtrötter. Nu trappar jag upp till biologisk krigföring. Nematoder nästa!
Inte sant, Karin. Kanske kunde man sticka in handen innanför staketet och röva bort en liten mossgrön kudde och försöka igen? Kommer’u me’?
Softare utan city tycker jag.
Men Ökenråttan, en sån mystisk mossa att gråna fort! Jag brukar ibland till jul göra små mosslandskap av olika sorter, och de blir aldrig nånsin grå. Det är alltid så svårt att bestämma sig för att slänga ut dem nån gång, för aldrig ser de vissna ut utan är bara så gulliga så hela tiden.
Men han, Mossan, han kanske hade kippat efter näring i flera dagar där han låg! Han kanske var halvdöd redan i hissen på väg upp till lägenheten och sedan när du fixade till allt så tänkte han att han hade hamnat på hospis?
Ja, gråna; jag vet inte. Vissna, kanske. Den lille kudden var mossgrön, sammansatt av en massa små små mossgröna stjärnor och sen var den inte det. Den kanske vissnade, mer än grånade. Lost the will to live, hur som helst. Jag kände mej som en mossmördare. (Nu befruktade jag att stavningsfuriren skulle ändra till massmördare men det gjorde den inte. Är mossmördare ett riktigt ord, jag bara frågar!)
Jag undrar jag, om inte blomjorden är boven i dramat. De flesta mossor som typ blåser ner sitter inte så där fantastiskt hårt fästade vid underlaget, och då är de mer vana att leva på lite regnvatten och en eller annan fågelskit.
Den borde inte ha dött så knall och fall.
Är du säker på att den inte bara hade torkat?
Mossor har inga rötter den kan suga upp vatten med, så därför kan en dusch vara bättre än vatten nere i jorden. Vårt torra inomhusklimat bidrar också.
Vore jag som du skulle jag göra min japanska trädgård på balkongen.
Mossor har fantastiska anpassningar till sin miljö. De kan vara ytterst torktåliga, med cellväggar som tål flera hundra års torka. Vilket man vet genom att man på 2900-talet spullade lite vatten på herbarieark med mossor som Linné hade samlat. Fan tro’t sa Rellingen, men de fortsatte växa.
De kan också ha små hår längst ut på bladspetsarna, som gör samma tjänst som taggar och ludd på ökenväxter. Då ser de ofta vähäldigt grå ut. Men som sagt, spuller man lite vatten på dem så återfår de bladform, färg och livskraft.
De där kraftiga cellväxterna kan också göra att de är svåra att futta fyr på i torrt tillstånd, och det finns mossor som används som brandisolering i timrade hus.
Tack professor Ninja för intressant information. Få se nu om jag kan hitta en ny liten mossgrön rymling att ta hem och försöka följa dina tips.
När Ninja berättar om blommor och b…lad, ja då sätter jag mig käpprätt upp och läser med förundran.
(Jag kan INGET. Allt är nytt. Det är jätteintressant.)
Ja, hospis, det är det väl för inomhustagen mossa. Mosshosspiss. Eller inte? Om man bara slänger tillbaks den ut i naturen igen på gynnsamt ställe kanske den lever vidare faktiskt?
(Nån jord har ju inte mina eviglevande mossor fått. Bara lite vatten, sprejat eller ibland lite kring fötterna.)
Själv försöker jag klippa ner krukväxterna till hanterlig storlek, de som har överlevt vintern. Tyvärr är jag för mesig för att slänga växter.
Alla orkidéer behöver planteras om också, men det är så besvärligt så jag drar mig: särskild sorts jord (som snarare är barkbitar), hitta plastkrukor i lagom storlek och/eller ansa rötterna (hur?), och så behöver man minst tre händer för att hålla i plantan och hålla i dedär barkbitarna …
Brid, du kan odla dina orkidéer i vatten. Det behövs ingen jord. Orkidéer är ju epifyter som sitter i grenklykor på träd i regnskogen. Dom tar inte näring från trädet utan sitter där för att komma upp och få lite mer ljus. Det fastnar väl lite barkbitar och gamla löv i den där klykan men nån jord är det inte tal om. Det är luftrötterna som tar upp näring. Jag har blomkrukor av glas som jag fyller med vatten och där står orkidéerna bara, rätt upp och ner. Jag fyller på vatten då och då och ibland lite orkidénäring. Just nu blommar en gnistrande vit orkidé, färgen är som skarsnö i sol. Jag stagar inte upp orkidéerna utan låter dom vara fria. Blomstjälken blir en sån vacker båge när när den får vara fri.
Intressant. Fast jag vet inte om jag vill ha dem stående i vatten – det blir sådana kalkavlagringar här på orten, för att inte tala om vad som kan hända med vattenfyllda kärl när man passerar i trånga utrymmen. Men värt att fundera över. Ska luftrötterna sticka ut i så fall?
Då och då plockar jag upp blomman, sköljer bort skräp och rensar bort skruttiga gamla rötter. Sen tar jag vatten som har fått stå över nattenn och fyller krukan. Rötterna spretar ju iväg åt alla håll så en del hamnar under och en del ovanför vattnet. Det hela känns rätt stabilt.
Mossor går bra att lägga tillbaka, eftersom de då inte har rötter som ska sätta fast dem nånstans eller stå för näringsupptaget.
Intressant att läsa om orkidéeskötsel. Man kanske kan tillägga att det oftare är tropiska orkidéer som är epifytiska, här i Norden står de med rotknölarna fast förankrade i marken.
Men det är inte så konstigt att de kan leva på olika sätt, orkidéefamiljen tävlar med gräsfamiljen om störst antal arter.
Till skillnad från gräsfamiljen (Poaceae) så har Orchidaceae bara en enda art som människan utnyttjar, och det vet ni förstås vilken det är?
Vanilj?
Jajemen, det var förstås ingen nyhet för en matkonstnär.
De där små svarta prickarna man ser när man använder äkta vanilj är alltså vaniljorkidéens frön.
Orkidéer har växtvärldens minsta frön, och det är darför det också är ganska knepigt att fröföröka dem.
Aaaahh, Ninja, there you are.Tropikorkidéerna har rötter som klänger sej fast I den där grenklykan och så luftrötter som suger näring. I mina glaskrukor får dom ordna för sej som dom tycker är bäst.
Och à propos vanilj vill jag dra uppmärksamheten till vaniljglass. Titta på innehållsförteckningen. Tolv till femton ingredienser, den ena märkligare än den andra. Vad behövs för att göra vaniljglass?
Ägg, grädde, socker och vanilj.
Socker, grädde, nötter och mandelflarn, trallaaa.
Stoppas det inte i diverse i köpeglassen för att den ska hålla i ur och skur?
Fler arkitekter som David!
Favorithustrun och jag brukar ondgöra oss över lokala stenöknar och den ofta totala bristen på grönska.
Hej och välkommen hit, Skaffaren! Bjud in Favorithustrun (och dina andra hustrur också) här till båset! The more, the merrier!
Nya hotell Continental platsar inte ens på listan när Arkitekturupproret utser årtiondets riksförfulare. Vattenfrontsbyggnaden är så mycket fulare. Finlandsfärjan vid Botaniska i Uppsala finns dock med. Läs här vem som förorenade mest under tiotalet.
http://www.arkitekturupproret.se/2020/03/01/sveriges-riksforfulare/
Hej Lasse Lus, och tack för länken! Det är tur att man kan skratta åt eländet, för annars hade man ju aldrig slutat gråta. Jag gillade formuleringen ”modernistiskt kaos”, för det är det sannerligen.