– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?
Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.
(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)
TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.
Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.
Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!
Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)
Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.
(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)
Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är
- 60 % trevåningshus
- 30 % radhus och villor
- 10 % jättekolosser till fula höghus.
Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.
Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?
Röda tunga täcken. Och så fanns det ett i guld hemma hos mormor också. Det tyckte jag var finast. Mormor och morfar hade en modernare bäddsoffa i det mindre rummet och en gammal i det större. Den gamla hade de köpt ihop med matsalsmöblemang och linneskåp och fåtöljer av en möbelsnickare när de skulle gifta sig.
Den modernare sov de i under vintern. Under större delen(?) av året sov de i vindsrummet. (I måttligt moderna sängar, såna med snirkelfjädrar i, som i gästsängar.)
De bodde i våningen över gatuplanets affärer. En våning till var det lägenheter. Ovanför där fanns vinden med extrarummet och vindskontoret (förråd). Och under affären låg matkällaren och det gemensamma badrummet (fyra lägenheter delade). Längre bort i källaren var tvättstugan.
Ferdinand Boberg känner jag till namnet på. Och googlade lite och inser att det var Ragnar Östberg som gjort Scharinska villan och inte Boberg.
Jag inser att villaområdet vi flyttade till några månader innan jag skulle börja ettan nog är en del av miljonprogrammet.
Och så måste jag tipsa om instagramkontot @renoveringsraseriet som älskar gammal fin arkitektur med ekportar och årsringstäta fönster och lägenheter med 50-talskök och blir, med all rätta, upprörda över när dylikt ersätts av modernt smäck. Men de arbetar också för att detta beteende ska upphöra. Stöd dem gärna.
Min man gav mig i födelsedagspresent en prenumeration på Historiskan. Han läser nu ivrigt varje nummer, och även jag bläddrar en del. I senaste numret handlade det bland annat om koloniträdgårdarnas framväxt. Det visade sig vara herr Lindhagenplans dotter Anna som låg bakom den idén. Så nu tänker jag i mitt inre kalla det Anna Lindhagens plan. Googla Anna Lindhagen – en remarkabel dam!
Edit från Lotten the bloggmadam:
Jag fyllde på med ditt efternamn – Karin Lilja heter du nu om du inte vill ha ett annat nick eftersom vi har en annan Karin som bara heter Karin!
Alltså, det låter ju nästan som att du läser samma kurs som jag!
Å vad intressant! Berätta gärna mer (alla i båset) så suger jag i mig lite kunskap utan att gå kurserna. *storsmajl*
Även jag känner igen Ferdinand Boberg i namnsörjan. Han är jähätteviktig här där jag bor, där hans förstlingsverk finns.
Hur ont hade människorna som jobbade i de där köken i ryggen egentligen? Eller i knäna, som de måste ha stått på hela tiden?
Häääär beskrev jag kursen, PGW!
”Praktisk arkitekturhistoria – bebyggelseutvecklingen från 1800-talet till idag” på Linnéuniversitetet. Är det samma?
Finns det något av kurslitteraturen du kan rekommendera till den som bara vill förkovra sig lite för nöjes skull? Ämnet lät intressant (det tycker jag i och för sig om säkert 75% av alla möjliga kursämnen) men jag känner inget behov av att tentera.
Själv kan jag rekommendera ”Tidstypiska kök och bad 1880-2000” av Björk, Bergström & Reppen alldeles oavsett om man tänker renovera kök och bad eller inte.
Trångboddheten, ack ja. Som nygifta bodde Lille Maken och jag i ett gammalt gårdshus på Östermalm. Rivningskontrakt. Rinnande kallt vatten och ingen centralvärme.
Vi hade ett förhållandevis stort kök och ett lika stort rum. Toalett ”på svalen” som det heter i Göteborg, alltså i trapphuset. Fast bara vår, inte delad med grannlägenheterna. Det störde oss lite att köket var så stort; det hade varit bättre om rummet varit lite större tyckte vi.
Sen, när jag började läsa på om sociala förhållanden här för sådär 100 år sen, förstod vi varför bostaden var disponerad på det viset. Både köket och rummet hade en dörr ut till trapphuset. Den som hyrde denna etta skulle alltså själv kunna bo i köket och hyra ut rummet till någon/några andra som då hade egen ingång och tillgång till toaletten. Milde tid. Det brukade bo MASSOR av människor i varje sån där liten lya runtom i stan.
Det är så obegripligt kort tid som vi har haft det så bra som vi har det i Sverige vad gäller bostädernas sanitära förhållanden och icke-trångboddhet. (Vad heter icke-trångboddhet på arkitektiska?)
Flora: ”Svensk bostadsarkitektur : utveckling från 1800-tal till 2000-tal” ( ny utgåva 2018) av Ola Nylander gillar jag!
Men kolla, stjärnhusen! Fast det ser inte riktigt ut att vara stjärnhusen i Gröndal (av Engkvist, Backström och Reinius, från den där namnsörjan), för där fanns det också en radda fina terrasshus i anslutning till dem.
Undrar om Michanek får någon cred i er kurs? Han var statssekreterare på Socialdepartementet när bostadsbristen började bli uppenbar och han sa till Erlander: ”Vi måste göra något. Inget småduttande, utan något visionärt, men ändå praktiskt och görbart, som en miljon bostäder på tio år.” Och så blev det så.
/Karin, som kanske ska byta nick till ”Karin som heter Karin”?
Ökenråttans Lille Make är gubevars arkitekt hela han, så all kuriosa från det hållet ser vi fram emot!
De hemska, moderna höghusen som inte är smalhus (utan klumpedunser där man bara har ljusinsläpp från ett håll) heter förresten ”tjockhus”.
Nej, det var inte samma kurs, men definitivt överlappande!
Något som jag tycker borde beforskas är miasma-teorins betydelse för de rörelser som ville se mer grönska i stadslandskapen, i form av parker och koloniträdgårdar.
Ännu en Karin, nämligen Carl Larssons maka, växte upp i ett hus som formgivits av Ferdinand Boberg.
På tal om trångboddhet så hade jag tillgång till en liten insatslägenhet om 36 kvm – rum och kök och toa med dusch i Malmö. Rymlig och bra för mig. Så blev jag med man och snart med barn och ett år och två veckor senare ännu ett gossebarn. Det var ont om lägenheter – före miljonprogrammet. Kollade med stadens bostadskö, men fick beskedet att någon förtur kunde jag inte få eftersom jag hade man. När man bor trångt så blir man bra på att nyttja ytan finurligt. Somrarna tillbringade i synnerhet jag och barnen på landet i norra Småland och där hade vi betydligt större yta. När gossarna var dryga två år och ett år lyckades vi fixa det själva och flyttade till Lund och 150 kvm och egen takterass mitt i stan. Ett par år senare bestod barnaskaran av fyra gossar – de som jag i dag kallar ”mina farbröder” eftersom alla har passerat 50-år.
Korr: Visst ska det vara en kakofoni av snarkningar?
Välkomna till Nedre Östermalms industriområde. Här är det buller och bång må ni tro. Grannen i väster river en byggnadsställning och ni vet hur det låter när man släpper ner såna där metallrör på marken. I öster river dom ut innehållet i en lägenhet. Den nye ägaren har uppenbarligen lagt sej till med en bostad som han inte tycker om. ALLT åker ut. LilleM ha skaffat ritningar som visar hur det såg ut och hur det ska bli. Total rockad. Köket mot gården ska flyttas ut mot gatan. Halva gamla köket ska bli ett duschrum. Det gamla badrummet ska flyttas en meter åt öster. I hörnet på vardagsrummet finns en öppen spis. Den ska flyttas till långväggen. Ja, ni tror mej knappt, men folk är galna.
Jösses och hjälp, Ökenråttan! Kanske har den nye ägaren lite för mycket pengar som bränner i fickorna? Man undrar (som nyfrälst arkitekttoka) om man verkligen får göra vad man vill i en sekelskifteslägenhet. Och om man får det, undrar man ju varför man får det.
Christer, the Long Distance Personal Trainer: Helt korrekt. Jag ska skriva till SAOL och be om en alternativ stavning till kakofoni eftersom det där förnicklade a:et halkar in där varenda, vareviga gång jag skriver ordet. (Som basket och basket, ja. Samt skriva och skruva.)
Ja, skriv! Men säg åt dem att kakafoni inte är en alternativ stavning utan rätt stavning, så det andra kan de ta bort. För det tycker jag.
Såg ni! Jag kursiverade!
Ny nivå.
Svägerskan bor i en tvåa på Söder i Stockholm. När hon flyttade in, för bra många år sedan, var det husets enda tvårummare, resten var ettor. På 1800-talet hade man gjort en extra stor lägenhet för husets vaktmästare, som med sin fru hade fem barn.
Senare (måste varit på 1900-talet) renoverades huset och nu innehåller det mest tvåor, eller kanske bara tvåor.
Klart det heter kakafoni, Magganini!! Det andra låter som choklad med funktionsnedsättning.
Fasader får inte fövanskas hur som helst. Interiörer åtnjuter inte skydd. Man river gamla pampiga kakelugnar (som för övrigt är en del av huset, dvs fast egendom) och bärande väggar, vad som helst. Husen blir som schweizerostar till slut.
I det det där trivsamma köket, där herrn i huset ser ut att torka disk, kan man se varför diskbänkarna förr var så låga. Man hade helt enkelt en diskbalja och en sköljbunke ovanpå dem, i stället för nedsänkta hoar.
Den sortens kök var i skottgluggen under funktionalismen och jag letar förgäves efter en debattartikel från tiden, där stora kök dömdes ut som något som enbart ”bönder och slaver” använde. Idealet var rationella, små ”sekundärkök”, där man kunde värma upp den industrilagade mat som tillverkades i stora ”primärkök”.
Jag letar också efter ett kåseri om nya bostadsnormer som innebar att kökssoffan inte fick plats, men hittar inte det heller. Någon som har bättre koll?
Tack, Karin, som påpekar detta med en balja på diskbänken i stället för, som nu, en nedsänkt ho. Same same blir det, ju!
Vad intressant, Karin!
Jag har tillgång till både SvD:s och DN:s arkiv just nu, så jag kan leta om jag får några fler lämpliga stödord eller tidsintervall!
Den lilla lägenheten jag bebodde i början av sextiotalet var i ett hus från tjugotalet. I köket fanns all utrustning utmed den ena väggen. Det började med en svart gasspis på ben och följdes av bänken som var i lägsta laget. Bänken hade en stor rektangulär nedsänkt balja i vitt porslin.
Jag saknar kökssoffesittandet från min ungdom. Det är trivsamt att krångla sig förbi armstödet och så att säga gå ombord på den lilla farkosten som ligger och guppar vid köksbordets kaj. Särskilt trevligt är det att sitta i kökssoffan med någon man håller av.
Vilket påminner mig om att jag förlovade mig i en kökssoffa. Med Lotten – vilken tur!
Min barndoms sommartorp hade en diskbänk nånstans i knähöjd för en normallång vuxen. Med nedsänkta hoar. Men gumman som hade bott där tidigare var pytteliten.
Jag röstar också för kakafoni, alternativt kaosfoni.
Grattis till levlingen, Magganini!
Kökssoffor.
Under min tid som församlingspräst i norra Ångermanland har jag lärt mig att först sätta mig på kökssoffan och sen bli frambjuden till köksbordet. Det är framfusigt att gå direkt till bordet.
Kökssoffan står alltså inte vid bordet. Nu talar vi kök stora som vardagsrum i lägenheter.
Intressant Cecilia! Det verkar vara internationell standard, i all fall i mer traditionella samhällen. Jag vill minnas en slags tredelad ceremoni: först blir man insläppt i huset, sedan kökssoffan, sedan matbordet, ungefär:
Kom in!
Kliv på!
Kom fram och sitt!
Om det inte fanns någon kökssoffa fanns det ofta en vedlår innanför dörren där man kunde slå sig ner. Eller i värsta fall fick man bli stående (och enligt min farmor borde man i så fall se till att inte gå in längre än till brödstången i taket).
I Tanzania var motsvarande:
Karibu (Välkommen)
Karibu ndani (Kom in)
Karibu kiti (Kom fram och sitt)
Där fanns sällan några kökssoffor, men det gällde ändå att pausa på lämpligt avstånd från matbordet innan man fick inbjudan att slå sig ner.
Så intressant och lärorikt! Men varför just brödstången? (Eller satt brödstången på ett lämpligt ställe och var bara riktmärke?)
Igår när jag satt vid datorn i köket, klev plötsligt ett postbud in i hallen (som man kan se från köket).
– OJ! FÖRLÅT! skrek postbudet.
– Hej!
– Jag trodde att jag gick in i en sorts trapphall!
– Hihi!
– Inte att jag skulle komma direkt in i huset!
– Det är lugnt!
Jag ska sätta upp en brödstång i taket i hallen.
Är uppväxt med enbart kallvatten indraget. På spisen en stor kopparkittel som levererade
varmvatten när vedspisen var igång. Diskade i två baljor på diskbänken .
Hos svärmora (Karins mamma) diskade jag på samma sätt och där fanns i det köket en trivsam kökssoffa att sitta i och amma sina barn.
All hantering av mjölken, efter att korna mjölkats (dock med maskin, nån måtta fick det vara på det primitiva) skedde i det s k mjölkrummet. Stora baljor av plåt nersänkta i därför avsedda håll i den mycket stadiga diskbänken . Gick åt mycket vatten när stora mjölkflaskor och och spannar skulle diskas. Varmvattnet kom från en vedeldad pannmur.
Så jag är väl förberedd om det skulle sk-ta sig nu när menige 666 Putin är i farten.
Ja, Lotten, farmors brödstångsregel är jag lite tveksam till, eftersom brödstången kan sitta lite varstans. I mitt hus sitter den i bagarstugan och är därmed till föga vägledning när det gäller hur man ska nalkas köksbordet.
Hyttis, här är sagda kökssoffa, med moster Frida. På väggen ett pipställ som numera tjänstgör som sänghylla åt mig. Jättenyckeln måste jag försöka leta upp.
Och viiiiilket pipställ det är! Så vackert! (Vill bara på detta sätt meddela att jag har sett pipstället IRL.)