Hoppa till innehåll

Månad: maj 2022

Jävla maj till att vara rolig!

Nej, jag har inte gått under jorden eller dragit nåt gammalt över mig eller ens tagit semester. Jag ägnar mig helt och komplett åt att uthärda maj med

  • inlämningsuppgifter (frivilligt pluggande)
  • tentor (frivilligt pluggande)
  • omhändertagande av gravida
  • jobbansökningar
  • synundersökning och nya glasögon
  • releaseparty
  • speakeruppdrag
  • jobbintervjuer
  • lundakarnevalen
  • basketrelaterad 35-årsfest
  • överklagande av negativt a-kassebesked
  • möten IRL (!)
  • möten online
  • umgänge med får (vi bor på landet!)
  • punka på cykeln
  • Trevor Noah (standup comedy) på Globen.

Men en sak tog extremt kort tid mitt i detta sammelsurium: ett läkarbesök.

Det var ett födelsemärke i ansiktet som i april plötsligt började leva ett eget liv. Jag sprang till vårdcentralen som tog fram en jättekamera och förstoringsglas och sa ojojoj och trollade fram en remiss till ”Mottagningen för hud- och könssjukdomar”. (Så nära har jag aldrig någonsin varit en könssjukdom.)

När jag kom till sjukhuset en månad senare, visade det sig att just denna mottagning var gömd bakom andra, så jag fick leta på informationstavlan, där den också var gömd eftersom det inte är en avdelning och inte sorteras under H eller K, utan M.

Tyvärr (eller kanske inte ”tyvärr”) hade födelsemärket vi denna tid skrumpnat till oigenkännlighet och var nästan helt borta. Bra att de hade den gamla läbbiga bilden från vårdcentralen, tänkte jag. Och sa leende till läkaren, redan innan vi hade hunnit hälsa ordentligt:

– Hej! Nu kanske jag är den onödigaste och minst intressanta patient du någonsin har haft, för titta (pekade jag), den är nästan osynlig!

Läkaren ryggade tillbaka, som om jag hade hotat henne med machete.

– MEN! Då kunde du ju ha avbokat!
– Fast vi lekmän har ju svårt att ställa diagnoser och man ska ju vara försiktig med födelsemärken, och jag är ju inte … eh … kompet…

Här kom jag av mig lite eftersom läkaren såg riktigt ARG ut.

– Sjukvården är som bekant överbelastad och den här tiden kunde någon annan ha fått.
– Jag ber om ursäkt. Men jag vet ju inte … jag kan ju inte se om det är farligt eller ej. Remissen berodde väl på att läkaren på vårdcentralen inte heller visste?
– Det är en helt vanlig åldersvårta. Du skulle ha avbokat.
– Jag ber verkligen om ursäkt.

Jag dröp sedan av, snabbt som ögat. Nyss betalade jag räkningen: 100 kr/minut kostade det. Ah well, jag har i alla fall inte en åldersvårta i ansiktet längre.

Share
30 kommentarer

Lundakarnevalen: ont i fötterna

Det är tur att man inte går omkring med halm i skorna eller shorts i snöstorm, för det hade varit besvärligt. Så när jag nu gnölar över att jag har ont i fötterna pga. frivilligt irrande lagom vårdag, borde jag ju bara knipa igen.

Karnevalsområdet i Lundagård är stort, fullt av tält, mat och musik. Men … kan ni tänka er … det är även fullt av folk. När lundabon Måns Zelmerlöv skulle uppträda tänkte vi glida in på vänsterflanken och kolla lite på avstånd och tralla med till Cara Mia.

– Men kolla, vi ser honom!
– Oj, han har gitarr!
– Men … det där är ju inte MÅns, det är bara en storbildsskärm …
– Oj.

Den riktiga Måns stod vid krysset, och om han hade synts på bilden hade han väl varit 2 cm lång.

Efter att ha gnuggats mot tusentals människor som 500 laxar i en liten laxask, gav vi upp och började njuta av absurditeten i hela alltet. Vi drog oss mot ställen utan trängsel och fann – som de mogna människor vi ju är – att trängsel är för 22-åringar.

Succétips: ta fram fem kilo lego. Funkar i vilket sammanhang som helst. Det där i bakgrunden är inte lego.
Förvirringstips: ställ en skotte som heter David Sim att granska något som inte är nåt egentligen. Se människorna runt omkring stanna upp och leta efter poängen. 
Succétips: ställ upp ett klotterplank. Trots att det var fullklottrat redan efter en timme, står folk i kö för att få sätta sitt bomärke på en liten, liten tom plätt.

Karnevalstälten är alltså fyllda av ”nåt kul”. Under 1986 års karneval var mitt jobb att locka in folk i Nisses Stuga-tältet genom att väldigt lättklädd åma och kråma mig. Ungefär samma jobb gar den här medicinstudenten framför ett tält med ”bus” på insidan.

Vi fick kasta flygplan på en lärare, dansa en fånig dans, pricka kompisens mun med popcorn, fylla en flaska med vatten, blåsa ärtrör och … jaha, sa vi.

Sekvensen med popcornen visade sig ha en baksida; de var noggrant saltade och eftersom det vad så svårt att kasta rätt, gick jag omkring med salt i ögonen resten av kvällen. (Det närmaste jag har kommit LSD, känns det som nu.)

Vi vågade inte gå in i det här tältet som förde statistik.

En attraktion inne i den av öl impregnerade AF-borgen är ”Konstifiket”. Donerad konst har fått roliga namn och påhittad info samt historia. En tavla med mumintroll och marimekko-mönster heter ”Finlands saker är våra” och en tom hyllplats har titeln ”Intighet”. En tavla sägs vara en avbild av ett stort skepp i storm. Fast utan skepp. En detaljrik tavla beskrivs ingående efter att vi har fått veta att den inte kommer att målas förrän på måndag.

Det här är studentskan Nefertiti och hennes skruvade avhandling.
”Stor konst”.
När klockan närmade sig halv två på natten vände jag hem till mitt nattkvarter på krypavstånd från karnevalsområdet. Idag är en annan dag!
Share
9 kommentarer

Karnevalsdag nummer ett

Mycket oväntat fick jag nyss hjältestatus.

Kön ringlade sig lång på Clemenstorget i Lund, när karnevalsinträdesbanden skulle distribueras. Men … ingen personal dök upp. Tiden gick och kön blev sådär lång att folk förmodligen ställde sig i den utan att veta varför.

Klart man tar en bild då. Japp, först i kön stod jag. (Av en slump. Jag är vanligtvis inte så välplanerad.)

När vi hade väntat så länge att det började bli lite otåligt i ledet, vände jag mig om och ropade till kön:

– Om ni känner nån som jobbar med karnevalen: ring dem!

Några minuter senare stod en nyfiken skara runt mig och undrade om jag var chef. Två killar i 11-årsåldern konverserade med mig på vårdad lundaskånska som vore de medelålders män.

– Ursäkta, har du tagit kontakt med någon ansvarig?
– Öh, nä, jag är bara bra på att ropa.
– Jaså, vad intressant. Så det här är alltså kön till armbanden?
– Javisst!
– Bra, då har vi kommit rätt. Det var trevligt att talas vid. Hejdå!

Jag lösgjorde mig för att ta en panoramabild på kön.

Imponerande. MEN! Va! Där stod plötsligt Tjugotvååringen!!!

En man kom fram till mig och sa att han hade råkat hitta telefonnumret till karnevalsgeneralen (som för övrigt studerar till dirigent). Min telefonskräck var som bortblåst. Jag ringde direkt – han svarade direkt.

– Ja de e Emil Fredberg.
– Katastrof på Clemenstorget! [väldigt kul: karnevalen har temat ”katastrof”] De som ska lämna ut entrébanden är inte här!
– Oj! Jag ordnar det! Tack! Hejdå!

Jag vände mig om till kön och ropade lugnande till den ringlande skaran att jag hade ringt till generalen och att allt skulle ordna sig. Då sms:ade generalen.

Mycket väldirigerat, får man säga.

Volontärerna kom, fick applåder och hurrarop och vi fick våra band.

Vad övrigt är, är bajamajor. Överallt. Många kommer att skita i det blå skåpet under dessa tre dagar. Och de som vill, kan nyttja sig av en nyhet för mig – en pissmaja. (Heter det nog inte.)

Man undrar ju hur mycket den rymmer, hur den töms och om den är populär … Kan ni se framför er hur jag försöker nå upp? Jaså? Är den inte för mig? Hmpff.

Nu ska jag ut och irra igen! Kanske hoppar jag på den här, som står här lite nonchalant och lättillgänglig?

Plättlätt, va?
Share
2 kommentarer

Vackert, fult och lite läbbigt

År 1986 deltog jag i ”Nisses stugas tält” under Lundakarnevalen. Eftersom det då var det roligaste jag någonsin hade gjort, försöker jag återskapa den känslan i Lund i maj vart fjärde år.

Det går naturligtvis åt helvete.

Men nu är jag här igen – på Lundakarnevalen 2022. Mitt i livet åker jag hit, när allt annars går ut på att

  • tjäna nåt slags levebröd
  • föreläsa för PRO där den handhållna micken skapar rundgång i alla hörapparater
  • massera tennisarmbågen
  • föreläsa för 300 halvberusade banktjänstemän
  • betala biblioteksböter (det är jag som ser till att biblioteksverksamheten går runt)
  • plugga arkitekturhistoria.

Se här, två arkitektritade hus i Eskilstuna!

Huset till höger har jag analyserat i min arkitektkurs. Huset till vänster … well. Say no more.

Arkitektkunskaper borde faktiskt alla få på något sätt. Det förändrar tankesättet, synen på skönhet, synen på fulhet och faktiskt även gångstilen. (Man går väldigt mycket långsammare.) Idag irrade jag (långsamt) i en vild jakt på en viss dörrnyckel in i helt fel port på Bantorget 4 i Lund, och höll inte på att komma ut eftersom det var så vackert där.

Man nästan dör, va? (Byggt 1899.)

Men vad är fult, då? Ptja, den här grejen på stationen i Norrköping. Jag vet inte vad det är eller varför den ser ut som den gör; den bara stod där på perrongen.

Kanske man skulle kunna sälja den för en miljon till nån som precis har köpt en vindsvåning på Söder?

Avslutningsvis ska jag visa något som jag undrar om ni har sett förut. Vackert, fult eller läbbigt? Gissa vad det är!

Nej, här står inte svaret! (Det står förstås baklänges lite längre ner.)

Wait for it.

Humdidum.

Titta på bilden igen.

Lite lax i en orm?

Nej.

Svar: torsorkcän

Fascinerande va!

(Men skulle jag inte rapportera om karnevalen? Jodå, men inte än.)

Share
10 kommentarer

Bok om Carl Larssons första familj!

Carl Larsson, Wilhelmina och barnen – konstnärens okända familj” av Ami Bergöö.

Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.

(Pukor och trumpeter!)

Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.

Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.

Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.

Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.

Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:

– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.

Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att

  • Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
  • bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
  • det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
  • yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
  • från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
  • från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
  • gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).

Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.

Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)

Inledningen av texten i modern språkdräkt:

”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags  i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”

Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.

Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?

Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.

Köket strax före sekelskiftet 1900.
Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)
Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.
Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!
Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.
Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)

Boken rekommenderas varmt! Ställ frågor till Ami Bergöö i kommentatorsbåset om ni vill!

Share
32 kommentarer

Dialektkarta!

Det finns dialekter och så finns det DIALEKTER. Att ”en åttondel” på pitmål heter ”hårta borti hårta och hårta borti hä” är precis hur kul som helst. Kolla här på hur man säger ”jag tyckte att jag kände igen henne” på samma pitmål:

– E töjsht e tjändå tömjen.

På Språkrådets (enligt min ringa mening) röriga sajt finns en dialektkarta där man kan klicka på olika landsändor och lyssna på (oftast) gamla inspelningar.

Okej. Klicketiklick.

Men min favorit-dialektkarta är en helt annan. Den har skapats av lingvisten Robert Östling, som borde föräras en staty och några gator uppkallade efter sig. Spara denna länk, brodera bokstäverna, skriv ut en lapp och lägg den under huvudkudden:

https://www.ling.su.se/kartverktyg

ACK! Länken funkar inte längre!
Jag tillsätter en utredning!
/Lotten 2 maj 2023

Jag citerar:

Materialet består av cirka en miljard ord. Det kan låta mycket, men språk har den egenskapen att ett fåtal ord (som ”och”, ”jag”, ”hej”, osv.) är väldigt vanliga, medan de allra flesta ord förekommer relativt få gånger. Det gäller speciellt lokala ord. Om ett ord förekommer färre än 20 gånger i vårt material så kan vi inte rita någon karta.

Så här kan ett sökningsresultat presenteras! (Ur en intressant artikel, som jag rekommenderar.)

Kolla om era gamla släktingars ord finns med, om tokiga grannen med konstigt ordförråd faktiskt inte bara var tokig, utan även ett dialektunikum. Och hur är det egentligen med ostkrokarna?

Share
30 kommentarer