Hoppa till innehåll

Månad: maj 2022

Bok om Carl Larssons första familj!

Carl Larsson, Wilhelmina och barnen – konstnärens okända familj” av Ami Bergöö.

Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.

(Pukor och trumpeter!)

Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.

Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.

Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.

Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.

Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:

– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.

Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att

  • Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
  • bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
  • det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
  • yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
  • från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
  • från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
  • gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).

Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.

Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)

Inledningen av texten i modern språkdräkt:

”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags  i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”

Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.

Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?

Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.

Köket strax före sekelskiftet 1900.
Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)
Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.
Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!
Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.
Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)

Boken rekommenderas varmt! Ställ frågor till Ami Bergöö i kommentatorsbåset om ni vill!

Share
32 kommentarer

Dialektkarta!

Det finns dialekter och så finns det DIALEKTER. Att ”en åttondel” på pitmål heter ”hårta borti hårta och hårta borti hä” är precis hur kul som helst. Kolla här på hur man säger ”jag tyckte att jag kände igen henne” på samma pitmål:

– E töjsht e tjändå tömjen.

På Språkrådets (enligt min ringa mening) röriga sajt finns en dialektkarta där man kan klicka på olika landsändor och lyssna på (oftast) gamla inspelningar.

Okej. Klicketiklick.

Men min favorit-dialektkarta är en helt annan. Den har skapats av lingvisten Robert Östling, som borde föräras en staty och några gator uppkallade efter sig. Spara denna länk, brodera bokstäverna, skriv ut en lapp och lägg den under huvudkudden:

https://www.ling.su.se/kartverktyg

Jag citerar:

Materialet består av cirka en miljard ord. Det kan låta mycket, men språk har den egenskapen att ett fåtal ord (som ”och”, ”jag”, ”hej”, osv.) är väldigt vanliga, medan de allra flesta ord förekommer relativt få gånger. Det gäller speciellt lokala ord. Om ett ord förekommer färre än 20 gånger i vårt material så kan vi inte rita någon karta.

Så här kan ett sökningsresultat presenteras! (Ur en intressant artikel, som jag rekommenderar.)

Kolla om era gamla släktingars ord finns med, om tokiga grannen med konstigt ordförråd faktiskt inte bara var tokig, utan även ett dialektunikum. Och hur är det egentligen med ostkrokarna?

Share
30 kommentarer