Hoppa till innehåll

Månad: september 2021

På vift i Stockholm

När vi flyttade till Eskilstuna, sa vi ”men gu så bra att bo så nära Stockholm”. Vi hade ju bott i Lund, som ligger så himla nära Köpenhamn och var vana vid att inte utnyttja detta faktum.

Vi åkte aldrig till Köpenhamn. (Så dumt, så dumt.)

Men till Stockholm tar vi oss titt som tätt – och njuter i stora drag. Framför allt njuter vi dock av att slippa bo där eftersom vi inte är stabbor, liksom. Milsvida skogar, djupa raviner, roliga dialekter och billiga hus roar vi oss med här i Sörmland.

Men det är ju rysligt vad granbarkborren far fram överallt.

Senaste besöket i Stockholm hade allt – ALLT – man kan önska sig. Inledningsvis mötte jag en synnerligen förvånad busschaufför:

– Hej! Jag undrar om den här bussen stannar vid Kungsträdgården! sa jag, som anade att den gjorde det, men som numera verkligen har noll koll på busslinjerna.
– Eh … ja? Hurså?

På bussen satt en ung man som med hög röst berättade en oerhört trist historia om hur sanslöst bra han var på jobbet. Kvinnan som lyssnade måste ha varit hans mor, för endast en mor kan lyssna på sådant dravel utan att avbryta eller ens gäspa.

På Nordiska museet höll jag på att få rena rama dåndimpen av klädmodet på utställningen som heter ”Nordens Paris”. Man bör inte gå dit när det är rusning, för klänningarna är så många, så många, och på en alldeles på tok för liten yta. Jag trampade främmande människor på fötterna säkert fyra–fem gånger, och de trampade på mig. Alla var vi mycket förlåtande eftersom vi förstod varandra – men Nordiska museet bör flytta hela schabraket till en fotbollsplan eller nåt så att man kan titta i lugn och ro.

Ett axplock:

Den famösa snubbelklänningen från 1910! (Ett ovanligt kortlivat mode, som ni förstår.)
Den lilla svarta – eller de små svärtorna kanske de ska kallas i plural?
Greta Garbos Gösta Berlingklänning, lite tufsig i kanterna.
Tunnbandskrinolinunderkjol. Observera att rundeln för midjan inte är i mitten eftersom rumpavdelningen ska puta ut så mycket det går.
En cool klänning, beställd av Anna-Greta Adolphson (Edvins dotter) 1956. Men ännu coolare var den om man tittade på röntgenbilderna.
Säkerhetsnålar! Och fyra tyngder på magen för att ge tyget ett bättre fall! (De runda skuggorna är ballonger, som man fyllde klänningen med när den skulle röntgas.)

Vi tog in på hotell och hamnade i ett himla underligt rum utan vettiga fönster, men med en moraklocka och en gigantisk spegel – utan spegel.

Samt en sänghimmel. Vad man inte anar är att en sänghimmel skapar en mycket underlig akustik – ett dovt eko, liksom.
Rummet hade även en bastu. Snacka om att kasta pärlor för svin: jag finner bastur enbart varma och besvärliga.

På Centralen irrade jag runt ett tag i jakt på SL:s biljetteri. De hade flyttat och fått en ny disk, som var rysligt opraktisk – och erbarmligt oskön att se på. När jag skulle skriva min kråka på kvittot fick jag antingen stå dubbelvikt och skriva i knähöjd eller försöka få plats mellan alla apparater och sladdar.

Men personalen var ett under av tjänstvillighet och humor, så vi enades helt enkelt om att det faktiskt var bättre förr.

I Kungsan var det drop-in-vaccinering bland öl- och vindrickande flanörer och musik samt jonglörer. De 15 minuterna som man ska vänta innan man går iväg skapade stor munterhet bland de nystuckna. Inte vet jag varför, men alla fnittrade och garvade såpass att även jag började skratta.

Bakom de bortsuddade människorna (jag vill ju inte råka illa ut och stämd om någon faktiskt vaccinerade sig i hemlighet) ringlade kön säkert hundra meter.

Inne på Livrustkammaren fokuserade jag än en gång på kläder, tyger, rosetter, valbenskorsetter, silkesstrumpor, döda hästar och Karl XII:s minimala segerhuva – numera stor som en tumnagel. Och så fanns det en armprotes!

En robothand från 1600-talet! Är inte detta en anledning till att göra en Robocop-film som äger rum mitt i den svenska historien?
Modet med rosetter som skymmer … kronjuvelerna? … har jag helt missat vid tidigare besök på Livrustkammaren. (Just denna kungakostym har ett brännmärke på kragen efter att ha slängts ut genom ett fönster när slottet Tre kronor brann.)

Förutom sänghimlen, alla museikläderna och en liten vanlig hamburgare som kostade 175 kr, upplevde vi ett 85-årskalas, drack tre sorters champagne, snubblade över sparkcyklar och blev påkörda av en hoverboard. Så vi åkte hem glada, storstadsmätta och mycket nöjda.

Men även i Stockholm finns ju naturen allestädes närvarande:

Share
28 kommentarer

Från Butler & bloomers till basket & beachvolleyboll

Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att

  • ramla över Carl Butlers ryska fiskrätt med fiskpinnar
  • misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
  • finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.

Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.

Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.

Örk.

Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)

Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):

Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.

Tunnbandskjolen är den till höger.

I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).

Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.

Detta är en tidningsbild från 1851.

Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.

Hon ser inte helt nöjd ut, men andas kan hon i alla fall och snubbla på kjolarna slipper hon. (1855)

Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.

Amelia Bloomer i egen hög person. Förmodligen är bilden från sent 1850-tal.

Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.

Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”

(Det där sista bevisar förstås ingenting.)

I ”Hertha” från 1923 står om den nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:

[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]

Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.

Nånstans runt 1855 byter man från ”många underkjolar” till ”tunnbandsunderställning”.

Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.

Hopplöst ju.

Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …

… de 1902 kom på att man skulle spela basket i bloomers! (Basket = korg.)

Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.

Ni som är lite pedanta kanske ser att den nedre kanten på damsidan har ett hål som Linus på linjen hade kunnat falla ner i. Well, jag suddade lite slarvigt bort information om att damernas dräkter måste ha mindre siffror. It goes withous saying med tanke på tygstorleken.

Sensmoral: spela basket.


Uppdatering 19 sep 2021!

Tunnbandsundremojäng som finns på Nordiska museet! (Den har hål framtill och buktar utåt över rumpan. Jättecoolt.)
Share
34 kommentarer

Höstsvammel!

– Gomorron Lotten Bergman, hur känns det?
– Jodå, fötterna upp och huvudet ner – som vanligt asså.
– Är det månne en liten mörk skugga jag anar där strax under de nedre ögonfransarna?
– Ja, i så fall beror det nog på att mina ögonfransar är så vackra, långa och tjocka.
– Hm. Så du är inte trött?
– TRÖTT? Ha! Vem fan hinner vara trött these days?

(Komna så här långt så förstår ni att jag ju bara hittar på. Det är ju ingen som intervjuar mig. Och jag är förstås så trött att jag inte ens vet om det är torsdag eller måndag. Oj, det är visst fredag.)

– Så … det här med att jobbar som adjunkt på 60 % känns lite slitigt?
– Pftt, nä, ja, jo. Alltså. Jag har ingen överblick. All planering finns i små digitala moduler som påminner om hårsnoddar i ett minfält. Jag ser inte skogen för alla knän, säger dunkla tankar och tänker dunka på träningen samtidigt som de lärde hoppar twist.
– Och korven den har två?
– Nej korven heter professor Kalkyl.

Ja, ni ser ju: det är ingen ordning på allting och jag gör fel hela tiden. I morse låste jag fast cykeln som stod bredvid min i det feldesignade cykelstället som jag nämnde häromdagen.

Röd pil pekar mot min cykel. Gul pil pekar mot nån annans cykel – med mitt lås.

Men spik i foten! Suffragetterna och gruvarbetarna i England hade det värre för drygt hundra år sedan! Och år 536 hade nästan alla i hela världen det värre än jag pga. konstigt väder. För att inte tala om fotbolls-VM 1990, när vi åkte ut efter tre raka förluster i gruppspelet.

Nä, nu får jag rycka upp hakan och sluta storma i ett vattenpass. Det är de små detaljerna i livet som man måste se som uppiggande energikickar!

Då kan man glädjas åt det absurda faktum att vi igår i skafferiet hittade en sesamolja som gick ut 1999.
Och si, så spännande de designar bilarna i Eskilstuna numera.
Och apropå trött: kolla vad granbarkborren har fått jobba för att ta kål på alla Sveriges gamla granar.

Imorrn lördag är jag ledig, och då ska jag bara flänga runt på matcher, auktioner, i skogar, i min egen källare och slutligen röra ihop världens bästa köttfärssås. På måndag är det jobbdags igen – i den här miljön som om två veckor kommer att vara knökfull med studenter och lärare som har suttit hemma sedan mars 2020.

Allt är designat, arrangerat och välordnat samt tyyyst. (För ingen är där.) Nyss kom en av mina kolleger längst ner vid pilen och rättade till det vita bordet som inte stod riktigt rätt i förhållande till sofforna intill.

Såja. Nu har jag tjatat så himla mycket om tröttman att till och med jag är less på mig själv. Låtom oss alla höja en skål med sallad och hylla med hattar och se hösten an med tillförsikt!

Hösthattarna enligt SvD 1905. ”Modets skapare vaka med svartsjuk omsorg …” Källa.
Share
28 kommentarer

Fopollsmatch: Sverige–Grekland (VM-kval)

Nämen hörni nu ska alla som skiter i fotboll få lite realtidsrapporter, va?

Det är alltså match för grabbarna som spelade så strålande mot Spanien (vinst med 2-1) för en knapp vecka sedan. Halva EM-laget från i somras har med ”ålderns rätt” avgått och vi som är bra mycket äldre har all rätt i världen att fnysa så att snoret far och flyger. Dunderuppställningen ser ut så här:

Målvakt: Robin Olsen
Jättemånga backar: Mattias Johansson, Victor Nilsson Lindelöf, Filip Helander, Ludwig Augustinsson
Mittfältet som kommer i kläm: Viktor Claesson, Mattias Svanberg, Kristoffer Olsson, Emil Forsberg
Målspottare: Alexander Isak, Dejan Kulusevski

Nu säger de som vet att matchen mot Grekland blir svårare pga. ditten, datten, fnutten och … HERREGUUUD! VAD HÄNDER?!

This just in: vår superdupermålis Robin Olsen skadade sig på uppvärmningen!

Återkommer när jag har tagit en betablockerare eller två.


Okej, tyst minut för Mikis Theodorakis nu. Oj, vilken inte tyst minut det blev. Zorba spelas på högsta volym. (I 30 sekunder eftersom idrottsliga, tysta minuter av tradition är blott 30 sekunder. Fokusorken, ni vet.)

Men här står ju Robin Olsen och ser helt okej ut!

… friiia, du fjääääällhöööga …

’1
Spelet är i gång och vi är tydligen bekymrade över

  • det grekiska huvudspelet
  • Emil Krafths frus förlossning, som han missade fastän han bara sitter på bänken
  • Zorba
  • den grekiske coachen, som nog kommer att få sparken
  • de två Mattiasarna som har kommit in i starttruppen, för de är ju inte rutinerade
  • Emil Forsbergs hårband som verkar sitta lika löst som den grekiske coachen.

’6
En spelare i den grekiska truppen far omkull av ett mystiskt vinddrag. Frispark. Hm, alla grekspelarna har sina namn på tröjan med läsbara bokstäver. (Inte grekiska.)

’8
ROBIN LIDER!

Han har jätteont! Domaren är arg på en grek! Greken är obrydd!

’11
Okej. Mattiasarna sköter sig och ser jättecoola ut medan Robin Olsen vajar som ett vetefält i sommarvinden.

’12
Straff eller offside! Straff eller offside! Straff eller offside!  Grekland har straff! Eller så är det offside!

Alltså det här påminner väldigt mycket om när vi hade barnkalas här hemma. Liksom 22 sexåringar som far omkring och är allergiska eller trötta eller har kissat på sig eller bara trillat omkull samt kommit för sent.

Det var offside. (En grek var för nära målet medan svenskarna inte var det. Ungefär.) Puh.

’16
Stackars Claesson fick en grekisk axel i hakan. Han ligger ner. Han ligger ner. Oj, vad han ligger ner. Han går ut till sidlinjen. Alla håller andan. Utom kanske Claesson. Nu spelar vi tio mot elva. Oh, nu är Claesson inne igen. Det är som när sexåringarna på kalaset samlas till fiskdamm: alla vill vara med.

’18
Min djefla man kliver in i handlingen trots att han inte bryr sig om fotboll över huvud taget.

– Oj. Har dom anpassat matchdräkterna efter alla som har svartvit tv?

Nej.

– Haha, svenske coachen ser ju ut som Matt Damon!

NEJ.

Janne Andersson. Inte Matt Damon. (CC BY-SA 4.0)

’25
Det som ju var lite coolt under förra veckans seger mot Spanien var att … eh. Det gjordes mål. Nu är vi mest bekymrade över hur den nyblivne fadern Krafth mår på bänken, hur Robins arm mår, hur Island mår när de just nu ligger under mot Tyskland och hur gräsmattan mår.

Oh. Janne Andersson ser faktiskt plötsligt ut som Matt Damon.

’28
Jisses amalia, Grekland stänker in bollar mot vårt mål ideligen och hela tiden – när de inte ropar på straff eller ligger och rullar runt av ohyggliga smärtor.

En grek skruvar bollen alldeles utanför den svenska stolpen och nästan dör av skam.

Men på reprisbilderna ser vi hur det inte var hans fel: vår Robin Olsen petade bort bollen med sin allra ondaste arm.

’37
Nu, hörni är det hörna till Sverige. Då håller vi alla andan som vore det en straffspark trots att vi aldrig gör mål efter hörna. Djupt andetag, hörni!

Pfffffffffhhhhhhh. Inget mål.

Men en grek gjorde alldeles nyss en baklängeskullerbytta mitt på plan trots att han var minst tio meter från alla andra fotbollsspelare. Cirkusclown i ett annat liv kanske?

’45
Hihi. Greklands matchdräkt andas ju Fröken Sverige med den där snedgående linjen på bröstet.

Pfiutt! PAUS! Snusa och kissa!

Vän av ordning vill ju såhär i halvtid veta vad grekerna heter. Ålrajt:
Odisseas Vlachodimos, Thanasis Androutsos, Kyriakos Papadopoulos, Georgios Tzavellas, Kostas Tsimikas, Tasos Bakasetas, Andreas Bouchalakis, Carlos Zeca, Anastasios Douvikas, Vangelis Pavlidis,  Dimitris Giannoulis.

Inte ett enda grekiskt namn utan bokstaven s. Me thinks alla i svenska landslaget borde ha ett å, ä eller ö i namnet. Åke Öman, liksom. Eller ”Räksmörgåsen”.

’46
Matchen är igång igen och gräsmattan är grön . Den grekiska värmen är tryckande, Emil har spring i benen och grekerna har fått nya – osvettiga – tröjor. Sanna mina ord, nu kommer snart första målet.

’50
Jag misstänker att om våra två superdupermålspottare hade fått barn ihop, hade detta barn sett ut som en strimlus.

Strimlusen som inte har gjort mål än.

’53
Nu är det irriterat. Alla blänger på varandra, alla knuffas och ger efterslängar. Alla hötter mot domaren och viftar som väderkvarnarna i Holland. Ja just det, den grekiske coachen är inte grek, utan faktiskt en holländsk väderkvarn. Och vår coach är tydligen Matt Damon.

’57
Ni minns hur glada vi blir när vi får hörnor fastän de inte ger ett jota? Well, nu är det hörna igen. Spänningen är olidlig! Alla som inte blänger, knuffas eller viftar håller andan av spänningen.

Men inget händer.

’59 
Janne Andersson (Matt Damon) har tappat rösten! Var är Loa Falkman när man behöver honom?

(Det händer inget på planen.)

’62
Jag sa ju det. Att det skulle bli mål snart. För nu blev det det.

Grekland leder med 1–0!!!

(Jag är helt och komplett i dessa lägen fullständigt övertygad om att det är ett medvetet drag av Sverige. Vi vill vara underdogs, för då slår vi underdoggande liksom.)

’65
Nu kommer Sveriges stumme coach Matt Damon att begära några byten utan röst.

– XXHHGGSSSFFF!
– Menar du Quaison?
– Shhhcbbgrt!
– Okej, ena Mattias ska ut?
– Hhhhh!

’71
Det är lite nervöst nu. Grekland byter in en stridsvagn från 1943 och den lille pingisspelaren som ska ut och sätta sig slääääpar sig mot sidlinjen. Leder man matchen vill man liksom inte skynda sig. Men det här är nog den långsammaste spelaren nånsin.

’74
Nu är han utbytt, den där sengångaren.

’75
Ni vet den där regeln som heter offside? Well, utan den hade vi legat under med två mål i detta nu.

Grekiskt mål som inte var mål. Till och med målspottaren vet att det är underkänt. Domaren och VAR-kameran är på vår sida.

OH NOOOOO! Domaren ändrade sig! Vi ligger under med 2-0!!!

’79
Kommer ni ihåg VM i Västtyskland 1974? Alla hade korta shorts, solen lyste och Ralf Edström var längre än alla andra. Honom kunde man lita på.

’80
MÅL! Emil the dagisligaledare skjuter, målvakten kastar sig som en grekisk brottare och lämnar retur till Quaison, som gör mål! Bara 2-1 till Grekland!

Och så här sprudlande glad blev Quaison.

’86
Sverige har jättejättebråttom och Grekland har sirap i skorna, vatten i knäna samt dobbarna på svenska fötter. Komsi, komsi alla svenska hejarramsor!

’88
Nu byter vi in en huvudspelare: Danielson från Eskilstuna. Och Kiese Thelin, som är fotspelare. Danielson lämnar lappar till diverse spelare på planen. Det är tydligen ”handlingslistor”.

’89
En grekisk utespelare går fram till sin egen målvakt och berättar att han har ont i munnen. Målvakten could not care less. Utespelaren gestikulerar och pekar på en förmodad stomatit, men målisen skakar på huvudet och sparkar bara ut bollen, till utespelarens stora förtret.

’90
En av de grekiska sniglarna ligger och vrider sig. Läkarteamet rusar in. Ah, det är han som har ont i munnen. Läkarteamet reser honom upp och så får han ställa sig utanför planen en stund. Ack, nu blir han utbytt – och skitförbannad. Han ville ju inte bli utbytt! Han har ju bara så jävla ont i munnen att han måste ligga ner!

’94
Domaren har visat på sin klocka att han inte gillar de grekiska tidssabotörerna. De sex extraminuterna kommer förmodligen att bli fler. Sverige tjongar bollen än hit, än dit. Men inte i mål.

’98
Grekerna går i ultrarapid mot hörnflaggan, där bollen ligger. De sparkar lite lätt på den. Studs, studs. Vår målvakt Robin Olsen kämpar som ett blådjur och tar alla bollar som kommer emot honom. Tjoff, pff, smack, dong, sprätt och putt.

Men. Domaren blåser och … vi har förlorat. Ack. Förbaskat, satan, förnicklade grekgubbar och pffft.

Nu ska jag gå och slå näven lite lätt i en kudde, äta en leverpastejmacka och spilla te i dekolletaget. Det känns nog bättre då.

 

Share
16 kommentarer

Äntligen i Lund igen – på Davids trappa

Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.

Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.

Cykelpumpar i Lund. Eller om det var studentorkestrar? (Källa: www.pumpacykeln.se)

För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.

Om läktarn hade varit så här tom 2019, hade vi häpnat. Idag ba: ”Oj va många männschor!”

Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.

”Davids trappa” – och så snyggt porslin!

När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.

Ja, det vackra porslinet står kvar utan hänglås eller larm. ”Det ska synas att jag nyss var här”, förklarar David.

Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.

På Facebook finns hans Soft City-grupp med massa spännande bilder och länkar.

Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!

Share
36 kommentarer