Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2017

Stackars jädra Mary Mallon!

Tyfus – och då särskilt tyfoidfeber – är en inte särskilt behaglig sjukdom. (Ganska behagliga sjukdomar tror jag är t.ex. lätt snuva, mask och eksem bakom öronen samt skorv.) Fläcktyfus är värre, men nu ska jag fokusera på den där tyfoidfebern.

När man drabbas av just tyfoidfeber får man (därav namnet) hög feber, men samtidigt låg puls. Dessutom dyker hosta och plötslig förvirring upp – samt små blekröda fläckar på magen. Under första sjukveckan kan man vara förstoppad, sedan följs denna trängande upplevelse av rännskita. (Ursäkta språkbruket.) Sedan kan det bli ännu värre – och så kan man dö.

Och nu till den irländska Mary Mallon (1869–1938) som kom till USA i 15-årsåldern. Hon tog ströjobb här och där, och det visade sig efter några år att hon var en hejare på att laga mat – och då särskilt persikor med glass. Hon blev därför kokerska.

Runt sekelskiftet 1900 insjuknade plötsligt flera New York-bor som hade ätit Marys mat. Ingen visste varför dessa personer blev sjuka, men hälsovårdsmyndigheten tog det hela på stort allvar och tillsatte en utredning som påminde om ett avsnitt av Columbo; alla visste vem som var smittkällan, men hälsovårdsinspektörerna kunde inget bevisa.

För Mary Mallon vägrade att låta sig undersökas.

De behövde nämligen kontrollera ett avföringsprov. Man kan kanske förstå stackars Mary som inte förstod vad hon hade gjort för ont; hon mådde ju toppen, visade inga symptom och tyckte att alla bara skulle låta henne vara och låta henne fortsätta att servera persikor med glass. En civilingenjör med stor vana av tyfusundersökningar anlitades: George Soper.

Mary vägrade fortfarande att låta sig infångas – istället för att lyssna och lugnt följa med den helt främmande mannen som pratade om tyfus, kiss, blod och bajs, högg hon tag i en stor gaffel och hotade att hacka ihjäl honom. George bad om ursäkt och slank iväg.

Mary lagade mer mat. Fler blev sjuka. En dog. Och Mary, hon lagade ännu mer mat. George Soper kom tillbaka – nu med förstärkning av fler män och en ambulans! Mary hötte med stora gafflar, skrek och slogs, spottade (!) och fräste och rymde över ett stängsel, sprang in till en granne och försvann till skogs.

Hon mådde ju bra!

– Varför ska han, den där George Soper, komma här och komma? sa den rädda Mary.

George gav inte upp jakten – och litade inte heller på att Mary hade sprungit till skogs. Efter fem timmars letande hittades hon, gömd i en garderob i huset där hon jobbade. Efter stort handgemäng lyckades de fånga henne, föra henne till sjukhus och äntligen ta massa prover. Som var positiva: hon var verkligen smittbärare utan att vara ett dugg sjuk.

Av myndigheterna fördes hon raskt till en isolerad stuga dit nästan ingen kunde ta sig. Det såg ut så här:

Ur filmen om Typhiod Mary.

Efter många överklaganden (förmodligen bekostade av tidningskungen William Randolph Hearst) och tre år i komplett isolering, blev Mary frisläppt – men hon fick lova att inte jobba med mat.

– Okej, lovade Mary och började jobba med mat under namnet Mrs. Brown.

Där stod hon och hackade och skar, rörde, kokade och smakade av. Och nästan alla som åt hennes mat blev sjuka. Två dog. Ingen kunde på ett vettigt sätt förklara för Mary hur det här med baciller funkar, så hon var helt övertygad om att hon var utsatt för en kompott. Förlåt, komplott.

Hon skrev:

”I am an innocent human being. I have committed no crime and I am treated like an outcast – a criminal. It is unjust, outrageous, uncivilized. It seems incredible that in a Christian community a defenseless woman can be treated in this manner.”

Men än en gång infångades hon (efter vilt slagsmål) och så förvisades ”Typhiod Mary” till den isolerade stugan igen, nu med blott en hund som sällskap. Där bodde hon tills hon dog 23 år senare – de fem sista åren sängbunden efter en stroke.

Så hade hon det, stackars – men även jädra – Mary Mallon. Det kan vi alla tänka på när vi tycker att det går lite motigt och november närmar sig, knät gör ont, håret är fult eller skorna skaver.

Inte ägg, men döskallar i stekpannan … 

Och så lite efterrätt på det!

Fotnot
Det fanns fler till synes friska smittbärare, men de lydde order och smittade inte fler när de väl upptäcktes.

Share
70 kommentarer

… och då lyfte vi bilen …

– Öh, mamma, idag hände nåt kul på bussen.

Sa Tjugoåringen medan jag slet bort telefonsladdar som inte har varit i bruk på fem år eftersom de plötsligt hängde fritt när socklarna plötsligt såg förjävliga ut och skulle bytas ut.

De knottriga vävtapetväggarna i just denna hall målades alltså chokladbruna 1982. Och vita av mig 1999.

– Mhm.
– Bussen skulle in i en rondell … eh, jag menar cirkulationsplats.
– Språkpoliserna tackar dig för ditt korrekta termbruk, sa jag och slet loss sladdar så att tapeterna rök all världens väg.
– Varsågod.
– Kolla så det ser ut! sa jag och visade upp en grön tapet.

Det gröna och det rosa har alltså inget med varandra att göra, förutom att de är knottriga.

– Jo, i alla fall så stod en bil inne i ronde… alltså på vägen där bussen skulle köra. Med varningsblinkers på.
– Mhm, så konstigt, sa jag och pekade på den gula tapeten.

Tänk att någon en dag 1982 sa ”mmmmm, gult blir bra i hallen”.

– Så när vi i bussen skulle förbi den blinkande bilen, kom vi för nära. Så bussen liksom körde in i bilen och skrapade så hårt att dörren bändes upp.
– Bussdörren?
– Japp, och när en bussdörr är öppen, finns det en automatspärr som gör att den inte kan köras.
– Så …?
– Vi stod stilla och bussen sa wrooom wroooom wroooom och då gick jag fram till chauffören och sa till henne att dörren ju var öppen och att hon liksom hade krockat.
– Hade hon inte märkt det?
– Näe. Och då stod vi där. Alla i bussen ba … tittade upp från mobilerna.
– Men ni måste ju ha spärrat hela rondellen? sa jag, som nu hade släppt alla telefonsladdar.
– Cirkulationsplatsen. Ja. Kolla, så här.

Sa Tjugoåringen och ritade sitt äventyr i Västermarksrondellen i Eskilstuna.

Buss i skrapkrock med blinkande bil.

– Wow. Kunde dom som kom bakifrån köra förbi?
– Ja, små bilar körde förbi på höger sida. Men stora bilar och bussar kunde bara stå bakom och vänta och inte göra nåt.
– Men härreg…
– Så då gick jag ut och lyfte bort den blinkande bilen, sa Tjugoåringen.
Va? Vilka? Vem? sa jag med uppspärrade ögon eftersom jag vet att Tjugoåringen är stark som en häst – men inte kan han väl lyfta en bil ensam?
– Det var jag och tre män som inte talade svenska. En afrikan, en arab, en tysk och …
– Bellman?
– Nej, Bergman.

Här tog vi en behövlig paus och skrattade så att vi fick torka tårar.

– Berätta mer!
– Då hade det bildats en lång kö av stora bilar och massa bussar. Ur bussarna klev alla chaufförer som ville hjälpa till, och jag tror att de valde den med mest erfarenhet som liksom fick backa loss bussen. Precis som när jag kör släp.
– Jättesvårt.
– Jätte. Och så när vi hade kommit loss, klev vår ursprungliga chaufför på igen och den erfarne gick tillbaka till sin buss.
– Hur lång tid tog det här?
– Vet inte riktigt … men när vi kom till nästa busshållplats mötte vi tre bussar som kom i rad för att de hade fått vänta.
– Oj! Kanske 20 minuter?
– Mhm. Ska du ta bort telefonjacket också?
– Japp.

Jack. Telefonjack.

Så återgick vi till våra vanliga bestyr. Spagetti och köttfärssås, så många gäster som möjligt och en spansk svärson som har fått en mask som han kan träna kondition med – den stryper syreflödet …

Share
34 kommentarer

Konsten att skapa en ny logga

Nu ska det inte handla om mig och min logga eller mina försök till loggor eller ens hur kass jag är på att rita. Nu ska det handla om hur jag lyckades hitta världens bästa loggamakare.

Min basketförening Eskilstuna Basket hade en logga som gick på bredden – den var så bred att när den hamnade i numera fyrkantiga format på nätet, syntes bara Basket, inte Eskilstuna.
Gamla loggan. Kul om man har ett brevhuvud och är mer stolt över sin sport än sin stad, kanske. Eller vill vara en av 56:orna.

Så här såg den ut i de fyrkantiga sammanhang som nu finns i den digitala världen.

Två loggor står ut på ett negativt sätt – de är i ett omodernt format.
Dessutom har vi ju en egen basketcup som saknar logga helt – trots att den är världsberömd i hela Sverige.
Så kan man ju inte ha det. Tänkte jag och började rådda utan att fråga nån om lov. (Så får man inte göra, Lotten. Lämna in en ansökan i tre exemplar till berörda instanser och vänta på att en utredning ska tillsättas. Skäms på sig.)
Eskilstuna BasketCup (jag skippar ibland mellanslaget före ”Cup” som en liten och inte särskilt effektiv protest) har genomförts i 31 år och haft massa olika sponsorer (Dumle, Billys Pizza, Eskilstuna Energi & Miljö), men heter alltså numera blott Eskilstuna Basket Cup (med mellanslag) eftersom miljonsponsorerna uteblir. Ungefär så här (var beredd på att bli sjösjuk) har cup-t-shirtarna sett ut under åren:
Cuploggan 2015.
Cuploggan 2016.
Eftersom vi är en ideell förening utan några som helst extraresurser, satte jag mig ner och försökte hitta på något på egen hand. Det gick inte någe vidare, men jag kom på att vi måste göra något. Och ha en fyrkantig logga som passar som app-bild lika väl som tröjtryck.

Steam punk! sa jag till mig själv och tänkte på den stolta industristadens glansdagar med smide och lokomotiv samt bestick.

Och så hittade jag den här vacka skapelsen!
Som ju inte alls är kvadratisk. Så jag frågade Pip-Petter som är reklamare i Lund, och han föreslog den här fulingen som utgångsidé och förlaga:

Perfekt! Man har samma logga till klubben och cupen med blott ”cup” som tillägg på den senare. Och så har man förstås en orange basketboll. Och Eskilstunas skyline!

I den mån Eskilstuna har en skyline. De här husen på en boll? (CC BY-SA 3.0)
Vår nya (ganska kassa) arena på en boll?
De här stackars barnen på en boll?

Hmmmm. Tänkte jag och kände att min logotypkompetens inte räckte till.

Pip-Petter hittade då Formarte AB när han googlade runt. Och så sa han ”den där killen ska ni fråga”. På grund av detta, som han höjde till skyarna:
©Joakim Andersson-Berg.

Jag skickade mittinatten ett toklångt mejl till Formarte och Joakim Andersson-Berg och föreslog massa dumheter och fula färger och bluddrade på så att vem som helst hade känt att det nog är bättre att ta till flykten än med pennan fäkta. Men inte vår loggaman, inte. Han svarade:

– Ja! Vad kul!

Redan efter nån vecka hade han kommit fram till att staden på bollen var en kass idé, men att smideshammaren på något sätt skulle med. Och så kom han med detta förslag:

Cupen fick även den en logga, som är fyrkantig och fin och går i orange. Bollen ser ut att vara på väg ner i ett nät, som även får tankarna att gå till en cuppokal:

Nu ser Eskilstuna Basket inte längre ut som ett avlångt eller brett får bland hermelinerna.

Om man tar och kikar med lupp, kan man nog se att det står Eskilstuna där nånstans.
Så fint! Finns det andra lag som kanske borde byta logga?

Med andra ord: det är jättelätt att skaffa en ny logga. Man kontaktar bara rätt loggaman – Joakim Andersson-Berg.


Ursäkta, uppdatering 26/10 2017

Har ni sett en sån bedrövlig logga?

 

Hon har inte ens skor på fötterna!

Share
61 kommentarer

Hemvändarhelg i Lund

– Lunch with a pro?

Det kom ett mejl med ovanstående fråga, och jag tänkte först ”spam!” och sekunden därefter ”jatack gärna!” och fem minuter senare:

– Vem, va huh? Vem skulle kunna kalla mig a pro? Och ge mig lunch?

Men oooooooh, sicken trevlig idé det visade sig vara; helt frivilligt anmälde jag mig som en f.d. lundastudent till alumniarrangörerna. Vips, satt jag igår på Helsingkronas nation och åt lunch med en ung vitryss, som studerade hållbarhet och talade vitryska, ryska, spanska, svenska och engelska. I was (tillsammans med massa andra farbröder och tanter) the pro, medan han var en av massa andra underbart frågvisa studenter.

Hela helgen arrangerar Lund en hemvändarhelg med oerhört många olika aktiviteter. Det är så trevligt och roligt och jag tänker hela tiden:

– Men hur kunde vi flytta från Lund 1998? Var vi helt från vettet?

Igår skulle vi på teknismingel, men hamnade fel trots noggrann läsning ur programbladet och irrade därför runt på LTH i spöregn.

Till slut kom vi rätt (in bakom en låst dörr på Kemikum), men då var minglet slut och smörgåstårtan såg ut så här:

Jag värmde mig genom att svepa ett litet plastglas med vin och ruska mig som en hund, när telefonen ringde. Vår very famous skotske arkitektvän David Sim tjoade:

– Cykla ner till Grand! Vi måste vara där om tio minuter, annars får vi inte platserna! Fyrarättersmiddag med molekyltema! Go-go-go!

Uti regnet igen, plask, plask på hotellcyklar. Och inga hjälmar hade vi heller. Plask, så klev vi in på Grand där alla andra satt rakryggade i snörräta rader och med sina jackor inhängda i garderoben. Vi plasksnubblade på varandra, kom fram till David, gömde plaskjackorna under bordet och kollade på menyn.

Say whaaaaat?

Medan vi väntade på den spännande och hemliga molekylmenyn, lekte jag med saltkaret.

Jag vet ju att det finns några matnördar och sybariter bland läsarna, så nu blir det lite smaklöksporr utan inmundigande:

Jordärtskocka i alla de former: skummad, kokt, stekt, friterad, crispad, krämerad och lufttorkad.
Löjrom från Kalix och potatuspuré med citrongelé och … nåt annat. (Jag fullkomligen dyrkar smaken av denna rom, så jag hade svårt att fokusera på det andra.)
Höstlamm,  med massa annat och en sås. (Mina under middagen noggrant förda anteckningar är nu upphittade: en dansk ost som inte heter Västerbotten utan Vesterhavs och viltväxande selleri, allt tillagat i en cirkulator i blott 56 °C i 56 minuter och så endiver som är picklade i vinäger. Allt på lappen var inte väldigt lättläst …)
Havtornssorbet, fruktsorbet och chokladsorbet, gjort med hjälp av flytande kväve. (Kokboksförfattaren sa ”etthundranittisex grader!”, men menade ”minus etthundranittisex grader”.)

I en oerhört skrällig högtalare berättade värdarna – författaren P-O Hegg och Grand Hotels kökschef Martin Hansen – om vad vi åt. Jag fokuserade på dem så att ögonen höll på att poppa ur öronen på mig, fast det enda jag riktigt lyckades höra var att man visst kan göra potatismos på nypotatis, men att det behövs MYCKET smör och att man inte ska mosröra så länge – samt definitivt inte använda elvisp.

Förutom att vi tre runt vårt bord pratade om maten, var vi även rörande eniga om Davids tankar om arkitektur. (Ska försöka intervjua honom senare så att ni får oooa och ahaaa.) Bland annat principen att trappor i största allmänhet ju borde göras trevliga och välkomnande samt lättfunna så att man hellre tar trapporna (om man kan) än åker hiss. (Vardagsmotion och så vidare.)

Vi var även på studiebesök i humanisternas och teologernas nya byggnad, som

  • är ett museum från 1917
  • är en institution från 1960
  • byggdes ihop och ut 2014.

Välj nu av dessa två den mest välkomnande trappan som finns i det nyihopbyggda – men samtidigt sekelgamla – LUX:

1. Denna gamla trappa i det f.d. Zoologiska museet vill man välan gå i?
2. Men oh dear. Jag är inte riktigt säker på att den här tre år gamla trappan i LUX-biblioteket håller för mig.

Eller …

3. Europas äldsta hiss (1917) som fortfarande är i bruk och dessutom dimensionerad för att fungera om man behöver använda LUX-huset som krigssjukhus med plats för full-långa bårar.

Ääääsch. Jag åker mycket hellre gammal hiss än går i trappor.

Share
34 kommentarer

Samtal från Norrmalmspolisen …?

Det ringde i mobilen – 076-660 09 00 visades på displayen.

– Lotten Bergman, svarade jag samtidigt som jag tänkte ”förnicklade telefonpratare som inte fattar att man vill ha sms”.
– Ja hej, det här är från Norrmalmspolisen, sa en typisk polisröst (mogen, liksom).
– Förlåt?
– Jag ringer från Norrmalmspolisen.
– Oj, jaha …?
– Vi har fått in en man som ligger här och är helt utslagen och oregerlig.
– Jaha …?

Hur många män känner jag som skulle kunna ligga och vara oregerliga på en polisstation mitt på blanka eftermiddagen? I mitt huvud dök just då INGEN upp. Broder Jakob är på jobbet vet jag, mina kusiner är bara oregerliga under ljumma sommarkvällar och slipsgubbarna som jag umgås med kan på sin höjd ta en öl i förstaklass på tåget …

Association: ”Down and Out in Beverly Hills” (1986). Richard Dreyfuss, Nick Nolte och Bette Midler.

Norrmalmspolisen fortsatte:

– Han säger alltså ditt namn gång på gång.
– Och vad heter jag? (Listigt, tänkte jag. Jag borde ha blivit detektiv.)
– Han är helt utslagen och ligger och vrålar ditt namn och ditt nummer! sa polisen lite mer otåligt utan att svara på min fråga.
– Han rabblar mitt nummer? (Vem kan någons nummer idag?)
– Ja!
– Men förlåt, varifrån ringer du?
– Norrmalmspolisen.
– Och d…
– Kom genast hit och hämta din polare. Vi kan inte ha honom kvar här! Han är helt utslagen.
– Förlåt, men vad heter du? sa jag.

Vid det här laget var jag faktiskt fortfarande inte misstänksam.

– KOM GENAST TILL KUNGSHOLMSGATAN 43 SÄGER JAG! TA HAND OM DIN JÄVLA POLARE! HAN ÄR JU HELT UTSLAGEN! *klick*

Vid det här laget var jag däremot väldigt misstänksam.

Efter att ha kollat med 118 118 och där fått beskedet att numret inte var listat, men att ”många har ringt och frågat oss om just detta nummer”, ringde jag 114 14 och berättade. Jag togs på fullt allvar och polisen tillsatte genast en miniutredning. Medan jag väntade kvar i luren, ringde de upp vakthavande befäl på Norrmalmspolisen som berättade att de hade fått väldigt många påringningar under helgen med exakt denna fråga.

– Tydligen handlar det om något slags prank, tjuvringning alltså, sa min polis till mig.
– Men då undrar man ju vad syftet är, sa jag.
– Ja, verkligen.

Japp. Googlar man polis i kombination med telefon, så är det helt logiskt att en tardis dyker upp.

Buset busar och ställer till det. Men varför? Hur gick snacket efter samtalet med mig?

– Trist kärring. Inte ett dugg orolig.
– Bodde säkert i Kiruna eller nåt.
– Men vaff… kollade du inte först var männschan bodde?
– Eh, näe.
– Men då försvinner ju poängen helt. Dom som inte bor i Stockholm kastar sig ju inte hals över huvud till Kungsholmsgatan 43!
– Oj. Tänkte inte på det.

Share
54 kommentarer

Jag går som en indian

Plötsligt pratar alla (definitionsfråga förstås) om hur det kommer sig att vi går som vi går.

För så här med hälen pang i marken först, gick vi ju inte alls för 500 år sedan. Ahaaaaa, tänker ni och minns hur jag skrev om de tokiga 100 åren när vi inte hade höger- och vänsterskor; nästan alla skor var då identiska, oavsett vilken fot som skulle i.

En 1500-talstolla.

Men njae, nu handlar det om hur vi ju inte hade hårda skor med klack förrän på 1500-talet. (Träskor fanns dock i Nederländerna på 1200-talet. I Sverige nämns tollorna inte i tryckta källor förrän 1496.)

En 1700-talssko.

Tänk hur ni går barfota på en grusgång. Aj, aj, aj, säger ni och minns hur ni som småbarn sprang obehindrat på allt, inklusive glödande kol. Men visst sätter ni i ert barfotaminne nu ner fotbladet före hälen? Prova!

[provpaus]

Känner ni er lite fåniga? Som balettdansöser? Yup, så är det. Sådär gick man alltså innan de hårda skorna uppfanns!

Modern barfotasko!

Nu kan ni – om ni är nyfikna eller inte tror mig – kolla på den här videon med kramsande grusgångar och en man iklädd mockasinmjuka skor. Det kan ni inte alls, för den videon försvann! Här kommer samma budskap på ett oerhört mycket tristare sätt utan kramsande grusgångar och med bedrövlig musik. (Stäng av ljudet.)

Och nu till mitt (jävla) knä. Jag skrev ju häromdan att det gör mer ont trots operationen. Men vet ni vad som händer om jag trippar omkring som mannen i videon?

– Det gör inte lika ont!

Trippetripp, trippar jag och kan inte fara fram som ett jehu eftersom jag

  • måste koncentrera mig
  • får ont om det går för snabbt
  • vill försöka vara någorlunda gåkonsekvent i en vecka i alla fall
  • har hört av en fysioterapeut att jag har muskelfäste- eller seninflammation och att det här inte alls är en dum idé.
Det här är jag.
Share
58 kommentarer

Söndagsmiddag

Igår tillagade vi potatisgratäng, brytbönor, svampsås och elefantöron. Det gör vi aldrig annars, så barnen skrattade gott åt lövbiffarnas absurda utseende men tyckte att brunsåsen (med sherry och svamp i) var delikat.

Så kom vi att berätta om forna tiders söndagsmiddagar och allehanda minnen dök upp.

Vi åkte när jag var liten ibland till min farbror i Älvsbyn och fick där äta renstek med gelé och dela på en hel 33-centilitersflaska med Pommac. Vi var bara vana vid att dela på en 33-centilitersflaska med Grappo, så det var ju alldeles fantastiskt.

Alla söndagsmiddagar intogs tydligen på den tiden i ”salongen” som aldrig annars användes. Det var ett himla springande mellan köket och finrummet, minns vi.

Den djefla mannen åt sina söndagsmiddagar hos sin mammas gamla mostrar, som bodde i (håll i er) lägenhet.

– Det var exotiskt. När vi kom in i trapphuset fick vi ta av oss träskorna för att inte störa de andra som bodde i hyreshuset. Bakom varje dörr bodde ett familjeöde som vi inte visste något om, berättar han.
– Ja! Vi tog också av oss träskorna i trapphuset! Och så kunde man känna att det luktade ärtsoppa på första våningen och fisk i äggstanning på andra!
– Äggstanning … säger min djefla man långsamt.
– Mmm. Och kronärtskockor hemma hos oss.
– Åt ni kronärtskockor?
– Japp, och jordärtskockor och fondue samt glace au four.
– På söndagsmiddagarna?
– Japp.

För det där med klassisk söndagsmiddag upplevde jag faktiskt mest när vi var bjudna hem till andra. Det var i Luleå, så älgköttet stod som spön i backen tillsammans med kokt potatis, brunsås, svartvinbärsgelé, ärtor – och ibland Harry Kuvert förstås.

– Stod inte alltid matsalsbordet på en ryamatta?
– Jomenvisst!
– Hade vi inte alltid stickiga kläder!
– Och promenadskor!
– Fick ni efterrätt? Vi fick glass med mandelsås hemma hos min farmor, säger min man med något glansigt i blicken.
– Ja … en skiva GB:s vaniljglass med åkerbärssylt. Rubus arcticus.
– Varför talar du latin?
– Mjölkpaketet. Min barndoms mjölkpaket …Det var förvisso kul med gårdagens besök i dåtiden, men här hemma kommer vi nog att fortsätta äta rester på söndagskvällarna, t.ex. spagetti med en pizzaslice och tacofärs på en ciabattabit och så lite fil & flingor till alla som är trötta på finmat.

Share
21 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2017

Nu när vi i ett helt år har funderat på hur det gick till när Dylan faktiskt fick litteraturpriset och inte kommit en millimeter närmare ett svar, är det dags att klura på vem det blir 2017. Det offentliggörs kl 13, och till dess spekulerar jag gärna. Ponera att de är så oense i gruppen att de helt enkelt säger:

– Okej, nu fick Sara Danius och Peter Englund bestämma Dylan i fjol. Nu vill vi andra få vår vilja igenom!

Banne mig – jag tror att Akademien har bestämt sig för att välja en estradör. Det blir alltså en som är

  • tillräckligt frisk för en resa hit (Jeanette Winterson)
  • påklädd i offentliga sammanhang (Ursula Le Guin)
  • kan prata (Anne Carson)
  • har ett coolt namn (Ngugi wa Thiong’o)
  • någorlunda översatt (Jamaica Kincaid)
  • glad då och då på de bilder som finns (Amos Oz).

Som ni ser, är mina kriterier inte framtagna som en motpol till Dylan. Men det blir någon som inte lider av social fobi. Och som svarar på tilltal. Och har gett ut böcker.

Fast egentligen är jag övertygad om att det blir Joyce Carol Oates, trots att hon är amerikan.


Kl 13:00, pling pling, kommer snart Danius ut i läppstift (det hade Sture Allén aldrig). Där har jag ju stått och tryckt. Ryckte i handtaget gjorde jag också. När det väljer in mig, ska j… NUUUU! Knytblus!

– … engelske författaren Kazuo Ishiguro … känslomässig guru – skenbara hemhörighet i världen …

Hm. Det är helt tyst i Börssalen. Men! Det är ju han med Återstoden av dagen! Ett fantastiskt intervjuobjekt säger de! Jag sa ju det: en estradör!

”En blandning mellan Jane Austen och Kafka!” säger Danius. Hur fick hon till det? Född i Nagasaki, numera britt, och – säger kommentatorerna – det här är en signal till Brexitanhängarna i Storbritannien.

Kazuo Ishiguro (f. 1954), glad redan innan han fick beskedet. (CC BY-SA 4.0)

The Nobel Prize in Literature for 2017 is awarded to Kazuo Ishiguro”who, in novels of great emotional force, has uncovered the abyss beneath our illusory sense of connection with the world”.

(Det är inte alldeles lätt att hitta den svenska motiveringen!)

Ah, nu:

”Nobelpriset i litteratur 2017 tilldelas den engelske författaren Kazuo Ishiguro, som i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen.”

Så … vi har en avgrund under hemhörigheten – som inte finns – i världen? Och mig veterligen är han inte engelsman, utan britt. (Till 1707 sa man England, sedan dess heter det Storbritannien.)


Nu får vi lära oss att det gäller att haffa nobelpristagarna snabbt, för efter ett par, tre dagar har de fattat att de är livegna och då stängs dörren. Den 17 november måste de skicka in manuset till Den Stora Föreläsningen.

Här finns en intressant (och kritisk) artikel om Ishiguro, skriven av vår favorit Le Guin.

Share
58 kommentarer

Knät gör ont

Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.

Så här känner jag mig.

Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.

Määääh.

Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …

Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:

Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.

Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”

Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus. (CC BY-SA 2.5)

Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen. 

Share
30 kommentarer