Tyfus – och då särskilt tyfoidfeber – är en inte särskilt behaglig sjukdom. (Ganska behagliga sjukdomar tror jag är t.ex. lätt snuva, mask och eksem bakom öronen samt skorv.) Fläcktyfus är värre, men nu ska jag fokusera på den där tyfoidfebern.
När man drabbas av just tyfoidfeber får man (därav namnet) hög feber, men samtidigt låg puls. Dessutom dyker hosta och plötslig förvirring upp – samt små blekröda fläckar på magen. Under första sjukveckan kan man vara förstoppad, sedan följs denna trängande upplevelse av rännskita. (Ursäkta språkbruket.) Sedan kan det bli ännu värre – och så kan man dö.
Och nu till den irländska Mary Mallon (1869–1938) som kom till USA i 15-årsåldern. Hon tog ströjobb här och där, och det visade sig efter några år att hon var en hejare på att laga mat – och då särskilt persikor med glass. Hon blev därför kokerska.
Runt sekelskiftet 1900 insjuknade plötsligt flera New York-bor som hade ätit Marys mat. Ingen visste varför dessa personer blev sjuka, men hälsovårdsmyndigheten tog det hela på stort allvar och tillsatte en utredning som påminde om ett avsnitt av Columbo; alla visste vem som var smittkällan, men hälsovårdsinspektörerna kunde inget bevisa.
För Mary Mallon vägrade att låta sig undersökas.
De behövde nämligen kontrollera ett avföringsprov. Man kan kanske förstå stackars Mary som inte förstod vad hon hade gjort för ont; hon mådde ju toppen, visade inga symptom och tyckte att alla bara skulle låta henne vara och låta henne fortsätta att servera persikor med glass. En civilingenjör med stor vana av tyfusundersökningar anlitades: George Soper.
Mary vägrade fortfarande att låta sig infångas – istället för att lyssna och lugnt följa med den helt främmande mannen som pratade om tyfus, kiss, blod och bajs, högg hon tag i en stor gaffel och hotade att hacka ihjäl honom. George bad om ursäkt och slank iväg.
Mary lagade mer mat. Fler blev sjuka. En dog. Och Mary, hon lagade ännu mer mat. George Soper kom tillbaka – nu med förstärkning av fler män och en ambulans! Mary hötte med stora gafflar, skrek och slogs, spottade (!) och fräste och rymde över ett stängsel, sprang in till en granne och försvann till skogs.
Hon mådde ju bra!
– Varför ska han, den där George Soper, komma här och komma? sa den rädda Mary.
George gav inte upp jakten – och litade inte heller på att Mary hade sprungit till skogs. Efter fem timmars letande hittades hon, gömd i en garderob i huset där hon jobbade. Efter stort handgemäng lyckades de fånga henne, föra henne till sjukhus och äntligen ta massa prover. Som var positiva: hon var verkligen smittbärare utan att vara ett dugg sjuk.
Av myndigheterna fördes hon raskt till en isolerad stuga dit nästan ingen kunde ta sig. Det såg ut så här:
Efter många överklaganden (förmodligen bekostade av tidningskungen William Randolph Hearst) och tre år i komplett isolering, blev Mary frisläppt – men hon fick lova att inte jobba med mat.
– Okej, lovade Mary och började jobba med mat under namnet Mrs. Brown.
Där stod hon och hackade och skar, rörde, kokade och smakade av. Och nästan alla som åt hennes mat blev sjuka. Två dog. Ingen kunde på ett vettigt sätt förklara för Mary hur det här med baciller funkar, så hon var helt övertygad om att hon var utsatt för en kompott. Förlåt, komplott.
”I am an innocent human being. I have committed no crime and I am treated like an outcast – a criminal. It is unjust, outrageous, uncivilized. It seems incredible that in a Christian community a defenseless woman can be treated in this manner.”
Men än en gång infångades hon (efter vilt slagsmål) och så förvisades ”Typhiod Mary” till den isolerade stugan igen, nu med blott en hund som sällskap. Där bodde hon tills hon dog 23 år senare – de fem sista åren sängbunden efter en stroke.
Så hade hon det, stackars – men även jädra – Mary Mallon. Det kan vi alla tänka på när vi tycker att det går lite motigt och november närmar sig, knät gör ont, håret är fult eller skorna skaver.
Och så lite efterrätt på det!
Fotnot
Det fanns fler till synes friska smittbärare, men de lydde order och smittade inte fler när de väl upptäcktes.
