Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.
– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.
Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.
Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.
När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:
- föräldrar som går vilse
- föräldrar som cyklar omkull
- barn som inte flyger ut
- barn som skaffar barn
- en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.
Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?
Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.
Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.
Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.
Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.
Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:
– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.
I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:
”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”
Karin mindes i en annan kommentar:
”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.
– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”
Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:
När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.
Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.
Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:
Heja Dalarna!
Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.
För att göra processen enklare uppfann Johan Petter Johansson skiftnyckeln. Men eftersom han var lite rädd för arga bönder kallade han den något annat i sitt patent.
.
.
.
Tog bort länken. För den gick bortitok! Se info nedan!
/Lotten
DDM här ovan behagar skämta – men tyvärr lämna en galen länk. Ska se om jag kan lista ut vad det var han ville att vi skulle se …
Här kan man läsa patentet på SKIFTnyckeln!
Men man kan också kolla på bilden här …
Poff, så gick luften ur båset.
Det jag skulle vilja veta mer om är varför man behöll det medeltida arvssystemet så länge, man måste ju ha sett själv hur ohanterligt det blev.
Men det är ju spännande att man lät alla barn ärva, inte bara äldsta sonen. Och hur blev det då när någon gifte sig och flyttade ifrån sina ägor?
Tog någon då över och hur gick det till?
Bra historia väcker fler frågor än det besvarar.
Men visst måste vi väl med våra tentakler och kontakter hitta folk som vet bättre än vi och som kan svara på alla våra skiftesfrågor?
Hur som helst fick jag i skolan lära mig att skiftena var en hejans bra uppfinning som gjorde bönderna rika och lyckliga. Men så var det junte!
Det effektiviserade ju jordbruket och det var ju kanske bra, för då kunde befolkningen öka, men å andra sidan så tog ju den effekten slut redan i mitten av 1800-talet, när det inte gick att odla upp så mycket mer mark. Tänk på Karl-Oskar och Kristina. När Karl-Oskar tog över farsgården så fanns det ju ingen mer mark för honom att nyodla, som det funnits för hans far. För Robert fanns det ingenting alls.
Så när nödåren kom på 1850-talet så fanns det ju ingen annan utväg för många än att emigrera.
En del försvann väl upp till Norrland, men de flesta drog ju västerut.
Skiftesreformerna var nog bra för storbönderna, men inte blev det så värst lyckat för småfolket.
OT, fast med viss anknytning: En gång för många år sen, när jag fortfarande bodde hos mina föräldrar, kom några personer hem till oss med en italienare som de hade hittat i skogen. Någon kände till att pappa talade lite italienska. Han konverserade med italienaren, som berättade att han var på besök hos nån som bodde i en lång by vid en väg. Eftersom det är en korrekt beskrivning av alla byar i Dalarna med mer är två hus i var det inte mycket till ledning. Jag minns inte hur problemet löstes, men italienaren är inte kvar hos oss, så något måste de ha hittat på.
Psst! Nu äre fopoll på TV4! Ronaldo är sjuk och alla svenskar spritter av vinsthägringar. Kuriosa: svenskarna sjöng jättemycket bättre än portugiserna!
Blire inga rappotej?
Inte idag! For omkring och hade mig och pratade med folk och stirrade i Zoom och sneglade lite bortitok mot tv:n! (Ryslig förlust med 3-0, men Portugal är ju Portugal. Lite som att Stenmark är Stenmark och Jätten Jorm är hopplöst stor.)
Näe, näe, näe, då ere ju jähättesvårt att rapportera s amtidigt.
Vi får glädjas åt att man är glad i Portugal i alla fall.
Från cirka 1880 till 1930-tal utökades jordbruksmarken i Sverige genom sjösänkningar. Bortåt 2500 sjöar sänktes.
http://www.smhi.se/polopoly_fs/1.102410!/sanktasjoar.pdf
Di är duktiga, di där portugalarna.
Realarv, det trodde jag var tex när mellandagsrean börjar andra advent, och de hänger fram en massa trötta trasor från åttitalet som de inte har lyckats bli av med genom åren.
Eller när de har rea på nåt hela tiden och ordinariepriset aldrig gäller.
Fast visst ja, sale heter det ju.
Ja, AuL, och nu börjar man återställa dem i stor skala.
Men det var ju inte förrän i slutet av 1800-talet som teknik och kunskap började gå hand i hand, och man kunde genomföra stora projekt som sjösänkningar och täckdikning i stor skala.
Fastgihetsbildning i Dalarna har inte varit nåt enkelt. Dalkarlarna och kullorna vägrade att acceptera de nya skiftesreglerna; ALLA arvingar skulle ha med av ALLA sorters mark. Det resulterade alltså i uppdelning i små remsor av mark, belägna runtom i byn och ledde till ineffektivt lantbruk. Ända in i våra dar har Dalarna egna regler för fastighetsbildning. Högsta domstolen måste ha specialföredragande för fastighetsbildningsmål. Det är en komplicerad materia i sej och målen kan vara jättestora, med utredningar om ägoförhållanden tillbaka till istiden ungefär, massor av handlingar, kartor osv och jag har sett akten i fastighetsmål som bestått av ungefär en järnvägsvagn full med kartonger. Just Dala-reglerna blev en extra komplikation i dessa redan krävande mål. Sturiga dalkarlar.
Hjälmaren sänktes ordentligt då för 140 år sen, men nu håller de på och tömmer den alldeles. De som är satta att sköta sjön bara häller och häller ut allting där bort i Eskilstuna nånstans.
Det känns som om jag borde demonstrera. Agera. Bråka och spj’rna emot som bodde jag i Dalarna. Komma här och sänka sjöar och hälla ut allting och täcka diken, Pffft!
Attjo, attjo prosit förrresten – nyss nös jag bortåt 20 gånger. Intressant upplevelse! (Jag mår bra.)
Bara att läsa vattendomen om Hjälmarens vattenstånd, kära Lotten och Magganini.
Jag har nu tittat på ett halvt avsnitt MacLean, och dra mig baklänges på en liten vagn, vad bra den är!!
Henric Holmberg, som var en sån lysande skådespelare, och vilka jack!!! Knallblå.
Och kära Gösta Ekman i en av tolkningarna av sin paradroll, Gustaf III, mon dieu, hade han pratat ett av världsspråken istället för ärans och hjältarnas tungomål hade han varit en av de allra största någonsin. Precis överallt.
Jag har kollat på hela första avsnittet, och huuuuuu vad man lider med Macklean i slutet! (I början av andra mår han lite bättre.)
Ja, Ninja, det är den dom inte följer. Men jag har inte läst vattendomen, bara tidningen.
Undrar när jag ska ta tag i Macklean. Kan inte minnas att jag såg den då i dåtiden.
”Vattensjukt” hette det för inte så länge sedan om våtmarker. Jag känner en bonde som fick många EU-pengar på 1990-talet för att dika ut, torrlägga och utöka den odlingsbara marken. Femton år senare fick han ännu mera EU-pengar för att återställa ”värdefulla våtmarker” …
Vattensjukt kan man inte kalla mitt ämne här. Lille Maken beställer vin och alkohol för hemleverans. Han sitter och dreglar över urvalet och prickar för och väntar på leveransen. (Vi är ju både gamla och riskabla och svaga och klena, så vi vill inte trängas och släpa …) I går kom en leverans. Bl. a. två flaskor Brolio från Ricasoli. Men — det var två halvflaskor! Det gäller att se upp när man prickar för, jojo. I dag reparerade vi denna fadäs. Vi utnämnde di små flarrorna till lunchvin och drack ur den ena till lunchresterna av Fru Starks inbakade blomkål – jag kunde inte avhålla mej sen jag skrivit om den. Perfekt.
Vinfirman Ricasoli har en lite rolig historia. Den gamle baronen Ricasoli gifte sej lite på ålderns höst med en ung och vacker dam. För att håll henne borta från storstadens fester och frestelser flyttade han med sin unga brud ut på familjens vinodlingsgods och engagerade sej i vinframställningen, med stor framgång, som vi kan konstatera. Vill man uttala familjenamnet på gammalt fint florentinskt maner så heter det Rihasoli. – Skål!
Rihasoli och Fru Stark – match made in heaven!
Här är det lite skakigt: coronan har satt klorna i basketen. Än så länge inte i Eskilstuna, men i Umeå och Nässjö.
– Inga yviga rörelser nu! säger vi då och då till varandra fastän vi inte ens är på basketplanen.
När man läser om coronasmittan i basketen, så tänker man först på Lotten och vähäldigt mycket mindre på de drabbade.
Rihásoli – jag glömde accenten. Esprit d’escalier is my middle name.
Så skönt ÖR, jag har just hämtat mig från dåndimpen.
Iiiih, oooh, aaaaahhhh, här sitter vi blick stilla och hoppas att coronan inte attackerar oss om fastän många i vår basket-närhet plötsligt har drabbats.
Fniss fniss, Ninja!
Javisstja vin, det skulle vi kanske ha köpt. Det får nog bli en annan gång och något finns det väl i förrådet.
Hej fnuttälskare och vindrinkare samt skiftesintressenter!
Här händer det inte någe alls. Förutom att jag inte begriper hur det kommer sig att dygnet plötsligt har ungefär sju timmar. Jag hinner ingenting … och far omkring och flänger hela tiden.
Men. Ni som inte har sett älgen … Kolla på älgen. Eller om det är skytten ni ska kolla på, kanske.
Det handlar om 45 sekunder film här: https://sverigesradio.se/artikel/7576452
Haha, den har jag sett, den är för skön. Vill man inte träffa älgar på nära håll, så ska man inte sitta i skogen ooch skjuta på dem. Synd att älgen inte orkade bara en meter eller två till.
Han förtjänade att få älgen i knät!
Jajemen, så gjorde han det!
Ja det blev ju inget eftersök i alla fall.