Trots att (eller eftersom) jag har gått i så många olika klasser och skolor, har jag kontakt med ytterst få av mina kanske 200 klasskompisar. Men under den gångna helgen åkte jag till Dalarna med fyra av tjejerna från Tibbleskolan i Täby, för att på vuxet vis plocka svamp och lingon samt äta oss feta norr om Säter.
De bor alla i Stockholmsområdet, varför vi inledde allt genom att sammanstråla i Sala, och sedan invadera en mataffär. Konversationen gick så här, där alla ställde frågor och alla med emfas svarade positivt eftersom ingen är matallergiker eller vegan eller ens särskilt principfast:
– Pasta med sås?
– Ja!
– Soltorkade tomater, kapris och oliver?
– Ja!
– Den här eller den här?
– Båda!
– Sallad?
– Ja!
– Lite snacks i bilen?
– Självklart!
– Den här, den här och den här?
– Ja! Och den här osten! Är den lagom stor?
– JA!
– Ska jag betala så swishar ni?
– Jättebra idé!
Så långt komna serverades gänget dagens största chock.
– Ska vi ta det här brödet?
– Nej, det är skitäckligt. Ta det här istället.
När vi hade hämtat oss från denna oerhörda negativism, styrde vi kosan norrut. Framme i Västanvik fick jag ett chambre séparée i ett härbre. Dörren var max 150 cm på höjden och allt var på det hela taget så förtjusande att jag bara kvittrade av pur livsglädje.


Själva boningshuset från Gustav Vasas dagar hade en gammal landlina som FUNKADE!


Ute i skogen tog det som vanligt ett tag innan svampögonen började funka bland alla gula löv och distraherande lingon. Vi hann ute i skogen fika, plocka, trilla, skratta, gå lite vilse och avhandla de där samtalsämnena som man ofelbart kommer in på förr eller senare:
- Är bananen en frukt?
- Vilka nötter är bär?
- Hur ser månen ut i nedan?
- Hur påverkades Dalarna av skiftesreformerna på 1800-talet?
Om jag får säga det själv, är jag faktiskt rätt dålig på svamp och det slinker gärna ner några blekröda svarta får bland hermelinerna när jag samtidigt försöker komma på i vilken grupp jordgubbshybriden ska sorteras. Vi fick ihop några korgar med trattisar och satt sedan och rensade, skar, borstade och svor glatt i nästan tre timmar.

När svampögonen väl är inställda på plockning, blir det svårt att tänka normalt igen. Vi klev ur bilen på en parkeringsplats utanför en stor loppmarknad, och jag ryckte till som av ett pistolskott.

Inne på loppisen fanns Sveriges alla städrockar från 1960- och 70-talen, blommiga tandborsthållare, LP-skivor och en ansenlig mängd näbbstövlar. Jag, som fortfarande var inställd på min inte 100-procentiga svampplockarinsats, hittade lösningen.

Fotokatalogen från gymnasiet var den enda lektyren som nyttjades under helgen. Eftersom den tillverkades på den tiden när tonåringar fick ställa till med spratt och skoj utan hot om kränkningsanmälningar, kunde en klass se ut så här:

En annan klass hade bara ställt in skorna och inte angett sina namn, utan istället skostorlekarna.

Alla i vår klass hade vit skjorta och svart slips samt en röd ros. Det syns ju jättebra på det synnerligen gryniga, svartvita fotot. (Jag sitter på golvet.)

Men i fotokatalogen var det ändå roligast att titta på Broder Jakobs klass, där alla killarna hade på sig kvinnokläder.

Det är det drasutlånga benet till vänster (det andra höger alltså, det som pilen inte pekar på) som gör att fotografen gjorde bilden så vid.
Jag sitter och väntar på en doktor nu men när jag kommer hem ska jag lägga upp en bild med en glass som gav samma resultat.
Nä, nu måste jag göra reklam för modeskaparen Ökenråttan och dess egen disajn av plagg för mindre människa, sytt av ett par gamla slitna jeans.Och detta kan beskådas i förriga inlägget. – Jag sätter verkligen inte mitt ljus under nån skäppa eller nåt!
Tihi, heja Ökenåttan the disajner!
Medan vi väntar på Niklases glass: MÅSTE drautbenet i fotovärlden automatiskt generera lika mycket plats på högersidan? (Höger=den sidan som hjärtat INTE sitter på från ditt eget håll sett.)
Tack för pilen!
Det ser ut som att broder Jakob är släkt med bergmansbarnen.
Bilden med folk bakifrån är väl en föregångare till hur ev. kataloger ser ut nu efter GDPR. Eller?
Nu är jag hemma igen! Väntan på SÖS akut är också ett sätt att tillbringa en söndagseftermiddag på.
När mamma fyllde 75 tog vi ett kort på hennes avkommor med respektive och deras avkommor. M som är den yngsta avkomman vägrade vara med på bilden men T som är hennes far lyckades muta henne med en glass så hon sitter faktiskt i hans knä. Han tyckte det såg lite fånigt ut att sitta med en glass i handen så han försökte hålla den utanför bild. Det misslyckades eftersom fotografen ville ha med hela honom på bilden och hon tyckte det skulle bli fult med en kapad arm. Alltså blev det en bild med en glass till höger (alltså den sidan som det är en glass på, inte den andra). Dessutom blev det lite extra luft på vänster sida (den andra alltså, den utan glass) eftersom fotografen på samma sätt som skolfotografen ville centrera gruppen i bilden.
Där ser man vad en glass kan piffa upp!
Men Niklas, hon längst ner, andra från vänster – har hon jättemånga randiga strumpor som jag? Eller bara en som är jätterandig kanske? (Ja, det är sådana detaljer som jag kräver att man har ordning på.)
Det är min dotter Siri som nog vid den här tiden hade jättemånga randiga strumpor på sig. Något år senare färgade hon sitt blonda hår cerise.
Den som vill träffa henne för att diskutera hennes strumpor eller något annat intressant kan komma till Galleri Garaget på Fullersta Gård i Huddinge där hon har vernissage på lördag 12 oktober.
Lördag den 12 oktober är jag faktiskt i Sthlm, så det är inte helt otroligt att jag dyker upp, Niklas!
TACK för alla hjälpsamma pilar och andra riktningsvägledningar. Det underlättar för en dysdirektisk hjärna och värmer ett dysdirektiskt hjärta!
Drasutbenet till vänster (på tionde bilden) förklarar tråkytan i övrigt på vänstersidan, men att korridoren till höger kom med måste bero på något slags symmetritänk, verkar det som. Men Lotten, klappar du tjejen i mitten på rumpan på den bilden, eller vad har du för dig?
Hihi, nej, jag håller bara upp handen som ett TADAAAAAAAA, men det ser verkligen lite mysko ut.
Ökenråttan, vilka alldeles bedåriskt förtjusande omsydda jeans!
Niklas, varför var du på SöS-akuten? Det är inget man väljer frivilligt.
Tack, Karin! Betänk att dom är sydda av en som inte kan sy.
Och vad händer med Niklas?
Just igår hände faktiskt inte så mycket men för sådär tre veckor sedan råkade jag slita av senan till biceps på vänster arm. Jag lagades/opererades för en dryg vecka sedan och har stränga order om att inte lyfta någonting med den armen. Igår tyckte jag någonting kändes som att det gick lite sönder när jag torkade mig efter duschen. Jag hanterade min handduk aningen vidlyftigt. Efter sex timmar på akuten fick jag träffa en läkare som tyckte allt verkade ok. Nu hoppas jag han hade rätt, eller rättare sagt jag har bestämt mig för att han hade det och ska ta det ännu försiktigare de närmaste veckorna.
Slita av en sena? Det låter ju helt förfärligt och bedrövligt!
(Jag med mina dassiga knän tränar vidare, förresten. Muskeluppbyggnaden går i snigelfart, men jag ska fan bli bättre.)
Det är väl ingenting jag kan rekommendera men konstigt nog gjorde det inte så väldigt ont. Det kändes mest konstigt och tomt ner mot armvecket när biceps liksom rullade ihop sig upp mot axeln.
Lite intressant att ligga på sjukhus, det hade jag inte gjort. Alla var snälla och maten var hör och häpna god (SÖS har numera eget kök och de hade fått hjälp av Marcus Aujalay med recepten.). Själva operationen märkte jag inte eftersom jag sov. Nu efteråt är det besvärligt att inte få använda armen eller i alla fall inte belasta den. Fyra hekto Fia är väl ungefär max.
Vad ska man undvika att göra för att inte slita av senor?
Man kan till exempel låta bli att fånga alldeles för tunga äppelträdsgrenar som hjälpsamma dotterpojkvänner sågar av. Men jag var jävligt snabb när jag fångade den! Tyvärr släppte jag den inte lika kvickt.
Man ska inte störa det arbetande folket. Man kan på sin höjd leda och fördela arbetet på behörigt avstånd.
Kan gossen leasas?
Kanske Ninja, men ganska snart åker han till Hawaii som assistent till sin flickvän i det här projektet om klyvöppningar.
Är vernisagedottern samma som hawaiidottern?
Exakt denna fråga skulle jag precis fråga, Karin!
(Jag kommer att hänga på låset kl 12 på lördag. Först måste jag nämligen äta hotellfrukost i flera timmar, sedan måste jag åka till min nyligen nästan hals över huvud till Stockholm flyttade pappa.)
Jag säger bara WOW!
Nej, vernissagedottern är en annan än hawaiidottern som strängt taget är en plasthawaiidotter. H och jag har inga gemensamma barn men inget av barnen har skaffat sig något pålitligt jobb som bankdirektör eller fotbollsproffs. En fotograf, en illustratör och en konstnär.
Gamla fältisbarn blir sällan bankdirektörer.
Hu, läbbigt Niklas! (Armen asså.)
Häftigt, Niklas! (Men illustratörslänken och konstnärslänken funkar inte, fast på olika sätt.)
Jag, Ökenråttan, sydde många små mjukisbyxor av gamla trikåtröjärmar. Inte så avancerat som jeans.
När du, Lotten, skriver ”norr om Säter”, då tror jag att du med det menar strax norr om Säter. Där i trakterna har ju jag en del rötter, så det tyckte jag var kul. Men det där Västanvik hittar jag bara väster om Leksand, och det är ett helt annat ställe. Men det är klart, söder om Säter är det ju inte.
(Detta skrivs med intensiv, oförklarlig hicka. Vanligtvis får jag bara hicka av whisky, men idag verkar en till synes oskyldig kokosboll vara orsaken.)
Magganini: Det där Västanviket som du har hittat ligger mycket riktigt bortåt Leksand, alltså nordväst om Säter om man ska vara noggrann och alls inte alludera på Bockarna Bruse.
Jag försöker inte stjäla Ökenråttans identitet som man kan tro av ovanstående, jag bara riktar mig däråt.
Magganini, nu verkar konstnären fungera. Illustratören har du för säkerhets skull här:
https://www.deviantart.com/einen/gallery
Magganini: Det verkar mycket mer avancerat att sy i töjig trikå, tycker jag, än i jeanstyg. Det pilligaste var att bandkanta axelpartiet. Och att jag kunde sy knapphål! Halleluja i efterskott.
Drygt ett halvt dygn kvar tills vi får veta vilka som får Nobelpris i litteratur. Vilka, det k an ju ingen människa gissa, och särskilt inte efter turbulensen i Akademien.
Men motiveringarna brukar ju vara lättgissade och för det häringa lärda båset en baggis.
Alltså; hur lyder motiveringarna till årets och fjolårets litteraturpris?
Den som gissar bäst kan få ett knypplat bokmärke eller två som pris att förlägga i någon bok av författarna i fråga.
Som skapar av tävlingen drar jag mig inte för att själv deltaga. Man får skriva hur många som helst.
’För ett författarskap som på ett signifikant sätt behandlar den glesnande frågan om tillvarons täthet, utifrån ett omvänt inifrånperspektiv som belyser mänsklighetens futila kraft i tillvaron.’
”För hans/hennes djupt personliga och samtidigt allmänmänskliga diktning, som öppnar portar mot en annan verklighet.”
Klimprade lite fel på personliga och stavningsjädervulen föreslog Presley. Men så roligt ska vi inte ha. Inte för att jag har något bra förslag till pristagare; alla mina favoriter har redan fått det och/eller avlidit.
För sin förbryllande förmåga att placera subjektet i en kontext som transformeras avlägset bortom vedertagna grifter.
För att på ett personligt plan inbegripa den del av mänskligheten som besitter den förmåga till förtydligande av författarskapets djupare feministiska dimension som dagens korporativa gärning kräver.
OJOJOJOJOJ så kul!
Detta dras omedelbart upp till ytan!
”För att med språklig stringens såväl som i vällustiga verbala virvlar, från själens mörkaste veck föra upp de djupaste självbedrägerierna till den reflekterande blanka ytan.”
[…] som för ett år sedan vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det […]