När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:
Varje gång det kurrar i magen,
ska ni veta att det bara är jag som
är där och leker sickenblås.
(Gravstenar yrade vi om i bloggen redan 2006.)
Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.
Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:
- Allt till katterna!
- Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
- Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
- Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)
Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.
Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.
Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.
Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:
Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:
- om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
- om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
- huruvida det hela egentligen var lagligt.
Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.
Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.
Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.
Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?
Jag läste lite i de gamla bloggposterna och båsen om gravstenar, dödsannonser, och runor. Kom att tänka på gravöl och andra fester, så jag vill bidraga med en spellista. Här är ”Min begravningsmusik” 18 låtar just nu (still counting).
Det där med Shakespeares fru och den näst bästa sängen kan ju enklast förklaras med att det var hennes säng = den hon brukade sova i. Gifta kvinnor hade nog inte officiellt så mycket ägodelar på den tiden.
Och inte sov fruarna så mycket heller, som det verkar …
NU har den stollige grannen mittemot kastat ut sin gran. REDAN.
Utsökt lista, Kråkan.
https://www.youtube.com/watch?v=4O_YMLDvvnw
https://www.youtube.com/watch?v=AwzHlyVRc9o
De här två skulle jag vilja ha på min begravning. Jag ångrar att jag inte kom på det till Salig Makens begravning, särskilt som jag känner en jädrans bra gitarrist.
Det är bra att hjälpa de efterlevande med hur man vill ha sin begravning, för ofta tappar man all fattningsförmåga och tankekraft när man sörjer.
När jag dör får alla googla fram vad jag vill eftersom jag tydligen inte kan sluta skriva om mitt framtida frånfälle.
Men ni är alla bjudna! The more, the merrier!
Näe, så är det INTE. Men det kan ge någon tröst att vara många som sörjer tillsammans.
Av kanadensarens skämt gjorde man en film för massa år sedan. I den var de dock inte så glada att dela med sig av arvepengarna.
Just det, Dina, det var mycken bitterhet inblandad i pengafördelningen …
Så – vad gör ni alla i dessa dagar? Jag är så jättenöjd med att ha forcerat ett taggtrådsstängsel och ta mig under det utan minsta skråma att jag känner att det måste skrytas om här!
Jag har fått svart på vitt att jag är fri från covid (fast det visste jag iofs redan, men kul att få det bekräftat). I morgon ska jag få testa om jag har antikroppar, och har jag inte det kommer jag att bli gruvligt förbannad, oklart på vem.
Oh, doooo tell, vi är alla oerhört nyfikna, Christer, the Long Distance PT!
(Jag fattar inte riktigt: tydligen var det idag tusentals människor hopträngda på Sergels torg. Och här går vi fortfarande omkring och håller oss till rekommendationer och stipulerade avstånd. Väldigt olika förhållningssätt.)
Ang fåglar i förra båset … Sitter i min lilla trädgård och hör kvitter och tjipper från precis överallt i alla möjliga tonlägen och helt osynkroniserade melodier. Har ingen aning om vad för sort de ljudande är men härligt är det.
Det finns en roman av Eric Linklater på besläktat tema. Barn och blomma heter den på svenska, vänta lite ska jag se efter vad originaltiteln är.
(…)
Originaltiteln är Ripeness is all. Det var ju inte så intuitivt. I varje fall börjar den med att en originell man testamenterar sin förmögenhet till den bland hans syskon och syskonbarn som vid ett bestämt datum har flest barn, inom äktenskapet. Fast han har inte hunnit revidera testamentet vid sin död, så det blir bara drygt två år kvar för att fixa fram fler barn. Läsvärd.
Själv tänker jag testamentera mina Bang-böcker till Lotten. Du vill väl ha dom, Lotten? Cirka en hyllmeter är det, mest häftade och väldigt vingliga, men vad gör det!
Ja! Ett arv! Jag har aldrig ärvt nåt förut! (Förutom min farmors taklampa och symaskin samt farfars bokskåp, men de var strikt talat inte ett arv eftersom jag bara tog dem av pappa.)
Luggslitna böcker äro de bästa! (Men jag kan vänta. Det hastar inte, Ökenråttan.)
Häromdagen när jag satt hos mina föräldrar (och syrran som för tillfället bor där ehuru hon inte kan flyga tillbaka till Sydafrika) kom samtalet in på vilka tavlor vi ville ärva. Visade sig väldigt fort att det vi trodde den andre jättegärna ville ha, inte alls var så. Vi blev lite snopna faktiskt men tror inte vi kommer bråka om det ändå. Dessutom hoppas vi att det dröjer minst 20-30 år innan det blir dags att bestämma. Pappa fyllde ju bara 87.
Då och då upplyser jag maken om de senaste sakerna jag tänkt på om min begravning. Jag hoppas att han förstår att jag inte strävar mot att den ska ske snart. Men ibland blir det ju plötsligt snart utan att man så önskat. (Tänker närmast på de fyra 16-åriga pojkar som dog i en trafikolycka i helgen.)
Jag siktar mer mot 90+ och det är nästan halva tiden kvar.
Nånstans har jag ett gammalt ”Vita arkivet”. Mycket i det stämmer inte längre.
Jag pratade med en begravningsentreprenör häromsistens som upplyste mig om att hens organisation hade motsvarande på nätet och att det plingade till nånstans om någon hade ett sånt och dog.
Om det innebär att man måste anlita den organisationen för begravningen därmed vet jag inte.
Man behöver ju inte ha sitt Vita Arkiv på nätet, det kan ju räcka med att det finns bland de där viktiga pappren som ens efterlevande kommer rota fram. Men att det är en kärleksgärning att skriva ner det där, det vet jag av erfarenhet.
Mina tankar har varit fyllda av de där ungdomarna som omkom i helgen. Fyra grabbar som inte ens fick gå ut nian, det är så fruktansvärt hemskt att jag inte vet vad.
Jag vet hur det är när det knackar på mitt i natten och man öppnar dörren och FÖRSTÅR. På en tiondels sekund högst. Den absolut oerhörda lättnaden när jag förstod att det inte var sonen. I en tiondels sekund, högst.
Sen kommer svartsorgen och lappar till en allt den förmår. Och man står inte pall, fast man står pall för något annat finns inte.
Och fyra familjer upplevde precis det på söndagsnatten, medan två fick höra att det kanske går vägen men vi vet inte.
Och jag vet inte vilket som är värst. Hopp men svart förtvivlan, eller bara förtvivlan ända till sköldpaddan längst ner.
Och världen går vidare, och livet traskar på fast tillvaron är lika uppochnervänd som den var den dagen de där ungarna kom till världen en gång. Varför den kan snurra vidare är fullkomligt obegripligt, men det gör den, och snart finns ingen omgivning som kommer med middags, kramar och goda ord. För världen har gått vidare, fast den borde stannat upp i förtvivlan den också.
Och två familjer ska hjälpa sina flickor tillbaka till livet, fast inte det som varit utan något alldeles annat som ingen kan ana hur det ska bli eller hur det ska gå till. Fast det blir inte det livet någon har föreställt sig.
Du beskriver det väldigt väl, Ninja. Man sätter små nyfödingar till världen och i ett slag sätter den livslånga oron igång.
Idag har jag pratat med alla fyra barnen om lifvet, döden, corona, USA och tallrikar. Fast 22-åringen på Gotland hade helt andra problem:
– Jag tvättade mina fönster med ”Allrent”, men jag har en känsla av att namnet inte stämmer.
Och i Kramfors kördes det chicken race i början av september förra året. En flicka som åkte med har inte vaknat än.
Och när det hände drog jag mig till minnes att något liknande hände i Vännäs ca tjugo år tidigare. Jag tror någon eller några dog då Och då blir man så arg på att historien måste upprepa sig. För det måste den inte.
Att folk råkar ut för olyckor är inte bra. Men att ställa till med olyckor är outsägligt idiotiskt.
Du skriver så bra Ninja.
Så mycket tragedi runt om i världen, så ofantligt sorgligt att mista ett barn. Döden är väl det ultimata hotet och ibland är vägen dit än mer skrämmande.
Jag som jobbat hemifrån i tio veckor, undvikit utflykter och shoppingturer, samt haft sparsamt med sociala aktiviteter börjar bli lite inskränkt nu känner jag. Det enda jag tänker på är barnen, jobbet, världsläget och trädgården. Och att äta.
Men! Nu har 6-åriga dottern fått ett nyvunnet intresse för basket! Hon kom på själv att det var en sport hon ville inrikta sig mot, vi beställde en basketboll på nätet som hon genast behandlade med kärlek. Fast vi hade visst inte någon pump, så hon somnade kramandes den skrynkliga versionen. Nu har vi pumpat och hon är så sugen på att lära sig! Jag kan ju inte något om basketträning, men då tänkte jag på dig Lotten! Har du något tips hur vi ska göra? Bor lantligt utan asfalt och inte någon barnverksamhet i sikte. Har du tips på instruktionsfilmer, bra basketkorgar för barn, underlag att studsa på i trädgården?
Jag ser framför mig hur FÖRTJUST Lotten blir av att läsa om din dotter, HallonE. Det gläder mig.
Det var en bit i tidningen om några tonåringar som hade klättrat på tågvagnar också. En av dem fick starkström genom kroppen och dog.
En bekant till mig förlorade sin bror i tonåren på precis det sättet. Usch.
Ja, Cecilia, Ninja skriver så bra. Borde skriva mycket; det finns lämpliga ämnen.
Jag som alltid fokuserar på det viktiga sitter här med glädjerök pysande ur öronen. HallonE:s dotter sover med basketbollen!
(Det gjorde jag också. Till 17-årsåldern, när det började bli pinsamt.)
Dribbling:
Studsa kan man göra inomhus – särskilt i källaren. Eller på gräsmattan: då ser man bara till att lite pumpa bollen lite extra hård. (Annars – när man skjuter – är det bra att den är lite mjukare.)
Bollkontroll:
Att snurra bollen hit och dit och runt magen och kasta den så högt som möjligt och räkna antalet gånger man kan klappa händerna innan den landar i marken är bra.
Skott:
Man får köpa en korg helt enkelt! Man kan skicka efter såna som står på en ställning eller de som man sätter fast på en vägg utomhus. Sätt den lååååågt från början så att det blir snorenkelt att göra mål.
Jag får göra en nybörjarlattjolajbaninstruktionsbasketfilm!
Ställ en hink på marken eller en pall, som första målkorg. Tyngd i botten om den ska stå kvar, annars skramlar det ju fint när den ramlar.
Åh, tack så mycket Lotten för de inledande tipsen! Lilltjejen har redan börjat öva utifrån instruktionerna. Så kul att det verkar som något naturligt att sova med sin basketboll, jag försökte invända mot den idén men hon var bestämd.
Roligt att även Cecilia blev glad över basketintresset och tack Ninja för tipset på korglösning tills vi fått till en riktig.
Nu ska här studsas, dribblas och kastas! (Lillan har redan satt ihop en passande outfit och ritat skisser på lagtröjor)
Öva redan från början att dribbla med både höger och vänster hand. Dribbla utan att titta på bollen. Dribbla med jättehög studs. Dribbla så nära golvet det går. Kan man sätta sig på golvet medan man dribblar? Lägga sig? Sitt på golvet med raka ben en bit isär, dribbla så att bollen studsar mellan benen, försök flytta så att bollen studsar utanför benen. Vilka andra sätt att dribbla kan man hitta på?
Man kan sova med så mycket olika.
Den hade jag glömt, den är så fin.
Tack, Christer, för ännu fler bra basketövningar! Jag sitter och jobbar lite i vårt hemmakontor och hör att det jobbas flitigt med dribblandet på parketten.
Åh, det var en jättefin sång Cecilia.
Måste det vara en basketboll? eller kan man börja med en välpumpad handboll (Lotten förbjude!) alt f0tboll?
Allt måste vara basket, Örjan!
(Du har ramlat in i ett jähättegammalt inlägg!)