föreläsning om nyttan av svenska skrivregler för ett gäng universitetsstudenter (allt gick bra)
tågresa till Stockholm (allt gick bra)
fika med några vänner (allt gick bra)
rulla hatt-lattjolajban med en kompis (allt gick bra).
Men restauranghissen hade en synnerligen opedagogisk knapprad med siffror som var vågrätt placerade.
När allt går bra helt utan missöden har jag ju inget att berätta om, så jag var mycket besviken när jag satte mig på Centralen för att vänta på sista tåget hemåt till Sörmland. Jag hann på ungefär 15 sekunder fundera på om jag för er här och nu skulle berätta att
det av någon obegriplig anledning är helt accepterat att på högskole- och universitetsnivå resa sig upp och gå fem minuter innan föreläsningen är slut utan att förklara eller förvarna
tågresor som går bra är så ovanliga nuförtiden att flera av oss passagerare sökte upp ”konduktören” och tackade henne
mandel- och lemoncurdkakor faktiskt kan vara det ultimata bakverket
bartendrar fnissar uppfostrat när man säger ”en pava cava vill vi hava”.
Men efter dessa 15 korta sekunder blev jag approcherat av en man i 33-årsåldern.
– Väldigt fina byxor.
– Åh, tack. Second hand i Köpenhamn, 80 kronor!
Brallorna är jättevida och fladdriga, mörkblåa med stora, vita prickar – och de brukar väcka berättigad uppmärksamhet.
– Du är väldigt fin hela du.
– Vanu. Ehhhh …
– Jag menar det.
– Nu måste jag …
– Du kan stanna med mig i Stockholm.
– Nej det kan jag inte.
– Jo. Jag bjuder på allt.
– Nej. Nu får du ta och leta upp nån i din egen ålder.
– Har du Instagram?
”Nej, men jag har en blogg och på den kommer du att kunna läsa om dig själv imorrn” kunde jag ha sagt då.
– Nej, nu måste jag …
– Stanna! Snälla! Dina fina byxor …
Då gick jag resolut in på Pressbyrån och började fippla med de extremt dyra tepåsarna som erbjuds tesörplare. Mannen försvann, för att bara en liten stund senare komma tillbaka. Han tittade mig djupt i ögonen (alldeles för nära) och sa:
– Jag tänkte bara fråga. Är du intresserad av politik? Jag bjuder på en kaffe så kan vi prata om valet … hallå? Öh! Tjejen! Vänta! Ska du rösta?
Med raska steg rörde jag mig bort från den byx- och politikintresserade mannen. Och snubblade över fiffig reklam!
Tack, Pressbyrån – det här var ju kul!
Nu funderar jag på om någon raggningsreplik i hela världen hade funkat på mig.
Ibland blir det faktiskt helknasigt. Ibland handlar det om tåg, för små skor, salt istället för socker eller bara ett dumt klockslag. Och ganska ofta handlar det om Postnord.
”Koppelhake med skruvar”, fast skruvarna är inte med på bilden.
Skruvarna som inte var med på bilden, var slarvigt nog heller inte med i paketet när det levererades vid ytterdörren – kvickt, synnerligen diskret och plättlätt.
Å andra sidan kan de ju ha ramlat ut. Vad kan ha hänt? Varför är det så trasigt?
Budet plingade på dörren och sprang sedan till skogs trots att jag hade fått massa meddelanden om att det var viktigt att legitimera sig och signera för att få paketet. Ah well, jag är ju en hejare på att reklamera, kommunicera och faktiskt få sådant som jag har betalat och beställt, så jag skickade några mejl och bilder på det trasiga paketet – och blev utlovad skruvarna som saknades.
Veckorna gick och gick. Jag hittade några skruvar i källaren och satte fast koppelhakarna och muttrade lite, men gladdes åt att man nu kan öppna dörren brutalt som en hel Ricky Bruch. (Ordvrängningen ”muttrade om skruvar” fick jag inte alls till här, fastän det ju är en självklarhet.)
Men idag kom en påminnelse om ett paket! Som måste hämtas … IDAG! Gulp! Och alls inte på det närbelägna köttfärsica som nämndes ovan, utan på det fina huvudutlämningsstället dit man sällan cyklar eftersom omvägen runt ån är så lååång och trist. Jag läste på lappen och funderade tyst för mig själv:
– Öppettider: 08–18, bra. Hm, paketet väger blott 0,3 kg. Varför hamnade det på andra sidan stan och inte här? Och vem snodde den första avin? Okej, hopp i bilen!
Väl framme såg det ut så här. STÄNGT.
Jag tittade på lappen igen: Öppettider: 08–18.
Men ack! Det måste vara spanjorer som jobbar i postutlämningen, för lite längre ner stod det på engelska:
Lunch Hours 11–14
– Morr-morr-morr. Jädra siestatokar, tänkte jag. Nu sitter spanjorerna där inne och smörjer kråset, för vem i hela Sverige har en sån rejäl paus mitt på dagen? Det är ju inte ens varmt ute!
Då kom en man in och tvärnitade framför dörren precis som jag. Och en man till. Och så en till. De muttrade medan jag skruvade på mig och sa ”schäkta en yngling, men de har nog siesta”. Männen tittade förskrämt på mig och svor.
Jag körde hem. Tre timmar senare gav jag mig iväg mot posten igen. Jag fick ut paketet och pratade med personalen, som var lika förbryllad som jag.
Har det varit på väg från Beijer sedan 15 juli? Och varför är det inte ”MyPack Home”?
– Varför kommer paketet hit och inte till ”mitt” utlämningsställe? sa jag snällt.
– Det kanske är väldigt skrymmande?
– Nej …
– Oj, det väger bara 200 gram!
– Ja, det är bara några skruvar i, förklarade jag.
– Jättekonstigt.
– Sedan undrar jag varför ni har lunchstängt så länge …
– Ja, det är då vi delar ut post, alltså vi är brevbärare.
– Oj!
– Alla tror att vi har tre timmars lunch och det har vi verkligen inte. Verkligen inte.
Jag åkte hem med mitt paket. Och nu vill ni väl veta allt om innehållet?
Gigantisk låda som väger blott 200 gram.I den stora, stora lådan låg en liten, liten brun påse med skruv. (Inte en tändsticksask, nej.)Skruvarna vägde hela 18 gram, kan ni tänka er.
För dessa skruvar (som jag inte längre behöver), körde jag idag 2,4 mil … Verkligen helknasigt.
Jag försitter aldrig en chans att få berätta att jag tar universitets- och högskolepoäng varje höst, vår och sommar. Det är blott 7,5 poäng (vilket motsvarar 5 poäng förr i tiden) per termin, men jag är så sprittande lycklig över mina studier – samtidigt som jag HATAR Zoom-föreläsningar och digitala tentor hemmavid.
Därför har jag läst kursen ”Språk i Norden”, som inte alls var på distans utan på campus (vilket motsvarar ”på skolan” förr i tiden) och dessutom alldeles nyss avslutat en femtimmarstenta.
Fem timmar i en stor sal. Utan paus. Med massa andra människor. Helt utan hjälpmedel; endast min egen hjärna fick användas. Så hur var det? undrar ni nu.
(Nu utgår jag helt fräckt från att ni som läser här någon gång har tentat. Annars: tänk STORT och mycket ALLVARLIGT prov i grundskolan.) En salstenta innebär att man
måste komma i tid
har lärt sig saker innantill utantill
har med sig pennor och sudd
packar en stor matsäck med te, kaffe, vatten och mjuka mackor som inte luktar eller låter.
Så här ser det ut i omgivningarna. Man ser universitetsschabraket där bakom lövverket.
Nu ska vi resa till det där ”förr i tiden” och kika lite på ett kåseri som jag 1987 skrev för Pålsjö Ängsblad under signaturen Thalia. ”Manic Monday” handlar om hur man tentar i fem timmar i en stor sal. Precis som idag!
”Aldrig är klockan åtta på morgonen så tidigt som när det är en tenta som börjar klockan åtta. Ännu tidigare blir det om det är en måndag. Min alldeles egen plats finns längst ner i ett hörn i tentasalen: nära till toan, en trevlig vägg att luta örat mot, och på behörigt avstånd från de stickande, prasslande, tuggande, stirrande, oerhört enerverande tentavakterna. Men denna måndag satt en flicka med trecentimetersnaglar (röda, usch) och staplade mat på bänken – på min bänk! Jag morrade, men satte mig lugnt på platsen framför henne. Efter en halvtimmes skrivande (alltså tuggande på det lilla locket som skyddar locket på stiftpennan) började någon äta apelsin. Jodå, det var trecentimetrarna som grävde sig in i skalet så att det sprätte och skvätte. Lite vid sidan om mig satt en pojke och åt kexchoklad, och allt som har med kexchoklad att göra låter. Papperet är fastklistrat, folien prassel-knastrar, avbitandet riktig smäller – och sedan låter det crunchcrunch när man tuggar. Detta sköljde pojken ner med en Coca-Cola, ur en burk som säger skkpjosssh när den öppnas.”
(Jaså, jag skrev inte kille och tjej när jag var 23 år? Mysko. Och gillade redan då inte röda naglar på ens andra människor? Hm.)
Idag kom jag fram till Mälardalens universitet en halvtimme före utsatt tid eftersom det digitala schemat hade kraschat och ingen visste i vilken lokal de skulle vara. Tentavakterna stod utanför lokalerna och småfnissade, var på jättebra humör och svarade på alla våra frågor, medan vi studenter tuggade fradga och rabblade årtal. (Mina var 800, 1225, 1375, 1526, 1541, 1732, 1879 och 1945.) Jag ställde mig i en kö utanför rätt sal, där alla fick säga kurskoden för att bli hänvisad till sin korrekta plats. (Ingen fick välja själv.) Det lät så här i kön före mig (jag hittar på de andra studenternas kursnamn):
– Kurskod?
– Eh, estetisk filosofi med skruv.
– Nej kod.
– Eh va?
– KOD. Inte namn. Kursnamnet står inte i min lista.
– JAG vet inte. Vaddå kod?
Nästa:
– Kurskod?
– Grammatik ur ett tvärvetenskapligt perspektiv på uppstuds.
– Nej kod.
– Jag har inte fått nån kod!
– Jo.
– Nä.
Nästa:
– Kurskod?
– Mummelmummel.
– Förlåt?
– Mummelmummel.
– Jag hör inte, vad …
– CIVILINGENJÖR FÖR MÅNVETENSKAP!
– Nej, koden. Kurskoden.
– Vänta. Jag får ringa till min mamma.
Till slut kom vi alla in och satte oss på korrekt plats, och så låstes dörrarna. Någon knackade på utan att bli insläppta, för sådana är de väldigt utförliga tentareglerna.
Reglerna ser ut så här, men går helt enkelt ut på att man inte får ha NÅGOT utom legitimation samt penna och sudd på eller vid bänken.
Under tiden som tentavakterna mycket allvarligt läste det långa regeldokumentet och varnade för fusk, tittade jag ut genom fönstret – för det är en trevlig utsikt över ån. Jag tog en bild samtidigt som jag hörde: ”Att bli påkommen med en mobiltelefon som är påslagen eller som ej förvarats på anvisad plats leder till en avvikelserapport om försök till fusk.” Gulp. Snabbt som blixten lydde jag.
Ja, det är ett konstigt bygge med sneda balkar på insidan. Eller om det är piffiga ventilationsprylar?
På given signal satte vi alla igång och skrev och skrev och skrev utan att ens hämta andan eller släppa pennan på 2,5 timmar. Men det hände lite saker under tiden:
En kille blev tillsagd att flytta väskan.
Jag blev tillsagd att ta fram legitimationen ur fodralet.
Tre studenter lämnade in tom tenta efter 45 minuter.
Efterinsläppet (som sker efter 46 minuter, när tomtentarna har vandrat ut) gav oss två studenter som dundrade in med bängliga sparkcyklar. ”Hallå. Var ska dom här stå?”
Plötsligt stirrade jag på en fråga som var hur enkel som helst, men jag kunde inte komma på svaret. Det handlade om ”false friends i danska eller norska”, men jag bara stirrade framför mig och lyssnade på några skkpjosssh. Helt tomt i huvudet var det. Så jag bestämde mig för att gå på toa – vilket var en total humörhöjare! En ledsagartentavakt följde med mig och småpratade lite. Toavakten tog min legitimation, antecknade klockslag, sa numret på toan som jag fick använda och pekade dessutom barskt och militäriskt på den.
När jag kom ut från toan, sa toavakten:
– Är det du som är Lotten Bergman?
– Jaaa … eh, har jag … gjort nåt fel?
– JAG TÄNKTE VÄL DET! VI LYSSNAR ALLTID PÅ DIG PÅ RADIO! UNDERBART! sa toavakten.
– Ja, det är sååå roligt, sa min ledsagartentavakt.
– Tack! Tack! sa jag och tog mig åt hjärtat av pur glädje och tog små hoppsasteg in i tentasalen igen, där massa false friends kvickt poppade upp i hjärnan.
Att skriva för hand konstant i över fyra timmar har jag nog inte gjort sedan nån gång på 1900-talet. Förmodligen drabbas jag imorrn av träningsvärk och något överansträngningssyndrom. När jag med darrande högerhand lämnade in mina tio handskrivna blad , viskade en tentavakt:
– Tack! Det här var kul. Du är ju en lokal celebritet, trevligt att träffas.
– Nämen åh, visksuckade jag, tackade för mig och cyklade hög av berömmet hem genom det vackra Sörmland.
Och nu vet jag vad känslan av att ha tentat kan jämföras med! Vinterbad! Man behöver inte alls hoppa i en isvak och lida – man bara går på en salstenta! Hurra!
Den förnicklade coronan som drabbade oss i slutet av juli har varit envis; först idag känner jag mig riktigt okej fastän vi har promenerat, målat hus, manglat lakan, kittat några fönster och bakat massa bröd. (Hembakat bröd är jättejättegott även om man inte känner smaken.) Det brusar som i ett dragspelssolo i öronen och John Blund låter mig inte sova – men det är helt okej om man jämför med hur andra har det.
För jag har ju läst nyheter som attan, och vet allt om t.ex.
vilsna valar
vilsna väljare
Trumpens toalett-tokerier.
Allt i tidningarna är så deppigt att husmålningen kändes som en distraherande lättnad.
Vi kidnappade några arbetsvilliga tonåringar och klädde dem i blåa smurfrockar.Den djefla mannen var höjdrädd.
Idag blev jag beordrad till en orienteringstävling – en sprintstafett i stadsmiljö. Kontrollerna (skärmarna) måste nämligen vaktas eftersom bovar och banditer och sabotörer annars stjäl dem, och detta ju skulle kunna vara en lämplig uppgift för en idrottsintresserad dam med gul färg på halva kroppen. ”Okejrå” sa jag och tog på mig basketkläder och satte bollen under armen så att alla snabbt skulle fatta att jag ju inte kunde svara på frågor.
Inte förrän jag hade tagit bilden såg jag det fantastiska – som för tydlighetens skull är inringat. EN BASKETKORG!Rena rama himmelriket!Jag fick ansvar även för den lilla inringade skärmen och kunde lira basket i 90 minuter medan ingen tjuv vågade sig fram! Jättekul att vara orienteringsvakt ju!Lite problematiskt blev det när bollen fastnade i klykan på 3,05 meters höjd och jag ju inte kan hoppa så högt (längre). Men äsch, jag kastade skräp och stenar på den tills den lossnade.
Nu sitter jag hemma och är så härligt trött och mosig – och mot bättre vetande läste jag nyheterna igen. Då dök en förbryllande, intressant nyhet upp i min mobil. I Toscana hotas tydligen turistnäringen av plötsligt uppdykande, oerhört irriterande dvärgar!
Jag klickade mig in i artikeln, viftade bort reklam och cookie-inställningar som var minst lika irriterande som någonsin dvä… aha. Midges är knott. Ridå.
Jag var på promenad med några kompisar. Vi gick förbi ett sädesfält.
– Vete.
– Mmm. Vete.
Så följde en liten intressant resa på minnets stigar med ”Hemkunskapsboken” och ”min fröken sa alltid” samt ”nej, prata inte om kalopsen”. Vi kom till ett annat sädesfält.
– Havre.
– Mmmmm. Havre.
– Dingelidong liksom.
– Stökfladder.
– Havregrynsgröt med jordnötssmör.
– Jaså? Inte lingonsylt?
– Är ni helt galna? Sirap ska det vara på!
Så följde en komplett ointressant åsiktstävlan om vad som passar bäst på havregrynsgröt, men vi enades ändå om att det är superviktigt att komma ihåg kryddmåttet salt. Vi kom till ett tredje sädesfält.
– Korn.
– Mmm. Korn.
– Nej, råg.
– Råg? Nej, korn. Kolla, långa strån.
– Borst, det heter borst. Långa borst, det har råg.
– Nej korn.
– RÅG!
– KORN!!!
– Jag googlar!
Den som googlade visade upp den allra första träffen. Ni ska nu få se bilden, men jag har gjort ett rött kryss på den … för det är ju fel!
Den tokiga bilden är väldigt, väldigt spridd. Jag gjorde en bildsökning – och här har ni några av sajterna som använder den …
Ujujuj, ajajaj.
Här kommer nu en egentagen bild på (något omogna) sädesslag här i omgivningarna; korn är ett lääängre ord än råg, alltså har det lääängre borst.
1. Vetestrå 2. Havrestrå 3. Rågstrå 4. Ett mer omoget rågstrå.Ett vajande kornfält här i krokarna just nuuu.
Nu är frågan vad vi gör åt detta sädesslagsdebacle? Kan jag försörja mig på att åka land och rike runt och berätta om detta mitt sorgliga fynd? Ska jag ta med mig Hemkunskapsboken?
Eller … är det ens viktigt …? Kanske ska vi fokusera på den där sirapen på gröten istället?
