Hoppa till innehåll

Månad: februari 2021

Konsten att fuska

Som barn till dels en kemist, dels en frankofil, kände jag alltid en extra press att prestera väl på proven i just dessa ämnen – vilket inte hjälpte det minsta lilla. Jag var på det hela taget rätt kass i både kemi och franska.

En dag i sjuan hade vi kemiprov. Vår lärare – Ivar Malmstad – var en rar man som var hur gammal som helst, säkert uppåt 45 år. I mitt vansinnigt fula, hudfärgade pennskrin hade jag lappar som vi i klassen hade skickat kors och tvärs till varandra med knäppa kommentarer som ”majjen har en snorkråka” eller ”hänger du med till Konsum på lunchen”. Men där låg även en liten lapp med en kemisk formel på. Jag har såhär efteråt intalat mig att jag inte alls skulle fuska, utan att lappen liksom skulle ligga där och hjälpa mig via magi.

Jag öppnade pennskrinet för att ta ut en penna och börja skriva, men FLÄÄÄRRRPPP!!!! hoppade alla små lappar ut. Det såg ut som en lavaström, det var som om lapparna förökade sig och rann ut på bänken för att singla ner på golvet. Frenetiskt försökte jag sopa ihop dem, plocka upp dem och knöla ner dem igen. Plötsligt såg jag i ögonvrån Ivars ena sko. Med den petade han på lappen med den kemiska formeln. Lugnt sa han bara:

– Ta upp dem. Släng allt i papperskorgen.

Sedan minns jag inte mer. Jag vet inte ens om Ivar ringde hem till mina föräldrar eller om det gick bra på provet. Men jag har sedan dess inte varit i närheten av att fuska.

Nu har jag pratat med några kompisar som är lärare, och som kämpar med coronarelaterad distansundervisning. De har stora problem med oerhört driftiga elever som lägger ner så mycket tid och besvär på att få fuskandet att funka, att de förmodligen hade tjänat på att faktiskt plugga istället …

Under de digitala läxförhören har lärarna varit med om att eleverna bland annat

  • har trådlösa hörlurar gömda bakom hårgardiner och i dem lyssnar de på Wikipediaartiklar
  • har äldre syskon som skriver provet åt dem utanför bild
  • lägger en Ipad i knät, där allt lätt kan googlas fram
  • låtsas att mikrofonen är på, men att de stänger av ”ingående ljud” så att de kan diskutera med någon annan i rummet
  • betalar klasskompisar som loggar in i de digitala dokumenten och skriver hela uppsatser
  • samlas i ett annat digitalt forum (t.ex. Discord) och hjälper varandra
  • har en hel anslagstavla bakom skärmen, full med fusklappar.

Lärarna har förstås kontrat med t.ex.

  • regler om hur man ska sitta upprätt och före provet via mobilens Facetime visa hur rummet ser ut
  • essäuppgifter som kräver långa svar
  • att eleven under hela provet filmar sig själv både via datorn framifrån och snett bakifrån med mobilen.

Och eleverna kontrar genom att säga att deras integritet kränks.

Heja alla lärare som orkar fortsätta! Jag har blott en månad kvar som vikarierande adjunkt på Mälardalens Högskola (men jag skulle gärna fortsätta jobba där). Jag har hört rysliga fuskhistorier av kollegerna – men inte upptäckt något själv. Peppar, peppar.

Det här är ju liksom inte nåt nytt. (SvD 1980.)

Pssst. Har ni fuskat någon gång? Använd pseudonym om ni vill, men jag lovar att jag har makten att bestämma att era brott är preskriberade. Det blev ju folk av er också!


Uppdatering

 

Idag hade Artonåringen biologiprov hemma i köket. Hans mobil Zoomar honom snett bakifrån, och det läraren ser under provet är 30 elever ur just denna vinkel.

Allt som låg runt datorn fick eleverna flytta på så att det inte var något som kunde användas under provet – t.ex. böcker och mobiltelefoner. Allt var oerhört seriöst och allvarligt, så jag fick inte vara i närheten och tramsa.
Share
47 kommentarer

Intensiv närkontakt med främmande människa – i dessa tider

Fotvård är inte riktigt min grej. (Nej, det kommer inte några läbbiga bilder.)

Väckarklockan ringer. Jag går upp, tar på mig strumpor, sedan skor, knallar runt, går på promenad, blir kanske blöt om fötterna och byter strumpor och vips, är det kväll och då tar jag av mig strumporna … och så är det inte mer med det.

Jag vet att jag fortfarande har fem tår på vardera fot och att nästan alla tår har en nagel, beroende på om blånaglarna har trillat av eller ej. Hur jag än bär mig åt, lyckas jag – även i coronatider – att bli trampad på.

Komplett oläbbig bild på tårna under en basketturnering i Spanien 2016.

Väldigt sällan viker jag mig dubbel och kollar hur tårna mår. Jag klipper förstås naglarna, men si det är ett himla sjå eftersom jag måste ha läsglasögon för att kunna se, och brillorna i denna nagelklipparställning ju faller av hela tiden.

Alla som anlitar fotvårdsspecialister säger att jag borde anlita en sådan ”för det är så skönt”. Alla som yogar säger att jag borde yoga ”för det är så uppiggande”. Alla som mediterar säger att jag borde meditera ”för det är så avslappnande”. ”Mhmmm”, svarar jag.

Med detta sagt, har ni nog förstått att jag har varit hos en fotvårdare. Yogan och meditationen kommer väl också vad det lider. Men åååååh, vad jag inte ville fotvårdas. Det var lite som när andra klagar över stundande tandläkarbesök.

– Jag är så nervös!
– Lugn. Det kommer att vara jättetrevligt.
– Jag vill inte! Jag ångrar mig! Jag lämnar återbud!
– Nej. Tänk på din hälsa.

Okej. Suck. Usch.

Väl inne i lokalen placerades jag i en tandläkarstol. Då tog fotvårdaren av mig strumporna.

– Hihihiihihiii, det där kan jag göra!
– Tssst. Det är mitt jobb.
– Iiiiiih, jag hoppas att du inte dör, mina fötter är alldeles misshandlade av bask…
– Äsch, dina fötter är jättefina. Du får 9,5 av 10.
– Oj. Men … så säger du säkert till alla.
– Nähedu.

Precis som hos tandläkaren!

Sedan fick jag förstås höra om stackars fötter som med sina ägare led av

  • hälsprickor
  • jättesvampar
  • fnas
  • vårtor
  • trång
  • inflammationer
  • klämskador.
Tåsvampinjoner.

Elitidrottsmän kommer tydligen till fotvårdarna i horder i maj när det vankas barfotagång. De pedikyreras, masseras och ansas samt får ljusrosa nagellack tills de kan visa upp sig bland människor.

– Men ändå. Jag ber om ursäkt. Du sitter ju just nu närmare mina fötter än jag har varit sedan tvåårsåldern.
– Jajajajaaaa, det är mitt yrke. Den enda tån som du ska hålla koll på – och som ger dig 0,5 poängs avdrag – är den här. Det är ett hål mitt i nageln, som en krater.
– HAR JAG ETT HÅL I EN NAGEL? Jag har inte ens haft hål i tänderna!
– Ja. Kolla.
– Eh. Ser inte så bra på just det här hållet och jag kommer inte så nära numera.
– Ta en bild då.

Jag tog en bild, och se på fan (fast ni slipper faktiskt se). Nageln hade ett hål. (I hålet fanns det ingenting, vilket gjorde mig lättad.) Jag zoomade in och såg hålet i all sin glans.

– VAD SKA JAG GÖRA MED HÅÅÅÅLET? ynkade jag.
– Ingenting, faktiskt. Men jag tror att du behöver köpa större skor.

Jahapp. Så gärna så.

Behandlingen avslutades med att fotvårdaren tog på mig strumporna igen, där jag satt och funderade på nagelhål och stora skor.

Share
36 kommentarer

Hur mår ni, allihop?

Det var (för mig i alla fall) fredagen den 13 mars 2020 som coronarestriktionerna slog ner som en bomb; från den dagen lades basketträningarna ner. Jag må halta som en skadskjuten tallrik kalops och hoppa smidigt som en elefant i kvicksand, men kul var det att lira.

Ack.

Nu har det snart gått ett år med ökad frihet ibland, och minskade möjligheter ibland. Vi har i vår firma ett löjligt stort inkomstbortfall, men ganska sköna helger med massa ledighet. Och så blev vi ju sjuka i covid-19 här i julas – några av oss är fortfarande ”hjärntrötta” och glömska samt har svårt att ta initiativ. Det här kändes väldigt bekant:

I förrgår pajade min djefla mans dator – den bara somnade och gav inte ens upp en suck. Ett par timmar senare sympatiserade min dator med den döda, och visade plötsligt bara upp piffiga streck på hela skärmen. Vi tittade först på våra sorgliga datorer och sedan på varandra och ryckte på axlarna och sa ”jahaja” och ”det här blir ju dyrt” samt ”på tisdag ska vi äta semlor”.

Den gångna natten var det dock full fart på mig. Jag vaknade, kände mig törstig som Dupontarna i öknen, hoppade vigt ur sängen och trippade iväg till närmaste vattenhål. Och klev på en sticka. (Ja, trägolv. Ett mycket vackert, gammalt trägolv. Som släpper från sig stickor som sjuåringar tappar mjölktänder.)

Som vore jag två personer pratade jag då med mig själv på detta vis:

– Aj!
– Sscchh!
– Men gah.
– Pincett.
– Fast först vatten.
– Jag borde inte ha klippt naglarna igår, nu måste jag ha en pincett.

Först en timme senare var stickan ute, för så lång tid tog det att hitta sommarlådan med insektsmedel och pincetter. (Nej, här plockar vi inte ögonbryn, inte. Och ingen av oss har nån vidare skäggväxt att ansa heller.) Sedan låg jag i sängen och oroade mig för vad jag inte passar på att göra nu. Jag sa idag till en kompis:

– Tänk om vi om ett år, när allt kanske är relativt normalt igen, sitter och vrider våra händer av ågren eftersom vi inte passade på att göra massa saker som man kan göra när det är undantagstillstånd!

Min kompis stirrade oförstående på mig. Och svarade:

– Vaddå inte passar på? Jag läser en intensivkurs i franska, stickar vantar till hela släkten, yogar, skriver på mitt filmmanus och tar jägarexamen när jag inte läser Anton Tjechovs samlade verk. Vad gör du?
– Ja, inatt drog jag ut en sticka. Med en synnerligen svårfunnen pincett.

Anton Tjechov knyter härmed ihop säcken eftersom hans pincené som ord har samma ursprung som pincett: att klämma eller nypa.

Och hur mår ni? Passar ni på att göra ”allt det där”? Har ni koll på era pincetter och var semlorna goda? Går ni promenader med dobbar på skorna? Är inte Tjechovs lilla skägg väldigt spretigt? Var köper man bäst en ny motionscykel? Gillar ni potatismos?

(Tssst. Jag vill inte läsa franska och heller inte yoga. Jag vill bara spela basket!)

 

Share
85 kommentarer

Marsvin är bara marsvin, men möss är monster

Mobilen ringde. Jag såg att det var Tjugosexåringen, som nästan aldrig ringer. (Sms:en står däremot som spön i backen.) Jag svarade, och hörde en fullständigt förtvivlad dotter.

– MAAAAMMAAA! Det har inte hänt nåt allvarligt men det är jättehemskt!!!

Detta tarvar en förklaring. Eftersom hon ringer så sällan, trodde jag under en period alltid att hennes oväntade samtal berodde på att en katastrof hade inträffat. Då började hon inleda samtalen med ”det har inte hänt nåt”, vilket oftast följdes av ”men jag måste snabbt ha svar på om …”.

– Okej, vad har hänt? sa jag kolugnt med fullt fokus på att det ju inte hade hänt nåt allvarligt.
– Vi har en mus, en råtta, en sork eller nåt i huset! Jag satt här och allt var bra och så k… k… kohoooom nåt svahaaaart spring…ande. Därifrån till dit! Jag måhåste stå på soffan! Iiiih!

Stackarn är alltså – utan något i barndomen upplevt trauma – paniskt rädd för möss. Särskilt svansen. Marsvin är bara dumma marsvin, medan möss och råttor pga. svansen är livsfarliga monster.

– VAD SKA JAG GÖÖHÖÖÖÖRA? Den lever! Var kom den ifrån? Vi kan inte bo här! Jag hörde klorna klicka mot golvet när den sprang!

Tjugosexåringen och spanjoren samlade i höstas ihop alla sina pengar, tog lån, köpte ett blått hus och skaffade allehanda försäkringar som vuxna plägar göra. Sedan dess har tvättmaskinen pajat, väggar tapetserats och innertak målats. Men mössen har lyst med sin frånvaro.

– DEN VAR JÄTTESTOR!
– Okej. Hann du alltså se den?
– NEJ! MEN DEN VAR JÄHÄÄÄTTESTOR!

En timme senare hade alla våra musfällor flyttats från Gula huset till Blåa huset och placerats i lämpliga hörn. Och ytterligare en timme senare låg en stendöd mus i Gröna rummet i Blåa huset.

Spanjoren vandrade frustrerad över inkräktaren omkring i huset, när han hörde smällan slå igen. Han frös till is. Som en stenstod stod han orörlig i ”minst fyra minuter” eftersom även han är livrädd för möss. Särskilt när de lever.

Så tog han mod till sig och smög som en indian med höga knäuppdragningar mot hörnet där fällan var. Han blundade. Han öppnade ena ögat lite, lite grann. Och såg i ögonvrån att fällan hade gjort sitt jobb med den äran eftersom musen was no more, had ceased to be, and förstås expired and gone to meet his maker.

Som denna papegoja.

Och där, på golvet i Gröna rummet fick musen ligga eftersom de musrädda inte på några som helst villkor ens under pistolhot hade kunnat förmå sig att agera. ”Hejdå musen” sa de unga tu och gick hem till oss.

Ytterligare fem timmar senare när vi allihop hade firat den djefla mannens födelsedag i Gula huset, och ätit oss runda som paltar, vandrade vi bort till Blåa huset och tog hand om musen.

Tjugosexåringen och spanjoren KBT-tränade och petade på den döda med en pinne, och så levde vi alla lyckliga i alla våra dagar.

Utom musen dårå. Den ligger på ett bra ställe i vår trädgård och kommer som genom ett under att försvinna i det kretslopp som naturen kallar liv & död.

Share
32 kommentarer

Kyss Karlsson!

En av mina favoritinterjektioner (det har man ju några stycken) är ”Kyss Karlsson!”. Jag har för länge sedan begripit att detta gör mig till en stofil, för så säger man sällan numera i de yngre kretsarna när man blir glatt förvånad.

Så … vi tar väl härmed och väcker liv i uttrycket genom att berätta historien bakom?

År 1913 stod apotekare Johan Erik Hallbergsson, (gift med Sveriges första kvinnliga farmaceut Märta Hallbertsson och far till fem barn) i sitt apotek i Hammarby, Upplands Väsby.

Märta Hallbergsson (1877–1953). Läs mer om henne hääär.
Apotekare med majestätisk mustasch: Johan Erik Hallbertsson.

Han blandade till medikamenter och hällde huvudvärkspulver i kuvert, när han plötsligt blev överfallen av en pistolbeväpnad man som tydligen låg gömd i rummet. Apotekaren och den mystiske mannen rumlade runt på golvet, pistolen åkte all världens väg och en kniv stöttes under tumultet i apotekarens bröst.

Blödande tog sig apotekare Hallbergsson upp på apotekets ovanvåning, där jungfrun Ebba Larsson raskt av hustrun Märta fick order att gå nedför trappan – till mördaren – och springa och hämta hjälp. Stackars Ebba lydde, råkade på den mystiske mannen, fick tio knivhugg, föll till marken och antogs förmodligen vara död.

Men det är segt virke i Ebba. Hon tog sig upp och ut till grannhuset 200 meter bort, där man genast telefonerade efter hjälp. (Det fanns faktiskt ungefär 350 000 telefonabonnenter i Sverige redan 1913. Vi var ena hejare på telefonteknik!)

Larmet gick till den inte helt kompetente landsfiskalen (eller kronolänsmannen) Hasselhuhn, som satt och spelade bridge och drack öl med sina polare. Pliktskyldigast avbröt han spelet och åkte till apoteket, där Hallbergsson nu låg död bredvid en uppriven Märta. Hasselhuhn kliade sig i huvudet, såg sig om i det inte alltför stökiga apoteket, kände ett kurr i magen och återvände därefter till polarna och maten vid bridgebordet.

Intet spår av den mystiske mannen – mördaren – stod att finna trots att hela grannskapet strax örlade runt i apoteket i jakten på ledtrådar.

Poliser från Stockholm kallades in, och de släppte snabbt ut en förvirrad spårhund som ju mest kände lukten av hela grannskapet som fortfarande klampade omkring i apoteket, men som ändå nosade sig fram till en liten stuga i närheten. ”Jaha”, sa poliserna, ryckte på axlarna och åkte hem till Stockholm igen utan att undersöka huset eller dess ägare herr Arnberg – för han var av alla i bygden känd som en tok som for omkring och skrämde folk och dessutom trodde att alla ville förgifta honom.

Trots att Ebba (som överlevde) gav ett signalement om ”en man i 30-årsåldern, 165 cm lång och med stirrande blick” anhölls några dagar senare två italienska vagabonder – Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli – eftersom de såg mystiska ut.

Giuseppe Jaconelli med en något mindre markerad mustasch.
Biago Valentes prydliga profil.

Valente var vad vi idag kallar funktionshindrad – mentalt sett inte äldre än tio år. Han erkände utan problem alla anklagelser och fyllde gärna på med påhittade detaljer. (Som tack och lov inte var trovärdiga.)

Efter många om och men ställdes de två stackars italienarna inför rätta, med hela den italienska släkten på plats. Försvarsadvokaten och f.d. häradshövdingen Axel Carlsson bevisade att Biagio och Giuseppe hade alibi eftersom de när mordet begicks faktiskt hade sovit i en viss fjärdingsmans uthus. Båda italienarna frikändes, och Biagio Valentes mamma rusade fram till domaren för att överösa honom med tacksamma, italienska kyssar. Och det var då det hände! Domaren sa:

– Kyss inte mig, kyss Carlsson!

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut och de båda italienarna vandrade ut. Med varsitt dragspel, tydligen.
Share
60 kommentarer

Vad kan barnen hjälpa till med?

I en ICA-kalender från 1945 står det råd om vad små barn kan hjälpa till med. Jag läste, tog mig åt hjärtat och insåg att jag ju har misslyckats totalt med mitt värv som förälder.

De är fem ätteläggarna är nu 18–28 år, men jag svär att ingen av dem någonsin har putsat silver. Kan de ens koka kaffe? Kan JAG koka kaffe?

Bäddar någon av oss sängen? Nej, för ”då stänger man in alla kvalster” sa nån nån gång, ”det är bättre att lakanen luftas”.

Sköter vi våra kläder? Åjovars, de ligger här och där och luftas de med. Besvärliga knäppningar har jag inte upplevt sedan jag senast krånglade på mig en brudklänning.

Besvärliga knäppningar 1946. Källa.

Allt var inte bättre förr, men jag borde kanske ha lärt barnen att koka kaffe i alla fall? Fast det känns faktiskt som om jag var upptagen med annat hela tiden – som att stoppa in dem i overaller och spänna fast dem i bilbarnstolar.

En bilbarnstol 1949. (Källa.)

När jag var liten tonåring i slutet av 1970-talet fick jag sköta tvättstugan hemma. Hårda papper var det; om jag inte hade hängt tvätten fick jag inte gå ut till mina kompisar ens om de stod och tjoade på mig på gatan. Städa mitt rum och tömma diskmaskinen var andra hemska sysslor. Jag tyckte förstås att detta var ett slitgöra som inte liknade något som mina vänner fick utstå i sina hem, så som hämnd stal jag 25-öringar ur pappas kavajfickor. Och köpte Delicato-kondisbitar på fritidsgården …

Med andra ord kunde jag i alla fall använda dammsugaren.
Share
40 kommentarer