Hoppa till innehåll

Månad: juni 2020

Ett coronatest på min djefla man!

Minnesgoda läsare kanske minns att jag låg däckad i januari? Under tio dagar pallade jag ingenting. Så här beskrev jag det när jag var på bättringsvägen:

Hmmmmm… man börjar ju undra … Nåväl!

I tisdags började Olle eller DDM, also known as min djefla man, att på bekant manér ta sig åt halsen och lägga handloven på sin egen panna och stånka och stöna.

– Jag har ont häääääär, sa han och tog strupgrepp på sig själv.
– Mmmm. Corona.

Sa jag och fortsatte att skrapa färg från ett 100 år gammalt fönster.

– Och så har jag nog feber, sa DDM
– Mmmmmm.

Sa jag medan jag fyllde vatten i en uppblåsbar pool som spanjoren har köpt i brist på spanska Atlanten-vågor.

Hey Jude, don’t make it bad. Take a sad HOSTHARKELPIIIP! JAG KAN INTE SJUNGA! utropade min djefla man sedan, för si skrika, det kunde han.
– Nu får vi isolera dig. Ring vårdcentralen, sa jag och pangade fast en duk på utomhusbordet.

Ni vet hur man ringer till vårdcentralen i svinottan för att de ska ringa tillbaka och att om man inte är bland de första så ”tar tiderna slut”? Well, nu gäller tydligen andra regler, för Olle fick en tid två dagar senare. (I torsdags.) Tur var väl det, för han fortsatte med att klämma sig på halsen och klaga på smärta samt att ideligen bevisa att han verkligen inte kunde sjunga.

Kan detta vara covid 19? Har vi slarvat? Om han blir sjuk – han som verkligen isolerar sig och inte ens handlar eller träffar folk annat än ute i skogen – borde vi andra i den nio man starka inre kretsen ju också smittas? Han var ju slarvig i söndags, när han åt jordgubbar utan att först tvätta händerna, men …?

Läkarbesöket var tydligen mycket trevligt. Läkaren hade visir, munskydd och handskar och skojade om allt och petade den klykande Olle i halsen medan han berättade att coronatester får de inte göra på vårdcentralerna. En remiss skickas till ett visst apotek, och där får man ett kit som man måste lämna tillbaka till samma apotek före klockan 15. Fick jag veta när jag kom dit vid halvfyrasnåret.

Informationsteknik: apoteket har öppet till 19, men själva coronainlämningen stänger kl 15.

Så igår, fredag, var alltså den stora provtagningsdagen.

Verktygen lades fram.
Instruktionerna granskades.

Jag filmade när Olle stoppade in en pinne långt ner i halsen – men det triggade oss att omedelbart dra 25 skämt om porrfilmer från 1970-talet, så det går faktiskt inte att visa er. Den pinnen stoppades ner i provröret så att alla viruspartiklar hoppade ner i koksaltlösningen.

Sedan tog han en omgång med en ny pinne uppi näsan. Båda borrarna. Svabbelisvabb!
Även den pinnen doppades i provröret. (Som jag med mina hantverkarhänder höll i. Skitiga naglar hade jag visst också.)

Så blev det dags att spotta i den lilla, lilla fyrkantiga skålen och gegga runt med topspinne nummer 3.

Hoppas att känsliga tittare redan blundar.

Även denna – den tredje pinnen – stoppades i provröret ett tag, innan den lades i säkert förvar tillsammans med sina pinnpolare i påsen med riskavfallet. Som nogsamt slängdes.

Den här påsen körde jag sedan till apoteket (tryggt förvarad i en annan påse).

Apoteket skickade iväg provet, och nu får vi kanske besked på måndag. Eller senare, för det är ett oerhört hårt tryck på de apotek som har denna tjänst.

– Hur många prover får ni in varje dag? sa jag.
– MÅNGA, sa apotekaren med emfas och bläddrade i en jättetjock pärm med personnummer och streckkoder.

Så här såg apotekets coronahörn ut. (Jaaa, jag har VERKLIGEN dolt personen på bilden.)

Själv mår jag utmärkt. Håret ser förvisso ut som ett fågelbo, men sjuk är jag inte.

Kanske beror det på att jag umgås i såna här kretsar?

 

 

Share
44 kommentarer

Gammeldatorn är jättetrist!

Sedan ett par veckor har jag inte en ny, snygg, liten, välfungerande dator utan ett härke som tillverkades 2013 och inköptes i februari 2014. (Jag bloggade om den, men var nog lite mer intresserad av OS, som då pågick för fullt.) var jag oerhört nöjd med den. Idag är jag mindre glad emedan tekniken faktiskt går framåt och sju år gamla underverk är som hundar: 49 år och trötta.

När jag nyss fotograferade skärmen på senaste litteraturzoommötet, såg jag till skillnad från mina gamla NE-polare lite rödfnasig ut emedan de har nyare datorer.

Men framför allt är det inte det minsta roligt att ta fram datorn och surfa, kolla på film, skriva, kommunicera eller ens läsa mejl. Det är som att klafsa omkring i sirap med kanonkulor hängande vid öronen.

Och jag som preciiiis tänkte skriva min generationsroman som slår världen med häpnad! Nu måste jag göra massa andra saker – armhävningar, till exempel.

Ögonblicksbild från min svågers utegym.

Istället går jag på mina basketbollpromenader, äter äggmackor, målar staket, sätter upp gardiner, hänger upp ogräsmattor som tak på verandan och skriver bidrags- och stipendieansökningar till kompisar.

En bild som en kompis tog när hon var ute och sprang och på avstånd såg två tokar ute på basketbollpromenad bland bräkande får.
Ogräsmattan gör att hettan där i hörnet blir uthärdlig.
Vi har slutat klippa gräsmattan ända ut till häcken, och se på fan: det växer massa smultron där nu!
Många som vi känner fyller 26. En fyllde 62, vilket var synnerligen praktiskt.
Jag spiller och kladdar, men det gör inget!
Och så tittar vi på basket på utomhusteven förstås!

Berätta vad ni gör!

Share
21 kommentarer

Mitt omdöme vet inte vilket ben det ska stå på

Okej, coronaviruset sprids som en galopperande eld uppe i Gällivare just nu. Och på det så himla virusfria Nya Zeeland har två brittiska kvinnor nyss insjuknat. De som demonstrerade på Sergels torg för snart två veckor sedan har börjat stöka till den nedåtgående kurvan medan studenterna som sprang ut allra först nu har börjat hosta.

Och vad gör jag då, tror ni? Jo, jag släpper allt jag har för händer och

  1. hjälper pensionärerna att distanshandla och få varorna hemkörda
  2. går vilse inne på stooooora affären i jakt på en Västerbottenost
  3. åker och tränar basket!
Här har vi plockat varor till 14 pensionärer och går genom kassan för att sedan köra ut allt i en vit skåpbil. (De som står nära varandra är gifta eller släkt.)
Här är kvällens sex lyckligaste basketspelare. Och ni ser vilka fina avstånd!

I affären plockar vi varor i tre–fyra timmar och hinner vara nära massa olika människor. Och ta i saker som vi väl kontaminerar? Jakten på Västerbottenosten pågick så länge att personalen började blänga på mig: ”Varför zickzackar den mystiska kvinnan med konstig frisyr systematiskt genom alla gångar sedan en halvtimme?”

Å andra sidan

  1. har jag intensivt undvikit frisörkontakt och börjar se ut som ett penntroll
  2. lämnat återbud till en underbar resa till Stockholm med förtjusande herrmiddagspicknick
  3. deltagit i säkert 20 olika Zoommöten med t.ex. boktema eller släktfokus för att inte bryta mot de förhållningsorder som i alla fall fortfarande finns.
Breakfast Book Club Stockholm såg ut såhär i tisdags morse.

Med andra ord: ibland är jag strikt, ibland tar jag risker. Fast jag tar ju risker hela tiden egentligen – varje gång jag går och handlar mat, är jag alldeles för nära vilt främmande människor. Men då håller jag i alla fall andan, för det har Agnes Wold sagt att man kan.

Midsommarfirandet? Jodå, det blir av – men bara i den närmaste kretsen med de tio personer som vi brukar träffa. Fastän en av oss är lärare som träffar 800 elever varje dag …

Nä, ni ser: jag försöker göra mitt bästa och hålla fysisk distans. Fast inte alltid, tydligen.

Så här kommer jag att uttrycka mig fortsättningsvis när jag måste säga nej till sånt som jag inte borde delta i:

Och hur har ni det? Är ni mycket striktare än jag?

Share
29 kommentarer

Eländes elände?

Om prick en vecka vänder det. Dagarna blir kortare.

Mmm, jag vet – det finns nästan inget som är dummare att dra fram precis när vädret sköter sig, när sommarkvällarna  i alla fall är lite halvljumma och tomaterna kostar under 20 kr kilot.

Förutom att sommarn snart är slut, kostar jordgubbarna ju nu 80 kronor litern. Litern? Det är förresten ett jädra sätt att mäta jordgubbar som inte är mosade till syltliknande konsistens. Fem spänn styck hade varit ärligare.

Och så har vi ju grillkolen. Tänk så mycket grillkol som bara ligger där och glöder till ingen nytta när maten är färdiggrillad och man inte har några bananer att lägga på gallret.

”Eländes elände i eländes elände.” (Lars Ekborg 1969.)

Det där här ovan var jag som – färgad av en något negativt lagd kamrat – plötsligt blev alldeles nedslagen. Lite skavsår hade jag minsann om jag riktigt kände efter. Smulorna låg i drivor på köksgolvet. Min kamrat hade inte några ägg hemma ”och så är äggen nästintill oätliga när allt kommer omkring”, sa hon.

Men så hände allt slag i slag under åtta timmar:

1.
Sjuttonåringen satte sig upp i sängen kl 04:14 och kräktes så att det stänkte uppåt tapeterna.

2.
Min cykelkorg gick upp i limningen när jag i den forslade sex pingisbollar och tolv tennisbollar samt ett paket mjölk.

3.
När jag kom in i köket satt en katt på köksbordet och stirrade på en skata som stod i dörröppningen.

4.
Jag klappade ett får.

5.
Jag manglade 28 vita lakan av förkrigskvalitet – köpta på auktion för 200 kr.

Före!
Efter!

Och vet ni att … plötsligt när det inte fanns tid att tänka efter – eller ens ta en bild på mjölkbestänkta bollar som rullar nedför backen – kändes allt som vanligt igen. Sommarn är ju evighetslång, jordgubbarna värda sin vikt i guld och grillkolen ett bra substitut för infravärme när solen går ner.

Och äggen är jättegoda!

 

Min kolesterol-lunch varenda sommardag.
Share
79 kommentarer

Karriärstegen haltar

Nä förresten. Den där karriärstegen är mer som en … trebent pall. Jag tog mig upp på sitsen runt 1988 och sedan sparkade corona av ett av benen, så nu ligger jag på rygg och sprattlar. Eller – jag har ju faktiskt stortån kvar på ena möbeltassen, så helt kört är det inte.

Många av mina vänner har dock drabbats av galopperande analfabetism och munhäfta och bett mig om hjälp, så jag har sysselsättning hela dagarna – tack och lov. (Jag kan naturligtvis inte ta betalt av dem eftersom de liksom jag ju saknar inkomst. Min manaaascher här i kommentatorsbåset kommer att slå sig för pannan och påstå att jag är hopplös. Men det är just det jag inte är. Det finns hopp om livet!)

Så vad kan jag nu göra med alla

  • språkkunskaperna
  • de pedagogiska tricken
  • alla roliga exempel
  • radiorösten
  • den spretande allmänbildningen
  • mina snabba tangentfingrar?

Jag kan göra en podcast! (Jag hör min manaaascher slå sig för pannan igen.) Nej, man tjänar inte pengar på sånt om man inte är kändis. Men vem vet, jag kanske slår världen med häpnad? Den ska heta ”När Lotten får avgöra”!

Min djefla man har bra mickar för sitt musicerande.  Studion fick placeras i sovrummet med massa kuddar, täcken, tyger och bokhyllor så att ljudet skulle bli bra. Till och med puffskydd fixade vi! Så jag har nu spelat in 15 olika ljudfiler som handlar om allt från Tyfoid Mary till konsten att sätta punkt när man skriver. (Vilket jag visserligen bara behärskar i teorin.)

Men så visade det sig att jag har visslande sssss! Jag måste börja om från början med en lite sämre mick som inte tar upp alla ljud! Annars kommer lyssnarna att bli galna!

Då gick jag med bestämda steg ut i skogen med kamera och ljudutrustning. För var, om inte i en snårig skog, ska man berätta om texter som är ogenomträngliga som en snårig skog?

Först testade jag med en kass mick som skulle eliminera mina visslande s. Då hördes nästan ingenting:

Sedan krånglade jag fram en precis lagom bra mick, och då …

… tog batteriet slut. Det går bra nu!

Och hur har ni det?

Share
42 kommentarer

När jag plötsligt gick på fest …

Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?

För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.

Var vi då oansvarigt galna? Kanske.

Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.

Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.

Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar

  • den rådande situationen
  • epidemin
  • 2020
  • normala människor
  • olikheterna.

– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).

– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!

– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.

– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.

– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.

– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!

Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)
Fast vanligtvis ser vi ut så här.

Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.

Share
18 kommentarer

När jag dör …

När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:

Varje gång det kurrar i magen,

ska ni veta att det bara är jag som

är där och leker sickenblås.

(Gravstenar yrade vi om i bloggen redan 2006.)

Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.

Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:

  • Allt till katterna!
  • Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
  • Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
  • Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)

Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.

Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.

Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.

Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:

Familjen Timleck med sina tretton barn – men blott nio föddes under de stipulerade tio åren.
Familjen Darrigo hävdade att nio av barnen föddes 1926–36.
Familjen Carter lovade att dela med sig till andra familjer med många barn om de skulle vinna.

Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:

  • om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
  • om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
  • huruvida det hela egentligen var lagligt.

Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.

Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.

Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.

Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?

YES! Basketkorgar till alla!
Share
33 kommentarer