Nu har sommarstiltjen lagt sitt våtvarma omslag på min jobbkalender. Föreläsningarna började sina redan i slutet av april och kommer inte att återvända förrän i september. Men då kan jag ju roa mig med att korrläsa bokmanus och redigera. Rödpennorna sprätter delete-tecken omkring sig medan jag och mina dåliga knän sitter i sängen och myser.
(När jag redigerar digitalt, sprätts ingenting. Det är trist.)
Häromdagen blev jag färdig med en populärvetenskaplig bok som handlar om robotar, datorer, programmering och lite science fiction. Den historiska delen handlade dels om gamla automat-experiment, dels om 1900-talets snabba utveckling mot dagens ettor och nollor. Namnen som nämndes var William Grey, Jack Kilby, Joseph Faber, Pierre Jaquet-Droz, Wolfgang von Kempelen, Juanelo Turriano, William Grey Walter …
Plötsligt hittade jag ett korrfel som tvingade mig att googla ”BENIAC”, vilket skulle vara ENIAC – oj, det var en ny bekantskap. Jaså, ”den första helt elektroniska kalkylatorn” – och jag kände inte till den vid namn. Fy på sig, Lotten, arpa darpa, sånt ska man känna till, inte t.ex. vilka artister som deltog i 1975 års Melodifestival.
(Arpa darpa säger man i dessa sammanhang istället för aja baja.)
En mening i texten löd: Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. Men de hade inga namn. Hm. Om de över huvud taget ska nämnas, så beror det ju inte på att de är kvinnor, utan för att de var betydelsefulla.
En kvinna som heter Kathy Kleiman snubblade (när hon var college-student på 1980-talet) över dessa bilder från ENIAC-tiden, och började fråga runt. Vilka var kvinnorna? Heter de något? Var är de? Hon läste allt hon kunde finna om ENIAC, men precis som i NE idag (se nedan), nämndes inte programmerarna någonstans:
Kathy Kleiman fortsatte att rota – och fick av flera instanser veta att kvinnorna på bilderna bara var piffiga modeller.
Men hon gav sig inte. På ENIACs 40-årsjubileum 1986, såg Kathy fyra kvinnor stå och prata intensivt i ett hörn, så hon gick fram och presenterade sig. Och upptäckte att det ju var kvinnorna på bilderna! Som inte alls var modeller!
Sedan dess har de sex fått priser och valts in i olika fina kommittéer och Hall of Fame-instanser. Till 50-årsjubileet 1996 visade det sig dock att ingen hade tänkt bjuda in de sex (då fem i livet), vilket Kathy genast fixade. Och så gjorde hon en dokumentär om dem.
Så här var det!
Under andra världskriget samlade den amerikanska armén ihop en grupp på 100 kvinnor som hade pluggat matte. Av dem valdes sex stycken extra begåvade ut att programmera det som skulle bli ENIAC. Deras titel var ”computer” – ”person som räknar”, för det där med just programmering var inte uppfunnet än.
År 1946 visades den nya datorn upp, och SCHWOPP! så försvann de sex kvinnorna från radarn. De hade alltså programmerat datorn som kunde räkna ut hur man skulle träffa mål med kanoner och missiler under olika väderbetingelser, men trots att deras insats var klart banbrytande var de helt okända. Tills Kathy Kleiman hittade dem.
I den här nästan tio minuter långa filmsnutten kan man se kvinnorna agera som sekreterare eller kuttersmycken. Deras matematiska och analytiska förmågor illustreras till exempel genom att de buntar ihop kort och skriver ut ett papper samt ger dessa till två män. (Den amerikanska berättarrösten är lite störig, så om ni har t.ex. ont i huvudet eller är känsliga för historieförfalskning bör ni ha låg volym.)
(Efter 6:58 kommer en intressant halvminut som involverar två olika räknemaskiner.)
Tiderna förändras. Vad bra att vi kan dra upp dessa kvinnor ur ENIAC-dyn, så här 70 år senare!
Fotnot
Den ursprungliga texten i boken löd:
BENIAC (Electronic Numerical Integrator And Computer), som byggdes i USA 1943–1945, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Teknikerna som konstruerade den påstod att den utförde fler beräkningar under sitt första årtionde än alla människor hade gjort tillsammans under årtusendena dessförinnan. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Efter min redigering såg texten ut så här:
ENIAC (Electronic Numerical Integrator and Computer), som byggdes i USA 1943–45, räknas som den första riktiga datorn i stor skala. Dess uppgift var att beräkna projektilbanor åt försvaret. Programmerarna som skrev instruktionerna var alla kvinnor: Fran Bilas, Jean Jennings, Marlyn Wescoff, Kay McNulty, Betty Snyder och Ruth Lichterman. På maskinens 50-årsdag återuppbyggdes den med modern kretsteknik.
Rimlig uppdatering!
Kommentatören hakke har skaldat!
Att ge datornörden manliga kläder är humor
När Ada Lovelace ju är programmeringens urmor
Och de huvuden på vilka en lagerkrans vilas
Hör till kvinnor som Lichterman, Snyder och Bilas
Och likaså Wescoff, McNulty och Jennings
Så nördens korrekta garderob är en klännings
©Håkan Karlsson
Glorifierad räknesnurra är ett uttryck som ska användas oftare från nu.
En parallell historia om tre kvinnor, som arbetade på NASA på 1960-talet, berättas i filmen Hidden Figures, på svenska: Dolda tillgångar, från 2016. En film jag tyckte mycket om.
Att ge datornörden manliga kläder är humor
När Ada Lovelace ju är programmeringens urmor
Och de huvuden på vilka en lagerkrans vilas
Hör till kvinnor som Lichterman, Snyder och Bilas
Och likaså Wescoff, McNulty och Jennings
Så nördens korrekta garderob är en klännings
Åh! Rim i juni! Så fantastiskt!
HK: Har inte sett filmen Dolda tillgångar men håller nu på och läser boken. Riktigt intressant!
Bästa arkeologiska utgrävningen på länge. Så bra och sååå upprörande!
Det finns nog många fler dolda kvinnor. Fram för mer kvinnogrävningar!
Om man kollar in sidan A mighty girl på facebook kan man lära sig mycket om kvinnor inom naturvetenskapliga yrken.
Samt en ruskigt massa annat bra.
Det är bra.
En riktigt bra scen i Hidden Figures är ”toalettalet”.
Jag har en aning svårt att inse vad som är så upprörande. Tjejerna utbildades att utföra ett jobb på ett system som tidigare inte funnits. Visst var de bland de första i större skala. Men (B)ENIAC hade testats och programmerats av dem som skapade maskinen. Så de var de verkliga pionjärerna. Dessutom var de knappast heller de första egentliga programmerarna. Om vi bortserr från Ada så gjorde Konrad Zuse i Tyskland avgörande insatser med sina datorer rätt långt innan amerikanarna satte igång sina projekt.
”B” i de olika datorbenämningarna (i Sverige hade vi BARK och BESK som tidiga exempel) kommer sig av att alla arbetade med binärt talsystem i stället för analoga signaler som levde parallellt med aritmetikmaskinerna ända in på sextiotalet. De användes också för inriktning av eldrör, dvs ballistiska beräkningar, men även för simuleringar av förlopp i reaktorhärdar och svängningar i mekaniska konstruktioner.
Jag har visserligen inte sett B i Beniac men det var inte orimligt att prefixet B sattes på den också.
Det som är upprörande är att kvinnor väldigt sällan får cred, framför allt förr, men tyvärr ibland också idag, för vad de än gör. Ofta får män det beröm de skulle haft dessutom. Det kan säkert vara svårt att se om man inte är aktivt intresserad, för att det är så normaliserat. När man får syn på det är dock orättvisan skrämmande stor.
http://www.eenewsanalog.com/news/women-engineering-debunking-myths
Att killar skötte tungt jordbruk, gruvindustri, skogsavverkning och andra såna sysslor var nog helt naturligt för hundra, kanske femtio år sedan. Och tjejerna fann det alldeles naturligt att de gjorde det de var bäst på. Sköta hemmet, barnen och djuren och se till att råvarorna hanterades på bästa sätt. Situationen har ändrats i delar av samhället men äldre uppfattningar och traditioner har en tendens att leva vidare några generationer. Och i stora delar av världen har vi fortfarande stor ofrihet i den kvinnliga delen av befolkningen. Där finns det verklig anledning att känna upprördhet.
Fint rim Hakke! Hade ett trevligt samtal med en manlig nörd i klänning igår, men det motbevisar ju inte din dikt egentligen.
Skogsgurra:
1. Om brudarna ska nämnas, ska de väl nämnas för att de var viktiga, inte för att de var kvinnor?
2. Om brudarna var viktiga, kan väl de liksom alla andra viktiga i boken nämas vid namn?
3. Om brudarna inte var viktiga, ska de inte nämnas hur mycket kvinnor de än var?
Oj, nu blev det rundgång i mitt huvud.
Ja, Lotten. Så är det nog. Det är inte ofta man tar med hela kontorspersonalen i historieskrivingen. Det blir lätt lite tungläst. Och knappast intressant för annat än den enskilda/e person och den närmaste kretsen.
Programmerare var, inte ens då, detsamma som att göra någon banbrytande insats. Det var ett sekreterarjobb som oftast bestod i att stansa hål i kort, stoppa patchcords i olika uttag eller diodproppar i andra uttag. De, som senare kom att kallas systemerare, gjorde det egentliga tänket. Och där tror jag att det nog fanns en hel del tjejer.
Men de satt ju inte tätt inpå maskinen, så fotografen kanske inte tänkte på att dokumentera dem också.
Lätt att döma efter dagens normer. Och extra lätt när man inte har hela bilden.
Årets sommarvärdar presenterade.
Tyvärr ingen Lotten Bergman bland dessa.
Men hon har ju energi. Hoppas på 2019.
SG, det du framför allt framför är att gränsen mellan raljans, djup okunnighet och en urbota enfaldig kvinnosyn är ytterst tunn.
Det är ytterst olustigt.
Okunnighet leder alltid till en felaktig verklighetsuppfattning. Rätt, Ninja.
Men jag får en känsla av att du på något sätt anser att det är jag som är djupt okunnig och raljant. Var det så du menade?
Jupp
Efterföljare till ”kunniga kvinnorna” https://en.wikipedia.org/wiki/Grace_Hopper
När jag var liten och lyssnade på ”Opp amaryllis” om morgnarna spelades Ludwig, Amadeus, Franz och Franz, Johannes Sebastian, Frédéric, Georges och Giuseppe och de andra snubbarnas musik.
Numera är de uppblandade med Elfrida, Clara, Hildegard och Amanda och andra kvinnor. De kvinnornas musik har funnits hela tiden, men den har osynliggjorts för att de varit kvinnor.
Anledningen att det finns två kända tonsättningar av Gläns över sjö och strand lär vara att Ivar Widéen inte kunde stå ut med att den dittillsvarande musiken var skriven av ett fruntimmer! (Alice Tegnér)
När jag var liten trodde jag att det var normalt att kvinnor inte kunde skriva musik. Nu blir jag glad varje gång jag hör ett stycke av en kvinna. Inte för att det skulle vara bättre eller sämre än ett stycke av en man. Men att det får spelas på samma villkor.
Nu kan barn förstå att alla kan skriva musik, om än somliga har mer talang än andra. Och det hänger inte på kläppförekomst, för att använda Skogsgurras terminologi.
BRAVO; Cecilia, BRAVO!!!!!
Tack Ninja, men varför kallade jag pappa Bach för Johannes?
Jag måste varit mycket upprörd.
Och så tillkommer kvinnliga dirigenter, kvinnliga NO-lärare (men tänk på madame Marie!) och mitt eget skrå.
Fast nu är det mer så att en manlig lärare eller en manlig präststudent är något uppseendeväckande.
Jo, jag kände ju till Alice Tegnér och Gullan Bornemark, men det var ju barnvisor så då var det nog inte ”riktigt” verkligt på nåt sätt.
Men jag har hört nåt stycke av Bornemark på radion som inte alls var ”barnsligt”.
Clara Schumann, Nannerl Mozart, Fanny Mendelsohn, Elfrida Andrée och så där kan man fortsätta.
Eller tänk på George Eliot, Victoria Benedictsson osv, osv.
Klart att du var upprörd, Cecilia N.
Nä, jag blir bara upprörd, så illa att jag inte ens orkar utveckla exakt varför. Det har inget med okunskap att göra!
Ni har förstås rätt men en anklagad brukar få förklara sig i ett civiliserat samhälle. Kanske till och med försvara sig, vilket jag inte anser att jag behöver göra.
Det finns två delar som jag funderar över:
Har ni läst länken 13 juni, 2018 den 12:16?
Inser ni också att jag försökte mig på en beskrivning av samhället som det såg ut för 100 år sedan. Och i stort sett hela tiden dessförinnan. Då var det muskelarbete som gällde. Och evolutionen hade ordnat så att kläppingarna hade förutsättningar för just det. Arbetsfördelningen anpassades till detta.
Idag kan alla göra tunga arbeten med hjälp av tekniska hjälpmedel. Och när autonoma maskiner kommer så behöver man inte ens sitta i maskinen och inte styra den. Den jobbar efter ett uppdrag som den än så länge måste tilldelas men som den med AI troligen själv kommer att planera, genomföra och kontrollera (i den svenska betydelsen).
Detta är saker som man kan tycka illa om eller inte. Men den vägen är vi på väg och vi har redan eliminerat muskelarbetet. Människans världsuppfattning laggar rätt så rejält och styrs av det vi vant oss vid i mycket större omfattning än av vad som gäller just nu. Det kan kallas tradition eller ’så brukar vi alltid göra’.
Jag försöker förstå vad det är i detta som väcker sån anstöt att jag beskylls för att vara okunnig och ha en olustig världsbild.
Den andra saken är detta med cred.
Att ha anställts för att göra ett jobb innebär inte automatiskt att man utför storverk. I det aktuella fallet. Eckert och Mauchly var de som ledde ’slaget’ och i likhet med andra slag nämns sällan fotfolket i historieböckerna. Detta alldeles oavsett vilket kön de tillhör. Jag tror inte att en manlig programmerare eller enskild soldat hade nämnts heller. Sånt händer bara i undantagsfall.
Vi får finna oss i (åtminstone jag) att nyckelhändelser knyts till de som leder ett projekt och att det någon gång ibland också dyker upp något namn i leden. Oavsett kön. Sådant händer.
I min världsbild, den olustiga alltså, ser jag ingen anledning att gå tillbaka och bli upprörd över sånt som ingen funderade över vid den tidpunkten. Lise Meitner – där kan jag bli riktigt förbannad. Det var fult. Men lika lite som jag funderat över könsfördelningen hos apostlarna eller F1-förares könstillhörighet anser jag mig retroaktivt kunna kräva att en journalist eller författare med begränsat utrymme ska räkna upp samtliga inblandade i ett projekt.
Avvaktar med intresse och funderar samtidigt över varför Benny Fredriksson så snabbt försvann ur spalterna.
Benny F. var i spalterna senast i går, SG.
Betr. vem som uppfann den elektroniska datorn har Eckert och Mauchly fått äran av att vara först, men i en dom om patent fastslogs att Atansoff var upphovsmannen.
ÖR, han försvann fort ur spalterna. Mycket fort.
Det var inte huvudsaken i mitt försök att nyansera. Bara en sak som jag också funderar över.
Ninja, skrev Nannerl Mozart något som finns bevarat? Att hon var en skicklig musiker är välbelagt, men jag minns inte att jag har hört talas om komponerande.
Nannerl Mozart eller Marianne som hon hette, komponerade och fick beröm av sin bror för sina verk. Inget finns kvar, såvitt man vet.
Lite lugnare kan jag förkara att VAD som är storverk och VILKA insatser som räknas som viktiga att hedra, har bestämts i en struktur som inte är förenad med ett modernt samhälle. Läs Cecilia N’s inlägg om upptäckten av att ÄVEN kvinnor kan göra musik! Det är precis det som krävs – att visa att ALLA insatser är viktiga! Vi behöver inte män som tar mer plats, vi behöver kvinnor som syns, som kan inspirera flickor och vara förebilder för en ny generation.
Tiderna förändras, inte en jävel drar ensam en plog idag.
Min spelkompis Pianot och jag spelar ofta musik komponerad av Anna Bon di Venezia (mitten av 1700-talet). Hennes sonat nummer 1 för flöjt och generalbas, som hon komponerade när hon var 16 år, är väldigt fin. Hennes verk finns inspelade så det går att lyssna.
Vidare spelar vi gärna verk av Anna Amalia von Preussen, syster till Fredrik den store, också 1700-talsmusik alltså. Vi har en sonat i F-dur för flöjt och generalbas som vi gillar skarpt. Finns också inspelat.
Nog var programmerarna banbrytande och viktiga. Tänk på matematikern lady Lovelace som i mitten på 1800-talet programmerade ’ Mr Babbages analytical machine’, den första datorn. Betr. ENIAC så hade den mycket liten minneskapacitet, systemet var inte särskilt flexibelt och när man ville utföra en ny sorts beräkningar måste happaraten programmeras om. (Jag skrev om såna här saker för sådär nästan 20 år sen i min bok om juridiska informationsdatabaser.)
När SG talar om ’kontorspersonal’ tänker han förmodligen på hålkortsdamerna/stansoperatriserna på Postgirot som alls inte var några programmerare eller matematiker.
Visst, men Ada har ju knappast försvunnit i historiens glömska. Hon och Grace Hopper är bra exempel på att kvinnliga pionjärer inte göms undan av mansgrisar.
ADA fick ju till och med bli namnet på det amerikanska försvarets strukturerade och modulära programspråk. Inte utan anledning. Och det i en värld som annars med viss rätt betraktades som uteslutande manlig.
Stansoperatris eller proppluggare – det är inte annan skillnad än det material man jobbade med, kopplingstrådar eller hål i 80-kolumnerskort. Allt sker enligt förlaga och kräver noggrannhet och uthållighet. Men är inte pionjärarbete, inte ens om vertygen är primitiva och under utveckling.
Om man nu skulle bli upprörd över alla som inte fått den offentliga uppskattning som de förtjänar så har vi sådana namn som Robert Noice, Ted Hoff, Tom Osborne och en massa andra som gjorde verkliga pionjärinsatser. Den ende som lever vidare i allmänt medvetande i det gänget är väl Gordon Moore som gjorde en förutsägelse som gick ut på att mikroprocessorernas kapacitet skulle fördubblas varannat år (han hade en aning fel, det visade sig ske var ungefär artonde månad). Gissningar kan man ju också bli berömd på. Även om de är föga uppseendeväckande.
Min senaste släkting (tolv dagar idag) heter Ada. Det är dock inte klarlagt om hon är uppkallad efter lady Lovelace.
Det är hon säkert! Det namnet var faktiskt aktuellt när vi valde namn åt vår dotter. Men det blev lite längre.
Adam?
Njae. Så PC var vi inte på den tiden. Och är det nog inte nu heller …
https://youtu.be/WOHPuY88Ry4
Ada Lovelace var matematiker, pionjär som programmerare och kvinna. Hon har fått all cred för sin insats som programmerare av Babbages ’Analytical Engine’ då i mitten av 1800-talet. Lottens kvinnliga programmerare, Kathy, Jean, Marlyn, Kay och Betty var lika banbrytande som programmerare av den för sin tid nya uppfinningen ENIAC, en elektronisk digital dator, och borde ha uppmärksammats lika mycket som sina manliga kolleger. Inte för att dom var kvinnor utan för sina insatser. Och märk väl, dom var inte nån ’kontorspersonal’ som utförde okvalificerat stansoperatrisjobb, som antytts härovan.
Om jag hade fått en till dotter skulle hon fått heta Björn, det coolaste svenska könsneutrala namnet efter Lo.
Skogsgurra, jag får känslan av att du inte bara vill retas utan faktiskt är nyfiken på varför det du skriver upprör. Försöker hitta en liknelse som kan göra det tydligt och fastnar för denna:
Föreställ dig att Lotten skulle skriva om Jean Baptiste Point du Sable, den afro-amerikanska och väldigt lite kända person som anses ha grundat Chicago. Om hon hade påpekat (som många gör, och har gjort) att afroamerikaner synts väldigt lite i historieböckerna, att t e x Robert de La Salle, Jean-François Buisson de Saint-Cosme och Augustin le Gardeur de Courtemanche har fått mycket mer erkännande för stadens grundande.
Och så hade jag (en vit person) skrivit
”Vad är det som är så orättvist egentligen? du Sable var inte så märkvärdig, bara en fattiglapp som råkade bygga sin usla koja på en fin strand. Den rike jesuiten de La Salle, där kan man prata om grundare! Och förresten, det finns ju en massa kända afroamerikaner: Martin Luther King, Rosa Parks, Stevie Wonder …”
Då tänker jag att de flesta härinne (förmodligen särskilt de med afroamerikanskt ursprung) skulle ha sprutat ur sitt te ur näsan och tänkt
”Men vad TUSAN? Är hon inte riktigt rysk, Toss? Är hon så blind för sina egna privilegier som vit att hon inte kan se hur afroamerikaners arbete systematiskt ignorerats genom historien? Och hur viktigt det är att (vi) vita nu backar en smula (eller ett stort kliv) och låter de tidigare undanskuffade få sin rättmätiga beundran? Nä nu vet jag då rakt inte.”
Nåt sånt, menar jag.
Jag tror att det förutsätts en del beträffande mina åsikter. Jag menar verkligen att man inte kan framhålla alla inblandade när någon form av framsteg eller framgång i allmänhet beskrivs. Det blir lätt som i eftertexter till en del filmer där puller, grip, second grip och andra som bidragit till att praktiskt förverkliga produkten nämns. En parodi på detta finns i Airplane!
Var ska gränsen mellan huvudpersoner och assisterande personer dras? Alla kan inte nämnas. Kom också ihåg att artikeln skrevs för ganska många år sedan när det betraktades som helt naturligt att de som drev projektet var de som i första hand nämndes. Alla pojkarna som också bidrog har ju inte heller nämnts. Och de var många.
Det är mot bakgrund av detta som jag tycker att det är både en aning sent och ganska obefogat att bli så upprörd som många blivit.
Heja Anna!
SG, en direkt fråga: menar du att kvinnornas insatser beskrivna i Lottens inlägg var obetydliga?
Jag tror att jag var tydlig när jag sa att ALLA inte brukar nämnas när någon form av prestation presenteras. Vad är det som är svårt?
Att ENIAC-killarna nämndes med namn men inte ENIAC-tjejerna, det är det som är svårt. Banbrytande projekt, killar och tjejer jobbar tillsammans med det, killarna får cred, tjejerna nämns inte ens.
Förstod du inte Annas liknelse? Hon förklarar så bra med den varför det är så viktigt att lyfta fram dessa kvinnor. Och upprördheten härrör från slarvet att inte 2018 ge dem namn i boken.
Var det ett svar på din fråga? Jag tycker fortfarande inte att du svarade på min.
Pysse, ingen var väl oviktig i det projektet. Jag missade att det var en bok från 2018. Men de som svetsade, kopplade, gjorde detaljlösningar och testade var också viktiga. De nämns inte heller.
De sex (då) okända kvinnorna var användare. De som såg till att maskinen gjorde det det var avsedd att göra, främst beräkna kulbanor för artilleri, men de konstruerade inte maskinen. Det är den skillnaden jag anser vara viktig.
Användare?! Det ska jag kalla nästa programmerare som jag träffar! Kommer bli poppis.
”Så här var det!
Under andra världskriget samlade den amerikanska armén ihop en grupp på 100 kvinnor som hade pluggat matte. Av dem valdes sex stycken extra begåvade ut att programmera det som skulle bli ENIAC. Deras titel var ”computer” – ”person som räknar”, för det där med just programmering var inte uppfunnet än.
År 1946 visades den nya datorn upp, och SCHWOPP! så försvann de sex kvinnorna från radarn. De hade alltså programmerat datorn som kunde räkna ut hur man skulle träffa mål med kanoner och missiler under olika väderbetingelser, men trots att deras insats var klart banbrytande var de helt okända. Tills Kathy Kleiman hittade dem.”
Förvånande och oväntat hätskt resultat. Se er som segrare.
De tidiga datorerna var räknemaskiner. ENIAC klarade av att utföra tio månaders manuellt kalkyleringsarbete på en dag, men måste programmeras om mellan olika uppdrag. (Senare kom datorer med lagrade program där datorn programmerats att själv läsa instruktionerna för nästa program/uppgift.) Det var fortfarande de kvinnliga programmerarna som gjort instruktionerna för datorn, som programmerat vad den skulle göra. Män och kvinnor gjorde här lika viktiga insatser med ENIAC men enbart männen uppmärksammades, det är det vi vänder oss emot.
För ungefär hundrade gången: förlåt min onärvaro. Jag har varit ute och rullat hatt och inte skrivit in mig i några som helst historieböcker.
I morgon är en annan dag, och jag kommer förmodligen inte att göra något viktigt då heller. Eller …?
(Jag försöker egentligen och förmodligen bara låta viktigare än jag är nu. Eller …?)
Sorry SG, jag är ingen segrare. Men vi är många som önskar ett mer jämlikt samhälle och det börjar med att förstå och lyfta fram kvinnor. Män som glömts i historien har snarare drunknat i mängden av andra viktiga män, medan kvinnor har glömts och fortfarande glöms bort. (Läs om Lottens suveräna arbete med att motverka detta!)
Jag känner alldeles för många män som gillar och uppskattar kvinnor, men ändå aldrig skulle kunna tänka sig att låta dem ta lika mycket utrymme och få lika mycket cred. som de själva, för att inte bli upprörd och ta i från tårna. Jag gillar dej, men INTE att du hela tiden måste överbevisa något så stockdumt. Du gör dig en otjänst.
Plus ett på det som Pysse skriver: det här är ingen tävling, det är ingen som förlorar eller vinner, vi diskuterar en väldigt viktig fråga. Det är klart det hettar till när någon verkar avfärda det som ses som ett stort framsteg av andra. (I andra sammanhang ägnar sig folk åt såna avfärdanden bara för att jäklas, jag menar absolut inte att du är ett troll SG utan bara att det inte är konstigt alls att det blir dålig stämning!)
Grattis förresten på födelsedagen Pysseliten, i efterskott men med fanfarer!
Jag hade egentligen tänkt dra mig tillbaka och fundera över tillståndet i världen ett tag. Båset är en viktig del i mina kontakter med omvärlden. Åtminstone en del som ger inspiration och oväntade insikter och där många människor med begåvning, kunnande och humor strålar samman. Men det kändes inte meningsfullt att ens försöka nyansera den här frågan. För dem som vill ha hela historien finns den här: http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/a431730.pdf
Titeln är lite missvisande eftersom delar av historiken sträcker sig längre tillbaka än de femtio år som titeln anger.
Min fråga, varför just denna bok (som jag snabbläst och inte är särskilt imponerad av) väckte sån anstöt på grund av att författaren, man kanske skulle säga kompilatorn, för att anknyta till ämnet och det sätt som boken sammanställts på, inte tagit med ett antal namn.
Boken är en mycket komprimerad sammanställning av olika automatiska anordningar från antikytheramekanismen till dagens datorer och berör ENIAC ganska flyktigt. Där nämns också att Eckert och Mauchly var de som stod för tänket och arkitekturen bakom maskinen. En bild där ENIAC visades tillsammans med ett antal programmerare visas också. Mer än så var det inte.
Det kan inte hjälpas att jag då funderade över vad som var så hemskt. Och ställde just den frågan.
Det skulle jag inte ha gjort. Ninjas ryggmärgsreaktion förvånade mig. Jag kunde inte tro att hon menade allvar med ett så ogrundat påhopp och frågade för tydlighets skull. Jo, jag hade uppträtt både okunnigt och olustigt.
Jag försökte då förklara att de som använder en dator inte kan räkna med att bli berömda/kända på samma sätt som de som skapat apparaten. Jag började samtidigt undra om detta med att ”få cred” blivit dagens sjuka. Alla ska tydligen ha cred för allt. Det tunnar ur värdet av ett offentligt erkännande betydligt.
Det misslyckades också. Jag undervisades om att de som programmerar en dator är lika värdefulla (eller viktiga, flera sådana värderingar förekom) som de som gjort grundkonstruktionen (som man nog ska kalla design idag för att ingen ska göra misstaget att tro att konstruera är det samma som att ”skruva ihop”). Mitt syfte var i det läget inte att värdera olika individers ”vikt” utan att peka på att den eller de som stått för projektets genomförande i allmänhet brukar betraktas som dettas upphovsperson(er). Det syftet kvarstår.
Ytterligare en båsmedlem med viss insikt i sakfrågan meddelade då att de avbildade operatörerna var de som utvecklat programmeringstekniken så att maskinen kunde användas effektivt. Ja, det är sant. I viss mån. Men denna vidareutvecklingen av programmeringstekniken skedde några år efter att maskinen tagits i drift och det ”lättkodningsspråk” som gjorde användandet enklare utvecklades av en kvinna. Men inte av någon av dem som syns på bilden utan av Adele Katz Goldstine. Hon startade arbetet under 1947 och då hade ENIAC redan varit i full användning sedan våren 1945. Hon bidrog till maskinens användbarhet men hon hade ingen del i dess konstruktion.
Men, i den här diskussionen har jag inte haft en chans. Jag råkar vara man. Och därmed är jag automatiskt misstänkliggjord. Det jag säger framställs som felaktigt och skymfande (att använda ordet ”användare” är tydligen skymfande men det är så jag brukar översätta ”user” – det har inte varit något problem hittills).
Till slut, om jag hade varit en vildsint våldtäktsman med tänket koncentrerat till mittregionen så hade jag kunnat förstå. Men jag är en ganska vanlig ingenjör med vissa intressen inom andra områden och att jag endast varit gift en enda gång och att vi (Hyttis och jag) fortfarande, efter 52 år, kan ha skoj tillsammans tycker jag kanske indikerar att jag inte är den hemska typ som ni gärna vill göra mig till.
Jag läser in att du känner dig sårad SG, och kanske ledsen, det är tråkigt. Jag uppfattar dig som en viktig person här i båset, en som har bidragit med enormt mycket mer än t ex jag. Så jag hoppas, uppriktigt, att du inte känner dig alltför nedslagen.
Jag läser också in att du inte är så superintresserad av vad vi egentligen försöker säga. Hoppas jag läser fel.
Säg då, på ett tydligt sätt, vad ni egentligen försöker säga.
Vi försöker säja att frågan är nu inte VARFÖR dom sex programmererskorna ska få cred, det är ju självklart, utan varför dom, som förfäktas, INTE skulle få det och där har det nu blivit lite det gamla ”Argumentationen svag. Höj rösten”. Inte så konstruktivt.
Nej, det är inte alls självklart. Och jag har inte höjt rösten. Jag har hela tiden varit noga med att presentera fakta. När det inte har fungerat så har jag gett ytterligare fakta. Artikeln som jag länkade till ger alla fakta som behövs. För att underlätta har jag gjort utdrag. Men hela texten finns i länken. Där finns ett avsnitt ”Women in computing” – redan år 2000.
Jag har fortfarande inte förstått vad det är ni egentligen försöker säga. Är det att alla i alla lägen ska få beröm?
Nej.
Det vi försökt säga är att ibland gör män och kvinnor något tillsammans / var för sig men likadant.
Och de är lika bra på det.
Men bara män har blivit kända. Och det har ansetts normalt.
Vi anser att det inte borde vara normalt.
Numera finns det folk som gräver i arkiv och historien och som därur förvånat(?) fiskar upp kvinnor som ingen har hört talas om, men som hade kunnat vara namnkunniga om de vore män, för det krävdes tidigare för att bli ihågkommen.
Funderingar som kan komma av detta ”fiskeresultat” kan vara: hur hade världen sett ut om alla personer oaktat kön fått den uppmärksamhet de förtjänade?
Vi kan ha gått miste om fantastiska prestationer som inte blivit för att kulturen sagt att sånt kan inte kvinnor, och då har flickor låtit sig nöja med det (mer eller mindre uttalade) svaret.
Hade vi känt till att ”Kajsa och Lotta” gjort sånt så hade vi förstått att det området fanns för oss också.
T ex: Bara män kan vara uppfinnare.
Jag är flicka. Jag tror det skulle vara kul att vara uppfinnare. Flicka är inte man. Således: jag kan inte bli uppfinnare.
Men om man berättat om de kvinnor som struntat i den normen, kanske pga stark passion för ämnet, och som gjort bra uppfinningar, så hade den här flickan kanske vågat pröva sin kallelse.
Nu finns uppfinningarna. Men eftersom normen säger ”manliga uppfinnare” så antar ”alla” att det är nån man som gjort dem. Normen finns kvar.
Men sätter man sig och funderar så ser man att normen är onödig och hämmande.
Därav ett himla liv när man får för sig, mer eller mindre korrekt, att någon försvarar normen.
Kanske av okunskap, tänker man då, och försöker upplysa.
OT: Vi drar åt Hälsingland snart och kommer att ha begränsad tillgång till internätet. Men här hos båsmor kommer jag att titta in dagligen, om det alls finns någon anslutning. Däremot kan jag inte följa fiskgjusarna. Kan någon här nämna om det händer något och hur det går för den fortfarande märkbart mindre tredje ungen?
OT. Tittar nu på matchen Arg-Isl 1-1 vid 59 min.
Imponerad av domare. Vilken iaktagelsförmåga i nutid.
Brid – tittade nyss på fiskgjusarna. Den minsta/e fick rätt mycket tilldelning, så vi kan hoppas den slipper bli mat åt de två större.
OT- Otroligt.
Island spelar 1-1 mot Argentina.
Men nu läser ni väl ändå SG:s kommentarer som fan läser bibeln? Det han försöker säga är at det är tveksamt om dessa 6 programmerare ska ha ”upphovsrättslig” kredd OAVSETT KÖN. Att skapa någonting ur tomma intet ger upphovsrätt och kredd. Att vidareutveckla och finjustera någon annans verk/uppfinning etc ger inte alltid upphovsrätt eller kredd, rättvist eller orättvist.
Jag är övertygad om att alla här, inklusive Skogsgurra, tycker att äras den som äras bör oavsett kön. Hade det anställts 6 män för att programmera ENIAC är det inte alls säkert att de skulle ha nämnts med namn, men det får vi aldrig veta och vi kan spekulera oss blå utan att få veta det.
Fr övrigt läser jag Den Onämnbares senaste bok och tycker väldigt mycket om den. Ingen är mer förvånad än jag.
Nej, det är inte vi som läser bibeln som fan själv.
Det som gör oss så upprörda är att när man läser SG:s kommentarer framstår det som om att de sex kvinnorna inte ska nån kred på grund av sitt kön, inte sin insats.
Sen kommer ett försvar för inställningen som går ut på att kläppingar har gjort mer för de har mer muskelmassa, och då blir det trassligt, det kan inte hjälpas.
Enär kvinnor har burit ved, vatten och slask. för att inte tala om mjölkspannar. De har mockat och burit ut skiten. De har kokat tvätt, burit ner den heta tvätten till klappbryggan, klappat den ren, sköljt så de fått nagelspräck om vintrarna för att sen bära upp den tunga våta tvätten att hängas över spiseln.
För att inte tala om textiltillverkningen, linberedning och vadmalsstampning är så tunga sysslor att de till slut blev automatiserade.
Ada Lovelace som nämns flitigt i dagens diskussioner är ett lysande undantag till regeln att kvinnor ur de högre samhällsklaserna inte skulle kostas på en utbildning, och detta på grund av sitt kön. Sonja Kowalevsky var tvungen att ingå ett skenäktenskap för att kunna slutföra sin utbildning utanför Ryssland, där kvinnor inte fick studera.
Detta trots att hennes far uppmuntrade hennes studier.
Vi vänder oss mot denna kvinnosyn fortfarande präglar en modern människa. Det är inte heller så att vi har konfererat och konspirerat bakom ryggen på SG och båset, vår upprördhet må vara kollektiv, men dess ursprung är personligt.
Sakfrågan gäller huruvida dessa sex kvinnor är förtjänta av något uppmärksammande, och det kanske de inte ska, men det ska då inte bero på en slentrianmässig och felaktig syn på kvinnors roll under historien.
Så SG och Niklas kanske ska ta och läsa VÅRA kommentarer utan att ha den lede viskandes i örat.
Ninja, jodå, vi har läst dem och har inga invändningar i huvudfrågan som naturligtvis måste vara att äras den som äras bör oavsett kön.
Men,
jag har också läst SG:s kommentarer och skulle vilja veta precis VAR han skriver att kvinnorna inte ska nämnas på grund av att de är kvinnor. Kan du visa mig det?
Tuben idag ang
https://www.youtube.com/results?search_query=excepional+female+scientists
Nu kommer en saga om några som bor i en bubbla! Allting är fint och ordnat i bubblan. Folk säger att det är rörigt därutanför, men det tror inte de som bor i bubblan på, därinne är ju allt så glänsande och lent. Förresten hörs det inte så bra i bubblan vad de gastar om där ute. Ogräsvisor? Födryck? Nej det går inte att höra. Nu borstar vi tänderna!
Det är jävligt lätt att sitta och ironisera när man inte vill prata om samma sak. Även jag tröttnar på er. Sitt ni i er lilla bubbla och bubbla.
Och tack för den mycket talande tystnaden som svar på min väldigt konkreta fråga!
Det är inte alls lätt att sitta och ironisera, särskilt inte när man VILL prata om samma sak, särskilt när man vill prata om samma sak med folk man vanligtvis gillar.
Men nu kände jag efter att ha läst allt vad alla skrivit att dom folken inte lyssnade alls. Till den grad att de verkade sitta i en bubbla.
Försöker ändå en sista gång.
Lotten skriver att hon bryr sig om att flera av de inblandade i det dåtida datorbygget inte nämns vid namn *för att de är kvinnor*. Den här bloggposten handlar om EXAKT OCH BARA DET.
Skogsgurra svarar: ”Äsch. De var inte så viktiga helt enkelt. Det fanns män som var mer viktiga.”
Flera läsare blir sura och/eller ledsna. Detta för att DET ÄR VÄL SJÄLVA FAN att man ALDRIG ska få glädjas över att kvinnor lyfts fram utan att en man ska komma och avfärda det?! VAD ÄR GREJEN LIKSOM
Skogsgurra: Sluta bråka med mig! Mig mig!
Många läsare: Men hallå lyssna då vad vi försöker säga
Niklas: Sluta bråka med Skogsgurra
Många läsare: ruttnar.
Det här är såklart min personliga upplevelse. Men den är som den är, och den färgad av 55 år som kvinna bland många bra män men också många män som förminskar, blundar, mobbar, skammar, #inteallamän-ar, #detärsyndommänockså-ar och så vidare. Alltför få som bara lyssnar, försöker förstå och möjligen frågar ”vad kan jag göra för att det ska bli bättre?”.
Visst, det är jättebra att man lyfter fram kvinnor! Självklart!
Men det Skogsgurra säger är att deras roll i verksamheten kanske inte var så betydande och vad jag kan se lägger han ingen vikt vid om de var kvinnor eller män. Det tolkar samfällt kvinnorna här som ett angrepp. Varför? Kan man inte diskutera var gränsen för att uppmärksammas går utan att det blir en infekterad könsfråga? Är inte den diskussionen intressant?
Eller är det för att de var kvinnor den inte är intressant?
Självklart ska kvinnorna namnges och kreddas om det de gjort under utvecklingen av ENIAC gör dem förtjänta av det. (Vart tog de övriga 94 kvinnorna vägen?) Men att lyfta fram dem enbart på grund av deras kön är ju lika larvigt som att man alltid lyft fram gubbarna förr.
Jag har inte en susning om kvinnorna byggde hela jävla datorn eller om de bara bredde jordnötssmörsmackor i vackra mönster för att behaga. Jag skiter i det. Men när man bestämmer sig för att kvinnor måste lyftas fram bara för att de är kvinnor tröttnar jag. (Och nej, jag tycker inte att män ska lyftas fram bara för att de är män heller. Jag har stött å alldeles för många manliga egopuckon.) Liksom när någon får en skitstorm på sig för någonting vederbörande inte sagt eller gjort. Att försöka försvara sig mot anklagelser som är påhittade är omöjligt. Härskarteknik tror jag det brukar kallas.
Skogsgurra svarar INTE: ”Äsch. De var inte så viktiga helt enkelt. Det fanns män som var mer viktiga.”
Han svarar: ”Jag har en aning svårt att inse vad som är så upprörande. Tjejerna utbildades att utföra ett jobb på ett system som tidigare inte funnits. Visst var de bland de första i större skala. Men (B)ENIAC hade testats och programmerats av dem som skapade maskinen.”
Och jag är färgad av 60 år som man i en värld där jag alltid försökt behandla kvinnor och män lika (ja, ja, jag är heterosexuell …).
Jahaja, det var ett tag sen jag var här, och det är sig likt, så jag blir nog borta ett tag till, men ha det så mysigt i bubblan 😉
Till sist sitter ni där, några få som är kvar, och undrar vad som hände, och vart den roliga diskussionen tog vägen; humorn, skämten och den glada stämningen, och när den byttes mot en åsiktskorridor.
Då kan ni kolla den här tråden igen.
Niklas det är ingen som påstår att kvinnorna ska lyftas fram bara för att dom är kvinnor utan att dom till och med i en bok 2018 slentrianmässigt inte lyfts fram på grund av att dom är kvinnor. SG skriver nedlåtande att dom i det här fallet bara är en slags sekreterare och därför inte förtjänar att nämnas med namn medan Ökenråttan skriver om utbildade matematiker, utvalda för sina kunskaper och talang. Hon beskriver programerarens roll på en sån här gammal pionjärdator på ett helt annat sätt än SG. Enligt hennes beskrivning är dom synnerligen viktiga i utvecklingen av maskinen. Att det inte är hårdvaran som dom har konstruerat gör inte att dom är oviktiga. Även en tidig dator är värdelös utan program, utan programerare hade ENIAC varit en klump komponenter som varit en vacker men värdelös ingenjörskonst.
Att SG sedan direkt tar på sig offerkoftan och slänger sig med ord som anklagad, våldtäktsman och motståndarens seger gör inte att det blir synd om honom, det är bara ett exempel på en ful härskarteknik. Ingen hoppar på honom, men några här håller inte med honom och argumenterar för sin åsikt och det klarar han tydligen inte av.
PK, tack för att du benar ut!
Angående offerkofta och härskartekniker: jag tror att det är ytterst få, och verkligen ingen av Lottens folk, som använder sånt medvetet. Det är liksom i mottagarens ögon det blir härskande – avsändaren upplever en äkta känsla, så tolkar jag det i alla fall. Det är det knepigaste med härskartekniker, att de nästan alltid är helt omedvetna. Sånt man tar till av reflex när man känner sig hotad. Utan att riktigt fatta att det landar som slag under bältet. Jag gör det själv då och då, fortfarande, och försöker bli bättre på att bara vara rak och tydlig och korrekt. Lär mig mycket av många härinne faktiskt!
Anna, du har helt rätt om härskartekniker. Jag tror inte för ett ögonblick att det är en medveten strategi hos någon annat än i undantagsfall och absolut inte i det här båset. Jag är inte ens så förtjust i termen härskarteknik, den har något bombastiskt och despotiskt över sig. Man kanske ska säga att det oftast är ett osnyggt sätt att föra en diskussion på, som man ibland tar till då argumenten och åsikterna inte räcker för att ”vinna” den inbillade tävlingen. Jag gör det oxå mellan varven och blir lika förbannad på ,mej själv efteråt när jag upptäcker det.
Jag citerar en lång artikel i N.Y. Times, drygt ett halvår senare:
This dynamic was at work in the development of the first programmable digital computer in the United States, the Electronic Numerical Integrator and Computer, or Eniac, during the 1940s. Funded by the military, the thing was a behemoth, weighing more than 30 tons and including 17,468 vacuum tubes. Merely getting it to work was seen as the heroic, manly engineering feat. In contrast, programming it seemed menial, even secretarial. Women had long been employed in the scut work of doing calculations. In the years leading up to the Eniac, many companies bought huge electronic tabulating machines — quite useful for tallying up payroll, say — from companies like IBM; women frequently worked as the punch-card operators for these overgrown calculators. When the time came to hire technicians to write instructions for the Eniac, it made sense, to the men in charge, to pick an all-female team: Kathleen McNulty, Jean Jennings, Betty Snyder, Marlyn Wescoff, Frances Bilas and Ruth Lichterman. The men would figure out what they wanted Eniac to do; the women “programmed” it to execute the instructions.
“We could diagnose troubles almost down to the individual vacuum tube,” Jennings later told an interviewer for the IEEE Annals of the History of Computing. Jennings, who grew up as the tomboy daughter of low-income parents near a Missouri community of 104 people, studied math at college. “Since we knew both the application and the machine, we learned to diagnose troubles as well as, if not better than, the engineer.”
The Eniac women were among the first coders to discover that software never works right the first time — and that a programmer’s main work, really, is to find and fix the bugs. Their innovations included some of software’s core concepts. Betty Snyder realized that if you wanted to debug a program that wasn’t running correctly, it would help to have a “break point,” a moment when you could stop a program midway through its run. To this day, break points are a key part of the debugging process.
In 1946, Eniac’s creators wanted to show off the computer to a group of leaders in science, technology and the military. They asked Jennings and Snyder to write a program that calculated missile trajectories. After weeks of intense effort, they and their team had a working program, except for one glitch: It was supposed to stop when the missile landed, but for some reason it kept running. The night before the demo, Snyder suddenly intuited the problem. She went to work early the next day, flipped a single switch inside the Eniac and eliminated the bug. “Betty could do more logical reasoning while she was asleep than most people can do awake,” Jennings later said. Nonetheless, the women got little credit for their work. At that first official demonstration to show off Eniac, the male project managers didn’t mention, much less introduce, the women.
(https://www.nytimes.com/2019/02/13/magazine/women-coding-computer-programming.html)