Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.
Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.
Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.
Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.
Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:
- Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
- Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
- Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
- Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
- Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.
Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.
Berätta gärna om era soväventyr!
Gästinkvartering? Den jag minns bäst är när vi sov över hos min lillasyster i samband med nån större födelsedag. (Jag har ju en mellansyster som är gift med Den Rolige Svågern. Lillasystern är gift med en göteborgare.) Lillasyster bodde dåförtiden på en liten ö på västkusten. Lille Maken och jag fick husaly ombord på deras segelbåt som låg nere vid bryggan. Aldrig har vi väl sovit så underbart. Vi var rakt inte nyktra när vi törnade in och segelbåten vaggade i vågorna. Jag drömde hela natten att jag simmade bland delfiner i ett turkosblått hav. Och eftersom båten var väl ventilerad nyktrade vi till och var piggast av alla dagen efter.
Studenten firades för många år sedan, men minnet lever. Vi var ett gäng som hade åkt in till Göteborg för att förlusta oss, och roligt hade vi – såpass att vi missade sista tåget hem. Ingen större skada skedd, en av oss hade en släkting i utkanten av stan och hon tog emot oss med öppna armar. Där hade hållits någon sorts tillställning och huset var redan fullt av folk när vi klev ur taxibilarna och vällde in. Tandborstar och sovplagg plockades generöst fram och sovplatser trollades fram på alla håll, den ena mer påhittig än den andra. Någon måste ju dra nitlotten och jag vill tro att det var jag: min natt tillbringades på en sån där hopvikbar strandmadrass som kanske känns skön på en sandstrand men som utbredd på ett golv var förfärligt hård.
Jag vill verkligen inte låta otacksam, det var sann gästfrihet vi bjöds på och vid avfärden morgonen därpå fick vi med oss husets alla lösa bussbiljetter som tog oss tillbaka in till centralen och tåget hem. Minnesvärt och fantastiskt rart – men den natten var nog en av mitt livs längsta.
Vålkommen tillbaka, sällankommentatösen ACR!
Vi gjorde nästan likadant en gång för några år sedan när vi inkvarterade tio gatuartister på genomresa. Och så sov vi ju 18 personer i huset en gång … Men bussbiljetterna fick de icke!
Jag har också vaggats till sömns som Ökenråttan en gång – men det var i en husbåt. Oj, vad jag sov gott!
Man kanske ska sätta vagg-medar på dubbelsängen här hemma?
Även jag har en gång vaggats till sömns av små och kluckande vågor. Det hände i hamnen i Deauville i Frankrike i en riktigt stor segelbåt som vi skulle ha seglat med, dock var det något större fel på masten så någon segling blev det inte av.
Sämst sov jag en gång vid ett kräftfiske, när de vuxna låg i diverse sängar i husen och tält utanför och alla barnen (fem, om det inte var den gången vi var åtta) sov i syskonbädd på vinden. Det var mysigt först, men det fanns getingar, och jag vaknade på natten av att ha försökt stryka bort en från ansiktet, varvid den förstås stack, både i handen och bredvid ögat. Klättrade ner och grät, väckte mamma, som baddade med sprit och var allmänt snäll. Sen fick jag väl klättra upp igen antar jag. Jag var kanske elva.
Nu dunsade det ner ett stort kuvert med släktpapper från Hyttis i brevlådan. Tackar tackar! Skall studeras noggrannare när lite annat har avklarats. Jag kan dock redan nu se att Hyttis och Niklas är släkt med ”Raska fötter”s författare på hennes fars sida, jag på morssidan, så vi kanske inte är släkt inbördes. Åtminstone inte så nära.
Kan förresten Båsmor tala om hur man sorterar Braun och von Braun i alfabetisk ordning? Vem kommer före? Eller blandar man dem och går direkt på förnamnet?
Stillsam kräftskiva, tydligen, Brid. Det fanns sprit kvar att badda barnen med. Vilken tur.
Braun kommer före. von är inte namnet.
Som fältbiolog har man ju sovit på ett antal platser, både i stugor, hus och hytter, för att inte tala om tält.
Som lägerledare för minifältisar har man ju utsatt små barn, om inte för getingar så för andra oväntade saker nattetid.
Ballast var väl när vi byggde ett apberg av gamla militärsängar på Sollentunaholms slott inför ett minifältisläger. Tockna sängar är, som en del av båset säkert kommer ihåg, stapelbara. Vanligtvis stod de staplade två och två till normala våningssängar, men som alla vet så har ju gamla slott takhöjd som det anstår, så i stora sovsalen gick det att stapla fem eller sex sängar på varandra.
Nu invänder säkert vän av ordning att det är aningens högre än vad som kan rekommenderas till mellanstadiebarn, men lugn, ytterst lugn, det fanns ju även både bredd och djup i rummet, så resultatet blev en förtjusande rolig pyramid med en bas av elva eller nio sängar. I stort sett alla ungar jublade, och kämpade om översta slafen. Tyvärr var det ju rätt varmt däruppe under taket så efter några varma julinätter stod den tom. Även de lägre nivåerna var uppskattade eftersom det där var mörkt och grottigt och mysigt. Alla sov gott och lägret var roligt.
ÖR, det var kräftfiske, inte skiva. Skivan kommer kvällen efter, när kräftorna har kokats och kallnat.
Jag är inte säker på att absolut helnykterhet rådde vid fisket heller, men ska man ro ut i båt i mörkret, alternativt balansera på stenar vid strandkanten, är det bäst att vara försiktig med dryckerna.
I ett tält på en stenig strand på Fårö. Där och då bestämde jag mig för att jag inte behöver tälta någon mer gång i livet.
När jag bestämde mig för att jag inte behöver åka skidor mer ska jag berätta vid lämpligt tillfälle.
Se där, Niklas!
1. Jag bestämde mig 1984 för att aldrig någonsin tälta. (Tältmorden i Appojaure var orsaken.)
2. Jag bestämde mig redan 1975 för att aldrig mer åka skidor. Efter Vasaloppsäventyret 2016 bestämde jag mig för samma sak igen.
1. Min sista tältnatt var 1991.
2. Min sista skidtur var 1983 i Oslo (alle Nordmenn går på tur …)
Förtydligande. Du skriver von Braun men sorterar in ”von Braun” under B. ”von Essen” under E. Annars skulle ju alla ädlingar hamna under V. Och hur skulle det se ut? Jag följer Statskalenderns skrivsätt i detta avseende. Samma som Svenska skrivregler f.ö.
Att man inte sorterar på von, af, de och artiklar vet jag (Långa flykten, Den). Så det betyder alltså att man skriver
von Braun, Elsa
Braun, Lilian
Braun, Markus
von Braun, Wilhelm
om det är de förnamnen man råkar ha?
Förlåt Brid! Jag glömde!
”Kan förresten Båsmor tala om hur man sorterar Braun och von Braun i alfabetisk ordning? Vem kommer före? Eller blandar man dem och går direkt på förnamnet?”
Ja! Du har helt rätt! Och Ökenråttan! Här kommer en bild ur NE som visar exakt detta!
Ack. Idiotisk – fullkomligt idiotisk – illustration blev det eftersom det inte var den strikta alfabetiseringen NE.se gav mig, utan ”det är nog detta du söker”.
Här kommer en bättre illustration direkt ur NE The Real Book.
När man inte har kunnat undvika översta slafen uppe under taket i en liggvagnskupé och det längst ner ligger nån och piper att det är iskallt och skruvar upp värmen, då sover man inte bra.
Som gammal musikvetare måste jag ju nämna Gustaf Düben-namnarna d.ä och d.y., som båda var hovkapellmästare på 1600-talet. Gustaf Düben d.ä. var upphovsman till den s.k. Dübensamlingen som finns på Universitetsbiblioteket här i Uppsala, och som är en unik källa för tidig barockmusik (hm, blev det rätt med versaliseringarna där?).
En gång reste vi till Frankrike med tre barn i sovkupé. Där fanns sex platser och den sjätte upptogs av en äldre dam. ”Osis för henne att hamn mitt i en barnfamilj” tänkte vi. Osis för oss! Tanten snarkade som en flodhäst hela natten. Att vi inte ströp henne.
Svårt utfestad och osoven klev jag en arla morgon på tåget från Lund till Stockholm. Jag hade varit på tre veckors orkesterläger, Nordiska ungdomsorkestern, och sista kvällen tog liksom inte slut. Min tanke var att luta sätet bakåt och sedan sova hela vägen till Stockholm.
Första problemet var att jag placerats i en sexpersonerskupé med fasta ryggstöd. Lykligtvis i ett hörn men i alla fall. Det andra problemet kom strax därefter; hela familjen flodhäst äntrade kupén. En skånsk pratglad familj om fem personer där alla mer än väl fyllde ett säte.
jag känner mig lite träffad av det här med familjen Flodhäst. Inte främst för min snarlika kroppshydda (fast jag kallar min stofthydda för mumintrollslik, det låter liksom bättre) utan för att jag tydligen brukar snarka (detta ehuru jag har läkarord på att jag inte snarkar, men tror ni familjen bryr sig om tockna auktoriteter?) och för att jag inte kan låta bli att prata och vara allmänt högljudd.
Ursäkta Ninja, det var inte meningen att såra någon! Allitterationsdjävulen for i mig, jag borde ha formulerat det annorlunda. Jag är själv långt ifrån den spenslige unge mannen som åkte från Lund för dryga 40 år (och kilon) sedan och långt ifrån någon dröm att få till granne på ett tåg eller flyg.
För några år sedan var jag på opera i London. Jag satt på en av de billigare platserna långt upp på Covent Garden men i alla fall en ytterplats så jag kunde sträcka ut benen i gången. Precis innan föreställningen skulle börja kom två kvinnor och satte sig på platserna bredvid mig och och när de satte sig var det någonting som knölade till sig med min jacka som jag lagt bakom mig på stolen och efter ett tag blev det riktigt obekvämt så jag stack ner min hand för att rätta till den. Till min förskräckelse hoppade kvinnan bredvid mig till och jag insåg att det var öppet under armstödet mellan sittplatserna och att jag just hade klappat en okänd kvinna på baken. Jag gick i pausen.
Jag blev inte alls sårad, jag är fullt medveten om mina fel och förtjänster. Men det hade kunnat vara jag där i sovkuppen, om man så säger. Eller så hade jag tjötat huvet av dig Niklas där på tåget från Lund. Olika falla ödets lotter, om man säger.
Ninja, du har nyss räddat mitt liv. Eller i alla fall mina händer. Hör här: För någon tid sen började jag få små små röda prickar i handflatorna. Dom kliade nåt INFERNALISKT. OCH DÅ läste jag här hos Lotten, att Ninja, vår auktoritet på ett flertal fält, skrev att ’pelargoner kan ge allergi’. AHA. Vi hade för lite sen installerat ena pelargon på fönsterbrädan i Lille M:s ’kontor’. Den hade börjat få gula blad och dom nöp jag av, så klart. Ninjas ord satte mej på spåret, jag höll mej borta från pelargonen och nu står den på balkongen i väntan på hårda tider. Och mina händer mår prima.
Oooooooh, Ökenråttan, Pelargonförbannelsen i handflatorna!!!
(Ska jag säga, som ju har fått en Dr Westerlund att ta hand om. Skrrnf.)
Men Niklas, ett sätt att slippa gå i pausen eller bli anklagad för antasteri efter att ha råkat krafsa på intillsittande fruntimmer pga luftiga armstöd eller kanske nåt värre som Den Förfärliga Vikingasjukan kan annars vara att genast säga till den bekrafsade något i stil med ”Hoppsan, förlåt, det var verkligen inte meningen att talla på damen!” Sånt brukar ta udden av det mesta faktiskt.
Ja, dom där vansinnigt kliande små knottrorna i handflatorna. Vad kunde dom bero på? Vi hade en ny tvål, väldoftande från Paris. Kunde det vara den? Jag tog fram en annan tvål till mej. Vi hade köpt en ny sorts handsprit. Var det den? Jag höll mej enbart till den gamla. Vi hade av misstag köpt den parfymerade versionen av vår bodylotion. Slut med att använda den. Och knottrorna fortsatte. DÅ skrev Ninja det där om pelargoner och si, den var det som var boven. Den åkte ut, kliandet upphörde, huden sprack och lossnade och sen blev allt så fint som innan. TACK!
Rara Råtta, jag bara råkade ju veta det där om pelargoner. Men underbart att du slapp den infernaliska KLÅDAN.
Grattis på mols dag, alla kemister!
Hihii, ”mols dag”. (Mina kemister finttrar också.)