Hoppa till innehåll

Månad: september 2019

Jävla vikarie till att ställa till det

Jag, som ju inte skulle vara vikarie mer, var nyss högstadievikarie igen – men bara i två dagar. Kanske var det så att jag blev övertalad, kanske var det så att det var panik, kanske är det så att det saknas lärare i hela jävla Sverige – och kanske var det faktiskt så att jag saknade eleverna lite.

[suck]

Hur som helst, stod jag där i klassrummen igen. Jag berättade lite om MSB och britternas lögn om morötternas mörkerseendebefrämjande och övergick sedan till den stora frågan:

Vad händer om vi – idag – står utan el i en vecka?

Eleverna ba: ”Va?”

Vi resonerade. Jag bestämde plötsligt att eleverna i just denna klass var de enda människorna i hela världen som visste att Sverige från och med NU skulle vara elektricitetsberövat i en hel vecka. Vad skulle de då göra?

Killarna:
– Köpa alla powerbanks och sälja dyrt! Höhö!
– Stjäla alla lastbilars bilbatterier! Höhö!
– Köpa konservburkar innan alla andra vet! Höhö!
– Jag skulle nog berätta för mina föräldrar. (Bekymrad min.)

Tjejerna:
– Nämen asså vi måste ju berätta för alla. (Bekymrad min.)
– Lägga ut på sociala medier! (Heurekamoment.)
– Går ju inte. Vi måste ringa. (Bekymrad min.)
– Men vi måste spara på mobilbatteriet (Bekymrad min.)
– Asså vi unga skulle ju dö! Höhö!

Alla var plötsligt överens om att de vuxna behövdes för att vika kartor, använda spritkök och ringa med gamla telefoner.

Jodå. Jag har dem kvar.

Uppgiften blev sedan att för hand på en A4 eller A3 göra en snabb skiss där de berättade för den oroliga allmänheten att det var lite kaos och panik men att ingen skulle vara orolig för att elen skulle försvinna.

– Hur stavas eletrisitet?
– Får man fantisera?
– Heter det kärnatombomsverk?
– Men fröken, asså jag fattar inte hur man kan tänka om inte Google finns.

När den 55 minuter långa lektionen tog slut hade jag svårt att samla in foldrarna för att eleverna ju precis hade kommit igång. ”Bara en liten stund till.”

Jag betonade att det ju bara var skisser till en folder de gjorde och att de inte behövde rita kärnkraftverken perfekt utan bara skriva t.ex. ”bild på en grill” i en stor ruta.

Alla släntrade till sist ut ut klassrummet – deras nästa lektion började ju om tio knappa minuter i en annan ände av den stora skolan. En elev satt kvar och fyllde i en stor blixt med en gul penna.

– Kom nu, lektionen är slut! sa jag bryskt eftersom även jag ju måste hasta iväg till en annan lektion i ett annat klassrum.
– Men fröken. Det här är viktigt.
– Fast du måste till nästa lektion. Och jag måste till nästa lektion.

(Här svor jag inombords. Skola på löpande band. Tänk inte efter, spring till nästa punkt. Gah.)

– Men fröken.
– Nej. Sorry.

(Minuterna gick. Jag måste iväg. En annan klass och en annan lärare stod och stampade i korridoren för de ska ju in i just detta klassrum – som jag dessutom måste hinna städa innan jag går. Jädra golv till att vara fullt av pappersbitar och annat.)

– Men fröken. Det är ju vi som är framtiden. Vi behöver arbetsro.

Säger eleven och lämnar in foldern med den gula blixten blott till hälften färglagd.

––––––––––––––

Fotnot
Det var så här det var. Jag har varken under- eller överdrivit.

Share
24 kommentarer

Tigern, morötterna, mörkersynen och en soppa

Bertil Almqvist – han med Barna Hedenhös – skrev och ritade ju också sagan om Vasa och andra fantastiskt fina barnböcker. Men det var även han som skapade ”En svensk tiger”, som numera kanske är mest känd eftersom den syns i ”Karl-Bertil Jonssons julafton”.

(Jättestor brasklapp när det gäller kändisskapet. De som fortfarande tittar på ”Karl-Bertil Jonssons julafton” är ju nästan lika gamla som de som faktiskt upplevde den där svenska tigern som håller truten.)

Nåväl. Jag gick via min beundran för den svenska tigern vilse på internet och hittade de brittiska och amerikanska motsvarigheterna till detta budskap.

Den brittiska damen har oerhört små fötter, stackarn!

 

Den amerikanska påminner om en plansch jag klippte och klistrade till en bibelcitatstävling på lågstadiet.

Och så vandrade jag vidare på min vilsna färd via foldern ”Om kriget kommer” och förvirrande flygblad som var menade att lura den lede fi till att göra konstigheter. Och hamnade i morotsavdelningen.

Ät morötter så får du bättre mörkerseende!

Jag vet att detta inte stämmer, men jag vet att om man äter tio stora morötter på raken för att på läkares order mildra graviditetsillamåendet, kan man hamna på sjukhus med anafylaktisk chock.

Ungefär såhär såg min allergiska reaktion ut.

Morötter kan förvisso (enligt vetenskapliga rön) faktiskt hjälpa folk som ser illa pga. dålig kost. Men inte alls förbättra redan god syn. Att många tror det ändå, beror på detta:

Under andra världskriget lyckades britterna utveckla ett radarlasersikte med bomber och granater så att de plötsligt sköt ner tysken med mycket bättre precision. Ryktet började gå om radaruppfinningen, så britterna spred raskt ut lögnen om de morotsknaprande soldaterna.

Och nu kommer ett recept.

Cornelias morotssoppa!

Hacka massa morötter och hälften så mycket lök samt lagom mycket vitlök.
Stek i olja.
Häll i kokosmjölk och kokande vatten. (Det kan få vara ganska vattnigt om du har tid att låta den puttra.)
Stavmixa tills du är nöjd.
Sätt i buljong eller fond.
Släng i saft och rivet skal från en lime.
Sätt i lite ingefära. Inte för mycket. Eller lite.
Krydda med chiliflingor.
Låt puttra.
Smaka.

Om det inte känns bra, plutta i en rejäl klick krämfräs eller vispgrädde. Lite salt kanske? Om det inte är tillräckligt mycket sting, släng i en vitlöksklyfta till. Stek bacon att drössla på vid matbordet.

Släck lamporna och kolla om mörkerseendet har förbättrats.

Share
39 kommentarer

Dagbokens återkomst

Jag har ont i höger axel. I en jävla muskel som är så snygg och vacker och stark – men som inte vill att jag sitter vid ett skrivbord och skriver.

Nåja. På engelska skriver jag inte. Och inte på skrivmaskin. Och inte med texten centrerad. Och inte dagbok.

Som en ätande romare och Kar de Mumma måste jag därför halvligga i sängen och jobba. Muskeln skriker på hjälp och vill förmodligen ha våtvarma omslag, tigerbalsam eller massage. Så fort jag sätter igång att knattra på tangentbordet, kommer muskeln och bara:

– Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont.

Igår smörjde jag med smärtstillande krämer tills jag luktade sill med nubbe, men inte hjälpte det. Då tog jag fram en linjerad anteckningsbok och en blyertspenna och började skriva som jag inte har gjort på säkert 25 år. Högerhanden bara:

– Vad händer? Skriiiitschhh. Aaaaaj. Oooooont. Sluta!

Men nu till det intressanta i kråkgången. Huvudet, tankarna, inspirationen och underliga sammansättningar bubblade fram ur pennan på ett mycket ovant sätt. Jag hade förvisso svårt att läsa vad jag hade skrivit, och gemena a och gemena n såg nästan identiska ut, men det flöt på!

Vilken synnerligen fånig bild jag hittade. Så här sitter man ju inte och skriver.
Mer så här såg det ut, men en emaljmugg håller ju värmen alldeles för dåligt.

Efter att ha häpnat åt min egen formuleringskonst, tröttnade jag och slog upp datorn igen för att googla detta fenomen. Och se på tusan. En studie från 2017 visade att människor mår bättre om de minst en halvtimme per dag

  • antecknar för hand
  • för dagbok för hand
  • skriver brev för hand.

Najs. Jag skulle förstås inte palla att vänta på att Postnord skulle få ändan ur och förflytta mina handskrivna alster till Korpilombolo, så jag skulle säkert renskriva dem och mejla istället. Men i alla fall!

Några av mina mottagna brev. (Men vaaaarför sparar jag dem?)

Slutledning: jag ska skriva en journal för hand minst en halvtimme per dag i en månad och se vad som händer. Kanske jag kan till och med börja forma a och n olika?

Hänger ni med på detta experiment?

Share
18 kommentarer

Allmänbildning, utantillkunskap och internet

Eftersom jag numera inte längre jobbar som lärarvikarie på högstadiet, kan jag som en normal, frilansande människa sitta mitt på dagen och inte tjäna en enda spänn utan istället blogga här.

Min allmänbildariver har dock inte stillats. I skolan häpnade eleverna när jag berättade hur man förr i tiden (inte på medeltiden utan faktiskt på 1900-talet) inte var så brydd när det gäller nakenhet. De frågade även vad ord som hägring och petimäter betyder och bad mig berätta hur man förr i tiden stod ut med att inte få svar på allt omedelbart. Detta replikskifte är mellan mig och elever som inte räcker upp handen utan som bara höjer rösten (vilket verkligen inte är att rekommendera).

– Du menar hur vi klarade oss utan att googla? sa jag.
– Ja.
– Vi frågade först vuxna runtom oss om dom visste.
– Jamen dom kan ju liksom inte veta när nån dog till exempel.
– Jo, det kunde dom.
– VARFÖR ska man veta i huvudet när nån dog?
– Kanske för att kunna svara på en fråga om när … eh … I alla fall. Mina föräldrar kan fortfarande massa saker utantill som de lärde sig i skolan.
– Jag också! Jag kan sjunga alla låtar av …

(Eleven sa namnet på en artist som jag tyvärr inte hade hört talas om – en klar brist i min allmänbildning.)

Plötsligt fick även de blyga och tysta mål i mun och alla berättade vad de kan utantill. Låttexter. Massa låttexter. Det blev ett himla liv i klassrummet när alla på en gång sjöng eller rappade en låt som de mindes. Jag bröt festen och frågade vad de skulle vilja kunna utantill som inte har med musik att göra.

Det blev tyst. Ingen sa något.

Jag föreslog geografisk kunskap som världens huvudstäder och flaggor. Nej, det ville ingen kunna.

Jag föreslog då det allmänna ”årtal som är viktiga för att det hände nåt just då”. Men nej, det spelar ingen roll, sa eleverna, ”för årtal är faktiskt inte viktiga”.

Jag föreslog en mängd andra saker – som eleverna inte alls ville kunna utantill. En kille räckte upp handen och jag hurrade och gav honom ordet. And I kid you not. Detta var vad han sa:

– Jag skulle vilja lära mig alfabetet utantill!

Reaktionerna lät inte vänta på sig; några av de andra eleverna såg alldeles chockade ut, medan andra höll med om att jo, de hade också känt att det där med att kunna alfabetet utantill vore en bra grej.

Här kommer nu en härlig gammal nyhetssnutt från 1993!

Fotnot
Ni som undrar hur  det kommer sig att vi pratade om nakenhet på svensklektionen: gör inte det. Jag babblade om Lubbe Nordström, Tintins brallor och antikens akvedukter också.

Share
34 kommentarer

Jag har då aldrig någonsin varit så trött

Nääää, jag kan inte rekommendera att jobba 100 % som lärarvikarie på högstadiet samtidigt som ett företag ska drivas utan att bolinerna blir lösa.

Som det är nu, cyklar jag till skolan kl 07 och har sedan lektioner till 16-ish, varefter jag cyklar hem och sätter mig att redigera texter eller förbereda föreläsningar på högskolor och företag. Jag är så trött att jag har slutat plocka upp mina egna kläder från golvet, slutat handla och nästan tömt frysen på kuppen.

I söndags blev dock min fina, dyra cykel stulen – trots att den var fastlåst med två typgodkända lås som borde ha gett tjuvarna kalla fötter. Eller i alla fall träningsvärk i sågarmen. Jag var så trött när jag upptäckte detta, att jag bara tog en bild på den tomma platsen där blott min torkasadelntrasa och en P4-reflex låg kvar.

Ack. Sedan ryckte jag på axlarna och gick till bussen.

Idag var det däremot lugnt och tjolahopp i skolan: eleverna och lärarna hade friluftsdag med “Skoljoggen” som bara innebär fyra timmars springande, dansande, tjoande, ätande och städande. Det hela utfördes i ett moln av pulverfärg, vilket var förvånansvärt tokroligt. Inte ett dugg uttröttande var det faktiskt.

Japp, där nånstans är jag. (Detta fenomen heter “Colour Run”.)

Man nu har jag bara två dagar kvar som lärarvikarie. Sedan ska jag bli kung och president samt politiker och envåldshärskare och införa livskvalitet, fruktkorg, soffvila, printerservice, proffsmentorer och sköna jobbskor för all världens lärare.

Share
19 kommentarer

Här ligger jag i August Strindbergs sovrum

Jag har tidigare berättat att jag understundom åker till ett visst hus på Runmarö i Stockholms skärgård, för att där idka skörlevnad och frottera mig med August Strindbergs ångor. Här hyrde han nämligen rum runt 1890 när han var i tvist med Siri von Essen och skrev novellen ”Silverträsket”.

Och inatt sov jag i hans rosa sovrum.

Förr om åren har jag slagit läger i hans blåa arbetsrum, men det har inte hjälpt det minsta lilla; min fantastiska generationsroman/lärobok/poesisamling har inte alls knattrats fram på mitt lilla tangentbord.

Se så fint renoveringarna har dokumenterats!

Nu är jag här på herrmiddag i dagarna tre med karlar som heter Glappis, Bocken, Muther, Drottningen, Schanslö, Vört, Draggen, Morbide och Fylle. Själv heter jag bara Lotten.

Här finns tidernas häftigaste 90-talsgrill från Kalifornien. Man tänder den med hjälp av blott tidningspapper i ett hål i stammen, liksom. Huruvida den går att mata även med mobiltelefoner och paddor i detta digitala tidevarv återstår att se.

Vad kan denna heta? Finns den att köpa?

I smyg går jag omkring och rotar i högar och petar i bokhyllorna för att finna spår av litterära giganter. Nyss hittade jag istället en liten, liten ask med ett förtjusande handtag på locket.

Underbart!

Nu ska jag ut och åka flakmoppe!

Den oerhört koncentrerade minen beror på att jag bara har kört moppe en enda gång förut, och det var i ungefär en minut 1979. (Jag körde rakt in i ett träd med en Puch Dakota.)
Share
31 kommentarer

Lund Comedy festival, ordning å reda 2019

När jag för första gången 2010 for ner till ”Humorfestivalen” i Lund (jodå, förr talade man minsann svenska), lyckades jag övertala ledningen för festivalen att låta mig få ett fripass och gå på så många föreställningar det någonsin gick och simultanrapportera och skriva och fotografera och lägga ut – och bloggen svällde vips som en Barbapapa till oigenkännlighet.

Men gah. Vofför gjorde jag på det viset? Det var ju bara jättejättejobbigt.

Ett annat år hängde jag med min djefla mans tremänning som är rolig operasångerska och lyckades inspirera tre olika relativt berusade brittiska komiker såpass att de nämnde mig från scen. Till exempel sa Phil Jupitus:

– I just met a Swedish woman who can outwhistle you all. Nobody whistles like her!

Tjugosjuåringen, aka Erik, satt i publiken och messade mig ”har du träffat Phil Jupitus nyss?” – och det hade jag ju.

År 2019 var det lite mer ordning och reda på schemat: föreställningarna är verkligen blott i Lunds centrala centrum och överlappar inte varandra tidsmässigt. Däremot är andelen ståuppare som säger ”jag är bara här och testar nytt material” bra mycket större. Fine, det går ju jättebra – just dessa komiker är ju ambitiösa och skriver nytt material. Värre är det med dem som inleder med att säga:

– Heeej. Den här föreställningen har jag turnerat med i Storbritannien i tre år. Sorry om vissa saker är lite daterade. Jag har inte kollat, men har ni nåt kungahus i Sverige? En drottning? Jahaaa. Och så äter ni korv med sirap? Nähe? Potatis med honung? Hm, jag måste ha blandat ihop Sverige med nåt, är jag i Schweiz?

(Mina väldigt roliga exempel ovan är påhittade. Den där ståupparen var jättetrist.)

Alla föreställningarna som jag besökte (och tog bilder på i smyg) ryms i detta potpurri.
Inspelningen av ett ”På minuten”-program som sänds om två veckor var HYSTERISKT kul. Om jag kunde ge mitt vänstra knä (det dåliga) för att få vara en i panelen, skulle jag lätt göra det.
Ibland lämnade möbleringen mig ingen ro. Denna stackare stod bakom schabraket till vattenkaraffbord i 50 minuter.
Precis så här flyktig var den fantastiska Luisa Omielan. När föreställningen enligt schemat skulle vara slut, sa hon helt sonika “ni som behöver gå, gör det – jag kör i 50 minuter till”.
Men allra roligast var när alla i hela Stora Salen på Akademiska Föreningen tog av sig skorna till Povel Ramels ”Ta av dig skorna”.

Nu fortsätter jag att vara vikarie på högstadiet i knappt två veckor till. Sedan vidtar min nya karriär som inbegriper en strävan mot att

  1. bli deltagare i ”På minuten”
  2. få ha en Språkpolis-show på nästa års Humorfestival.

Eller så sätter jag mig bara ner och skriver den förnicklade generationsromanen som jag tror mig vara kapabel till. Målgrupp: högstadieelever som inte har läst en enda bok i sitt liv.

 

 

Share
51 kommentarer