Jag, som ju inte skulle vara vikarie mer, var nyss högstadievikarie igen – men bara i två dagar. Kanske var det så att jag blev övertalad, kanske var det så att det var panik, kanske är det så att det saknas lärare i hela jävla Sverige – och kanske var det faktiskt så att jag saknade eleverna lite.
[suck]
Hur som helst, stod jag där i klassrummen igen. Jag berättade lite om MSB och britternas lögn om morötternas mörkerseendebefrämjande och övergick sedan till den stora frågan:
Vad händer om vi – idag – står utan el i en vecka?
Eleverna ba: ”Va?”
Vi resonerade. Jag bestämde plötsligt att eleverna i just denna klass var de enda människorna i hela världen som visste att Sverige från och med NU skulle vara elektricitetsberövat i en hel vecka. Vad skulle de då göra?
Killarna:
– Köpa alla powerbanks och sälja dyrt! Höhö!
– Stjäla alla lastbilars bilbatterier! Höhö!
– Köpa konservburkar innan alla andra vet! Höhö!
– Jag skulle nog berätta för mina föräldrar. (Bekymrad min.)
Tjejerna:
– Nämen asså vi måste ju berätta för alla. (Bekymrad min.)
– Lägga ut på sociala medier! (Heurekamoment.)
– Går ju inte. Vi måste ringa. (Bekymrad min.)
– Men vi måste spara på mobilbatteriet (Bekymrad min.)
– Asså vi unga skulle ju dö! Höhö!
Alla var plötsligt överens om att de vuxna behövdes för att vika kartor, använda spritkök och ringa med gamla telefoner.
Uppgiften blev sedan att för hand på en A4 eller A3 göra en snabb skiss där de berättade för den oroliga allmänheten att det var lite kaos och panik men att ingen skulle vara orolig för att elen skulle försvinna.
– Hur stavas eletrisitet?
– Får man fantisera?
– Heter det kärnatombomsverk?
– Men fröken, asså jag fattar inte hur man kan tänka om inte Google finns.
När den 55 minuter långa lektionen tog slut hade jag svårt att samla in foldrarna för att eleverna ju precis hade kommit igång. ”Bara en liten stund till.”
Jag betonade att det ju bara var skisser till en folder de gjorde och att de inte behövde rita kärnkraftverken perfekt utan bara skriva t.ex. ”bild på en grill” i en stor ruta.
Alla släntrade till sist ut ut klassrummet – deras nästa lektion började ju om tio knappa minuter i en annan ände av den stora skolan. En elev satt kvar och fyllde i en stor blixt med en gul penna.
– Kom nu, lektionen är slut! sa jag bryskt eftersom även jag ju måste hasta iväg till en annan lektion i ett annat klassrum.
– Men fröken. Det här är viktigt.
– Fast du måste till nästa lektion. Och jag måste till nästa lektion.
(Här svor jag inombords. Skola på löpande band. Tänk inte efter, spring till nästa punkt. Gah.)
– Men fröken.
– Nej. Sorry.
(Minuterna gick. Jag måste iväg. En annan klass och en annan lärare stod och stampade i korridoren för de ska ju in i just detta klassrum – som jag dessutom måste hinna städa innan jag går. Jädra golv till att vara fullt av pappersbitar och annat.)
– Men fröken. Det är ju vi som är framtiden. Vi behöver arbetsro.
Säger eleven och lämnar in foldern med den gula blixten blott till hälften färglagd.
––––––––––––––
Fotnot
Det var så här det var. Jag har varken under- eller överdrivit.
