En av mina favoritinterjektioner (det har man ju några stycken) är ”Kyss Karlsson!”. Jag har för länge sedan begripit att detta gör mig till en stofil, för så säger man sällan numera i de yngre kretsarna när man blir glatt förvånad.
Så … vi tar väl härmed och väcker liv i uttrycket genom att berätta historien bakom?
År 1913 stod apotekare Johan Erik Hallbergsson, (gift med Sveriges första kvinnliga farmaceut Märta Hallbertsson och far till fem barn) i sitt apotek i Hammarby, Upplands Väsby.
Han blandade till medikamenter och hällde huvudvärkspulver i kuvert, när han plötsligt blev överfallen av en pistolbeväpnad man som tydligen låg gömd i rummet. Apotekaren och den mystiske mannen rumlade runt på golvet, pistolen åkte all världens väg och en kniv stöttes under tumultet i apotekarens bröst.
Blödande tog sig apotekare Hallbergsson upp på apotekets ovanvåning, där jungfrun Ebba Larsson raskt av hustrun Märta fick order att gå nedför trappan – till mördaren – och springa och hämta hjälp. Stackars Ebba lydde, råkade på den mystiske mannen, fick tio knivhugg, föll till marken och antogs förmodligen vara död.
Men det är segt virke i Ebba. Hon tog sig upp och ut till grannhuset 200 meter bort, där man genast telefonerade efter hjälp. (Det fanns faktiskt ungefär 350 000 telefonabonnenter i Sverige redan 1913. Vi var ena hejare på telefonteknik!)
Larmet gick till den inte helt kompetente landsfiskalen (eller kronolänsmannen) Hasselhuhn, som satt och spelade bridge och drack öl med sina polare. Pliktskyldigast avbröt han spelet och åkte till apoteket, där Hallbergsson nu låg död bredvid en uppriven Märta. Hasselhuhn kliade sig i huvudet, såg sig om i det inte alltför stökiga apoteket, kände ett kurr i magen och återvände därefter till polarna och maten vid bridgebordet.
Intet spår av den mystiske mannen – mördaren – stod att finna trots att hela grannskapet strax örlade runt i apoteket i jakten på ledtrådar.
Poliser från Stockholm kallades in, och de släppte snabbt ut en förvirrad spårhund som ju mest kände lukten av hela grannskapet som fortfarande klampade omkring i apoteket, men som ändå nosade sig fram till en liten stuga i närheten. ”Jaha”, sa poliserna, ryckte på axlarna och åkte hem till Stockholm igen utan att undersöka huset eller dess ägare herr Arnberg – för han var av alla i bygden känd som en tok som for omkring och skrämde folk och dessutom trodde att alla ville förgifta honom.
Trots att Ebba (som överlevde) gav ett signalement om ”en man i 30-årsåldern, 165 cm lång och med stirrande blick” anhölls några dagar senare två italienska vagabonder – Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli – eftersom de såg mystiska ut.
Valente var vad vi idag kallar funktionshindrad – mentalt sett inte äldre än tio år. Han erkände utan problem alla anklagelser och fyllde gärna på med påhittade detaljer. (Som tack och lov inte var trovärdiga.)
Efter många om och men ställdes de två stackars italienarna inför rätta, med hela den italienska släkten på plats. Försvarsadvokaten och f.d. häradshövdingen Axel Carlsson bevisade att Biagio och Giuseppe hade alibi eftersom de när mordet begicks faktiskt hade sovit i en viss fjärdingsmans uthus. Båda italienarna frikändes, och Biagio Valentes mamma rusade fram till domaren för att överösa honom med tacksamma, italienska kyssar. Och det var då det hände! Domaren sa:
– Kyss inte mig, kyss Carlsson!
Första frågor:
Åkte Arnberg dit sen då? Eller nån annan eller ingen? Är Biago Valente släkt med Bob Dylan?
Frågar som Magganini.
Nästa fråga: var är alla?
Jag är här!
Såg att det faktiskt finns – eller fanns – ett dansband som hater/hette Kyss Karlsson.
Älskar den där historien sen gammalt – men nu har jag ägnat tid åt försöka att hitta Ebba Larsson, barnjungfrun som blev knivhuggen. Omöjligt, tyvärr, hon gifte sig väl och ändrade namn. Man funderar ju på hur hennes liv kan ha blivit.
Karin: tyvärr, Valencianerna hade inget papir (svår stad på papper öht enligt dem) men menar att Madrid kan vara stället för en akvarellist. När vi får vaccin och allt tinar, får man hoppas du kan resa dit. Dubai är liksom inte lika lockande, väl.
Jag blir oerhört nyfiken på varför Biago skulle vara släkt med Dylan?
Men Giuseppe, kan han möjligen ha varit släkt med Giovanni Jaconelli?
Eller är Jaconelli Italiens svar på Josahonannon?
Jaconelli bodde i Örby, i en villa belägen där Ripsavägen möter Sköldingevägen i en rätt tvär y-sväng som trafikerades (och fortfarande gör så) av busslinje 165 (fast då hette den 195).
I stort sett varenda vinter blev sagda korsning snorhal och då hade bussen problem att ta svängen i rätt tempo. Resultatet blev ofta att familjen Jaconelli fick besök på garagenerfarten av en buss som valt att köra på tvärsan, om man så säger.
Mycket snart tog Giovanni bort själva grinden, som sällan blev sig riktigt lik efter det oannonserade besöket. Men grindstolparna prydde i alla fall sin plats tyckte Jaconellis, så dem ville de gärna ha kvar.
Eftersom även de antagit ny form och skapnad uppstod mycket snart en informell överenskommelse att SL satte dit nya när halkan avtagit.
Ja, SL hade för vana att ringa och fråga om det månne önskades en ny modell på stolpar eller om man skulle sätta dit samma som förra vintern?
Det blev också så att chaufförerna inte behöva lämna en så värst ingående redogörelse för händelseförloppet, alla visste ändå premisserna, det räckte att skriva ’Jaconelli stolpar’ i trafikhändelserapporten.
Det blev också som ett landmärke, om man behövde preciserar sin position närmare. Femtio meter efter Jaconelli stolpar, så visst trafikledningen precis var man var.
Det var den association jag gjorde.
Jag är här nu. Har varit en sväng på Gotland och tittat på ett hus åt dottern. Vi funderar på att utöka imperiet. Och så köpte jag förstås falukorv och dasspapper när jag ändå var där. Och träffade barnbarnet för första gången.
Ninja, den gamla sketchen har jag letat länge efter. Vet du någon adress?
Gamla Apoteket har jag varit många gånger på, det är en välbesökt restaurang vid lunchtid och trevligt ställe att fika på. På bottenvåningen är det dessutom en keramiker som håller hus, som har jättefina alster till försäljning.
I alla fall var det så innan jag flyttade från Sverige, jag bodde bara några kilometer därifrån.
Din observation stämmer bra, AuL. Till den orkestern har man svingat sina lurviga mer än en gång. I min ungdom på 70-talet var det vanligt (i alla fall i de här trakterna) med dans till orkester på fritidsgårdarna. Kyss Karlsson var ett lite ”poppigare” band som ofta spelade på såna ställen. KIllen längst uppe till höger heter Bore Karlsson och är fortfarande aktiv musiker i trakten. Han var nån slags ”frontman” och lånade ut sitt namn till bandet.
Historien kring uttrycket är riktigt hemsk, konstigt att det inte gjorts krimdrama eller dokumentär om den.
Och här är bilden som jag glömde.
Niklas! Jag kommer att med bil hämta hem den då examinerade gotlandssonen (aka Tjutreåringen) i maj–juni nån gång, så då vankas det besök i den silvriga fattigstugan! Då eller aldrig. liksom!
Och apropå Ninja här ovan. Nu borde vi skriva en kollektiv roman som heter ”Jaconelli stolpar”. Ja, och slå världen med häpnad och inhysta allehanda Nobelpris.
https://www.youtube.com/watch?v=TDfZ3H5wTvQ
Den finns också på Spotify, i Hålligång, med namnet Telefonnumret.
Äh, jag vill ha ett nobelpris själv. Sån är jag, det står jag för.
Jo, Ninja, svaret på Dylanfrågan är att det ser ut som om Lotten har lånat en bild av Dylan för att illustrera Biago.
Detta är Dylan (nu hittar jag förstås inte den bild jag ser för mitt inre, så den här får duga):
Tack Ninja!
Snack om Josahonnanon var flitigt förekommande i vår familj eftersom vi heter just det.
Är det på Gotland som den goda falukorven finns?! Som vi har letat.
Pysse, en av de goda varianterna finns där. Gutefalu, tillverkas av Lammboden i Stånga och finns bara på Gotland.
Två andra goda falukorvar kan jag tipsa om:
En från Undersåkers charkuterifabrik. Finns att köpa på Cajsa Warg vid S:t Eriksplan, ROT på Söder och på Mamsellen Skafferi i Sigtuna som kanske är närmare för er.
En annan som heter Salukorv (den har för hög kötthalt för att få heta Falukorv) som finns på samma ställen i Stockholm och förmodligen på andra ställen också.
Själv är jag nedgrävd i mina dagböcker, i jakt på vad barnen kunde vid olika åldrar. Fascinerande läsning, måste jag säja och nostalgiskt och rörande och upprörande och vi hittar sånt som vi skrattar åt så vi faller om varann här i råttboet. Och stor beundran för vår dotters verbala förmåga. Hon var nyss fyllda tre. Jag skulle sätta på henne ett par blå byxor men hon protesterade: ”Jag är inte en sån som älskar blå byxor. Jag älskar röda saker, så det här är inga bra byxor för mej.”
TT meddelar i dagens tidning att sonden al-Amal lyckligen har bromsats in lagom för att fångas in av planeten Mars graviditet. Det är svårt med långa ord.
Fast vetenskapen har ju länge sysslat med hur planeterna bildas, så det skulle kunna vara så att TT vet nåt som vi andra inte fått reda på än.
Skulle inte båset kunna skriva varsitt bidrag till antologin ’Jaconelli stolpar’? Valfri tolkning, kort eller långt.
Jag hittade graviditeten! (Se bild!) Tack för tipset, Brid!
Ökenråttan: Ett av våra numera pratglada vuxna barn kunde i fyraårsåldern bara säga ja [mmm] och va [ba] samt fluga [pftä]. Vi var inte ett dugg oroliga trots att all vetenskap sade att ungen borde utredas.
DDM började inte tala ordentligt förrän han var fyra år, och sedan dess har han talat konstant.
Falukorv kan nog vara viktig som basföda men viktigare är blodpudding. Och där finns inget godtagbart alternativ längre. Det verkar som att ett påbud att blodpudding ska bestå av en homogen rödbrun (politiskt osannolik, men det kommer nog) röra i ett plasttråg och alldeles utan späcktärningar.
Vi beskrev problemet för Slaktare Åke i Tolvsbo och hans goda moder har försett oss med en läcker gammaldags pirattillverkad blodpudding. Den går nu under namnet Piratenpudding. Tillstånd meddelat av Piratensällskapet.
Men vi är inte nöjda. Blodpudding åt Folket!
Hur är det på Östermalmshallen? Blodpuddingsmässigt, alltså.
Grindstolpar har vi erfarenhet av. Där hade kommunen anlitat en ny entreprenör som hade en bredare bil än den förra och då kom ett påbud att vi skulle flytta isär stolparna. De satt fastare än en molinsk mjölkpall så det fick kommunen ta hand om. Vid första dörsöket hade tunnisarna en liten lastbil med HIAB-Focolyft och dom höll på att välta bilen (som hos Molin) men stolparna stod kvar. Några dagar senare kom en grävare och grövre grabbar och lyckades få loss stolparna.
Men då blev det så stora och fula hål så entreprenörens bil fastnade i dem i stället. Nu kom det en lastbil med grus och en liten söt BobCat och fyllde hålen. Jag påpekade att det där grova krossgruset varken var vackert eller skonsamt mot däcken. Det slutade med finfyllning, ett lager jord och gräsfrö.
Alla nöjda. Åtminstone vi.
Kan det duga som liten utvikning i antologin om Jaconellis stolpar?
Det här med grindstolpar och grindar verkar gå i släkten. Syster Karin har råkat ut för att få sina stolpar sålda, nästan, av en ’privat’ företagare och på senare tid verkar grindproblem ha tillstött. Men det får hon redogöra för.
På tal om graviditet.
Är det inte Venus som är kvinnlig – och Mars som är manlig?
OK, fattar. Det är bara på Jorden som det finns en viss, liten, skillnad.
Fastna inte i det heteroplanetariska träsket, SG!
I Östermalmshallen finns blodkorv. Den är bra.
Tack Ninja i Klockrike för berättelsen om Giovanni Jaconelli. Han har alltid varit ett känt namn för mej (och min mycket musikintresserade far). Spelmannen Eric Öst som Giovanni länge spelade med , kallade honom för världens svenskaste italienare.
Om det fanns fler musiker med samma efternamn i Sverige i början på 1900-talet kan jag inte säga, men Wikipedia har följande att säga:
”Giovanni var av italienskt påbrå. Som tioåring flyttade Jaconelli till Söder i Stockholm där han kom i kontakt med skolorkestern på Katarina södra folkskola och fick börja spela klarinett, trots en motspänstig musikdirektör på skolan som ansåg att han skulle spela flöjt. Efter att Jaconelli meddelat att Jag är deciderad att spela klarinett fick han sin vilja igenom.
Tillsammans med sin far, som spelade gitarr, gick Jaconelli runt på gårdar och spelade innan han fick kontrakt med Nöjesfältet på Djurgården. Han var anställd i Sveriges Radios underhållningsorkester och förekom flitigt i radio och även i TV, mest känd från Café Sundsvall med Gunnar Arvidsson och från Vitabergsparken med Carl Anton (Carl Anton i Vita Bergen). Han har även turnerat i Sverige, liksom i USA, där han spelade i symfoniorkestrar.”
Det sista Café Sundsvall programmet finns på YouTube och länken kommer nedan.
Giovanni syns i inledningen, efter 23.25, 28,05, 34.06, 37.15 samt 46.40 (för er som inte heller orkar se hela programmet.
https://www.youtube.com/watch?v=KRqCkhiady8
Ninja:
Jaconelli med grindstolparna? Var det klarinettistens?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Jaconelli
@Råttan: Linda in det lite. Det där var alldeles för brutalt och oförblommerat.
Javisst var det klarinettisten som var Jaconelli i ’Jaconelli stolpar’.
Med mina grindstolpar var det så att jag hörde ett samtal bland buskarna på min tomt. Jag blev nyfiken och gick ditåt, ganska tyst, och stannade utom synhåll, men inom hörhåll. Döm om min förvåning när jag insåg att en okänd karl var i full färd med att sälja mina pampiga grindstolpar av sten, till ett par stockholmare från Upplands Väsby. (De avhandlade just frågan om hur transporten skulle ordnas.) Jag klev fram och presenterade mig och sedan utspann sig en absurd konversation. Köparna anade först inte oråd, men så småningom gick det upp för dem att säljaren inte alls ägde grindstolparna utan att de var mina. Jag föreslog ett fantasipris och sa att om det skulle bli någon affär måste de betala kontant och hämta grindstolparna samma dag. Köparna skulle ”fundera på saken och kanske återkomma”. Vid det laget hade säljaren försvunnit utan att ens säga ”Hej då!”.
En tant. OK, det får bli en odyssé så småningom. Tack i alla fall för hjälpsamt försök!
Operation STOLPE
Stolparna är bortforslade. Hann inte få nån bild.
I den här fasen togs det ner några grova granar. Krossten, finfyllning, matjord och gräsfrö kom senare.
Nämen, sicken ryslig grindstolpshistoria, Karin! Absurd företagsamhet!
Nu är det ju så att vi verkligen måste skriva den där boken. Böcker om ålar, ved och bin går ju bra i dessa tider, så varför inte en om grindar och deras stolpar?
JACONELLIS STOLPAR
(inför rättegången)
1. Skyll på Valente.
Om inte det hjälpte, gå till 2.
2. Tokige Arnberg hade försökte förgifta mej och då gick jag till apoteket för att köpa motgift. Och där låg hapetekarn alldeles dö på golvet.
Om inte det hjälpte, gå till 3.
3. Knivstucken, you say? Men jag har aldrig haft nån kniv, inte ens hållit i en i hela mitt liv.
Om inte det hjälpte, gå till 4., 5. och 6.
4. Jag minns ingenting.
5. Jag minns ingenting.
6. Jag minns ingenting.
Den blir kanske lite tunn, den där boken. Men om man utvidgar till att omfatta två stolar och hur man förflyttar sig lite halvklunsigt så kan den kanske bli lite mer omfattande?
Kör Skogsgurra, den historien vill vi verkligen läsa.
Vi väntar alla andäktigt på Skogsgurras stolhistoria, right?
Vad övrigt är, är tystnad. Promenader. Liten palt och champagne. Samt snö. (Men idag fick jag ont i ena hälsenan!)
Med liten palt avses maträtten? Eller ska vi tänka på uttrycket ”redan som liten palt brukade jag …” ?
Det jag menade var en liten palt som jag glufsade i mig med behag. Som sedan följdes av två större paltar. Som följdes av en stor rap. (Inte musikstilen dårå.)
Palt-maten och klädpaltor har samma ursprung som ord: sönderrivet tyg & söndertrasad potatis. Man kunde även kalla ett lapptäcke för ett palttäcke!
En palt kunde dessutom förr vara en ordningspolis och en överrock medan en harpalt är en liten stackars hare som inte alls är trasig eller såg ut som ett lapptäcke. När man förr talade om någon och sa ”redan som liten palt” menade man ett barn som var rundlagt – som en palt.
En pilt, däremot, det är bara en liten pojke.
Vi, som var tunnisar som barn, ska inte använda ’redan som liten palt’. Taget. Man får böja sig för den norrländska sakkunskapen.
Samlingsvolymen ’Stolpar, stol-par och stolpig gång’ dröjer nog ett tag. Om ingen annan känner sig manad. Just nu upptar en utredning om Hr. Pz och hans försök med vaccinet Pigelin (från grisar i stället för kossor) all min tid.
Ursäkta, det är jag igen. Kompletterade Aftonbladets urspårning med lite röd text.
Var du inte heller nån rund liten palt, SG? Jag fick hela min barndom höra ”Ack, ack, får hon ingen mat?” från dom lite diskreta (!) till ”Ack, ack hon ser ut som ett belsenbarn!” från dom mindre diskreta. Men jag åt som en häst, mådde bra och var pigg som en strömming. Tunn var jag långt fram i livet och killar som trodde att det skulle bli en billig affär att bjuda ut mej på middag fick se på annat. – Och vid det här laget har jag ätit upp mej!
På tal om palt:
»Men tror någon människa att man här mitt på
svenska landsbygden kan bringa upp en kaka gam-
maldags rejält tjockt, svart, blodfullt paltbröd?
Och det är inte bara här. Det är inte lätt nånstans
(för att folk inte längre hemslaktar, och det lönar
sig inte att göra det på fabrik, eller vad det är). Jag
vet väl det, för alla gånger jag skickat ut min tjä-
narstab till Stockholms alla stadsdelar för att jaga
paltbröd och den kommit hem tomhänt. Eller med
ett slags palt på burk, en förfinad ljusbrun tunn
sort av anemisk mamselltyp, som skulle fått alla
gubbarna i Fänrik Ståls sägner att med en mun ut-
brista: Red mig en grav, o moder!«
Vem tror ni skrev?
Är det Frans Gunnar? Fast vederbörande vistas i Stockholm; hmm. ”av anemisk mamselltyp” tror jag är en nyckel …
Eller är det Torgny, Lille Makens favorit?
Ingen av dem!
Stilistiskt kunde det vara Strindberg. Blodbröd kan ha varit minnen från barndomen när det var lite knapert i tjänstekvinnans hushåll. Men ändå inte.
Tidpunkt? C:a 1950 eller senare känns det som. Trots tjänarstab.
Var? Mitt på svenska landsbygden. F. G. bodde då på Ribbingsfors och där bör det ha funnits paltbröd. Och inte kan man fråga sonen Kim, han avled för inte länge sedan.
Hyttis säger också August. Men hon tror inte heller på det.
Den rundlagde landsplågan E. B. skulle kanske ha kunnat få till en dålig pastisch i den här riktningen. Osakkunnig i det mesta när det gäller knödlar, palter, Spätzle och kroppkakor kan det knappast ha varit han.
Vi drar till med Slas.
Nu vill vi veta! Kommer facit i morgon?
Skribenten är en kvinna!
Strindberg?
Han var alltid så glad och positiv.
En kvinna? Då är det Bang.
Vem var landsplågan E.B.? Den enda rundlagda landsplåga jag kommer på är E.P. Eller L.B. men han är ju lång som en stång, så jag tror knappast att det är han som Skogsgurra avser.
Herr Ehrenmark då?
Ja asså, uschäkta. Nu såg jag inte AuL:s ledtråd här nyss.
Annars minns vi att herr Ehrenmark skrev inspirerat om hur vårvinterns plöjda åkrar med kvardröjande snö på såg ut som paltbröd med vit sås.
Hihihaha, ”anemisk mamselltyp” tyckte jag var jättekul! Det måste vara Bang!
Japp Ninja – Bang var det.
Texten från 1952.
Vet ni vaaa. Jag fick tips om att Lidl hade knödel-, spätzle. och palttema denna vecka.
Då funderade jag en stund på om tyska substantiv i en svensk mening ska ha inledande versaler. Fann undringen med ett nja besvarad, och åkte till Lidl för att köpa upp paltlagret.
Och hittade ett berg med kroppkakor. Gruff. Fnys.
Köpte fem liter glass som tröst.
Tack för tipset, det var länge sen jag åt kroppkakor.
Nu kommer strax ett nytt inlägg om en mus, men helt utan läbbiga bilder.
Åh faen! Är den på riktigt? Den där knödelveckan.
Vi har inte varit på ett Lidl (långt hän i våld)* på mycket länge.
Så det är kanske dags nu. Extra knödel för den exakta tidpunkten tänker jag sno åt mig 🙂
*jämför Hasselskogs Vivel
För att sopa igen alla spår måste jag nog nämna att landsplågan heter Bl*m i efternamn.