Månad: december 2007

Hur gjorde Eva-L när hon redan kl 09.05 igår bestämde sig för att klämma ur sig det rätta svaret? Sedan återkom hon inte, så de andra gissarna for som vindflöjlar mellan stilanalyser och ledtrådar som icke fanns. Översättarhelena tog sin vana trogen täten och efter följde faktiskt inte de flesta – men många. Leopardia är liksom jag förvirrad när det gäller hemlisbloggarens definition av ordet ”författare” (Fast han vill ju inte kalla sig författare längre, om man kallar Magdalena Graaf för författare [—], så frågan är om författaren är författare.) Detta kan man läsa mer om här. Den enda egentliga ledtråden var faktiskt namnet ”George” som i boken ”Öppet brev till George W Bush. Paradisets nycklar hänger i helvetet”. Lotta, hon var så mystisk i sina gissningar (julimannen i Flickornas kalender) att vi aldrig begrep vem hon gissade på. 

Björn Ranelid (f. 1949) är enligt den egna sajten (som Christian påpekade) en författare, en krönikör och en estradör som (enligt Wikipedia) har en säregen skrivstil, kallad ”ranelidska”. (En annan mening från Wikipedia: ”Astrid Lindgrens begåvade skrivsätt skiljer sig dock från Ranelids.”) Han är tydligen även mentor åt bl.a. Torbjörn Flygt och säljer böcker som läskeblask i solsken.

Före gårdagen hade Ranelid gissats på hela 14 gånger. Jag drog mig lite för att ”göra” honom eftersom jag kände mig lite som Bosse Parnevik – och därför är texten tillverkad på ett annorlunda sätt än de andra.

Istället för att härma hans stil, tog jag ur ”Krigaren” bara meningar här och där, rakt av utan att förvanska dem. Jo, kanske ändrade jag dem liiite och såg till att styckena hängde ihop lite bättre. (Vilket – tack – fick Lisa att utbrista i ett ”För bra för att vara Ranelid”.) Men får jag verkligen vara så här kritisk? Ptja, det är i alla fall inget mot var Linda Skugge var i sin numera famösa recension. Eller som i Fredrik Virtanens utbrott:

”Han skriver böcker med stor text för lärarinnor som grillar nåt lite tjusigare än fläskkarré och som vill vila hjärnan med något trivialt i de fina björkträmöblerna.”

Precis som Översättarhelena skriver, blir även jag knollrig av denna sprickfärdiga, metaforgödslade stil. Det är närapå oläsbart med brottstycken som inte hänger ihop och de eviga upprepningarna och fantasier om ungflicksbröst. (Jodå, det får man visst fantisera om. Men ska man skriva om det bör man faktiskt göra det mindre sliskigt om jag ska gilla’t.) Dessutom har jag en protest som jag inte har läst hos någon annan elak recensent: jag tycker att vissa stycken är tagna liksom direkt ur Full Metal Jacket. Som om han har tittat på filmen och skrivit av det han såg. Eller … det kanske bara är ett tecken på finurlig konstnärlig frihet och riktigt coolt och min sura attityd är bara lite von obenaktig?

Nåväl. Vi kan väl enas om att man i alla fall bör ha läst tre–fyra sidor av dagens författare även om de där meningarna om basket var bedrövliga? (De är heller inte ändrade, det står verkligen att han dunkar bollen och tar viga språng.)

Vi ska ha oss två vinnare! Jag vet inte riktigt varför jag fastnar för två hela tiden, men jag tror att jag är imponerad av er. Vi draaaaaaaar … Bengt (som var arg för hans hjärna kokade) och en tiiiiiiill … Hans Persson (som föreslog Barbapapa). Mycket bra, så ska en hemlisbloggargissning slipas.

Nu ska vi se om det dyker upp en lucka med 22 på.

Hela gårdagens förmiddag var för er som att famla i mörk sirap. Dieva tyckte helt korrekt att det inte handlade om drick- utan tryckfrihet, och de flesta såg spår av en politiker som hade slagits på krogen. Men det var ju bara mitt sätt att skriva en politisk dikt idag – eftersom hemlisbloggaren är en politisk diktare. (Finns det idag politikpoesi annan än Kjell-Olof Feldts löntagarfonder?)

Anna P gick på uttalet av ”drickfrihet” och föreslog därför Theodor Kallifatides, vilket jag tyckte var jättekul. Och så sjöng Studiomannen en stump, Leopardia sjöng lite mer, alla slängde namn omkring sig och plötsligt klickade det: Petrusjka gissade rätt … och fick så småningom med sig allihopa. Fredrik I, Vajlan och några till har ett effektivt tillvägagångssätt genom att tänka högt med många frågor: det inspirerar andra gissare och googlingen når nya höjder.

Göran Sonnevi (f. 1939) är poet – och kollega till Översättarhelena (har ni månne träffats?). Redan som 22-åring debuterade han med diktsamlingen Outfört. Han har vunnit en triljon priser sedan dess, men är mest känd för en speciell dikt, precis som att Göran Palm mest är känd för att han står framför havet, ”precis som på Louvren”. Sonnevis berömdhetsdikt heter (som Den Blyga rapporterade)  ”Om kriget i Vietnam” och handlar om tekoindustrin och elitserien i hockey. Nej, jag bara skojar. Den handlar förstås om kriget i Vietnam.

Men det var inte den jag hade valt att hemlisblogga, det var en helt annan dikt, som (om jag har förstått rätt) inte har en titel utan bara ett nummer: 177. Den inleds på riktigt så här:

i oktober 1973

bilderna av svenska säkerhetspoliser som bär ut
svarta plastsäckar
med pärmar, böcker och
lösa papper
från Folket i Bilds redaktion

Kanske skulle jag istället för att leda er på Crazy Horse-villospår ha antytt något om Guillou och Bratt och IB-affären eftersom alla i kommentatorsbåset gick vilse – och jag som var på Ikea bland alla lampor fick ett ledtrådspanikstelefonsamtal från min djefla man. Han skrev en ledtråd som var så svårlöst att bara den kunde ha varit en lucka:

Hallå där, ni som bor i Lund! Jag undrar hurdant väder ni har. Lyser solen över snölandskapet där det ligger som en öppen bok med vita, vidsträckta sidor? Den gjorde det en senvinter i mitten av 1960-talet, i alla fall.

Tolkning: Hemisbloggaren bor bodde i Lund. I den mest kända dikten – från 1965 – skriver han om att allt är insnöat och att USA har gett ut en vitbok. Get it? (”Förkortningen ’VC’ står dels för den brittiska tapperhetsmedaljen Victoriakorset, dels för Vietcong – som nämns i dikten”, förklarar han vidare.) Mina ledtrådar i själva texten var BLM och några av titlarna på Sonnevis verk.

I Litteraturhandboken (1984) står det om Sonnevi att hans språk är (och koncentrera er nu) ”ett försök till knapp men exakt kartläggning av det inre och dess relation till det yttre, behovet av de strukturer som samtidigt hotar med sin destruktivitet, han registrerar sitt privata liv som det är, upphängt i världen”.

Jaså minsann. Och det är nu jag (än en sällsynt gång) sticker ut hakan. Jag, som under perioder i livet har gått omkring med poesiböcker under armen och propagerat för diktandet som vore jag en poesimissionär, tycker inte om Sonnevi-poesin. Trots att alla andra gör det. Dikten som jag använde till hemlisbloggaren fortsätter (helgerån detta, att jag bryter sänder en dikt i bitar som om den är en långfilm på tv3):

Vi har ingen tryckfrihet längre
Grundlagens text
vilar utplånad i volymerna

Undantagsparagrafen om spioneri
kan av statsmakterna användas
till vad som helst

Nej. Då tycker jag mycket mer att det är vackrast när det skymmer så att bokstävlarna i Getsemane göms när man diktar för ingen eller för sin dotter ifall man hade någon … javisst gör det ont.

Men jag är tydligen nästan ensam om att tycka så här. När Sonnevi 1972 fick Aftonbladets litteraturpris (finns det fortfarande?) lät det i motiveringen så här:

”Göran Sonnevis poesi har strävat till medvetenhet, och den har medvetandegjort. Det är lätt att säga att denna poesi sprängt en isolering som hotat dikten och visat på nya och väsentliga vägar. [—] Att läsa hans dikter är att göra sig medveten om de strukturer som påverkar oss, ner på djupaste plan. Det är också att förstå att dessa strukturer är skapade av människor och följdaktligen (sic!) möjliga för människor att förändra.”

All right, nu ska vi dra en vinnare! Jag hystar i och ur lappar som vore det konfetti på nyår och … aha, några nya … och jag draaaaaaaar … nämen åh, en sådan värdig vinnare – den i rimmens motgång kämpande Tiila! Grattis! (Och hjäääääälp, ikväll ska jag julklappsrimma i radio P4.)

Nu tar ni er omedelbums till tjugoettan!

Föga anade Sara Santesson på en viss redaktion att de meningar som där krystas fram för att visa var man sätter versal, komma, citattecken eller tankstreck skulle kunna liknas vid Wallander, Arne Dahl, Françoise Sagan och Marcel Proust – den sistnämnde av Aequinoxia som så träffande påpekade att det handlade om en ”jakt på information”, men sedan började yra på franska så att jag inget förstod. Jag försökte i mina ledtrådskommentarer stoppa in orden rätt och fel så mycket att ni skulle bli misstänksamma. But no.

Malinka var smart som lade märke till alla de ”texttekniska” underligheterna – olika slags anföringsmarkeringar (talstreck, citattecken), olika slags emfasmarkeringar (kursiv, understrykning). Den som på eftermiddagen började lösa upp den hemska knuten var min pappa, som dock gissade fel. Han har – gratis – korrläst den senaste upplagan av skrivreglerna (och hittade 52 fel), men det var inte förrän han kom på att han till och med har haft Santesson som redaktör, som han förstod att det inte var ”Eats, shoots and leaves” som jag menade. Min lillasyster Orangeluvan skrev att ”Cambozolan är nyckeln till allt”, vilket härmed och i fortsättningen ska bli mina ledord i livet.  

– Våndas icke över punkterade däck. Tänk på att Cambozolan är nyckeln till allt.

Översättarhelena följde med: ”Om man läser meningarna isolerade från varandra så låter de väldigt mycket som typiska exempel ur en ordbok eller grammatik” – varefter Agneta med bravur (och boken intill sig) löste det: Svenska Skrivregler utgivna av Svenska Språknämnden.

Detta är alltså en bok med regler. Och faktiskt mitt levebröd – det är dem jag föreläser om på företag runtom i Sverige. Jag tog meningarna exakt utan att förvanska dem och bara kursivera det som jag tog från förordet till andra upplagan. Och nog borde vi alla i tid och otid ropa:

– Det får vara nog med en bakelse!

Aha. Nu kom jag på. När jag blir stor vill jag jobba med att hitta på skrivregelsmeningar. Tänk om boken då blir så intressant att man lär sig skrivregler som en tok bara för att meningarna är så roliga? Hur ska man t.ex. skriva ord med en farlig massa förled? Paragraf 133:

Tio-i-topp-listan när det gäller de bästa gör-det-självböckerna som kommer via dörr-till-dörr-leverans i ett s.k. allt-i-ett-paket kunde hon inte klämma ur sig eftersom sol-och-vår-mannen utövade en ny variant av den mycket intensiva mun-mot-mun-metoden på henne.

(Här skulle jag vilja utropa i ett högt HÄPP, men det har jag lovat Milda Matilda att aldrig mer göra.) Jag måste slutligen citera Cecilia N, vars frustration över mina magra ledtrådar fick mig att skratta gammal köttfärs över hela tangentbordet:

Du är ju värre än Master Mind! Som inlägg nummer 70(!) kommer du med en vit pinne!

För övrigt har ni här alla en användbar disclaimer som Dieva skapade och som ni kan kopiera och klistra in vid behov:

[Varning! Inlägget har skrivits av förvirrad kommentatör. All tolkning av textinnehåll såsom varande ledtrådar görs på egen risk.]

Plommonstopet är sprickfullt och jag har fått skriva en massa nya lappar! Jag ska dela ut två idag igen (jag har blivit helt galen) och draaaaaaar … Marianne! Grattis! Ooooch Lilla E! Grattis! Dock måste jag dela ut ett extrapris till en av alla skarpögda som såg mina korrfel (och de var många idag), så jag har plockat ut en handfull extraprislappar och draaaar – Crrly! (Felskrivningen: Han sa lugnt: ”Vi får tala om det i morgon”.  Rättskrivningen: Han sa lugnt: ”Vi får tala om det i morgon.” Man ska vara noga med sin punktplacering. Hm. Låter nästan som ett råd från Glenn Hysén. Ah well.)

Första jullovsdagen är också den tjugonde luckan!

Det roliga, när gåta är relativt lättlöst och många av kommentatorerna är överens, är att kommentatorsbåset fylls av Marilyn Mansonkonserter, hårdfakta om gammal läskeblask, flygfält, Kråkguldet, Mae West, skillingtryck och teorier om apotek i Sundsvall.

Marie lyckades klura ut ledtråden i namnet Carl Adolf, som skulle få er att hitta till Max von Sydow eftersom han egentligen heter Carl Adolf och bara kallas Max och ju har samma efternamn som mördaren i boken. (Ah, 38 ord i den meningen.) Aequinoxia kommenterade helt riktigt att hemlisbloggarens stycken inte riktigt hängde ihop medan Den Blyga helt bryskt lade ut en länk till sin recension av boken. Översättarhelena undrade över  den ”extremt stilbrytande meningen”:  Först 1944 reglerades hembiträdenas arbetsförhållanden. (Men liknande meningar med korrekt information om Sverige på denna tid återkommer boken igenom.) Mitt ord ”aderton” var dock bara en förvillelse – jag ville lurigt nog att ni skulle börja misstänka nobelpristagare.

Helena Henschen (f. 1940) är alltså systerdotter till mannen som 1932 mördade sin pappa och två tjänsteflickor, vilket hon beskriver i ”I skuggan av ett brott”. Bara ett par dagar efter mordet begick Ivar Kreuger självmord (fast somliga påstår att det var mord), vilket i vissa källor sägs ha dämpat uppmärksamheten när det gäller de Sydowska morden. Här finns motstridiga uppgifter – på andra ställen står det att uppmärksamheten hela tiden var så stor att det var olidligt. Helenas mamma flyttade (enligt boken) till Danmark med två av sina barn för att hon inte stod ut med att hela tiden påminnas om morden även om 30 år hade passerat. (Den mest brännande frågan som kvarstår när boken är läst är inte hur den där galningen kunde skjuta sin egen pappa och två kvinnor utan: varför lämnar kvinnorna i denna släkt sina familjer?) Bilden på boken här ovan togs av Anders Henschen, Helenas pappa – och visar förmodligen mamman. Fascinerande.

Vad Helena Henschen har gjort är en rejäl ”Cold Case”-utredning. Hon har sökt i arkiv, besökt polisstationer, tittat på fotografier av mordplatsen (som jag, hyenan, blev ohyggligt nyfiken på, men som tydligen är för hemska att visa upp) och till och med hållit de dödande kulorna i handen. Sedan har hon fyllt på historien med stämningsbilder och detaljer från dåtiden samt egna fantasier om hur livet kan ha tett sig för alla släktingarna. Och skrivit en roman! Kan jag kanske göra detsamma med alla mina galningar i släkten – alla fotbollsspelare från Älvsbyn, Eureniuspräster från övriga Norrland och syfilissmittade veterinärer? Mord? Nej, inte så många.

Se, en liten, liten bild av Sydsvenskans förstasidasida den 8 mars 1932 (hittad här).

Jag har inte lyckats lista ut hur (eller om) Helena är släkt med Helga Henschen. Edit! Översättarhelena vet att berätta: Helga är Helenas faster! Visst är det imponerande att Helena som 26-åring startade designföretaget Mah-Jong, som hade följande manifest:

   1. Samma modell ska finnas år från år.
   2. Materialen ska vara naturliga.
   3. Alla åldrar och storlekar ska få plats.
   4. Kläder ska få vara vackra.
   5. Kläderna ska tillverkas i Sverige.

(Företaget gick i konkurs pga. punkt 5.)

Om de von Sydowska morden har även Anders Frigell skrivit, en tv-film har gjorts … och banne mig misstänker jag inte att det kommer en fortsättning, hallå Hollywood? (Ingrid – som av sin kommentar att döma har inside information – får gärna berätta mer!)

Nåväl! En vinnare! (På förekommen anledning: man får junte sluta gissa bara för att man har vunnit en tröja! Hallå hakke!) Jag drar två igen (förstår inte vad som har tagit åt mig – däääääär har vi Heléne och  häääääär har vi … Stina!  Grattis!

Luska nu ut den nittonde, som är den allra, allra svåraste!

Lisa löste idag – utan att skrika – gåtan på två röda, men följdes av några precis lika diskreta gissare som varken avslöjade pudelns kärna eller pricken över i. På seneftermiddagen började vi diskutera andra näsor än hemlisbloggarens, men Lee Marvin i Cat Ballou dök inte upp. Dagens snyggaste gissning kom Kristina af Knusselbo med:

”MAXimaL UtdeNing på Den Gissningen REdaN i morgon hoppas jag!”

Bengt lyckades överraska mig genom att analysera en kommentar som inte var menad som en ledtråd, men som blev det. Jag skulle bara tala om att jag var på väg till Uddevalla, men kände mig plötsligt som en poet som djupingtolkas: ”I Uddevalla kommun ligger Ljungskile. Ljungskile SK har liknats vid Åshöjdens BK. Skriven av Max Lundgren.” Tack!

När vi gick i åttan, gjorde jag och Bästisgrannen ett skolarbete om Max Lundgren (1937–2005) och gjorde som man gjorde på den tiden: vi skrev ett
maskinskrivet brev till Max och ställde pubertala frågor. Han svarade snällt i ett maskinskrivet brev med dubbelt radavstånd och breda marginaler.  Detta arbete
har jag kvar – och skulle ha citerat det om jag inte hade befunnit mig
i Uddevalla just nu. (Ödets ironi: anledningen till att ”man” sparar allt skräp från dåtiden
är ju för att kunna bloggskryta om det. Och så befinner ”man” sig plötsligt i fel
stad med noll planeringsförmåga.)

Åshöjdens BK, IFK Trumslagaren, Benny Boxar’n och Pojken med guldbyxorna är några av boktitlarna som alla i min generation har läst. Särskilt Åshöjden-böckerna var imponerande – men när den visades på tv var det inte alls lika spännande. The Björn Nordqvist (115 landskamper) agerade som en träbit, Jorma (Gustaf Appelberg) var osympatisk och Edward (Johan Hedenberg) komplett fel på alla sätt och vis.

Tvärtom var det med Pojken med guldbyxorna, som var helt fantastisk med Harald Hamrell som Mats (som ju strictly speaking var den som hemlisbloggade idag, eller hur Lilla E och Pysseliten?). Jag minns exakt hur det lät när tiorna och sedan hundralapparna prasslande drogs upp. (Lyssna!) Alla hade randiga slipovers och gick i träskor. Solen sken och livet var underbart.

Men Max Lundgren gjorde mer – han skrev manus till Bombi Bitt och jag (1968), där en 17-årig Stellan Skarsgård för första gången dök upp som skådespelare. Alla väntar vi väl på att Hamrell ska få regissera Skarsgård och över ett skarsgårdskt glas vin tala Lundgren-minnen?

Nu ett tidsdokument! Ur tidningsrecensionerna när Pojken med guldbyxorna kom ut 1967:

”[I boken] berättas om en pojke som med hjälp av ett par magiska byxor försöker hjälpa fattiga barn världen runt att få en möjlighet till ett människovärdigt liv.”
(Per Nyeng, Biblioteksbladet)

”På ett alldeles osökt (sic!) sätt har Max Lundgren lyckats få in den komplicerade u-landsproblematiken i en svensk vardagsberättelse [—].”
(Heffaklumpsjuryn, Expressen)

Att jag är fascinerad beror på att jag helt har glömt att det fanns ett u-lands- och människovärdighetsperspektiv i brallorna. Däremot minns jag tydligt apparaten som de uppfann för att effektivisera fickstoppandet och hur slitna de bruna manchesterbyxorna var.

Jahaja, nu ska vi ha en vinnare. Eller två? Ja, två. Varför det? Jo, för att jag är på bra humör och för att ni som gissar är så roliga. Har jag med mig plommonstopet till Uddevalla? Javisst. (Fast ärligt talat är det inte det riktiga – min morfars  från slutet av 1800-talet – utan en modern kopia.) Och jag draaaaaaar (oj, nu vet jag en som hoppar, skuttar och klappar händerna av glädje) – Ica! Grattis! Nu drar jag en till … åhå, här har vi en som kanske blir ännu gladare: Goblincharlott! Grattis!

Ni som inte har vunnit: förtvivla icke. Det är många dagar kvar. Fast just nu ska ni koncentrera er på nummer 18!

Den Blyga skrev plötsligt ”Textens tempo påminner mig om den påkostade tv-inspelningen av Godnatt Jord” så att jag växte en meter och blev stolt som en tupp. Ardy var lika säker (intuitivt?), medan Leopardia gjorde precis som jag hade tänkt mig: bytte bostadslängor mot statarlängor.

Ivar Lo-Johansson (1901–90) debuterade med ”Vagabondliv i Frankrike” (1927), som beskriver hans resor i främmande länder. Men redan innan hade han skrivit reseberättelser som publicerades i tidningar i Sverige eftersom vi på den tiden inte hade bloggar. År 1931 gav han ut den pamflettliknande ”Jag tvivlar på idrotten”, som handlar om just det jag antydde i hemlisbloggartexten – han tyckte inte att idrott var till gagn för varken samhället eller individen. (Nu ryker det ur mina öron.)

Dessutom var han lite före sin tid med att antyda att idrotten bara var full av fiffel, båg och doping. Den där bantarbrottarn (inte bantam-, även om det var kul, Marie) var letråden Ivar Johansson, som över en natt lyckades banta ner sig 5–7 kg (alla lexikon varierar när det gäller uppgiften om kilona, precis som alltid när det talas vikt) för att kunna tävla i två olika klasser. Detta löste flera av er – mycket bra. (Att några av er trodde mer på Kjell Johansson – inte pingislirarn i vars knä jag satt 1972 – och Elsie Johansson är bara att beklaga.)

Arbetarförfattare skriver ”självupplevda berättelser ur arbetarnas vardagsliv” som är precis lika intressanta som … eh … allt annat som är självupplevt. Dessutom skriver Ivar Lo (som jag brukar kalla honom) mycket bra ur mina språkpolisögon sett. Dock (ja hejsan vad jag vågar vara kritisk i årets julkalender) måste jag säga att vi med dagens erfarenheter och åsikter studsar till då och då. (Vilket ju inte är helt fel, det är kul att sitta och läsa studsandes.) Ett  exempel – som även AB lade märke till – är när han beskriver en av kvinnorna som ska amma sitt barn och då påstår att det luktar fränt av mjölken. Har ni varit med om det? Frän amningsmjölk? (Javisst, gammalt härsket kräk på axlarna, men … direkt ur källan?)

Det är för övrigt ganska många kvinnor med spädbarn som i hans böcker ideligen öppnar upp och ”tar fram” behagen, som beskrivs både som slappa och hängiga och jag vet inte allt fastän de borde vara stinna som juver. (Slappa amningsbröst? Contradiction in terms, min käre Watson. I alla fall minns jag mina egna amningsdagar som ett enda sprängfyllt bök.)

Det var barndomsskildringen ”God natt, jord” (1933) som jag mest använde för att härma Ivar Lo-Johansson. Egentligen ville han bara skriva en story om sin barndom och föräldrarna, men eftersom statarlivet inte hade beskrivits så ingående förut, slog den alla med häpnad och  Lo-Johansson fick stor uppmärksamhet. Någon analyserade det hela som att han omedvetet försökte skriva sig fri från sin viljestarka, förtryckande mamma, ”som inte var lätt att tampas med”. Jahaja, dessa eviga föräldrar, vad vore väl litteraturen utan alla dessa föräldrar som förstör livet för sina barn så att de måste skriva av sig. (Jag måste nog för min karriärs skull leta reda på några sorgliga historier från min barndom. Hjälp, jag måste även för att kunna leva på mina barns inkomster i framtiden nog börja låsa in stackarna i garderober och slå på dem med grötsleven då och då.)

Att jag nämnde Klara beror på Klarakvarteren  i Stockholm, där alla journalister jobbade, åt och drack sig genom dagarna och sedan sov på de billiga hotellen. Klarakvarteren jämnades med marken (”dog”) och ersattes med t.ex. Åhlénshuset och de stora affärsschabraken längs Drottninggatan. Det här med Klarakvarteren omges av ett sådant romantiskt skimmer att det är dit jag först skulle åka om jag finge resa i tiden. (Sedan skulle jag åka till 1968 och kolla när Bob Beamon hoppade. Flög.)

Ivar Lo-Johansson skrev oavbrutet ända tills han dog, och det är mycket intressant att läsa hur han i slutet av 1980-talet själv såg på sina verk, mottagandet de fick och hur tidens tand påverkat dem och sättet man ser på dem. Själv läser jag honom utan att tolka meningarna ur ett sociologiskt perspektiv utan bara som en … ptja, resa i tiden.

Plommonstopet! Jag är verkligen noga med att alla namn finns med (skriver ut en lista med alla som har gissat – i bokstavsordning – och prickar av och stryker och räknar). Idag ska jag kolla extra noga så att stackarna som förtvivlar (B. Fundberg!) och de som nästan höll på att ge upp (AB!) och alla de allra mest frenetiska gissarna (Goblincharlott!) och rimmarna inte fastnar i fodret. Till och med en lapp med “Anonym kl. 13:57” lägger jag i. Och så draaaaaar jag en …  Husse! Grattis!

Det var som sjutton!

Nå, den här var så enkel att jag inte kan nämna ens en bråkdel av alla som har gissat rätt. Fast nog blev jag imponerad av Ingela som efter en knapp halvtimme klämde ur sig rätt svar fast än hon inte orkade förklara varför. Nästan alla ord i texten är mina taffliga översättningar av några av hemlisbloggarens tusentals låttitlar.

Jag väntade hela dagen på associationen till tv-programmet Kryzz, där

• ”Hägern” (Arne Hegerfors) var programledare
• Björn Skifs var bisittare
• programmets namn skulle uttalas som av Putte Kock: [krysch]
• man ohyggligt ofta drev med ”pansargeneralens dotter”, ergo Dolly Parton.

Och alla vet vi ju att textraderna ”röppni fälls, örr ur i knön” gjordes odödliga av just Björn Skifs 1978. Get it? (Jag har inte hittat på detta – och  i alla fall Marie mindes Putte Kock.) Ok, då var jag väl alldeles för långsökt i denna ledtråd. (Som ju ändå inte behövdes.)

Dolly Parton (f. 1946) kommer när hon dör liksom alla andra nydöda att hyllas som ett geni eftersom hon de facto har hur många hitlåtar som helst i sitt cv. Nu när hon fortfarande lever handlar det mest om skämt om den blonda, stora frisyren, de många skönhetsoperationerna, munnens storlek i förhållande till ansiktet och de små fötterna som inte kan växa eftersom de ständigt befinner sig i skugga. Eller som Huskorset uttryckte det i kommentarerna:

”1,53 i strumplästen tror jag hon är. Omfånget strax under axlarna är även däromkring.”

(Den första bilden här är från ganska nyligen, medan den andra bilden är från filmen ”Nine to Five” från 1980.)

Dolly växte upp med elva syskon i extrem fattigdom – även med amerikanska fattighetsmått mätt. De bodde i ett rum och hade ingenting att äta och fick bara höra musik i kyrkan och var tvungna att gå upp innan de gick och lade sig och bara äta kallt gift och så vidare, ni vet.

Hur som helst imponeras jag storligen av Dolly Partons slagfärdighet och humor. Kanske är det någon som skriver replikerna åt henne, kanske är hon dötrist. Men jag tror inte det. Sjunger rent gör hon också, så det så. 
Numera ägnar hon sig ganska mycket åt sitt imperium ”Dollywood” och att inkassera pengar från låtarna som alla artister i hela världen gör covers på; "I Will Always Love You" (som Whitney Houston sjöng i ”Bodyguard”) och ”Jolene” är nog de mest kända. Och visst har hon sagt ”My weaknesses have always been food and men — in that order”.  Samt ”I look just like the girls next door… if you happen to live next door to an amusement park”. 

Nu ska vi ha oss en vinnare. Jag har lovat att försöka få Goblincharlotts lapp att ligga överst, men notarius publicus hänger över mig som en slaghök. Jag rör om ordentligt och fiskar upp … nähe. Ingen Goblin. Men en värdig vinnare ändå (alla som vinner är värdiga vinnare): TBFKAEM!  Grattis! Äh, vad tusan. Jag tar en till … Pysseliten! Grattis! (Är -iten släkt med -tanten som vann i första luckan?)

Sisådärja. Öppna sexton!

Tystnad!

Javisst kunde man omedelbart liksom Vredens barn ha associerat den med ordet tystnad fyllda texten till cirkus, men istället gick kommentatorerna långa irrvägar runt Ingmar Bergman, asiatiska filmregissörer, Stig Dagerman, Bengt Brunte Bondeblad, svenska filmregissörer, Tranströmer, Ranelid och på det hela taget kändes texten för många ”väldigt bekant” – liksom som Vajlan skrev om asiatiska filmer: ”rispappersväggar, tassande servila typer och teceremonier”. Bekant, men obekant. Och tråkigt.

Men väldigt snabbt föreslog Fredrik I ändå Marguerite Duras (1914–96). Lotta hängde på, Cecilia N, Lina och Tillerosa följde efter och påpekade mycket riktigt att det nu ikväll var ett program om damen ifråga på tv.
Aequinoxia hade läst henne, men mindes bara ”ett ganska komplicerat användande av passé simple och imparfait”.

Precis som Heléne drabbas jag av total ”tråkighetskänsla” av Duras. Så till den milda grad att jag ideligen kallar henne Dumas (vilket Orangeluvan påpekade). Jag ber att få citera TBFKAEM, som har samma inställning som jag: ”Jag tyckte det var så outsägligt pretto, att jag trodde att det var en parodi.”

Cecilia N hade ett klokt påpekande i mörka decembers förvirring: ”Vad är ledtrådar och vad är allegorier?”. Ja, där står jag ju med makten och facit och hela härligheten på en gång: det kan man aldrig så noga veta. (Morgondagens lucka blir en klar tuffing, för där är allt i en enda sörja.)

Nu ska vi se, finns det något positivt att säga om Duras? Jo, hon måste ju ha varit skicklig på något eftersom hon gav ut en försvarlig mängd böcker och fick regissera filmer. Hon växte upp i Indokina (därav min ledtråd ”Vietnam”) och var duktig på matte, hon läste juridik, gick med i franska kommunistpartiet, gjorde succé som författare men fick sedan problem med alltför stort alkoholintag. Wikipedia och alla litterära uppslagsböcker jag har, rabblar en och samma mening om henne:

”Stilen i Duras böcker är mycket säregen, med en omisskännlig
språkbehandling. Hennes personer drabbas ofta av passioner, där
lidelsen blir till lidande.”

Men jag som läsare lider också. För det är verkligen tråkigt. Nu är jag inte rätt målgrupp eftersom jag inte fascineras av unga flickor (barn!) som blir förförda av fullvuxna karlar och inte heller är jag särskilt romantiskt lagd eller passionerat förtjust i fladdrande gardiner,  flimrande ljus, blåsande vind eller  … Nej, tacka vet jag när Stora Stygga Vargen huffar och puffar och när maskar krälar i ruttnande lik. Det är stor litteratur, det!

(Ni som vet bättre än jag och uppskattar Duras får gärna berätta vilken bok jag ska försöka läsa nästa gång. Jag är bra på att ändra uppfattning.)

Dagens vinnare är två igen – bara för att jag bestämmer att det är så. Jag måste lägga i flera nya lappar och bara ta bort
ett fåtal idag. Bra. Och se där. Christian är med igen. Jag tar upp … A.P. och … ojojoj, Tebe, ännu en förstagångsgissare (som till råga på allt gissade på en sångare jag inte alls uppskattar!). Men grattis!

Lilla E delade med sig av Duras sista ord:
»Jag råkar vara genial. Jag är van vid det nu.«

Det är vi väl alla? Måtte ni nu klara av lucka femton!

Ardy, Ardy, Ardy! För Ardy var gårdagens lucka så vansinnigt enkel och självklar att endast ”VW” behövdes som svar. Goblincharlott hängde på en timme senare, följd av B. Fundberg – fullständigt bombsäker. Men inte hjälpte det – kommentatorsbåset fylldes av glada Ernstsägare och Strindbergsönskare. Dagen slutade i kommentatorsbåset med ett sammelsurium av fiskar, Skellefteå och svettiga armhålor. Jag citerar Lisa:

”[—]  återuppta det bleeding obvoiousliga Bloomsbury-spåret kan vi ju gissa på Forster, han var ju lagd åt ett håll som enligt vissa predestinerar honom att vara besatt av heminredning.”

I alla fall jag hade fruktansvärt roligt åt alla ohyggligt smarta kommentarer!

Virginia Woolf (1882–1941) växte upp i ett av litteratur och kända författare fyllt hem. Föräldrarna var gifta på var sitt håll innan de träffades, så Virginia hade ett gäng halvsyskon.  (Pappans exfru och mammans exman dog, visst är det mystiskt va?) Och två helsyskon. Några av alla syskon förgrep sig på henne (förmodar man), några var galna, några var institutionaliserade och några blev även de kända författare.

När modern dog redan 1895, fick lilla Virginia sitt första – av många – s.k. nervösa sammanbrott. Förmodligen hade hon om hon levt idag fått en numera relativt vanlig diagnos, ordinerats medicin och kanske inte dränkt sig med stenar i jackfickorna.

Hela A Room of One’s Own finns på nätet, och där kan man faktiskt läsa riktigt, riktigt roliga stycken av Virginia Woolf.

”[—] it requires
so much effort, leads perhaps to the murder of one’s aunts,
will make one almost certainly late for luncheon, and may bring one
into very grave disputes with certain very good fellows?”

Hela alltet är en diskussion om att kvinnor för att kunna skriva måste ha egna pengar, lagom många barn och ett eget rum att stänga in sig i.

Och det var där ni gick vilse. Jag härmade språket i en inredningstidning för att beskriva det rum som Woolf agiterar för. Ernst var var på inga sätt inblandad i helgerånet. Shakespeares syster (som inte skrev och dog ung) finns som fiktiv gestalt i boken, där Virginia rekommenderade alla kvinnor att ha tillgång till 500 pund – och hon är faktiskt rolig! (Dock tvingades jag att läsa boken i gymnasiet under min allra mest omogna period, varför jag tyckte att den var dötrist och intetsägande och gav upp halvvägs för att ”se filmen istället”.)

Via sin bror Thoby blev Virginia en av de Cambridgestudenter som bildade Bloomsburygruppen. Där fanns även Leonard Woolf, som hon gifte sig med 1912 och var gift med till sin död. (Många säger att detta var ett skenäktenskap uppbyggt på sin höjd vänskap eftersom hon egeeentligen var intresserad av det täcka könet.  (Intressant: täck är motsatsen till otäck – "vacker och behagfull".) I sitt avskedsbrev lär hon ha skrivit:

[—] You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don’t think two people could have been happier ’til this terrible disease came. [—] You see I can’t even write this properly. I can’t read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. [—]

Ooops. Och så gjorde han inte det?

Bara lite snabbt om Edward Albees pjäs ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, vars titel är en parodi på sången "Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?" – som ägs av Disney. Dock hade man i föreställningen inte råd (Disney, ni vet) att ha med melodin, så en helt annan sång sjöngs på scen.

Edward Albee:

”And of course, who’s afraid of Virginia Woolf means who’s afraid of the big bad wolf . . . who’s afraid of living life without false illusions. And it did strike me as being a rather typical, university intellectual joke.”

Här sitter ni och läser och läser när det enda ni egentligen vill veta är vem som ligger i plommonstopet. Ja, fast det gör ni ju allihop. Måste ta ut några. Hm, vart har Christian tagit vägen? Och hon. Och han. Hm. Nu drar jag eeeeeeeen, nej tusan. Det blev två tätt omslingrade på en gång. Ska jag sära på dem och välja en av dem? Nej, båda får vinna: Lisa och Trul… nej, hon vann ju alldeles nyss. Vad gör jag nu? Äh, jag drar en ny och låtsas att den var ihopkletad med Bloomsbury-Lisa – Dieva!  Grattis bägge två!

Spring mot den fjortonde, som förstås är svårare än alla andra tillsammans, hurra!