Månad: december 2007

Mitt på eftermiddagen skrev Smyg: ”Jag kan se Lotten framför mig, där hon ömsom garvar läppen av sig åt
oss, ömsom vrider sig i plågor över att vi inte begripit redan.” Helt korrekt teori. Men skrattet, ska ni veta, är ett mycket snällt skratt. Jag har väldigt kul.

Däremot blev jag lite orolig när jag vid lunchtid råkade kolla på Imdb, och där hittade följande dialog från en film:

Mafalda: Soup! Now that I was so happy, you give me soup?
Mamá: Happy or not, you’ll take it anyway!
Mafalda: Why do I have to take it?
Mamá: Because I, your mother, command you!
Mafalda: If it’s just about titles, I am your daughter, and we graduated the same day, haven’t we?

Hade ni googlat listigare, hade ni ju fattat direkt!
Istället drällde det av gissningar på Astrid Lindgren och några latinamerikaner samt stackars Anne på Grönkulla. Att svaret var (och nu vet jag inte riktigt om det är karaktären eller författaren som är det rätta svaret) en argentinare satt långt inne, men Annapanna (som inte återkom för att ta emot folkets jubel) var den som först associerade till serierutor. (Så ska man göra: smaka på stilen!) Men inte var det Obelix’ soppa, utan Mafaldas, vilket Översättarhelena plötsligt kom på. Jag påstod att Cecilia N borde känna till hemlisbloggaren eftersom hon redan i april antydde att hon läst denna serie.

Mafalda kreerades av den argentiske tecknaren Quino (Joaquín Salvador Lavado), f. 1932, och serien publicerades enligt mina källor i tidningar i Sydamerika, Asien och Europa 1964–73, varför några av rutorna för oss idag är svåra att förstå. Time flyes, govänner, för detta måste ju vara fel – jag var absolut äldre när jag läste serien i Norrbottenskuriren.

Mafalda ska vara ungefär fem år gammal. Hon är djupt oroad över vuxna ämnen som världen och tingens bestånd och hon filosoferar om mänsklighet och fred på jorden i evigheten amen. Och så hatar hon soppa, förmodligen mer än hon hatar krig. Min favorit är denna, som jag 1978 klippte ut och satte på kylskåpet och som sedan dess har följt mig.
Det är inte det att jag är politiskt intresserad eller fylld av sopphat som Mafalda – hon slår an en annan sträng någonstans i mitt röriga inre. (Jag var på biblo idag och fick två bibliotekarier att  två gånger röja nere i magasinet, men allt vi fann var Mafalda på argentisk spanska. Lillebror ropar alltså på mamma och soppa, soppa, soppa. Klicka på bilden så blir den större.)

Tydligen har Mafalda av (av alla människor!) Umberto Eco jämförts med Snobben-serien, vilket som Quino alls inte begriper. Eco tyckte att Mafalda liksom Snobben gav röst åt barns tankar och åsikter medan Quino bara tyckte att Mafalda var en socio-politisk serieruta, djupt rotad i traditionella familjevärderingar. (Jag förstår inte riktigt vad jag själv skriver just nu.) I alla fall finns det en stor skillnad mellan de två serierna: i Snobben syns inga vuxna, medan de i Mafalda har stora, bärande roller. En annorlunda jämförelse är den med Kalle & Hobbe-serien. När de där ständigt flyr in i fantasin, gör Mafalda istället satir över den värld som vi befinner oss i, den som inte går att fly från. (Därav min kommentar om rätt och fel när Smyg associerade till Snobben och Kalle & Hobbe.)

Jag har försökt att hitta en speciell Quino-serieruta som  jag minns, men jag och bibliotekarierna misslyckades komplett. Därför ska jag nu absurt nog beskriva den istället:

Man ser en operation i full gång. All sjukvårdspersonal ser djupt koncentrerad ut. I bakgrunden i operationsrummet ser man en skylt:  Errare humanum est.

Om ni kan tyska, spanska eller kanske katalanska kan Mafaldas sajt vara till nöje. Oj, nu hittade jag den där errare-bilden! (Som inte alls såg ut som jag mindes den. Typiskt.)

Nu ska vi dra en vinnare! Plommonstopet flödar över. Måste kanske skaffa en högre hatt. Ooops, nu kom fel namn upp. (Jag tar bort den, det var Orangeluvan och hon har inte gissat idag. Förlåt, det var slarvigt av mig.) Och hääääär kommer: Huskorset! Grattis! (Ska vi införa manskvotering snart?)

Mot nästa: den 6 december 2007!

6 kommentarer

En på det hela perfekt hemlisbloggardag! Nu hoppas jag bara att ni orkar läsa allt detta också. (Eller skriver jag långa facit i onödan?)

Först rusar Ingela in med rätt svar. Sedan tror ingen på det utan alla börjar övertyga församlingen om hemlisbloggarna Staffan & Bengt (Heimersson och Feldreich) eller Klas (borde nästan ge ett halvt rätt bara pga. namnet), medan Trulsa lägger fram en halv C-uppsats för att (ovetande) imponera på sin f.d. lärare med  en helt felaktig gissning. (Läraren finns alltså med bland kommentatorerna.) Agneta och TBFKAEM håller med om Slas, medan Lotta tror på Ulf L., även om hon helt riktigt har för sig att han inte får vara med längre. (Guldstjärna, Lotta!)

Petra, Lilla E, Cruella – som även nämner Pär Rådström, tjoho – R Skriverier Sparvöga, Jovanna, Helene, Den blyga, Torpsara och av Cruella hittvingade (apport?) Husse gissade ändå rätt bland alla felskär mellan Ehrenmark och Östergren.

Det var alltså Slas – Stig Claesson, f. 1928 – som hemlisbloggade idag. Boken som jag knådade, vred sönder och samlade uttryck och formuleringar ur var Om vänskap funnes (1981), som jag enligt försättsbladet inhandlade och började läsa den 20/4 1985. Jaså.

Men jag minns det inte alls. Jag har köpt Slas och läst Slas och förmodligen inandats och levt med Slas’ funderingar, meningar och teckningar. Men minns ingenting.

Slas skriver nämligen så att läsandet blir lika enkelt och lättsmält som när man dricker ett glas vatten när man inte har halsfluss. (Inte som att käka taggtråd i 30-gradig kyla.) Det är roligt, det är finurligt, det är intressant och tänkvärt – och hur tackar jag för det? Jo, genom att glömma allt. Förlåt, Slas.

Nu minns  jag från barndomen (vilket fler än jag gör) hur Slas’ underliga, darriga teckningar och sluddriga stockholmska skulle förgylla barnprogrammen. Men där satt jag i Luleå och fattade inte ett joootha aåhv vahd kiiiisen jihddrade åhm.

På flera ställen har jag läst att Slas under 1970-talet gav ut en erotiska noveller i pocketform under pseudonymen Kåre T Ask. Men inte har jag någon sådan i min bokhylla!  (Erotiska noveller är annars ett av den djefla mannens bästa ämnen.)

Å ter till Om vänskap funnes, som alltså handlar om vänskapen till Pär Rådström (kallad Nilsson) och livet i Paris. Jag flyttade hela handlingen till Stockholm, men behöll resonemanget om hur man ska lära sig ett nytt språk. Bengts oro över skrivsättet ”tjugohundrafyra” var befogad – för Slas skrev ”nittonhundrafemtiofyra”. Och visst kan han rita, karln!

Alla era associationer till Torsten Ehrenmark kan ha att göra med den lätta stilen och utlandspratet – men Ehrenmark skriver faktiskt roligare. Jag ber om ursäkt för att jag ledde  er på villovägar med ”Turisterna svettades, matadorerna svettades och alla hundar i täckvästar svettades.”  I originalet handlade det om parisarna, studenterna och utlänningarna som frös, men jag tyckte faktiskt att uppräkningen lät lite som när matadorerna på julafton blir rädda för Ferdinand … För att inte tala om hundarna i täckvästar. För dem hittade jag bara på som en detalj, liksom när Slas berättar om fasantuppar i rosmarin.

Jag har hittat en snart tre år gammal Håkan Lahger-artikel som beskriver vilka barer man ska besöka i Paris om man vill gå i Slas’ fotspår. Från bar till bar till bar och till ännu en bar. Där står:

”Slas lämnade i perioder Paris för kroppsarbete i Italien eller Jugoslavien. Det räddade honom, skriver han. Men skriver inte vad han behövde räddas från”.

Eh. Barerna … kanske?

En av kommentarerna förtjänas att lyftas upp till facitytan. Inte eftersom den ger mig hår på näsan eller skinn under fötterna (men tack i alla fall), utan för att den visar vilken slak lina jag går på, här där jag utger mig för att skriva som någon annan. Huskorset skriver:

”Avgjort Slas.
Och så fint du gör honom!”

Nu slår jag mig för brösten och vrålar som när Henke gjorde det där snygga målet i VM 2002. Men (och nu ryser jag) tänk om någon idag istället hade skrivit:

”Avgjort Östergren.
Och så fint du gör honom!”

Hu. Ska jag verkligen våga lägga ut en ny hemlisbloggare? Jag funderar medan jag torkar glögg ur plommonstopet (det var inte jag!) och fyller på med nya lappar och tar bort hooonooom och heeenne … och sååå drar jag en liten en – Malin! (Det finns väl bara en Malin?) Grattis!

Se så. Stå inte här och stampa. Gå till nästa: 5 december 2007. 

9 kommentarer

När ni inte kommer överens … vinner jag något då? Eller (ve och fasa) är det mitt fel att ni inte … äh.

Ganska tidigt klev Helene in och sa på samma sakliga sätt som författaren själv att det ju borde vara Hjortfot. Men så kommer Ingela och säger att jag nog bara luras. Och så dyker Den Gamle upp och är bombsäker på Hjortfot. Men då googlade ni alla på Plupp och Disney! Jonna ramlade in på Hjortfotsspåret kvällskanten, smått förtvivlad och Bengt var sååå nära, men … nej. (Statistikern ska förresten ha lite beröm för att han kl. fem i tolv  fick mig att vilja hemlisblogga som Ralf Edström.)

Edward S. Ellis (1840–1916) skrev under många år och olika namn (bl.a. James Fenimore Cooper Adams!) utan att göra större väsen av sig. I Sverige var det B. Wahlströms ungdomsböcker som gav ut Hjortfot första gången 1919, men då var ju Ellis redan död och begraven så den framgången och berömmelsen i kalla Norden fick han inte njuta av. Den bok som jag har här, är den fjortonde upplagan från 1969.

Om Ellis finns faktiskt inte mycket att säga – hur kunde jag välja en så trist person? Hjortfot handlar liksom de flesta indianböckerna från denna tid om en snäll indian som hjälper blekansiktena och skyddar dem från alla andra indianer som är så grymma och oförståndiga. Jag tror att Edward ångrade sig, för på sin ålders höst skrev han bara seriösa, historiska verk.

Språket i boken känns idag stolpigt och gammaldags (men kan vi inte börja skriva ty lite oftare?) och han sänker verkligen rösten ”till det gravlikaste djup han förmådde”. (Översättaren hette Thorleif Hellbom, och inte vet jag …. men han … eller hans namne … har en blogg!)

Att jag kallade ena personen till Lille Hiawatha var alltså idag alls inte ett villospår utan en ledtråd: ni skulle tänka på indianer! Store Ralph finns verkligen i persongalleriet, men Gröna Lyktan var däremot helt klart en fint som skulle få er att gå vilse, men visst ser det
väl ändå ut som ett indiannamn?

(Mycket mystiskt. Kolla första uppslaget. Varför fick vi denna när jag bara var sju och Broder Jakob fem och vem skrev med en mer driven handstil än jag i den åldern?)

Ellis må vara ointressant, men Wahlströmsböckerna desto roligare. Oj, vad jag köpte böckerna med de gröna ryggarna för alla mina veckopengar. Jag har kvar t.ex. Tvillingdeckarna, Alfred Hitchcockmysterier och Dante & Tvärsan och tänker inteinteinte sätta upp dem på vind eller ner i källare. (För de får inte plats.) Tyvärr ville jag i sjuårsåldern varken vinna en ponny eller en moppe. Känner ni någon som verkligen vann?

Nä, fram med plommonstopet igen! Faktum är ju att nu stoppar jag i fler namn än jag tar ut – det är kul. Jag rör om med vänster hand och skriver dessa rader med höger hand och det hela är mycket opraktiskt och utdraget och där fick jag upp en gammal skrynklig en – hakke! (Så ypperligt orättvist – hakke dök upp nyss, med en halvtimmes marginal! Grattis!)

Rusa nu åstad till Julkalendern den 4 december 2007.

9 kommentarer

Jaha, så här kul blir det när hemlisboggarn är för enkel – någon rusar in en minut efter midnatt och vrålar ut svaret som en herre på täppan. Sedan sitter vi och dricker eftermiddagskaffe i kommentatorsbåset resten av dagen och har det ganska trevligt, men inte blir det särskilt mycket klurande? Tack alla ni som lade ut gräddbollar och tårtbitar i marginalerna; Nikanor Teratologen, Elfride Jelinek (haha), Gunilla Bergström, Morfar Prosten (ergo Eva Bexell), Karlsson på taket, Viveca Lärn, Doris Lessing, Martin Widmark, J.K. Rowling, Eugène Ionesco, Jockum Nordström, Max Lundgren, Tove Jansson, Inger & Lasse Sandberg och Staffan Westerberg fick kanske i alla fall någon av er
att darra på manschetten och vingla ut från huvudspåret?

Barbro Lindgren (f. 1937) var min absoluta favoritförfattare när jag var 9–12 år. Jag har ett glasklart minne av när min lärare Ulla Nyman i trean höll upp och rekommenderade Jättehemligt, som skrevs av Astrid Lindgrens lillasyster Barbro, som för övrigt slog Sverige med häpnad som ”en brådmogen poet i tonåren”, som fröken sa och visade oss en tidningsartikel om den unga Barbro.

Va?

Hur många av alla mina andra glasklara minnen är lika påhittade och komplett felaktiga? Kan någon av er hitta 50–60 år gamla tidningsartiklar om poetissan Barbro? Var jag än läser, står det att hon debuterade med Mattias sommar 1965, basta. Kanske är allt annat jag berättar också lögner?

Efter att ha plöjt Jättehemligt och Världshemligt ett tjogtal gånger, blev jag ruskigt besviken på Bladen brinner och lade Barbro Lindgren åt sidan för att istället läsa Barn 312 och annan stor litteratur. När våra barn senare skulle läsas för, försökte vi med Max- och Vilda bebin-böckerna tills jag storknade. Me not like, så är det helt enkelt. När jag läser era kommentarer, är ni lika splittrade som barnet Lotten och den vuxna Lotten – hela Annas familj går omkring och citerar henne hela dagarna medan Sparvöga bara tyckte att hon var konstig och Ulla blir gaaahlen och retad av henne.

Hemlisbloggartexten som ni analyserade så väl, är inspirerad främst av Lilla Sparvel, som är fullproppad av utropstecken och ångest. På försättsbladet står det att jag fick den i julklapp 1976. Tänk ändå. Att jag  fortfarande kunde skriva för hand på den tiden. Jag läser i min dagbok, där jag listade och recenserade julklappar:

”Läste ut den där Sparveln. Tråkig och dum. Alla jämrar sig och gråter hela tiden.”

Lotta som påpekade det ymniga utropsteckensregnet och Ardy med den klockrena felanalysen (Luleå, Norrköping, läskig mat och barnprogram från 70-talet har tydligen den minsta gemensamma nämnaren i Staffan Westerberg) samt Anna P med bra övertygande bevis måste förstås nämnas: ”Kjellegubbens rödrosiga kinder som hängde som marsvinspåsar”. (Ständigt dessa kinder – de verkar återkomma i alla Barbros verk.) Men priset går till … (plommonstopet borde faktiskt renoveras, igår hittade jag en här icke namngiven lapp inne i fodret) … aha! Översättarhelena!  Grattis!

(Ni som vinner ska mejla adress och önskemål om storlek till mig så att jag kan skicka priser i långa banor.)

Nu tar vi Hemlisbloggarn den 3 december 2007!

4 kommentarer

Vad kul det är när ni gissar bortitok! Tänk att Toni Morrison och Leif GW Persson skulle få mötas i en julkalender nära dig. Men sedan är det lika kul när ni för att bekräfta en bra gissning letar upp kolasås, hundar, fjädrar och silkepapper som vore ni Bones, grävande i ett ruttnande lik.

Det rätta svaret den 1 dec var John Ernst Steinbeck (1902–68), en av mig underskattad författare. Och det bara för att min dumma lärare i ämnet government i high school (Dallas 1981) rekommenderade Steinbeckläsning.

(Detta är ett gott exempel på min oerhört senkomna mognad: jag gillade inte Coach Price, som läraren hette. Eftersom han gillade Steinbeck, gillade jag inte Steinbeck. Utan att ha läst en enda rad. När vi ”tvingades” att se The Grapes of Wrath ("Vredens druvor") med Henry Fonda i huvudrollen, började jag som i en förlängningsaversion att tycka illa även om Jane Fonda. Moooget.)

Steinbeck provade ett antal yrken (don’t we all), och lyckades mitt i jobbandet på något sätt att ge ut en roman som inte alls gick hem i stugorna. Hur gör man för att inte bli nedslagen av detta? John Steinbeck ryckte tydligen på axlarna och satte sig att skriva en bok till (Tortilla Flat, 1935), som tvärtom blev en stor succé. Och från 33 års ålder var han författare på heltid.

Men det var “Det stora kalaset” (på engelska Cannery Row, som betyder Konservfabriksvägen, bravo Goblin-Charlott som inte har ett e på slutet!)  som jag försökte härma. Personen som vaknar efter en stor fest beskriver noggrant hur han mår och andra trivialiteter, är smårolig och har ganska intetsägande men upplyftande replikskifte med en plötsligt uppdykande okänd karaktär. Nu låter jag negativ, men så är inte fallet: Steinbeck kan rekommenderas. (Jag har med andra ord kommit över året med Coach Price.)

När det gäller East of Eden (1952), blev han än en gång nedsablad av kritikerna – men älskad av läsarna innan de ens visste att det var James Dean Den Så Himla Snygge som skulle komma att spela huvudrollen i filmen med samma namn.  (Om detta sa Steinbeck senare: ”Unless a reviewer has the courage to give you unqualified praise, I say ignore the bastard.”)

I Steinbeck har vi – som ni så väl gissade – en nobelpristagare i litteratur (1962). Underligt nog rasade (modernt tidningsord, jag vet) N.Y. Times mot nobeljuryn eftersom tidningen tyckte att det var ett bedrövligt val och att det fanns bra mycket bättre författare att premiera – vilket många i USA höll med om. Idag tror man att den amerikanska reaktionen berodde på att Steinbeck vågade vara kritisk mot sitt hemland och framför allt överkonsumtionen.

När jag tänker på Steinbeck, blir jag lite avundsjuk och mycket imponerad. Jag vill också vara krigskorrespondent och sedan efter kriget åka till Sovjetunionen med fotografen Robert Capa. Men jag är för feg och åker endast till krig om jag först får en överlevnadsgaranti och bekväma skor. Och så vill jag ju bara vara hemma och fredagsmysa hela tiden.

Vi avslutar med ett ganska mesigt men i alla fall klokt citat från Robert Capa:

"Like people and let them know it."

Nej förresten, vi avslutar med ett Steinbeckcitat:

"Writers are a little below clowns and a little above trained seals."

Innan vi drar årets första vinnare, ska jag bara säga att Wikipedias artikel om Steinbeck är ett hopkok av stort och lågt, bl.a. sägs han flyttat från Kalifornien ”för att komma ifrån sin fru Carol”. Läsvärd i sin egen lilla konstiga värd.

Nu! Plommonstopet, pullpullpull! (Nytillkomna läsare: jag lägger små lappar med alla kommentatorers namn i en hatt, rör om med en trolleristav eller glasspinne eller inte alls, och drar sedan ett namn. Vissa av lapparna är skrynkliga, slitna och två år gamla medan andra påminner om stärkkragar.) Åååå hej … aha! En ny! Pysseltanten! Grattis! (Ett stort hedersomnämnande går till Goblin-Charlotte som faktiskt lyckades lösa gåtan först.)

Så till julkalenderhemlisbloggaren 2/12 2007!

10 kommentarer