Teamwork! Liksom igår, var det idag ett googlande och bokslående och pannor mot varandra grunnande. I alla fall är det min bild av er. (Jag ser även hur ni ringer till avlägsna släktingar med stora bokhyllor och cyklar ner till Stadsbiblioteket samt i skymningen häller upp ett glas bokvin.)
Mycket talande för dagens kommentatorsbås är att man inte behöver ha en susning eller den blekaste aning om vem det är, men genom att vara listig, smart och finurlig ändå med gemensamma krafter komma fram till det rätta svaret. Aequinoxia rabblade associationsbanor och En annan Malin skrev: ”
Han har ju skrivit om Edith Södergran och CM Bellman i jag-form, precis som Lotten sa i sin icke-ledtråd om Magnus Uggla. Att ibland är det inte personen som skriver …”
Är inte det värt en varm punsch, så säg? Men vi får inte glömma att Agneta redan klockan kvart över midnatt diskret skrev: ”Språket i dagens lucka får mig alldeles bestämt att tro att det är Ernst Brunner som hållit i pennan.”
För så var det. Nu ska jag dela med mig av NE:s inledning av artikeln om Brunner bara för att den är så konstig. Så här skrev vi i alla fall inte på min tid på Nationaaalencyklopedin:
Brunner, Ernst, f. 1950, författare. B:s doktorsavhandling om Edith Södergran kom 1985, och hans lyrik, bl.a. i Jag ändrar ställning klockan tre (1979) och I det stora hela (1982), har ett starkt men estetiserande bildspråk.
På baksidan av den slitna pocketboken ”Känneru brorsan?”, som jag lusläste inför dagens text, står det i futurum att Ernst Brunner hösten 1983 ”kommer att ge ut sin nästa roman”. Vart tog alla år vägen? Mats Gellerfelt var 1980 dödligt imponerad av den unge Brunner och skrev i en recension: ”Hans debut framstår i mina ögon som en av de starkaste på många år, dess språk som det fruktbaraste sedan Sven Delblanc debuterade.”
Oh dear. Sven Delblanc, minsann. Jag måste tyvärr fortsätta citera, för nu hittade jag i ”Edith” en urklippt recension, skriven av Tommy Olofsson. ”För några kan det kanske te sig provocerande att en stursk hobbyboxare och lattjomacho som Brunner sätter sig och skriver en inlevelsefull jagroman om vårt århundrades mest betydande kvinnliga diktare.”
Lattjomacho! Det måste vi ju börja skriva oftare! Hellre lattjomacho än som Marie skrev "svensk författarchampion i litterär tråkighet", full av beskrivande yttrandeverb …
Cruellas stavning av ”histooooriska romaaaaaner” stämmer bra – dessa böcker ligger långt från patienterna som kallas vid rumsnummer och hockeyspelare som kallas vid tröjnummer. Men storverket om Karl XII (Kalle Dussin) har fått kritik – nättidningen Svensk Historia har en läsvärd artikel om historieförfalskning.
Vad jag inte har lyckats komma fram till är varför tränaren stavas ”Tränann”. Han verkar vara en ekenkis och alls inte en leksing, men låt oss inte fundera över det. Istället ska vi höra vad min djefla man har att berätta om sitt möte med Ernst Brunner:
”Han var på Studentafton på AF i Lund 1989 och blev full i Tornrummet.
Han slog mig i armbrytning – och dunkade mina knogar i bordet ett par gånger för att understryka min detronisering. Vi kom överens om att vi skulle springa 15-km-rundan i Nackareservatet någon gång när jag var uppe. Men det blev aldrig av.”
Vajlan gillade snusbajsandet i texten. Jag måste säga att jag också är lite svag för äckelbeskrivningar. Hummelhonung står förstås i en klass för sig, men jag går nu och grunnar på om jag inte kan skriva något äckelroligt … Bajs i en nyårsflärp?
Nä, nu drar vi en vinnare! Plommonstopet är förvirrat och känner inte igen sig och tycker egentligen att det borde vara lag på att har man en gång gissat, måste man gissa alla dagar fram till julafton. Men nuuuuu … åhå, aha! Nybörjartur igen! Och jag slipper könskvotera! Fredrik The Owl! Grattis!
Gammalt ordspråk apropå detta facit: Den som har flest citattecken vinner.
Vem kan det vara i lucka nummer sju?
1 kommentar