Lisa löste idag – utan att skrika – gåtan på två röda, men följdes av några precis lika diskreta gissare som varken avslöjade pudelns kärna eller pricken över i. På seneftermiddagen började vi diskutera andra näsor än hemlisbloggarens, men Lee Marvin i Cat Ballou dök inte upp. Dagens snyggaste gissning kom Kristina af Knusselbo med:
”MAXimaL UtdeNing på Den Gissningen REdaN i morgon hoppas jag!”
Bengt lyckades överraska mig genom att analysera en kommentar som inte var menad som en ledtråd, men som blev det. Jag skulle bara tala om att jag var på väg till Uddevalla, men kände mig plötsligt som en poet som djupingtolkas: ”I Uddevalla kommun ligger Ljungskile. Ljungskile SK har liknats vid Åshöjdens BK. Skriven av Max Lundgren.” Tack! 
När vi gick i åttan, gjorde jag och Bästisgrannen ett skolarbete om Max Lundgren (1937–2005) och gjorde som man gjorde på den tiden: vi skrev ett
maskinskrivet brev till Max och ställde pubertala frågor. Han svarade snällt i ett maskinskrivet brev med dubbelt radavstånd och breda marginaler. Detta arbete
har jag kvar – och skulle ha citerat det om jag inte hade befunnit mig
i Uddevalla just nu. (Ödets ironi: anledningen till att ”man” sparar allt skräp från dåtiden
är ju för att kunna bloggskryta om det. Och så befinner ”man” sig plötsligt i fel
stad med noll planeringsförmåga.)
Åshöjdens BK, IFK Trumslagaren, Benny Boxar’n och Pojken med guldbyxorna är några av boktitlarna som alla i min generation har läst. Särskilt Åshöjden-böckerna var imponerande – men när den visades på tv var det inte alls lika spännande. The Björn Nordqvist (115 landskamper) agerade som en träbit, Jorma (Gustaf Appelberg) var osympatisk och Edward (Johan Hedenberg) komplett fel på alla sätt och vis.
Tvärtom var det med Pojken med guldbyxorna, som var helt fantastisk med Harald Hamrell som Mats (som ju strictly speaking var den som hemlisbloggade idag, eller hur Lilla E och Pysseliten?). Jag minns exakt hur det lät när tiorna och sedan hundralapparna prasslande drogs upp. (Lyssna!) Alla hade randiga slipovers och gick i träskor. Solen sken och livet var underbart.
Men Max Lundgren gjorde mer – han skrev manus till Bombi Bitt och jag (1968), där en 17-årig Stellan Skarsgård för första gången dök upp som skådespelare. Alla väntar vi väl på att Hamrell ska få regissera Skarsgård och över ett skarsgårdskt glas vin tala Lundgren-minnen?
Nu ett tidsdokument! Ur tidningsrecensionerna när Pojken med guldbyxorna kom ut 1967:
”[I boken] berättas om en pojke som med hjälp av ett par magiska byxor försöker hjälpa fattiga barn världen runt att få en möjlighet till ett människovärdigt liv.”
(Per Nyeng, Biblioteksbladet)”På ett alldeles osökt (sic!) sätt har Max Lundgren lyckats få in den komplicerade u-landsproblematiken i en svensk vardagsberättelse [—].”
(Heffaklumpsjuryn, Expressen)
Att jag är fascinerad beror på att jag helt har glömt att det fanns ett u-lands- och människovärdighetsperspektiv i brallorna. Däremot minns jag tydligt apparaten som de uppfann för att effektivisera fickstoppandet och hur slitna de bruna manchesterbyxorna var.
Jahaja, nu ska vi ha en vinnare. Eller två? Ja, två. Varför det? Jo, för att jag är på bra humör och för att ni som gissar är så roliga. Har jag med mig plommonstopet till Uddevalla? Javisst. (Fast ärligt talat är det inte det riktiga – min morfars från slutet av 1800-talet – utan en modern kopia.) Och jag draaaaaaar (oj, nu vet jag en som hoppar, skuttar och klappar händerna av glädje) – Ica! Grattis! Nu drar jag en till … åhå, här har vi en som kanske blir ännu gladare: Goblincharlott! Grattis!
Ni som inte har vunnit: förtvivla icke. Det är många dagar kvar. Fast just nu ska ni koncentrera er på nummer 18!
3 kommentarer