Jaha, så här kul blir det när hemlisboggarn är för enkel – någon rusar in en minut efter midnatt och vrålar ut svaret som en herre på täppan. Sedan sitter vi och dricker eftermiddagskaffe i kommentatorsbåset resten av dagen och har det ganska trevligt, men inte blir det särskilt mycket klurande? Tack alla ni som lade ut gräddbollar och tårtbitar i marginalerna; Nikanor Teratologen, Elfride Jelinek (haha), Gunilla Bergström, Morfar Prosten (ergo Eva Bexell), Karlsson på taket, Viveca Lärn, Doris Lessing, Martin Widmark, J.K. Rowling, Eugène Ionesco, Jockum Nordström, Max Lundgren, Tove Jansson, Inger & Lasse Sandberg och Staffan Westerberg fick kanske i alla fall någon av er
att darra på manschetten och vingla ut från huvudspåret?
Barbro Lindgren (f. 1937) var min absoluta favoritförfattare när jag var 9–12 år. Jag har ett glasklart minne av när min lärare Ulla Nyman i trean höll upp och rekommenderade Jättehemligt, som skrevs av Astrid Lindgrens lillasyster Barbro, som för övrigt slog Sverige med häpnad som ”en brådmogen poet i tonåren”, som fröken sa och visade oss en tidningsartikel om den unga Barbro.
Va?
Hur många av alla mina andra glasklara minnen är lika påhittade och komplett felaktiga? Kan någon av er hitta 50–60 år gamla tidningsartiklar om poetissan Barbro? Var jag än läser, står det att hon debuterade med Mattias sommar 1965, basta. Kanske är allt annat jag berättar också lögner?
Efter att ha plöjt Jättehemligt och Världshemligt ett tjogtal gånger, blev jag ruskigt besviken på Bladen brinner och lade Barbro Lindgren åt sidan för att istället läsa Barn 312 och annan stor litteratur. När våra barn senare skulle läsas för, försökte vi med Max- och Vilda bebin-böckerna tills jag storknade. Me not like, så är det helt enkelt. När jag läser era kommentarer, är ni lika splittrade som barnet Lotten och den vuxna Lotten – hela Annas familj går omkring och citerar henne hela dagarna medan Sparvöga bara tyckte att hon var konstig och Ulla blir gaaahlen och retad av henne.
Hemlisbloggartexten som ni analyserade så väl, är inspirerad främst av Lilla Sparvel, som är fullproppad av utropstecken och ångest. På försättsbladet står det att jag fick den i julklapp 1976. Tänk ändå. Att jag fortfarande kunde skriva för hand på den tiden. Jag läser i min dagbok, där jag listade och recenserade julklappar:
”Läste ut den där Sparveln. Tråkig och dum. Alla jämrar sig och gråter hela tiden.”
Lotta som påpekade det ymniga utropsteckensregnet och Ardy med den klockrena felanalysen (Luleå, Norrköping, läskig mat och barnprogram från 70-talet har tydligen den minsta gemensamma nämnaren i Staffan Westerberg) samt Anna P med bra övertygande bevis måste förstås nämnas: ”Kjellegubbens rödrosiga kinder som hängde som marsvinspåsar”. (Ständigt dessa kinder – de verkar återkomma i alla Barbros verk.) Men priset går till … (plommonstopet borde faktiskt renoveras, igår hittade jag en här icke namngiven lapp inne i fodret) … aha! Översättarhelena! Grattis!
(Ni som vinner ska mejla adress och önskemål om storlek till mig så att jag kan skicka priser i långa banor.)
Nu tar vi Hemlisbloggarn den 3 december 2007!
4 kommentarer