När ni inte kommer överens … vinner jag något då? Eller (ve och fasa) är det mitt fel att ni inte … äh.
Ganska tidigt klev Helene in och sa på samma sakliga sätt som författaren själv att det ju borde vara Hjortfot. Men så kommer Ingela och säger att jag nog bara luras. Och så dyker Den Gamle upp och är bombsäker på Hjortfot. Men då googlade ni alla på Plupp och Disney! Jonna ramlade in på Hjortfotsspåret kvällskanten, smått förtvivlad och Bengt var sååå nära, men … nej. (Statistikern ska förresten ha lite beröm för att han kl. fem i tolv fick mig att vilja hemlisblogga som Ralf Edström.)
Edward S. Ellis (1840–1916) skrev under många år och olika namn (bl.a. James Fenimore Cooper Adams!) utan att göra större väsen av sig. I Sverige var det B. Wahlströms ungdomsböcker som gav ut Hjortfot första gången 1919, men då var ju Ellis redan död och begraven så den framgången och berömmelsen i kalla Norden fick han inte njuta av. Den bok som jag har här, är den fjortonde upplagan från 1969.
Om Ellis finns faktiskt inte mycket att säga – hur kunde jag välja en så trist person? Hjortfot handlar liksom de flesta indianböckerna från denna tid om en snäll indian som hjälper blekansiktena och skyddar dem från alla andra indianer som är så grymma och oförståndiga. Jag tror att Edward ångrade sig, för på sin ålders höst skrev han bara seriösa, historiska verk.
Språket i boken känns idag stolpigt och gammaldags (men kan vi inte börja skriva ty lite oftare?) och han sänker verkligen rösten ”till det gravlikaste djup han förmådde”. (Översättaren hette Thorleif Hellbom, och inte vet jag …. men han … eller hans namne … har en blogg!)
Att jag kallade ena personen till Lille Hiawatha var alltså idag alls inte ett villospår utan en ledtråd: ni skulle tänka på indianer! Store Ralph finns verkligen i persongalleriet, men Gröna Lyktan var däremot helt klart en fint som skulle få er att gå vilse, men visst ser det
väl ändå ut som ett indiannamn?
(Mycket mystiskt. Kolla första uppslaget. Varför fick vi denna när jag bara var sju och Broder Jakob fem och vem skrev med en mer driven handstil än jag i den åldern?)
Ellis må vara ointressant, men Wahlströmsböckerna desto roligare. Oj, vad jag köpte böckerna med de gröna ryggarna för alla mina veckopengar. Jag har kvar t.ex. Tvillingdeckarna, Alfred Hitchcockmysterier och Dante & Tvärsan och tänker inteinteinte sätta upp dem på vind eller ner i källare. (För de får inte plats.) Tyvärr ville jag i sjuårsåldern varken vinna en ponny eller en moppe. Känner ni någon som verkligen vann?
Nä, fram med plommonstopet igen! Faktum är ju att nu stoppar jag i fler namn än jag tar ut – det är kul. Jag rör om med vänster hand och skriver dessa rader med höger hand och det hela är mycket opraktiskt och utdraget och där fick jag upp en gammal skrynklig en – hakke! (Så ypperligt orättvist – hakke dök upp nyss, med en halvtimmes marginal! Grattis!)
Rusa nu åstad till Julkalendern den 4 december 2007.
9 kommentarer