Jag har ju förut premierat och berömt dem som går in kommentarerna med illviljan och det goda omdömet att förvirra gissarna när de är alldeles för överens om det rätta svaret. Inte vet jag om Fredrik I i förmiddags gjorde det med flit, men: ”Tror inte på Alakoski. Temat stämmer, men inte stilen. Linda Skugge känns mer rätt i stilen. Korthugget, ångestfyllt och engelska ord.” Bra. Men fel. Ingrid var lika listig hon. Och helt fel ute. (Medvetet eller omedvetet – det spelar ingen roll!)
Hemlisbloggaren idag var alltså Susanna Alakoski, som tydligen bara har fått en bok utgiven hittills – Augustprisbelönade ”Svinalängorna” som handlar om misären att växa upp i ett hem med två alkoholiserade föräldrar. Jag måste hålla med Översättarhelena om att man faktiskt bara orkar läsa om misär till en viss gräns. Det obehagligaste för mig när jag läste boken var inte huvudpersonens (Leenas) upplevelser eftersom de ju fanns där och man förstod hur hon kände. Det som oroade mig var bröderna. Var var Markku och Sakari? Hur mådde de? Vem gav dem mat? Ibland konstaterar Leena att hon inte vet vad bröderna är eller vad de gör, men inte mer. (Nåmen det kanske var det hon ville när hon skrev: att få mig som läsare att känna obehag. Okejrå. Skickligt.)
Oj, jag orkar inte … jag tror att jag måste citera Wikipedia:
Susanna Alakoski, född 1962 i Vasa, Finland, är en sverigefinsk författare, som är uppvuxen i Ystad, Sverige och bosatt i Stockholm. Hon är socionom, genusvetare och har bland annat jobbat på fiskfabrik, som flyktingsamordnare och med politik på riksnivå som pressekreterare åt Gudrun Schyman.
Det här är ett svårt facit att skriva. Jag vet nämligen att jag är en av mycket få som alls inte är imponerad av ”Svinalängorna”. Jag är dessutom en av mycket få som inte gillar Lars Winnerbäck och en av mycket få som inte har fallit framstupa för Håkan Hellström – och vad gör det mig till? En ogin, avundsjuk jävel? Ja, förmodligen. Men ni får tänka er att min åsikt handlar om något inte lika kontroversiellt, som t.ex. soffstuk, tapetval, byxstorlek eller parabolfäbless.
”Svinalängorna” är alltså en skildring av ett barns sätt att överleva eländes elände med föräldrarnas fyllor och (nu citerar jag) ett liv där det ”sociala underläget präglar vardagen”. Det är fyllor, det är elakheter, alla är hänvisade till s.k. skitjobb, det är förskräckligt och förfärligt och … ja. Men varför skriver hon ibland som Linda Skugge? (”Ville bli Ful Ful Ful. Riktigt Ugly.”) Jag vet inte.
En kväll runt jul slår pappan i fyllan sönder ett fönster i lägenheten. Men det kan inte lagas pga. helgen och en röd yllefilt hängs för som skydd. Jag står där som en konkret läsare med pekpinnar och kan inte läsa vidare på en bra stund eftersom jag inte begriper hur man mitt i vintern klarar av att sova i minusgrader. Förlåt, jag är en olämplig bokläsare.
Enligt August-juryn har Alakoski skrivit en "helvetesvandring genom en vuxenvärld där fyllan och underläget regerar vardagen". Underläget. Man kanske ska börja agera lite mer ur underläge, lite som när Plannja möter Eskilstuna Basket? (Om ni tycker att jag har spårat ur, kan ni bara läsa vidare.)
Nu bannor:
1. Jonas Gardell har en mycket mer driven och medveten stil.
2. Linda Skugge har en myyyyhyyycket mer speciell och modern samt hejhoppande stil.
3. Magnus Uggla har mycket mera stil.
Och en vinnare? Idag får jag stoppa en Harriet från förra året i hatten. Och en till. Och … ah. Borde skaffa ett kartotek. Oj, här har vi ju flera nybörjare. Trevligt! Och nu rör jag om med ett nystukat basketfinger och drar mellan tumme och långfinger … Statistikern –
en gammal trotjänare! Grattis!
Sprinta mot den 8 december 2007!
7 kommentarer