Hela gårdagens förmiddag var för er som att famla i mörk sirap. Dieva tyckte helt korrekt att det inte handlade om drick- utan tryckfrihet, och de flesta såg spår av en politiker som hade slagits på krogen. Men det var ju bara mitt sätt att skriva en politisk dikt idag – eftersom hemlisbloggaren är en politisk diktare. (Finns det idag politikpoesi annan än Kjell-Olof Feldts löntagarfonder?)
Anna P gick på uttalet av ”drickfrihet” och föreslog därför Theodor Kallifatides, vilket jag tyckte var jättekul. Och så sjöng Studiomannen en stump, Leopardia sjöng lite mer, alla slängde namn omkring sig och plötsligt klickade det: Petrusjka gissade rätt … och fick så småningom med sig allihopa. Fredrik I, Vajlan och några till har ett effektivt tillvägagångssätt genom att tänka högt med många frågor: det inspirerar andra gissare och googlingen når nya höjder.
Göran Sonnevi (f. 1939) är poet – och kollega till Översättarhelena (har ni månne träffats?). Redan som 22-åring debuterade han med diktsamlingen Outfört. Han har vunnit en triljon priser sedan dess, men är mest känd för en speciell dikt, precis som att Göran Palm mest är känd för att han står framför havet, ”precis som på Louvren”. Sonnevis berömdhetsdikt heter (som Den Blyga rapporterade) ”Om kriget i Vietnam” och handlar om tekoindustrin och elitserien i hockey. Nej, jag bara skojar. Den handlar förstås om kriget i Vietnam.
Men det var inte den jag hade valt att hemlisblogga, det var en helt annan dikt, som (om jag har förstått rätt) inte har en titel utan bara ett nummer: 177. Den inleds på riktigt så här:
i oktober 1973
bilderna av svenska säkerhetspoliser som bär ut
svarta plastsäckar
med pärmar, böcker och
lösa papper
från Folket i Bilds redaktion
Kanske skulle jag istället för att leda er på Crazy Horse-villospår ha antytt något om Guillou och Bratt och IB-affären eftersom alla i kommentatorsbåset gick vilse – och jag som var på Ikea bland alla lampor fick ett ledtrådspanikstelefonsamtal från min djefla man. Han skrev en ledtråd som var så svårlöst att bara den kunde ha varit en lucka:
Hallå där, ni som bor i Lund! Jag undrar hurdant väder ni har. Lyser solen över snölandskapet där det ligger som en öppen bok med vita, vidsträckta sidor? Den gjorde det en senvinter i mitten av 1960-talet, i alla fall.
Tolkning: Hemisbloggaren bor bodde i Lund. I den mest kända dikten – från 1965 – skriver han om att allt är insnöat och att USA har gett ut en vitbok. Get it? (”Förkortningen ’VC’ står dels för den brittiska tapperhetsmedaljen Victoriakorset, dels för Vietcong – som nämns i dikten”, förklarar han vidare.) Mina ledtrådar i själva texten var BLM och några av titlarna på Sonnevis verk.
I Litteraturhandboken (1984) står det om Sonnevi att hans språk är (och koncentrera er nu) ”ett försök till knapp men exakt kartläggning av det inre och dess relation till det yttre, behovet av de strukturer som samtidigt hotar med sin destruktivitet, han registrerar sitt privata liv som det är, upphängt i världen”.
Jaså minsann. Och det är nu jag (än en sällsynt gång) sticker ut hakan. Jag, som under perioder i livet har gått omkring med poesiböcker under armen och propagerat för diktandet som vore jag en poesimissionär, tycker inte om Sonnevi-poesin. Trots att alla andra gör det. Dikten som jag använde till hemlisbloggaren fortsätter (helgerån detta, att jag bryter sänder en dikt i bitar som om den är en långfilm på tv3):
Vi har ingen tryckfrihet längre
Grundlagens text
vilar utplånad i volymernaUndantagsparagrafen om spioneri
kan av statsmakterna användas
till vad som helst
Nej. Då tycker jag mycket mer att det är vackrast när det skymmer så att bokstävlarna i Getsemane göms när man diktar för ingen eller för sin dotter ifall man hade någon … javisst gör det ont.
Men jag är tydligen nästan ensam om att tycka så här. När Sonnevi 1972 fick Aftonbladets litteraturpris (finns det fortfarande?) lät det i motiveringen så här:
”Göran Sonnevis poesi har strävat till medvetenhet, och den har medvetandegjort. Det är lätt att säga att denna poesi sprängt en isolering som hotat dikten och visat på nya och väsentliga vägar. [—] Att läsa hans dikter är att göra sig medveten om de strukturer som påverkar oss, ner på djupaste plan. Det är också att förstå att dessa strukturer är skapade av människor och följdaktligen (sic!) möjliga för människor att förändra.”
All right, nu ska vi dra en vinnare! Jag hystar i och ur lappar som vore det konfetti på nyår och … aha, några nya … och jag draaaaaaaar … nämen åh, en sådan värdig vinnare – den i rimmens motgång kämpande Tiila! Grattis! (Och hjäääääälp, ikväll ska jag julklappsrimma i radio P4.)
Nu tar ni er omedelbums till tjugoettan!
11 kommentarer