Månad: januari 2008

Jag ligger här och funderar. Ska man spola om man gå upp och kissar mitt i natten?

Ska man stänga dörren eller ha den öppen?

Ska man vika ihop lakanen i en fin hög på morgonen?

Ska man gå ner till frukosten i pyjamas eller klä på sig och borsta tänderna först?

Klockan må vara mitt i natten och min kropp må skrika efter sömn och vila … men jag måste ju rapportera att jag ligger på dessa lakan.

Husets innehavare (tillika den man som sammanförde mig med min djefla man när vi var 20 år) blev på sin svensexa i lindrigt nyktert tillstånd placerad i en sovkupé med en biljett Stockholm–Malmö. Endast iklädd ett par röda skor.

Han hade inte funderingar om nattlig spolning eller dörrars öppnande utan mer blottarrelaterade problem. Men inte stod han rådlös, inte. Iklädd en ljusblå SJ-toga gick han på Malmös gator och torg tills han kom hem till någon som upplät sin gästsäng till honom. Och lakanet har han kvar.

(På min möhippa strippade jag på gågatan i Malmö. Vad är det med Malmö och nakenhet?)

Tillägg, tillägnat oroliga puritaner:
Nejdå, jag strippade inte så att jag blev så himla naken. Det var en sorts Gilda-stripp som markerade nakenheten utan att man såg den. Jag blev inte ens kall om rumpan.

14 kommentarer

I Lund finns gamla kyrkor och trånga gränder samt hus ”med anor från” mummelmummel-hundratalet. Nu är jag på väg dit för att föreläsa om svenska skrivregler inför blodtörstiga kunskapstörstiga sekreterare. Jag ska passa på att springa hem till en kompis och vakta hans barn medan han går på vinprovning och hälsa på gamla kolleger sedan tiden på Nationalencyklopedin och köpa en speciell tekanna och gå in på Akademiska Föreningen för att lukta på stentrapporna som är impregnerade med öl. Jag ska konversera och dricka kaffe på Grand samt släpa rullväskan full med böcker över kullerstensgatorna.

Känner ni det så här ibland? Att det hade varit skönt att bara vara liten och omhändertagen? Med plåster på knäna och två lösa tänder? (Ok, stundom har jag plåster på knäna och lösa tänder kommer jag säkert att drabbas av igen vad det lider.) Jag skulle vilja omyndigförklaras, helt enkelt!

Efter att ha hittat Stäket-bilden bläddrar jag vidare. Från min barndom i Lund finns det väldigt många foton från ”bjudningar”. Man ser mamma och pappa med idel okända ansikten, vinglas och kaffekoppar och prydliga frisyrer. När jag granskar bilderna, ser jag att ansiktena inte alls är obekanta. Jag minns allt!

 

Nej, egentligen vill jag alls inte vara liten igen. Jag vill bara ha en tidsmaskin – är det verkligen för mycket begärt?

26 kommentarer

Underliga äro mina vägar these days. Efter en föreläsningssejour i väst (Göteborg), är jag nu på väg hem från Åbo i öster. Just nu ser jag Mariehamn.

Eftersom mobilklockan har ställt om sig automatiskt vet jag inte ens vad klockan är egentligen. Ölen flödar – trots lunchtid – och alla har nätstrumpor.

Koppla upp mig kan jag alls inte, så detta är via mobiltelefon och den djefla mannens hjälp.

Dialog år 2013:

– Och veeeet ni! När jag 2008 åkte finlandsfärjan, så … (konstpaus) … fanns det inget internet!
– Åh fan. Vad … vad … men vad gjorde du då?
– Kopplade upp via modem! Eller sms:ade!
– MODEM? 2008? Hahahhahahaaaaa!

Jag är alltså här på båten med mina nya arbetskamrater på SR. (Den 1 februari inleds min nya karriär som radiopratare i P4. Jag ska vara de vana radiorattarnas ”side kick” i fem månader utan att ha en susning av vad som är tillåtet och inte. Mitt mål är att inte bli radionämndsanmäld granskningsnämndsfälld.)

Hej, kära Silja Line. Det här är mitt fönster. Inte bra reklam – en inte på några villkor förtroendeingivande fönsterkarm i min hytt. (I hytten hörde jag dessutom musik som om någon spelade musik högt i ett par lurar intill mig. Under trumsolot kom jag på att det var en väggfast gammal radio som bara behövde stängas av.)

På färjan får man nya kompisar i varje hörn. På bilden nedan dansar jag och min nyvunne vän Markku en båtdans. Markku tog i sin krafts dagar 1,91 m i höjd och 7,01 m i längd innan han blev koreograf och producent samt 317 andra saker.

Nu måste jag sova skönhetssömn … koncentrationssömn … middag så att jag strax under planeringsmötet inför vårens radioprat kan säga smarta saker. Nu ska jag öva:

– Aaah, vi har ju implementerat förankringen i pipeline.
– Flödet ligger i batchen.
– Nej, vi måste cleara det konkreta värdet med ledningen först.

13 kommentarer

Jo alltså nu åker jag ju mycket tåg, va. Man får rutin på tidpassning, väsksläpning, snabba perrongbyten och rycket i handtaget i precis rätt sekund (efter ett diskret pfft-ljud i dörrlåset).

Och så upplever man Sveriges väntsalar.

Jag skulle kunna bli till en sådan där tåggalning. Ni vet att det vimlar av dem? Människor som räknar tåg, lär sig 1922 års tidtabell utantill och som kan rabbla alla järnvägsstationer, deras tillkomstår, tillbyggnader och modeller? (Byske, Gnesta, Partilled och Sparreholm. Ja, Partilled.)

I Falun (stationsbyggnad från 1875 om jag har läst rätt), som jag klagade på i måndags, fanns det ett hörn för bagageförvaring (se bild). Sorgligt nog lurades alla på väskor släpande resenärer in i en ödslig cul-de-sac. Alla sa förvånat oj! eller va? eller nämen! följt av ett snabbt:

– Men vad det ekar här! Hoho! (hoohoohoohoo)

Istället hade förvaringens vackra, smäckra, diskret formade samt i miljön insmältande möbel placerats …

I Katrineholm (av samma sort som stationshusen i Osby, Älmhult, Alvesta och Hallsberg) är den gråa klumpen exakt likadan.

Och det är nu alla företagsamma ska få snilleblixtar och rusa åstad och starta nya förvaringsboxföretag! Vars produkter är så vackra att även de blir K-märkta om några decennier! Ni vet, det finns många som månar om järnvägen. ”Järnvägsstationerna har en strategisk roll i arbetet med att skapa ett hållbart transportsystem i Sverige med en viktig knutpunktsfunktion som underlättar resandet mellan olika transportslag.”

51 kommentarer

Ni vet försäkringskassefusk? Jag har en egen variant av denna företeelse:

Jag glömmer hela tiden att anmäla att jag är hemma med sjukt barn. Jag vabbar gratis ideligen och ständigt – och hur går det med BNP dårå? Och hur rättvist är det? Vi med dåligt minne och kass framförhållning känner oss kränkta för att man måste anmäla sig i tid, visst då?

Men vad gör man då, hemma med den sjuka Åttaåringen? (Hon har en hosta som påminner om falsk krupp eller gammal hund.)

 

 

Apropå gammal hund. Ser ni cementgrindstolpen till höger på bilden? Det är grannskapets hundtoa. Varje morgon när vi hämtar tidningen kliver vi över en floooood av hundkiss. Det ser ut som femlitersspill, inte något litet stänkande. Jag satte upp en lapp med ”hundkiss – nej tack” på stolpen, men hundarna verkar inte hinna läsa när de är morgonnödiga. Har ni några tips? Elstötar? Illaluktande pepparkorn? Älgstudsare? Bara ett oändligt tålamod?

—-
Harkl. Tänk om det inte är hundkiss.

43 kommentarer

När jag skulle välja linje till gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville. Favoritämnena var matte, gympa, svenska och engelska, och vad blir man på det?

Till slut sa jag till Bästisgrannen:

– Vad ska du välja?
– Humanistisk så att jag slipper matten.
– Ok, då väljer jag också hum. Med latin!

Efter två latinlektioner hoppade jag av eftersom läraren luktade illa. (Sade jag lite coolt och knyckte på nacken. I själva verket var det nog personkemin som kraschade totalt. Jag gillade honom inte och ansåg i min mognad på en fyraårings nivå att jag minsann inte skulle behöva stå ut med lärare som jag inte tyckte om. Han tyckte säkerligen lika illa om mig.) Åh, vad jag sedan dess har ångrat mitt avhopp! Men nu läser Femtonåringen här hemma latin och hälsar mig varje kväll med ett glatt:

– Salve regina misericordiae!

När jag sedan läste blandade småkurser på Nordiska språk i Lund, upptäckte jag till min stora glädje en fempoängskurs i isländska för nybörjare. Min klasskompis Birtna Bragadottir från Reykjavik (?) lärde mig i ettan att säga ”Hej. Du är söt. Hejdå.” Med denna förkunskap måste jag ju glida genom kursen lätt som en plätt!

Till första lektionen var vi tio elever. Läraren bad oss att berätta varför vi hade valt denna kurs, varpå de åtta som satt till vänster om mig på flytande isländska berättade att de var från Island, att de hade bott på Island, att deras pojk- och flickvän eller föräldrar var från Island och att det här skulle bli en chans för dem att lära sig ännu mer om det ack så fascinerande landet.

Jag svalde. Och så blev det min tur. Jag sa:

– [Hai. Tho ert sajt. Bless.]

(Jag lärde mig inte att stava av Birtna. Bara att säga orden.) Då var det bara en tjej kvar, den tionde. Hon var äldre, säkert uppåt 25 år. Hon förklarade:

– Ja jag är bara här för att jag vill lära mig att prata med min häst!

Jag hoppade förstås av efter första lektionen.

65 kommentarer

Fråga:

Jag har kontrollerat att ordet ”vd” ska skrivas med gemener. Men då är frågan … om man skriver det i början på en mening – borde det då vara ”Vd”? Och om man skriver det som nedan, hur ska det vara då? Räknas det som en ny mening?

Det är alltså en underskrift i en folder det handlar om.

”Välkommen

Erik Johansson Vasa
vd för Rydboholm Country Club”

Hur ska det vara med vd i det här fallet?

/Undrar A.

Svar:

Hmm, ”verkställande direktör” … Jag kan omedelbar konstatera att detta inte är lätt!

Enligt Språkrådet ska det i ditt fall, dvs som underskrift, heta antingen ”Vd” eller ”vd”. Men det egendomliga är att enligt min erfarenhet är ”VD” vanligast. Och jag tycker också att det är snyggast. Dessutom ska man ju t ex skriva titlarna filosofie doktor och filosofie kandidat ”FD” respektive ”FK”.

En lösning är förstås att skriva ut titeln, och då föreslår jag

Verkställande direktör för Rydboholm Country Club

Låter pampigt, tycker jag.

/Per Stenson

2 kommentarer

När någon på den brittiska landsbygden blir mördad, kommer detektiven alltid stövlande med en och samma fråga:

– Vet ni om den mördade hade några ovänner?

Möjligheterna är nu många. Den tillfrågade

• har då rakt ingen aning
• ljuger ett kraftigt nej
• rabblar femton ovänner och är ändå själv den skyldige
• bedyrar sin oskuld men påtalar samtidigt att den mördade var väl värd att döden dö.

(Tillägget i rött kommer från kommentatorsbåset.)

Om jag blir mördad, kommer min djefla man att för detektiverna kunna berätta om en särskild ovän jag hade i klass sex till nio och Bästisgrannen kommer att hålla med. (Vi var verkligen ovänner hela tiden, den här klasskompisen och jag.) Detektiverna kommer att bli bekymrade och leta efter ovänner i den närmre kretsen från nutiden. Då kommer de att finna två långa män som 2004 skällde ut mig efter noter när jag hade kritserat deras sätt att leda ett basketlag. Långa män är mystiska. Men kanske inte alltid mördare.

Det må krylla av människor som är arga på en, som tycker illa om en eller som motarbetar en, men det var länge sedan jag hade en ovän.

Som t.ex. August Strindberg och Carl Larsson.

Först kände de inte varandra, sedan var de bästisar i drygt 20 år och plötsligt skrev Strindberg elaka saker om särskilt Karin Larsson. Carl Larsson blev fly förbannad, och om jag inte är felunderrättad är de fortfarande bittra ovänner.

Så vad gör man då om man är galet arg på sin f.d. kompis? Jag lade en blodpudding i min värsta oväns brevlåda i sexan. (Ouppackad och ickekletig – jag förstår inte vad jag tänkte skulle hända. ”Ser man på, här ligger minsann en blodpudding bredvid Kuriren, jahaja, men man tackar.”) De två långa männen har jag inte hämnats på än.

Carl Larsson, han byggde en specialhylla för Strindbergs böcker. Han hade ju fått dem av August och säkerligen är de fulla med dedikationer och autografer, så att slänga eller bränna dem var förstås uteslutet.

På håll ser det ut som vilken bokhylla som helst, men den översta hyllan är specialdesignad: man ser nederdelen av böckerna, men kan inte ta ut dem. Endast böcker skrivna av Strindberg står där. Och där har de stått sedan ungefär 1905 1908.

Jag tycker att det var mer finess på kändisbråken förr i tiden, det tycker jag.

——
Uppdatering
Tack vare Carl Larssons barnbarnsbarn Pontus, har jag hittat mer information om bråket här. Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

33 kommentarer