Månad: december 2007

Föga anade jag för 25 dagar sedan hur detta skulle sluta. Men nu tar vi det från början.

(Gammalt trick det där: ”föga anade jag …” antyder att om en stund får du veta något jätteintressant så ge inte upp. Detta kan man dra till med även om man inte har något intressant att komma med.)

Gissarnas fantasi har inga gränser när det gäller den röda tråden. På förslag har varit

• dödssynderna
• Lund
• (över)konsumtion
• Lottens liv eller barndom (snorkråkorna!)
• mänsklighetens strävan om att förbättra världen
• marsipangris (via frän mjölk, ostron, champagne och svinaktiga vanor)
• De Tre Musketörerna (mat, sport, djur och kroppsvätska eller äckel)
• att lida för konsten.

1. Det allra roligaste rödatrådenförslaget kom med TBFKAEM: mat+snusk=ICA!

2. Det mest poetiska förslaget kom från Den Blyga:

Af mad
paa fad
og vin i glas
er lidt
for lidt
precis tillpas

3. Det egentligen mest troliga förslaget kom Marianne med allra första dagen: Johnny Depp. Ja, usch, det har varit alldeles för lite Depp i kalendern i år.

Jag ber om ursäkt, alla ni som har slösat bort viktig tid på att leta efter dödssynder när ni istället kunde ha ätit mat eller bara petat er i näsan. För dödssynderna hade jag alls inte tänkt på! (Egentligen skulle jag nu bara ha ropat ja och tjoho och sagt att det var dödssynderna som var den röda tråden, men nån jävla ordning får det väl ändå vara, om än i en kalender i ett sprucket krus.)

Här har ni matledtrådarna (i urval, jag har inte listat allt) med diverse äckel och annat med ett plus framför:
1 John Steinbeck
kolasås, öl, konserver, fest + toa
2 Barbro Lindgren
mjölkkartonger, + studsfett
3 Edward S. Ellis
köttstrimla + hade inte ätit på länge
4 Slas
sup, stora maträtter
5 Mafalda/Quino
soppa + ättvång
6 Ernst Brunner
dubbel korvmacka + allmänt långvårdsäckel med snus och bajs
7 Susanna Alakoski
fylla, spya + diarré
8 Jerry Seinfeld
måltidsnota, rester, matlagning på tv
9 Piet Hein
fest och vin + dagen efter
10 Elton John
mat, öl, vitlök, potatismos, önskemåltid
11 Kajsa Anka
den 11 november (Mårten Gås)
12 Märta Tikkanen
Dextrosol, öl, Gatorade
13 Virginia Woolf
äta, lunch, skriva för brödfödan
14 Marguerite Duras
grillat ankskinn, sås av syrade bönor, in- och utburen mat
15 Dolly Parton
hungrig på gammal sylta, prioritera mat
16 Ivar Lo-Johansson
kök, bröstmjölk
17 Max Lundgren
+ käka snorkråkor
18 Helena Henschen
servitör, cahmpagne, ostron … knarkbegär
19 Skrivreglerna (red. Santesson)
restaurang, bananer, äpplen, päron, vindruvor, bakelse, brie, camembert, biff Rydberg, Janssons frestelse
20 Göran Sonnevi
drickfrihet, vi fylldes
21 Björn Ranelid
rädd om figuren, sötsaker, kakor och fet mat
22 Sun Axelsson
kroppkakor, kalkonbröst, strömming, rårakor, sillbullar, isterband, blodpudding, ärtsoppa + äcklig toa
23 George Martin
små grisar som äter andra grisar
24 Torsten Ehrenmark
kalkon, pekinganka, pommes, öl, lutfisk, entrecôte + tjock

Strax innan kalendern började, fick jag ett mejl ifrån matskribenten och naturvetaren Lisa, som i år önskade sig en tydligare röd tråd – ”inte så esoterisk”. Jahapp, tänkte jag – nu ska hon få se på tusan. Jag bestämde att den skulle vara:

Tack för maten, den var god.
Hälften spydde, resten dog.

Och detta föreslog Leopardia redan den 12 december! Samtidigt föreslog hon ”Äta bör man, annars dör man”, vilket är min livsdevis. Fantastiskt. Jag vet att det inte är så mycket död i texterna, men det får ni bara  acceptera eftersom jag är the Julkalendergoddessboss.

Ätandet, matlagandet, bantningarna, prat om i-landsfrosseri, genmanipulation och fan och hans moster gör maten så fruktansvärt negativt laddad i många läger. En del går omkring med dåligt samvete för grönsaksbrist, andra för fiberbrist, åter andra för svåra-och-komplicerade-recept-brist. Ha inte dåligt samvete – snart dör vi  ändå och då är det bättre att vara full med matfel och rätt glad än att vara full med matfel och ständigt bitter.

Nu ska jag vara besserwisser ett tag.

• Hur får man små barn att äta? Jamen tjata inte, gnata inte – och tvinga inte på dem dina egna smaklökar. Skörbjugg? Nej, inte så vanligt idag.
• Hur går man ner i vikt? Jamen det vet vi ju alla. Följ inte en diet som du kan skylla på om det inte funkar utan ät mindre portioner och rör på dig mer.
• Hur går man upp i vikt? Ät och njut.
• Hur står man ut med provrumsbelysningen i maj, dådå himla dumma Lotten? Man tar på sig solglasögon innan man klär av sig.
• Hur får man sin djefla man att börja laga mat? (Ja, det där var alls inget besserwissrande utan bara ett rop på hjälp.)

Nu ska jag ge beröm till några gissare.
Marie:
DRT  har något att göra med skillnaden mellan
vad "professionella" kritiker och etablissemanget anser vara god
litteratur och vad Lotten tycker. Att det är OK att ha en egen
uppfattning.
Översättarhelena:
DRT är ”Var och en blir salig på sin tro”.
Aequinoxia:

DRT är smak. Smak som i mat. Dålig smak som i äckel. God smak som i
fiiin litteratur och personlig smak som vilka böcker man själv gillar.

De där tre var ju egentligen mycket bättre än det rätta svaret! Smak! Lysande! Briljant!

Låtom oss nu avsluta med Cecila N:s visdomsord:

En del äter snorkråkor – andra inte; en del äter spritfyllda praliner – andra inte.

Det var det! Ikväll ska jag äta snorkråkor kalkonmiddag med Bästisgrannen och tolv andra kalkonälskare!

13 kommentarer

Här står jag i min julaftonsklänning framför den granna granen.

(Gammalt trick att få julstämning är att ta en synnerligen suddig bild.) Klänningen är min svärmors gamla från 1971 (?) och det jag pussar är inte en buckla från Wimbledon utan en utsökt vacker liten porslinsbytta med trälock som jag tror att man kan ha skirat smör i. Eller kanske dyr senap. Eller kokain eftersom den har en liten, behändig pip.

Och detta, govänner, är Hemlisbloggarsoffan som har retat pedanter på besök till vansinne.

– Sitter du mitt i röran?
– Ja, i hörnet där.
– Men kan du över huvud taget tänka en vettig tanke i ”det där”?
– Nej, det kan jag inte påstå, men jag behöver inte vara vett…
– Men det där är väl fler än 24 böcker?
– Jo, men vissa måste jag suga in i fler än en bok och vissa måste jag försöka med flera gånger innan det lossnar och …
– Tar du verkligen allt på så stort allvar? Och varför städar du inte bort alla som du är färdig med?
– Jaemeeäää öh … och äh och d…
– Herregud! Plommonstopet är ju sprucket!

Till er med lupp: ja, fönsterbrädan är borta. Den var av imiterad marmor, och si det stod jag inte längre ut med.
—-
Ni som vill spåna om Den Röda Tråden i denna sena timma kan ju göra det i kommentatorsbåset. Eller inte. Man kan ju sova också. (Javisst, skratta ni.)

26 kommentarer

Det är ju för roligt med alla gissares olika specialkunskaper. Redan strax efter midnatt fick jag ett mejl från AB med det rätta svaret. Sedan försökte hon med perfekta ledtrådar få er på samma spår, men det var svårt till en början. (Och tänk att Linda Haglund har lagat fläskrulle [va ä dä?] med hemlisbloggarn själv.) Några av er berättade att ni fick "Ehrenmark-vibbar” och kände vem det var
, vilket gladde mig. Det var ju som liksom meningen det.

Torsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits och Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje. Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är närapå dött. Jag citerar nu AB när hon citerar Ehrenmark:

”Han skrev att han älskade alla platser han skickades till. Han älskade Paris innan han kom dit, New York efter att han åkt därifrån och London medan han var på plats. Han sändes ut i krig till slut, till Israel, men när hemmaredaktionen ringde visste han inte ens vilket krig det var, för han hade just vaknat och inte läst tidningen.”

Ehrenmarks barndom är lite annorlunda – hans (frånskilda) föräldrar var kringresande skådespelare (taskspelare) och han uppfostrades av sina farföräldrar i Örebro – därav den lilla närkingskan som man kan höra i gamla Sommarprogram och som jag antydde i texten. Han kunde läsa när han var fyra, men var enligt egen utsago ändå förfärligt obildad eftersom han trodde att han faktiskt bodde hemma hos sina föräldrar. När han började skolan upptäckte han först att han redan kunde allt som de andra skulle lära sig, och sedan att lärdom var värdelöst gods eftersom det enda som räknades var t.ex. färdigheten att stjäla äpplen.

När pallade ni senast äpplen, bloggläsare? Vi borde palla mer äpplen, det borde vi. Mycket coolare än fildelning.

Ehrenmark var under 60-talet mest radiopratare, och illustrerade ofta sina texter med skivinslag enligt Myggans Nöjeslexikon. Tänka sig. Skivinslag i radion. Innovativt. När han under många år inledde eller avslutade den långa raddan av Sommarpratare lär han visst ha struntat komplett i vilken musik som spelades. ”Ta vad som helst, bara!”

Ett av hans uttalanden som stämmer väl överens på mig är:

”Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.”

Ett som alls inte stämmer med mig är:

"Vägen till flickors hjärtan går via idogt fotbollsspelande.”

Inte ens om han hade skrivit ”Vägen till karlars hjärtan går via idogt basketspelande” hade jag tyckt att det gick ihop. 

Eftersom han varje år fick ge ut en bok med kåserier, finns det en försvarlig mängd böcker som är hopplösa att sortera i vår bokhylla eftersom titlarna är ologiska och omslagen saknar årtal. Jag har 21 stycken och dessutom dubbletter till dessa:

• Det luktar skämt
• Händige herrn
• När det blommar
• I fel kläder
• Pubar, golvdrag och en kopp te
• Nu är det klippt

Om någon av er vill ha en Ehrenmark: mejla mig så skickar jag. (Jag har inte glömt att du ville ha en av Mafaldorna, Agneta – jag kan bara inte hitta den sista.)

Stort tack till alla rimmare, gissare och kluringar. Facit till Den faktiskt inte särskilt komplicerade Röda Tråden kommer i morgon när ni har drömt mardrömmar om den. Nu dras sista vinnaren (om ingen kommer på en ytterst smart DRT-lösning, för i så fall blir det en vinnare imorrn igen). Plommonstopet ligger här och jäser  … och där kommer nu … ånej, den luringen har inte gissat idag … en ny och där kommer … Vredens Barn! Grattis!

Och nu tycker jag att ni ska gå och äta knäck eller se en god film och tänka på att jag är sugen på Janssons frestelse efter att ha ätit konstant sedan 14:35 i eftermiddags.

22 kommentarer

Jag tyckte att jag hade varit klurig, finurlig, intressant och lite allmänt allmänbildande i gårdagens lucka. Den var ju svår och stod liksom på glänt och retade läsarna i … hela 23 minuter och 39 sekunder. Sedan kom Översättarhelena som en Rambo och sparkade in luckdörren med en bazooka. (Men själv hävdar hon att det inte alls var meningen och att hon egentligen tänkte att med clownnäsa öppna en helt annan lucka för att förvirra alla.) K af K var en av alla som följde efter – med denna coola mening: ”Jag följer solen, jag ser igenom dig och fixar ett hål.”  AB hade en helt annan tolkning: ”De första tre kanske är de tre elementen – vatten, jord, luft, alternativt tre av mina värmeelement – och det fjärde den fjärde dimensionen? Där slipsar och grisar går på ett ut?”

Sir George Martin (f. 1926) kallas (liksom några andra) ”den femte Beatlen” eftersom han från 1962 producerade Beatles låtar. Till en början tyckte han inte alls att de var lovande utan gillade bara Lennon-McCartneys röster och managern Brian Epsteins entusiasm. Samt grabbarnas humor.

Stora orkestrar, harpa, piccolatrumpet, cembalo, olika hastigheter på inspelningarna, vattenbaljor, visselpipor, hammare och andra ljuduppfinningar som baklängesprat gjorde att studion på Abbey Road enligt George Martin såg ut som ett stort källarkontor åt en cirkus. Kolla på studioinspelnings-videon till ”All You Need is Love” så får ni känna på miljön lite grann. Alla är där och sjunger och Mick Jagger klappar i otakt.

Sedan Beatles splittrades 1970 har Martin varit otroligt efterfrågad och gjort aaaallt. Musik, böcker, tv-program – you name it. Nu har han dock fått problem med hörseln – oh the irony – och har välförtjänt pensionerat sig.

Översättarhelenas fan club hade förstås sitt allra första möte i kommentatorsbåset idag. Ett tag ville hon blygt nog inte ens kommentera själv, så maken Christian fick hoppa in och skriva klokskaper åt henne – och knyta upp slipsknuten. När Beatles för första gången spelade in låtar med Martin och de lyssnade på dem tillsammans, undrade han om det var något speciellt de inte gillade. George Harrison svarade kvickt och till allas förtjusning:

– I don’t like your tie.

Låttitlarna jag hade snott hittade ni lätt som en grisplätt (de flesta från Abbey Road, läs gärna på Wikipedia om den intressanta plattan), medan jag med poolen faktiskt inte alls hade tänkt på Liverpool, utan på ett citat av Paul McCartney:

– Somebody said to me, ”But the Beatles were anti-materialistic.” That’s a huge myth. John and I literally used to sit down and say, ’”Now, let’s write a swimming pool.”

Nummer 1–4 i texten var Beatlarna i åldersordning (Ringo, John, Paul, George) och jag försökte spegla deras respektive personligheter med trams, seriositet, vegetarianism och allt vad det är. (Jag är uppvuxen med hippieföräldrar och Beatles och såg senast igår ännu en dålig dokumentär om dem.)

Att jag skrev det hela som en sida i en dagbok beror på att George Martin alltid är lugnet själv – den borne diplomaten som aldrig klagar och som verkar att under åren ha stått ut med allt utan att rynka pannan eller ens i hemlighet knyta näven i fickan. Han är perfekt, helt enkelt. Jag tror att han stundom måste ha varit vansinnigt irriterad på de fyra, vilket jag försökte förmedla. Språkfelet var (tro’t eller ej efter mina korrläsningsfria inlägg här) ett medvetet fel – han måste få ha (små) fel och brister även han, fastän de bara finns i en påhittad hemlisbloggardagbok i Sverige …

Och nu till den näst sista vinnaren! Idag blir det bara en (varför vet jag inte, kanske har jag druckit för lite glögg) … och jag rör om lite och draaaaaar … nämen!  Christian!  Grattis!

Släpa er nu till julaftonsluckan!

3 kommentarer

Idag hände något intressant: ni läste mina tankar. När jag tillverkade hemlisbloggarens text, försökte jag få in hennes förnamn i kombination med radioprogrammet Sommar (hon var värd -79, -85, -86, -93) och därmed skapa en ledtråd. Men hur jag än skrev, suddade, stånkade och formulerade mig, lät det alls inte som en riktig författare utan bara som en taffligt komponerad ledtråd. Så jag strök rubbet. Och vad händer? Bland andra Crrly och Bim associerar till Sommarpratarna … Kanske inte så konstigt om man heter Sun, men ändå.

Agneta var uppe och gissade mitt i natten och fick en korrekt känsla av att det var en journalist i dagens lucka. (Agnetas dygnsrytm verkar vara helt kajko, för sedan var hon uppe i ottan igen och nämnde Neruda.) Crrly var för övrigt snabb som en iller i en flottpanna med både rätt gissning och extra specialkuriosa. Vajlan kom med den mest spejsade slutledningsförklaringen med hjälp av mina favoriter word verificationarna:

”WV är enavdrux – en av drux? Drux låter som en märklig form av druid? Asterix är ju fransos och där har vi x igen, som i Axelsson.”

Sun  Axelsson (f. 1935) debuterade med en diktsamling 1959, gav sedan ut ett par romaner och översatte Neruda och Borges – och bestämde sig underligt nog plötsligt för att skriva under pseudonymen Jan-Olov Hedlund. Är det någon av er Sun-kännare som vet varför?

Den bok som jag använde mig av är Honungsvargar (1984), som jag läste för så länge sedan att det enda jag minns av författarinnan är min förvånade reaktion: ”nämen vad mycket kajal hon har runt ögonen”. (Jag gjorde avsiktligt förstameningen dubbeltydig och roligare – förlåt, Sun.) Jag tyckte mycket om när ni analyserade och fann att ordet ”filmstjärnor” inte kunde ha skrivits idag och att ”svälja allt” kan härledas till en oskuldsfull tid. Bravo!

I boken kan man förutom om Bondegatan och husmanskost läsa om när Pär Rådström och Sun hade en kärlekshistoria och bodde utan pengar i Paris – precis så där som man ska göra för att ha något att skriva om senare i livet. När den djefla mannen och jag under studieåren i Lund var som allra fattigast hade vi inga monetära problem alls. Vi drack öl (well, jag i alla fall), gick på bio, köpte källarfranskor på Ica Tuna och handlade kläder som aldrig förr. Möjligtvis led vi av trasig toasits och stulna cyklar, men det är ju inget att bygga upp en roman på.

Namnen på personerna som använde Suns toalett i korridoren var alla autentiska – utom Hedlund, som jag ju stoppade in som ledtråd. (Jag kunde ha kallat honom Staffan Ling istället, eller hur?) Till och med Ingrid Thulin hade kissat där. Det enda jag kan skryta med i samma stil är att mina föräldrar bodde på samma studentkorridor som Carl-Axel och Monica Dominique, att jag har suttit i Stellan Bengssons och Kjell Johanssons knä och att Alexander (eller Gustaf) Skarsgård har suttit i mitt knä samt att jag en hel natt har suttit på golvet i AF-borgen i Lund och pratat med Hipp Hipps Johan Wester. Jättespännande sittningar, eller hur?

Nu ska vi dra en vinnare! Plommonstopet hitåt, stoppa i och ta ur, trallala. Det är … aha, en trogen gissare: Aequinoxia! Grattis! Och en till? Nej. Jo! Nej. Jo! Ok. Hoppas att hon är liten, för jag har en massa små tröjor kvar, och så draaar jag – Leopardia! Grattis! (Om man är större än liten ordnar det sig, men det är jättebra med små minivinnare så här på slutet.)

Nu är det dags för den näst sista luckan: den tjugotredje!

12 kommentarer