Tystnad!
Javisst kunde man omedelbart liksom Vredens barn ha associerat den med ordet tystnad fyllda texten till cirkus, men istället gick kommentatorerna långa irrvägar runt Ingmar Bergman, asiatiska filmregissörer, Stig Dagerman, Bengt Brunte Bondeblad, svenska filmregissörer, Tranströmer, Ranelid och på det hela taget kändes texten för många ”väldigt bekant” – liksom som Vajlan skrev om asiatiska filmer: ”rispappersväggar, tassande servila typer och teceremonier”. Bekant, men obekant. Och tråkigt.
Men väldigt snabbt föreslog Fredrik I ändå Marguerite Duras (1914–96). Lotta hängde på, Cecilia N, Lina och Tillerosa följde efter och påpekade mycket riktigt att det nu ikväll var ett program om damen ifråga på tv.
Aequinoxia hade läst henne, men mindes bara ”ett ganska komplicerat användande av passé simple och imparfait”.
Precis som Heléne drabbas jag av total ”tråkighetskänsla” av Duras. Så till den milda grad att jag ideligen kallar henne Dumas (vilket Orangeluvan påpekade). Jag ber att få citera TBFKAEM, som har samma inställning som jag: ”Jag tyckte det var så outsägligt pretto, att jag trodde att det var en parodi.”
Cecilia N hade ett klokt påpekande i mörka decembers förvirring: ”Vad är ledtrådar och vad är allegorier?”. Ja, där står jag ju med makten och facit och hela härligheten på en gång: det kan man aldrig så noga veta. (Morgondagens lucka blir en klar tuffing, för där är allt i en enda sörja.)
Nu ska vi se, finns det något positivt att säga om Duras? Jo, hon måste ju ha varit skicklig på något eftersom hon gav ut en försvarlig mängd böcker och fick regissera filmer. Hon växte upp i Indokina (därav min ledtråd ”Vietnam”) och var duktig på matte, hon läste juridik, gick med i franska kommunistpartiet, gjorde succé som författare men fick sedan problem med alltför stort alkoholintag. Wikipedia och alla litterära uppslagsböcker jag har, rabblar en och samma mening om henne:
”Stilen i Duras böcker är mycket säregen, med en omisskännlig
språkbehandling. Hennes personer drabbas ofta av passioner, där
lidelsen blir till lidande.”
Men jag som läsare lider också. För det är verkligen tråkigt. Nu är jag inte rätt målgrupp eftersom jag inte fascineras av unga flickor (barn!) som blir förförda av fullvuxna karlar och inte heller är jag särskilt romantiskt lagd eller passionerat förtjust i fladdrande gardiner, flimrande ljus, blåsande vind eller … Nej, tacka vet jag när Stora Stygga Vargen huffar och puffar och när maskar krälar i ruttnande lik. Det är stor litteratur, det!
(Ni som vet bättre än jag och uppskattar Duras får gärna berätta vilken bok jag ska försöka läsa nästa gång. Jag är bra på att ändra uppfattning.)
Dagens vinnare är två igen – bara för att jag bestämmer att det är så. Jag måste lägga i flera nya lappar och bara ta bort
ett fåtal idag. Bra. Och se där. Christian är med igen. Jag tar upp … A.P. och … ojojoj, Tebe, ännu en förstagångsgissare (som till råga på allt gissade på en sångare jag inte alls uppskattar!). Men grattis!
Lilla E delade med sig av Duras sista ord:
»Jag råkar vara genial. Jag är van vid det nu.«
Det är vi väl alla? Måtte ni nu klara av lucka femton!
6 kommentarer