Julkalenderfacit till den 16 dec. 2007

Den Blyga skrev plötsligt ”Textens tempo påminner mig om den påkostade tv-inspelningen av Godnatt Jord” så att jag växte en meter och blev stolt som en tupp. Ardy var lika säker (intuitivt?), medan Leopardia gjorde precis som jag hade tänkt mig: bytte bostadslängor mot statarlängor.

Ivar Lo-Johansson (1901–90) debuterade med ”Vagabondliv i Frankrike” (1927), som beskriver hans resor i främmande länder. Men redan innan hade han skrivit reseberättelser som publicerades i tidningar i Sverige eftersom vi på den tiden inte hade bloggar. År 1931 gav han ut den pamflettliknande ”Jag tvivlar på idrotten”, som handlar om just det jag antydde i hemlisbloggartexten – han tyckte inte att idrott var till gagn för varken samhället eller individen. (Nu ryker det ur mina öron.)

Dessutom var han lite före sin tid med att antyda att idrotten bara var full av fiffel, båg och doping. Den där bantarbrottarn (inte bantam-, även om det var kul, Marie) var letråden Ivar Johansson, som över en natt lyckades banta ner sig 5–7 kg (alla lexikon varierar när det gäller uppgiften om kilona, precis som alltid när det talas vikt) för att kunna tävla i två olika klasser. Detta löste flera av er – mycket bra. (Att några av er trodde mer på Kjell Johansson – inte pingislirarn i vars knä jag satt 1972 – och Elsie Johansson är bara att beklaga.)

Arbetarförfattare skriver ”självupplevda berättelser ur arbetarnas vardagsliv” som är precis lika intressanta som … eh … allt annat som är självupplevt. Dessutom skriver Ivar Lo (som jag brukar kalla honom) mycket bra ur mina språkpolisögon sett. Dock (ja hejsan vad jag vågar vara kritisk i årets julkalender) måste jag säga att vi med dagens erfarenheter och åsikter studsar till då och då. (Vilket ju inte är helt fel, det är kul att sitta och läsa studsandes.) Ett  exempel – som även AB lade märke till – är när han beskriver en av kvinnorna som ska amma sitt barn och då påstår att det luktar fränt av mjölken. Har ni varit med om det? Frän amningsmjölk? (Javisst, gammalt härsket kräk på axlarna, men … direkt ur källan?)

Det är för övrigt ganska många kvinnor med spädbarn som i hans böcker ideligen öppnar upp och ”tar fram” behagen, som beskrivs både som slappa och hängiga och jag vet inte allt fastän de borde vara stinna som juver. (Slappa amningsbröst? Contradiction in terms, min käre Watson. I alla fall minns jag mina egna amningsdagar som ett enda sprängfyllt bök.)

Det var barndomsskildringen ”God natt, jord” (1933) som jag mest använde för att härma Ivar Lo-Johansson. Egentligen ville han bara skriva en story om sin barndom och föräldrarna, men eftersom statarlivet inte hade beskrivits så ingående förut, slog den alla med häpnad och  Lo-Johansson fick stor uppmärksamhet. Någon analyserade det hela som att han omedvetet försökte skriva sig fri från sin viljestarka, förtryckande mamma, ”som inte var lätt att tampas med”. Jahaja, dessa eviga föräldrar, vad vore väl litteraturen utan alla dessa föräldrar som förstör livet för sina barn så att de måste skriva av sig. (Jag måste nog för min karriärs skull leta reda på några sorgliga historier från min barndom. Hjälp, jag måste även för att kunna leva på mina barns inkomster i framtiden nog börja låsa in stackarna i garderober och slå på dem med grötsleven då och då.)

Att jag nämnde Klara beror på Klarakvarteren  i Stockholm, där alla journalister jobbade, åt och drack sig genom dagarna och sedan sov på de billiga hotellen. Klarakvarteren jämnades med marken (”dog”) och ersattes med t.ex. Åhlénshuset och de stora affärsschabraken längs Drottninggatan. Det här med Klarakvarteren omges av ett sådant romantiskt skimmer att det är dit jag först skulle åka om jag finge resa i tiden. (Sedan skulle jag åka till 1968 och kolla när Bob Beamon hoppade. Flög.)

Ivar Lo-Johansson skrev oavbrutet ända tills han dog, och det är mycket intressant att läsa hur han i slutet av 1980-talet själv såg på sina verk, mottagandet de fick och hur tidens tand påverkat dem och sättet man ser på dem. Själv läser jag honom utan att tolka meningarna ur ett sociologiskt perspektiv utan bara som en … ptja, resa i tiden.

Plommonstopet! Jag är verkligen noga med att alla namn finns med (skriver ut en lista med alla som har gissat – i bokstavsordning – och prickar av och stryker och räknar). Idag ska jag kolla extra noga så att stackarna som förtvivlar (B. Fundberg!) och de som nästan höll på att ge upp (AB!) och alla de allra mest frenetiska gissarna (Goblincharlott!) och rimmarna inte fastnar i fodret. Till och med en lapp med “Anonym kl. 13:57” lägger jag i. Och så draaaaaar jag en …  Husse! Grattis!

Det var som sjutton!