Hoppa till innehåll

Månad: november 2007

Knoppar brista på löpande band …

… och visst gör det ont. Man blir äldre och visare och får större och större fötter. Plötsligt ska jag inte föda barn någonsin igen och plötsligt är mitt jobb inte längre mitt jobb. Två ytterligheter:

  1. Efter tio år på Nationalencyklopedin sade jag upp mig, flyttade 60 mil och startade egen firma med den djefla mannen. Inga knoppar brast och endast den bedrövliga flyttfirman orsakade smärta och ond, bråd möbeldöd.
  2. Efter sju år som kåsör i Sydsvenskan, blev jag uppsagd. Den knoppen brast så brutalt och smärtsamt att jag fann mig tvungen att börja blogga.

Mitt nuvarande yrke är att åka runt och hålla föreläsningar om skrivregler. Det är vansinnigt roligt och jag har alls inte sökt mig bort, så den kommande yrkesparentesen svider lite i föreläsningstarmen. Men ytterst lite. I plånboken svider det, för i min nya yrkesinriktning kan jag inte tälja guld. Dessutom är det tidsbegränsat – som ett projekt – och dessutom … (hjälp) vet jag faktiskt inte om jag är bra på’t … Jag ska i en ickekommersiell radio vara som t.ex. Adam Alsing eller Gert Fylking varje vardag kl. 07–10 fem dagar i veckan från 1 februari till 30 juni.

(Måste fortfarande vara lite hemlig, inga papper är påskrivna.)

Gissa om jag ska hissa bordet upp och ner och upp igen.

– Goomåååååårron! Nu gör vi armar uppåt sträck allihop!
– Nu ska vi se här, Nina Hagen ska vi spela för alla morgonpigga!
– Jag ska läsa en dikt – det tycker alla om, eller hur?
– Jaha, nu har vi fått fint besök av årets trollerimeister, du får berätta hur du trollar så att lyssnarna fattar.
– Dagens sudoku: 2489765112389875387618736…

Share
45 kommentarer

Gårdagen i bilder och lite reklam

Sjuåringen har i två veckor fått order av sin lärare att ta hem matteboken för att hinna ikapp eftersom hon bara sitter och drömmer om origami på mattelektionerna. Men det är som förgjort! Vi har bett kompisarna påminna henne och hon har skrivit kom-ihåg på sin egen hand. Men matteboken är bara kvar i skolan. Igår morse hittade jag ett gäng lappar på ett bord.

Ser ni pi?

Dessa självskrivna lappar stoppade hon i alla sina fickor – och si på pi, igår kom matteboken hem. (Sedan hann vi inte räkna ens ett enda tal eftersom så mycket annat hände.)

Femtonåringen poserade.
Jag bad de tre minsta barnen att städa. Detta var vad jag hittade efter fem minuter. Och 20. Samt 45. Alltså ingen städning, ingen matteräkning och ingen ordning på allting, som sagt var.
Men jag åkte i alla fall till revisorn som delar uppgång med Köttskolan (se brevlådan). Det är en skola som i foajén tydligen leker den där hemska stol-leken där musiken tar slut!
Vi hann också äta lökringar på Max. Att bena ut denna klump påminde om att borsta loss en tova ur en trasslig frisyr.

Slutligen höll Femåringen brödrostarskola. ”Man bara klättrar upp här och sitter på den lilla kanten och väntar!” (Inte underligt att han inte gillar strumpor.)

—-
Och nu blir det reklam!
Är ni med på att det på lördag är julkalenderdags med Hemlisbloggare igen? Jag skriver texter som vore jag någon annan och lottar bland gissningskommentarerna ut en cool t-shirt. I 24 dagar? Ok?

Den 1 december 2005 såg det ut så här.
Den 1 december 2006 såg det ut så här.

(Förresten talar jag nog imorrn om vad jag har fått för nytt jobb och hur spännande det egentligen är.)

Uppdatering
Vi har nu lärt oss att Femåringens frisyr heter ”motorcykelfällen” och att löpsedeln ovan bäst beskrivs som ett exempel på när predikativet kongruerar med den underliggande aktionen i en nominal satsförkortning. Ser ni vad man lär sig i kommentatorsbåset!

Share
42 kommentarer

Bergvärme is big trouble

Vi har lånat ännu en miljard kronor från den snälla banken för att installera bergvärme eftersom vi ju ska bo här tills vi dör.

Bergvärmemannen är inte varm. Han står här i åtta timmar och blir inte ens bjuden på kaffe. När han pratar i sin mobil klämmer han fast den under hörselkåpan medan borrmaskinnen dundrar så att de två kristallglasen i vårt kök skallrar mot varandra.

Nästa investering blir installation av hiss år 2044, vilket vi lätt kommer att ha råd med eftersom vi tjänar lådvis med gullpengar varje dag som vi har bergvärme.

(Oh the irony om nu växthuseffekten gör så att vi kommer att ha ekvatorklimat året om.)

Nu till problemen. Jättemonstren nedan som förstör livet för

  1. 20-åriga silverbilen som är utslängd från uppfarten och instängd med millimetermarginal
  2. tidningsbudet och brevbäraren, som måste kliva ut ur bilen/Tjorven och fram till brevlådan
  3. sopbilen som kommer i morgon, men som kommer att missa vår soptunna, var jag än ställer den. (Minns ni hur det gick förra gången?)
Vad man inte ser på bilden är att jag har hängt ut en lapp till tidningsbudet och en till brevbäraren där jag ber om ursäkt och i gengäld lovar att skotta extra fint i vinter.

De minnesgoda vet att vi även äger en till åldern kommen, röd sekruttbil. Den funkar fortfarande, men har inte fått vinterdäck och har av ännu ett borrmonster (med mitt godkännande) blivit instängd i trädgården. Ut kommer den genom ett 70 cm brett hål endast om den drar in magen och rullar på högkant.

Detta är sorgliga nyheter för VBK, som nyss ringde och ville låna sekruttbilen i två veckor medan hennes egen bil repar sig efter ett inbrott.

Nu ska jag bjuda bergvärmemannen på te.

Share
17 kommentarer

Nya och gamla namn (nu med länkar)

Stationsvakt skrev om y-namn och i kommentarerna lärde jag mig att det finns sjutton stackare som heter Philiph. (Läs!)

(Ja, jag vet att det är ett inlägg från den 22 november och att jag ligger en knapp vecka efter och har 251 olästa blogginlägg i RSS-läsaren. Men jag har sorterat tvätten!)

Y-namn har inget med 1970-talskalsonger att göra utan är namn som slutar på y. (Inte Jenny, för hon är tjej.) Eller ie, skulle jag vilja tillägga eftersom jag har träffat Glennie och Connie på en fotbollsplan i Göteborg.

Men Philiph? Man vill ju läspa [fi:lif], eller hur?

Tydligen kommer y-namnen oftast från brittiska namn som har blivit svenska. Idag är det vanligare att vi tar namnen direkt utan att sila dem genom en försvenskningsapparat. När jag och min djefla man skulle hitta på namn till våra barn, tog vi vad vi trodde var ovanliga förnamn som de skulle vara relativt ensamma om. Tji fick vi, för nu heter våra barn precis som alla andra.

Men Bartolomeus, hörni? (När jag gick i tvåan i Lund 1972 skrev jag en saga om en en herr Barlotomeus. Min lärare tyckte inte alls att det var fyndigt utan rättade detta till det mer normala Bartolomeus.)

Är det inte dags att börja ge barnen eus-namn?

Finn fem Glenn.

—–
Någon kommentatös gav mig för en evighet sedan en länk till ett forum som diskuterade konstigt stavade nynamn. Någon som minns och hittar dit igen?
—–
Uppdatering
Vi har inte hittat till forumet som jag nästan minns, men några andra roliga sajter dök upp i det otroligt roliga kommentatorsbåset:
SCB:s namnsökning
Namndatabasen (som kan sortera baklänges)
Konstiga barnnamn (på engelska)
—-
Aha!
Det var nog inte exakt denna jag tänkte på, men den innehåller jättemånga roliga exempel: TRÅDEN. (Tack Emi!)
Share
80 kommentarer

Sådant man inte vet

I bästa tjuvlyssnatstil hörde jag en dialog på bussen. Två ynglingar – med linningen där rumpan är som mest utstående och mössorna way down under ögonbrynen – diskuterade läxa eller prov över en uppslagen bok:

– Mäh. Va ere här då?
– Trettiåriga kriget? Vaffan!
– Hur länge höll det på?
– Hante en aning? Hur ska man veta det?
– Alla lärare tror att man kan allt.
– Eller så vill dom att man ska lära sej allt!
– Ja, fan.

Mina egna barn är inte bättre de.

1.
När jag väntade vårt tredjebarn och förstabarnet gick på dagis, testades hans ordförståelse. Han begrep ord som kvadrat, komplicerad, civilingenjör och förfader, men hade inte den blekaste aning om vad ”midja” betydde. Man kan undra hur det kom sig.

2.
När andrabarnet i fyraårsåldern såg sin faster plocka fram ett strykjärn, sa hon:

– E de där en båt?

3.
När tredjebarnet började skolan och för första gången i sitt liv åt i skolmatsalen och inte orkade äta upp maten, vände han sig till sina kompisar och lärare och frågade artigt om det var någon annan som ville äta upp det han hade på tallriken. För så gör vi hemma. (På kvartssamtalet berättade läraren att hon misstänkte att han bara var lat och ville slippa ta undan efter sig.)

4.
När fjärdebarnet häromdagen i sin läsebok skulle lista ut vad bilden på en puderdosa föreställde, gick hon omvägen om tefat, pannkaka, mussla, hamburgare och tallrikshög. Efter min långa förklaring om puder och dess utslätande, blemmedöljande verkan skakade hon bara på huvudet om sa att hon minsann inte ska ha pulver i ansiktet när hon blir gammal.

5.
När femtebarnet … näe. Han kan allt. Fast häromveckan sa han:

– Kan vi inte åka till Thailand i morgon?

(Han har inte ens varit utomlands än.) Vi enades snabbt om att Stockholm skulle vara ett precis lika lämpligt resmål.

——
Nähäpp, om man skulle ta och läsa en bok om … något allmänbildande?

Uppdateringsrapport
Det blev … bloggar. Jag läste allmänbildande bloggar. Och fick ett nytt jobb, förresten.

Share
19 kommentarer

Time flies

Jag vaknade i morse vid halvsjusnåret med ett skatbo till hjärna och två ruttna potatisar till ögon och tänkte förvirrat:

– Jag måste ha ammat minst femton gånger inatt.

Visserligen är det drygt fyra år sedan jag ammade sist, men känslan av ”jag-har-sovit-i-sjuminutersperioder” misstar man sig inte på.

Visserligen är jag på bilden sminkad av barnen. Men ni förstår?

Nu var det alls inte amning utan mul- och klövsjuka på Femåringen som hade stökat till sömnen.

(Ok. Det heter inte mul- och klövsjuka utan ”hand-fot-munsjuka” – vesikulös stomatit. Men han råmade som en ko halva natten. Av smärta i munnen, stackars lilla barn.)

Ni ser hur jag halvmosig ligger där i sängen, ganska nöjd ändå?

  • Plötsligt kom Trettonåringen inrusande och påminde om att ett besök på tandregleringen stundade.
  • När det var avklarat åkte jag med Femåringen till sjukhuset för ett läkarbesök.
  • Sjuåringens löss kräfva också sin quinna – barnen i skolan har fått för sig att man måste hålla en meters avstånd till dem med löss och att alla tjejer måste ha håret uppsatt för att inte de blodtörstiga lössen ska kamikazeattackera kreti och pleti.
  • En uppdragsgivare skulle per telefon förhandla om mitt arvode – i kassan på Coop.
  • Studsmattan dränks i snö i detta nu.

Och plötsligt hade hela dagen gått!

I receptionen på sjukhuset bygger de om så att allt hänger på halv stång och mätinstrument och datorer är uppallade på skrangliga stolar och gamla pulpeter. Gissa nu min replik!

  1. Oj, bygger ni om?
  2. Vad trevligt, det ser ut som … får jag ta en bild?
  3. Och häääär sitter du med armarna i kors?
Share
16 kommentarer

Bildsafari från Lundaresan

Som jag skrev häromdagen, är det fantastiskt trevligt att återvända till Lund. Jag kommer inte att flytta dit igen, men gärna besöka staden och bo i en svit på hotell.

Så här låg jag, insvept i den tjocka morgonrocken. Ser ni: två tv-apparater! Och jag hade inte ens samma kanal på.

 

Dock var frukostens ostar lite på dekis.

 

Jag står framför Domkyrkan, blickandes ner mot Gleerups.

Lund har intressanta blomskålar på pinne. De sitter tre meter upp så att man inte riktigt ser blommorna, utan bara anar dem. Detta sätt att pryda har nu spritt sig till stadens julgranar.

Granspionage från Grands balkong.

 

Först kom en lastbil med en avskalad tall, prydd med en extremt grön gran i toppen. Jag manade förstås mina åhörare till bensträckare så fort något nytt hände där ute. Sedan stoppades den ner i ett hål och kilades fast som en stolt fallosstaty.

Och vaaaaaaaad kommer att ske nu? Jag vill ha rapporter av lundaborna, annars kan jag inte sova.
Kommer tallpinnen att kläs in i vackra, vita lampor? Sätter man nu fast blinkande färgglada ljusslingor? Kanske pryds pinnen med neonbokstäver med reklam för dem som har sponsrat underverket? Eller ska den bara se ut så här? Jag föreslår självlysande små Gremlins som till synes klättrar upp och ner, upp och ner och aldrig kommer fram till dörren. Jättespännande är det!

En liten promenad på kvällen allmänbildade mig i förförelsens konst. Skyltdockan påminner ju om en cigarr med sin lilla gördel – i min underklädesvärld har man maggördel för att klämma in och snörpa åt. Detta nya mode måste ha tillkommit i något annat syfte eftersom inte särskilt mycket får plats i den där lilla trasan. Dessutom måste ju volangerna spreta och puta och alls inte göra gördelägaren mindre spolformad. Snabba kliv in i affären!

– Hej och ursäkta, jag är bara nyfiken, den där ”mag gördeln” (med mellanslag) för 99 kronor – vad är den till för?
– Åh, hihi, den är … hihi … den är liksom bara till för att man ska vara fin när man … hihihi … inte är så påklädd … när man ska till att … hihi. Du förstår vad jag menar? Hihi.

Så, hörni karlar: vill ni se gördlar på oss när ni ska till att hihi?

(Hade jag nu varit poet hade jag skrivit en dikt om hur maggördeln är särskrivning mellan trosan och bh:n, tror jag.)

Denna stackars affär är fortfarande proppfull med kläder trots total utförsäljning sedan den 13 augusti.

 

Mager lundasushi.

 

Säga vad man vill, men på min gata hemma i stan, där är sushibitarna faktiskt mycket större än i Lund. (Ölkapsylen ligger där som jämförelse.) Intressant är också att man kallar en roll med lax, gurka, avocado och gräslök för ”Nollåtta” eftersom alla från Stockholm tydligen efterfrågar en sådan.

Så här vackert satt jag när min djefla man kom och hämtade mig på stationen.

 

Med fotbollsmatchens avslutande minutrar i öronen (via www.sr.se) och Ica kontinuerligt bloggrapporterande, stod jag ut med min hemresa. Eftersom den djefla mannen var sen och jag frös så att jag skakade men ju inte hade mobilen med mig, bad jag Ica i en kommentar att ringa till den djefla mannen och påminna honom. Modern kommunikation, jajamensan!


Skamlig uppdatering!
Jag hade här ovan stavat cigarr med två g:n. Och det tog mer än en timme innan jag blev korrigerad av Stellan! Skäms på er andra!

(Ser ni hur smidigt jag skäller på er för att själv slippa skämmas för mitt slarv?)

Share
40 kommentarer

Hotellblasé?

Är jag trött på att bo på hotell så här flera dagar i veckan?

Neeeeeej.

Däremot kan man ju som hotellgäst precis som Björn Borg på sin tid börja få vanor och krav – för att inte tala om det plötsligt uppdykande modet att lämna hotellrummet med överkastet fortfarande liggande på golvet. (Wow, liksom.)

I september förra året bodde jag i Lund på ett fyrstjärnigt hotell och blev besviken. Ett sådant hotell ska ha massa ickedammigt te, stora muggar, god frukost och sakna mögel i duschen. Nu är jag på samma hotell – som har ryckt upp sig märkbart! Jag har både hunnit bränna mig på byxpressen, bada och dricka champagne ur tandborstglas. Nu ligger jag iklädd en stor, fluffig morgonrock i en stor säng och lyssnar på Lunds uteliv, som påminner om … Milanos?

Jag gick förresten in på Hemköp och köpte apelsiner och mörk choklad (de tar ju ut varandra). Sedan gick jag till hotellet … utan mina nyköpta varor. Det var då – när jag helt logiskt var arg på Hemköp – som jag bröt mig in i minibaren och öppnade minichampagnen som hade maxipriset 45 kronor.

Fina Lund är faktiskt den stad jag med störst glädje återvänder till. Jag vill att alla städer ska bli lite mer som Lund vad gäller

  • cykling
  • restauranger
  • slingriga gator
  • enorma lampträd
  • stora tegelborgar, fulla med scener och fantasi.

Sedan är det ju förstås ett rent helsicke att dra en bokfylld rullväska på kullersten.

Ljusträdet. Som i verkligheten inte lyser än. Jag gick dit med kameran och stirrade på ett väldigt mörkt novemberträd. (Denna bild kommer härifrån.)
Share
24 kommentarer

Att sortera eller inte sortera är en livsstil och en karaktärsbrist

När jag nyss fick syn på denna bild, utbrast jag i ett lyckligt ”åååååååå!”, ungefär som när en tolvåring tittar på en bild av en kattunge.

De tre yngsta barnen. Idyll eller idyll?

Min djefla man (som i vanliga fall är den som åååå:ar) reagerade tvärtom plötsligt, häftigt, spontant och ilsket på en gång – med händerna i sidorna:

– MEN HUR SER DEN DÄR BOKHYLLAN UT EGENTLIGEN?

(Jag ska inte servera en ny bokhylleutredning, men för nytillkomna tittare bara berätta att ordet ”bokhyllan” är ett understatement.)

– Ja, den är grön ..? sa jag som den ickepedant jag ju är sedan födseln.

Den djefla mannen satte omedelbart igång ett boksorterande som inte bara inbegriper alla böcker, utan även alla hyllor, alla barn, den motsträviga hustrun som endast med mutor kan fås att sortera något över huvud taget, den gode grannen på tillfälligt besök och tre deadlinear som plötsligt fick skjutas på framtiden.

För boksortering! Jag tycker att 2011 låter som ett boksorteringsår. Eller 2019 – när yngsta barnet flyttar hemifrån.

Så här far han fram. Och upp. Och ner. Och hu.

Han gillar systematik och tankekartor. Hon gillar ingen ordning på allting. Denna karaktärsskillnad oss mellan skulle kunna vara alla till gagn eftersom vi då kompletterar varandra, jag och den djefla mannen. Om det inte vore för att jag går totalt i baklås vid boksortering.

– Harrrkl, jag måste nog åka och handla mjölk, försöker jag lamt.
– Hm, vad var det nu jag skulle göra, jag måste åka till Stockholm en sväng tror jag, säger jag och kliar mig på hakan och tittar i taket.
– Fnys, host, jag är väldigt allergisk mot damm idag, hosthostar jag ansträngt.

Fast nu ordnar det ju sig idag. Jag måste nämligen åka ner till Lund och föreläsa. När jag kommer hem sent i morgon kväll är bokhyllorna nog färdigsorterade. Undrar om barnen kommer att få mat.

Share
55 kommentarer

Har du gjort läxan?

Inte hur jag än rynkar pannan och kliar mig i det lusiga håret (ja, vi har äntligen fått löss igen, det var hela fem år sedan sist) kan jag minnas att mina föräldrar undrade om jag hade gjort mina läxor.

Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.

Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.

Men läxor? Näe.

Bild lånad från bloggen Four Starters, inlägget ”Homework is for Wimps!”.

Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:

– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!

Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.

Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?

Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:

– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!

Mamma – franskläraren – sa:

– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!

Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)

Share
19 kommentarer