Månad: november 2007

Knoppar brista på löpande band …

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2007 00:54

… och visst gör det ont. Man blir äldre och visare och får större och större fötter. Plötsligt ska jag inte föda barn någonsin igen och plötsligt är mitt jobb inte längre mitt jobb. Två ytterligheter:

Efter tio år på Nationalencyklopedin sade jag upp mig, flyttade 60 mil och startade egen firma med den djefla mannen. Inga knoppar brast och endast den bedrövliga flyttfirman orsakade smärta och ond, bråd möbeldöd.
Efter sju år som kåsör i Sydsvenskan, blev jag uppsagd. Den knoppen brast så brutalt och smärtsamt att jag fann mig tvungen att börja blogga.

Mitt nuvarande yrke är att åka runt och hålla föreläsningar om skrivregler. Det är vansinnigt roligt och jag har alls inte sökt mig bort, så den kommande yrkesparentesen svider lite i föreläsningstarmen. Men ytterst lite. I plånboken svider det, för i min nya yrkesinriktning kan jag inte tälja guld. Dessutom är det tidsbegränsat – som ett projekt – och dessutom … (hjälp) vet jag faktiskt inte om jag är bra på’t … Jag ska i en ickekommersiell radio vara som t.ex. Adam Alsing eller Gert Fylking varje vardag kl. 07–10 fem dagar i veckan från 1 februari till 30 juni.

(Måste fortfarande vara lite hemlig, inga papper är påskrivna.)

Gissa om jag ska hissa bordet upp och ner och upp igen.

– Goomåååååårron! Nu gör vi armar uppåt sträck allihop!
– Nu ska vi se här, Nina Hagen ska vi spela för alla morgonpigga!
– Jag ska läsa en dikt – det tycker alla om, eller hur?
– Jaha, nu har vi fått fint besök av årets trollerimeister, du får berätta hur du trollar så att lyssnarna fattar.
– Dagens sudoku: 2489765112389875387618736…

45 kommentarer

Gårdagen i bilder och lite reklam

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2007 00:41

Sjuåringen har i två veckor fått order av sin lärare att ta hem matteboken för att hinna ikapp eftersom hon bara sitter och drömmer om origami på mattelektionerna. Men det är som förgjort! Vi har bett kompisarna påminna henne och hon har skrivit kom-ihåg på sin egen hand. Men matteboken är bara kvar i skolan. Igår morse hittade jag ett gäng lappar på ett bord.

Ser ni pi?

Dessa självskrivna lappar stoppade hon i alla sina fickor – och si på pi, igår kom matteboken hem. (Sedan hann vi inte räkna ens ett enda tal eftersom så mycket annat hände.)

Femtonåringen poserade.

Jag bad de tre minsta barnen att städa. Detta var vad jag hittade efter fem minuter. Och 20. Samt 45. Alltså ingen städning, ingen matteräkning och ingen ordning på allting, som sagt var.

Men jag åkte i alla fall till revisorn som delar uppgång med Köttskolan (se brevlådan). Det är en skola som i foajén tydligen leker den där hemska stol-leken där musiken tar slut!

Vi hann också äta lökringar på Max. Att bena ut denna klump påminde om att borsta loss en tova ur en trasslig frisyr.

Slutligen höll Femåringen brödrostarskola. ”Man bara klättrar upp här och sitter på den lilla kanten och väntar!” (Inte underligt att han inte gillar strumpor.)

—-
Och nu blir det reklam!
Är ni med på att det på lördag är julkalenderdags med Hemlisbloggare igen? Jag skriver texter som vore jag någon annan och lottar bland gissningskommentarerna ut en cool t-shirt. I 24 dagar? Ok?

Den 1 december 2005 såg det ut så här.
Den 1 december 2006 såg det ut så här.

(Förresten talar jag nog imorrn om vad jag har fått för nytt jobb och hur spännande det egentligen är.)

Uppdatering
Vi har nu lärt oss att Femåringens frisyr heter ”motorcykelfällen” och att löpsedeln ovan bäst beskrivs som ett exempel på när predikativet kongruerar med den underliggande aktionen i en nominal satsförkortning. Ser ni vad man lär sig i kommentatorsbåset!

42 kommentarer

Bergvärme is big trouble

Publicerat av Lotten Bergman den 28 november 2007 10:23

Vi har lånat ännu en miljard kronor från den snälla banken för att installera bergvärme eftersom vi ju ska bo här tills vi dör.

Bergvärmemannen är inte varm. Han står här i åtta timmar och blir inte ens bjuden på kaffe. När han pratar i sin mobil klämmer han fast den under hörselkåpan medan borrmaskinnen dundrar så att de två kristallglasen i vårt kök skallrar mot varandra.

Nästa investering blir installation av hiss år 2044, vilket vi lätt kommer att ha råd med eftersom vi tjänar lådvis med gullpengar varje dag som vi har bergvärme.

(Oh the irony om nu växthuseffekten gör så att vi kommer att ha ekvatorklimat året om.)

Nu till problemen. Jättemonstren nedan som förstör livet för

20-åriga silverbilen som är utslängd från uppfarten och instängd med millimetermarginal
tidningsbudet och brevbäraren, som måste kliva ut ur bilen/Tjorven och gå fram till brevlådan
sopbilen som kommer i morgon, men som kommer att missa vår soptunna, var jag än ställer den. (Minns ni hur det gick förra gången?)

Vad man inte ser på bilden är att jag har hängt ut en lapp till tidningsbudet och en till brevbäraren där jag ber om ursäkt och i gengäld lovar att skotta extra fint i vinter.

De minnesgoda vet att vi även äger en till åldern kommen, röd sekruttbil. Den funkar fortfarande, men har inte fått vinterdäck och har av ännu ett borrmonster (med mitt godkännande) blivit instängd i trädgården. Ut kommer den genom ett 70 cm brett hål endast om den drar in magen och rullar på högkant.

Detta är sorgliga nyheter för VBK, som nyss ringde och ville låna sekruttbilen i två veckor medan hennes egen bil repar sig efter ett inbrott.

Nu ska jag bjuda bergvärmemannen på te.

17 kommentarer

Sådant man inte vet

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2007 10:24

I bästa tjuvlyssnatstil hörde jag en dialog på bussen. Två ynglingar – med linningen där rumpan är som mest utstående och mössorna way down under ögonbrynen – diskuterade läxa eller prov över en uppslagen bok:

– Mäh. Va ere här då?
– Trettiåriga kriget? Vaffan!
– Hur länge höll det på?
– Hante en aning? Hur ska man veta det?
– Alla lärare tror att man kan allt.
– Eller så vill dom att man ska lära sej allt!
– Ja, fan.

Mina egna barn är inte bättre de.

1.
När jag väntade vårt tredjebarn och förstabarnet gick på dagis, testades hans ordförståelse. Han begrep ord som kvadrat, komplicerad, civilingenjör och förfader, men hade inte den blekaste aning om vad ”midja” betydde. Man kan undra hur det kom sig.

2.
När andrabarnet i fyraårsåldern såg sin faster plocka fram ett strykjärn, sa hon:

– E de där en båt?

3.
När tredjebarnet började skolan och för första gången i sitt liv åt i skolmatsalen och inte orkade äta upp maten, vände han sig till sina kompisar och lärare och frågade artigt om det var någon annan som ville äta upp det han hade på tallriken. För så gör vi hemma. (På kvartssamtalet berättade läraren att hon misstänkte att han bara var lat och ville slippa ta undan efter sig.)

4.
När fjärdebarnet häromdagen i sin läsebok skulle lista ut vad bilden på en puderdosa föreställde, gick hon omvägen om tefat, pannkaka, mussla, hamburgare och tallrikshög. Efter min långa förklaring om puder och dess utslätande, blemmedöljande verkan skakade hon bara på huvudet om sa att hon minsann inte ska ha pulver i ansiktet när hon blir gammal.

5.
När femtebarnet … näe. Han kan allt. Fast häromveckan sa han:

– Kan vi inte åka till Thailand i morgon?

(Han har inte ens varit utomlands än.) Vi enades snabbt om att Stockholm skulle vara ett precis lika lämpligt resmål.

——
Nähäpp, om man skulle ta och läsa en bok om … något allmänbildande?

Uppdateringsrapport
Det blev … bloggar. Jag läste allmänbildande bloggar. Och fick ett nytt jobb, förresten.

19 kommentarer

Time flies

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2007 14:37

Jag vaknade i morse vid halvsjusnåret med ett skatbo till hjärna och två ruttna potatisar till ögon och tänkte förvirrat:

– Jag måste ha ammat minst femton gånger inatt.

Visserligen är det drygt fyra år sedan jag ammade sist, men känslan av ”jag-har-sovit-i-sjuminutersperioder” misstar man sig inte på.

Visserligen är jag på bilden sminkad av barnen. Men ni förstår?

Nu var det alls inte amning utan mul- och klövsjuka på Femåringen som hade stökat till sömnen.

(Ok. Det heter inte mul- och klövsjuka utan ”hand-fot-munsjuka” – vesikulös stomatit. Men han råmade som en ko halva natten. Av smärta i munnen, stackars lilla barn.)

Ni ser hur jag halvmosig ligger där i sängen, ganska nöjd ändå?

Plötsligt kom Trettonåringen inrusande och påminde om att ett besök på tandregleringen stundade.
När det var avklarat åkte jag med Femåringen till sjukhuset för ett läkarbesök.
Sjuåringens löss kräfva också sin quinna – barnen i skolan har fått för sig att man måste hålla en meters avstånd till dem med löss och att alla tjejer måste ha håret uppsatt för att inte de blodtörstiga lössen ska kamikazeattackera kreti och pleti.
En uppdragsgivare skulle per telefon förhandla om mitt arvode – i kassan på Coop.
Studsmattan dränks i snö i detta nu.

Och plötsligt hade hela dagen gått!

I receptionen på sjukhuset bygger de om så att allt hänger på halv stång och mätinstrument och datorer är uppallade på skrangliga stolar och gamla pulpeter. Gissa nu min replik!

Oj, bygger ni om?
Vad trevligt, det ser ut som … får jag ta en bild?
Och häääär sitter du med armarna i kors?

16 kommentarer

Hotellblasé?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2007 00:05

Är jag trött på att bo på hotell så här flera dagar i veckan?

Neeeeeej.

Däremot kan man ju som hotellgäst precis som Björn Borg på sin tid börja få vanor och krav – för att inte tala om det plötsligt uppdykande modet att lämna hotellrummet med överkastet fortfarande liggande på golvet. (Wow, liksom.)

I september förra året bodde jag i Lund på ett fyrstjärnigt hotell och blev besviken. Ett sådant hotell ska ha massa ickedammigt te, stora muggar, god frukost och sakna mögel i duschen. Nu är jag på samma hotell – som har ryckt upp sig märkbart! Jag har både hunnit bränna mig på byxpressen, bada och dricka champagne ur tandborstglas. Nu ligger jag iklädd en stor, fluffig morgonrock i en stor säng och lyssnar på Lunds uteliv, som påminner om … Milanos?

Jag gick förresten in på Hemköp och köpte apelsiner och mörk choklad (de tar ju ut varandra). Sedan gick jag till hotellet … utan mina nyköpta varor. Det var då – när jag helt logiskt var arg på Hemköp – som jag bröt mig in i minibaren och öppnade minichampagnen som hade maxipriset 45 kronor.

Fina Lund är faktiskt den stad jag med störst glädje återvänder till. Jag vill att alla städer ska bli lite mer som Lund vad gäller

cykling
restauranger
slingriga gator
enorma lampträd
stora tegelborgar, fulla med scener och fantasi.

Sedan är det ju förstås ett rent helsicke att dra en bokfylld rullväska på kullersten.

Ljusträdet. Som i verkligheten inte lyser än. Jag gick dit med kameran och stirrade på ett väldigt mörkt novemberträd. (Denna bild kommer härifrån.)

24 kommentarer

Att sortera eller inte sortera är en livsstil och en karaktärsbrist

Publicerat av Lotten Bergman den 20 november 2007 11:38

När jag nyss fick syn på denna bild, utbrast jag i ett lyckligt ”åååååååå!”, ungefär som när en tolvåring tittar på en bild av en kattunge.

De tre yngsta barnen. Idyll eller idyll?

Min djefla man (som i vanliga fall är den som åååå:ar) reagerade tvärtom plötsligt, häftigt, spontant och ilsket på en gång – med händerna i sidorna:

– MEN HUR SER DEN DÄR BOKHYLLAN UT EGENTLIGEN?

(Jag ska inte servera en ny bokhylleutredning, men för nytillkomna tittare bara berätta att ordet ”bokhyllan” är ett understatement.)

– Ja, den är grön ..? sa jag som den ickepedant jag ju är sedan födseln.

Den djefla mannen satte omedelbart igång ett boksorterande som inte bara inbegriper alla böcker, utan även alla hyllor, alla barn, den motsträviga hustrun som endast med mutor kan fås att sortera något över huvud taget, den gode grannen på tillfälligt besök och tre deadlinear som plötsligt fick skjutas på framtiden.

För boksortering! Jag tycker att 2011 låter som ett boksorteringsår. Eller 2019 – när yngsta barnet flyttar hemifrån.

Så här far han fram. Och upp. Och ner. Och hu.

Han gillar systematik och tankekartor. Hon gillar ingen ordning på allting. Denna karaktärsskillnad oss mellan skulle kunna vara alla till gagn eftersom vi då kompletterar varandra, jag och den djefla mannen. Om det inte vore för att jag går totalt i baklås vid boksortering.

– Harrrkl, jag måste nog åka och handla mjölk, försöker jag lamt.
– Hm, vad var det nu jag skulle göra, jag måste åka till Stockholm en sväng tror jag, säger jag och kliar mig på hakan och tittar i taket.
– Fnys, host, jag är väldigt allergisk mot damm idag, hosthostar jag ansträngt.

Fast nu ordnar det ju sig idag. Jag måste nämligen åka ner till Lund och föreläsa. När jag kommer hem sent i morgon kväll är bokhyllorna nog färdigsorterade. Undrar om barnen kommer att få mat.

55 kommentarer

Har du gjort läxan?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2007 10:08

Inte hur jag än rynkar pannan och kliar mig i det lusiga håret (ja, vi har äntligen fått löss igen, det var hela fem år sedan sist) kan jag minnas att mina föräldrar undrade om jag hade gjort mina läxor.

Vid närmare eftertanke minns jag inte ens att jag hade läxor.

Visst, vi hade prov som jag pluggade till för sent och oförberedda läxförhör för en massa förberedda elever och så för mig, jag som trodde att jag skulle kunna improvisera fram svaren med jääääättemånga ord och därmed lura läraren att tro att jag kunde ämnet.

Men läxor? Näe.

Bild lånad från bloggen Four Starters, inlägget ”Homework is for Wimps!”.

Mina barn har däremot läxor. Jädrar anåda vad de gör läxor! Den ambitiösa sidan av mig säger ja och hurra vad bra att skolan är på allvar och att barnen måste kämpa lite. Den trötta och till sömnen längtande sidan av mig vrålar ett stort:

– Nnneeeeeeeeej, enough is enough!

Detta vrål undslapp mig när Tioåringen kom hem med en lapp från läraren, en lapp där det höttes med pekfingrar mot oss föräldrar eftersom vi hade underlåtit att rätta läxorna nu under höstterminen. Fy på oss.

Eftersom så många av mina vänner är lärare, vet jag att läxornas vara eller inte vara diskuteras flitigt. Vilka barn gör sina läxor och vilka struntar i dem? Vem ska rätta? Är det som det sägs ett bra tillfälle att under läxläsningen passa på att ”ha en trevlig stund och umgås med sina barn”? Minns ni era läxstunder med era föräldrar?

Men. Vänta, nu kommer jag ihåg mina föräldrars engagemang lite. Fast det var nog inför prov. Pappa – kemisten – sa:

– Men lilla gumman, grundämnen är grundämnen, kemiska föreningar är kemiska föreningar. Godnatt!

Mamma – franskläraren – sa:

– Men lilla gumman, fransk grammatik är fransk grammatik, det är bara att acceptera. Godnatt!

Nä, nu ska jag göra min egen läxa: förbereda en 40 minuter lång föreläsning om skrivregler. (Svårt. Jag kommer att vara som Heimat på snabbspolning.)

19 kommentarer

Tandställningen, hålfotsinlägget och utseendet

Publicerat av Lotten Bergman den 17 november 2007 12:05

När jag föddes som en liten vingmutter, tillverkade mamma en nätmössa som skulle klämma åt de röda, utstående öronen så att jag som vuxen inte skulle vara olycklig.

När jag var i tvåårsåldern fick jag hålfotsinlägg för att inte gå plattfot genom livet. Jag är nu inte plattfot men borde få stöd för mina ickeelastiska hälsenor.

När jag var tio år fick jag en tandställning som skulle putta tänderna i rätt riktning (bakåt) så att jag inte skulle påminna om George Formby (som vid en närmare titt inte alls har mina tänder). Eftersom tandställningen var en nattmodell för gommen och inte satt fast, hittade jag den på morgonen oftast i armhålan.

Nu har Trettonåringen här hemma fått en tandställning av 1950-talsmodell eftersom en av hennes tänder gått vilse och hamnat helt bortitok. En metallbåge utanför munnen spänns fast på kvällen och sitter som ett skruvstäd åtsnörd bakom nacken. Trettonåringen är milt sagt inte särskilt nöjd med ”Kurt”, som vi kallar honom. Dock var han på skolans maskerad nyttig eftersom Trettonåringen vann tävlingen för bästa kostym. (Tyvärr syns Kurt väldigt dåligt på bilden. Men kolla maskeradprispokalen! Och den beigefärgade slipovern! Och kjolen! Och de stora tjockglasögonen som kostade 10 kronor på Myrorna! Och fotställningen!)

Men tillbaka till mig och mina kroppsliga tillrättavisaden. Öronen står fortfarande ut som på Sven-Bertil Taube (innan han fuskade och opererade dem), fötterna krånglar som på en trestegshoppare och tänderna strävar framåt. Dock var jag häromdagen såpass nöjd med både min festklädsel och sminkning att jag bad om att få bli fotograferad och inför framtida förfall förevigad.

Fotoresultatet.

24 kommentarer

I en säng på Domus

Publicerat av Lotten Bergman den 16 november 2007 00:39

Bilden från Blocket har förstås inget med mitt eget sängliggande och dito avlande att göra.

Här ligger jag i en säng. En meter bort ligger Översättarhelena i en helt annan säng. Jag blev nämligen lite strandsatt i Stockholm, men alltså snabbt uppraggad efter att ha druckit öl med kommentatösen Ökenråttan mitt på blanka torsdagseftermiddagen.

(Förklaring tarvas: jag har en miljard släktingar och vänner i Stockholm och är därmed aldrig riktigt strandsatt. Men vem säger nej till ett halvt hotellrum?)

Kanske sov pappa i just detta rum för 50 år sedan, när han pluggade. Det här är nämligen Domus – Stockholms första studenthem (som även nämns här).

Och hur ska jag nu knyta ihop denna mystiska säck? Jo, trubaduren Kjell Höglund har (förlåt, alla väldigt känsliga läsare) skrivit en textrad om just detta hus, som tydligen redan för länge sedan var lyhört:

”… Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför …”

*fill-in på pukorna*

Nu nynnar jag på ”Vi hör hur dom nyser här i rummen på våningen ovanför”.

11 kommentarer