Månad: december 2006

Dagen inleddes för min del med att min djefla man attackerade mig i köket med en kniv i högsta hugg. Han väste ”veeeem är det idag?” och var synnerligen irriterad över att han inte igår var vaken för att möta min sedvanliga irritation när texten inte riktigt sitter som den ska och klockan närmar sig midnatt.

Rätt svar kom snabbt, och ni var inte ens osams. Möjligtvis dök det upp lite trevliga villospår och sanslösa analyser som hakkes gissning på Anna Freud emedan ”Den avbrutna tandpetaren är en referens till ett brutet ego medan klockan som stannat representerar döden, eller snarare vår undertryckta rädsla för densamma”. Ica hade flertalet kloka synpunkter som gladde mig: ”Historien går plötsligt på tok för fort” och ”Tittar man på klockan när saker exploderar? Är man rar när man är i 40-års åldern? Står man fastfrusen inför te-drickande?”. Anna drömmer tydligen om tändstickor och tandpetare, andra såg Håkan Nesser, Hitchcock, Chuck Berry, Sherlock Holmes, Steve McQueen och Hercule Poirot mellan bokstävlarna. Alice tycker till och med att det konstiga packandet är ok! Men alla är vi överens om att ”Det blåser på månen” är en mycket bra bok. (Det hör inte hit. Inte alls.)

Visst var ni på rätt spår!

Kitty heter på engelska Nancy Drew och böckerna började komma ut 1930 – redan då med ”Carolyn Keene” som författare. Egentligen är det nog hon som bloggar idag, men eftersom hon bara är ett alias, kan jag inte skriva något intressant om henne utan berättar lite om Kitty istället.

Böckerna är skrivna i den underliga stil som hemlisbloggaren visade prov på idag. Människor har hårda, ovänliga ansikten och ber artigt men bestämt om om saker eller te, damer blossar av upphetsning (när de blir förödmjukade, tro inget annat). Kitty tittar ständigt och jämnt på sin klocka, men drar sällan några slutledningar av det hon ser, hon trutar med munnen och stryker bort hårslingor samt blir röd av förargelse. Alla nytillkomna karaktärer får ett par adjektiv staplade på sig och en klassificerande nåntingårsålder. Utdragna och spännande skeenden nämns swooosch i ett andetag istället för att dras ut som i ett filmiskt parallellmontage. (Slagsmålet i bilen hade i en film varvats med bilder av den annalkande kurvan och den branta slänten … Då skulle vi som Lisa tjoa ”Jag vill veta hur det går! Spännande!”.)

De olika författarna fick tydligen inte tillräckligt betalt, för flera rättegångar har hållits mellan f.d. författare som säger sig ha skrivit mer än de har och giriga släktingar som efter författarens död vill ha mer pengar. Om jag bara fick en fruktansvärd massa pengar skulle jag gärna spökskriva. Sedan skulle jag läcka till en tidning att det var jag som skrev, och så skulle jag få Nobelpriset.

I de tidiga böckerna har Kitty till och med en pistol i handväskan – som hon skjuter farliga djur med! Hon spinner loss grus med sin snabba bil, far land och rike runt och tar med sig kompisarna och pojkvännen Ned (som dyker upp överallt, även när Kitty inte har tagit honom med sig) men aldrig jobbar eller pluggar hon. Idag är det lätt att fnysa över detta – och det taffliga sättet böckerna är skrivna på – men faktum är att vi som barn tyckte om Kitty! (Vi ska inte fnysa.)

Antingen har man läst Kitty, eller så är man kille, var min tanke. Men här dräller det ju av quinnor utan Kittykunskaper – till och med min Bästisgranne är fortfarande oskuld! Jag läste alla böcker om Biggles, Kitty, Pollyanna, Lotta, Tvillingdeckarna, Fem, Äventyrens samt Dante & Tvärsan. Kitty var konstigast av dem alla eftersom hon pratade om och klädde på sig ulliga jumprar, letade efter handskar, köpte nya handväskor och valde skor … jag hade nog svårt att identifiera mig. (I Femböckerna var det jag som var Dick, i Biggles var det jag som var Ginger.) Namnet ”Cassidy” valde jag förresten som en ledtråd till den då i mina ögon snygge skådespelaren Shaun Cassidy, som var med i 1970-talets Kittyfilmer.

Nu ska vi se. En vinnare! Det är kul med era groende rödatrådengissningar, även om de fastnar på spårvagnar i Göteborg. I morgon är den röda tråden ganska tydlig. Cellolina med det vackra namnet skrev en kommentar som försvann i sajbern, men in i hatten ska hon. Bästisgrannen igen, ser man på, ner i hatten. Och … Jag draaaaaaaar …nej, nu är han här igen: min djefla man. Han har dessutom redan fått en tröja, vi tar en annan: Kristina! Grattis!

Näästa!

PS. Även om hakke har vunnit förut, så får han ett extrapris för sin lysande analys!

3 kommentarer

Vad kul att ni hela tiden tror att jag plötsligt ska börja vara lite i tiden och aktuell och associera till politiker, Håkan Hellström och rymdmän. Drösvis med bra idéer till hemlisbloggare ramlar in varje minut, men jag följer min inslagna väg. Tror jag.

Filosofen Översättarhelena var besviken efter att ha missat Marcus Aurelius i förrgår och satt förmodligen och slögissade runt halvettsnåret inatt. Rätt på!

– Nej! sa jag och drämde igen datorn, arg för att jag antingen gör hemlisbloggarna för svåra eller för lätta. Men eftersom ingen trodde på hennes idé, fick vi njuta av förslag och irrvägar och lurerier om bl.a. Harry Brandelius, Tom Hanks, Cornelis Vreeswijk, den ständige Erlend Loe, Göran Persson, Sjörövarjenny, Henrik Larsson, Anna Sjödin, Ernst, Pagrotsky, skepparen på Titanic, kapten Buster, en kombination av Kapten Haddock och Mat-Tina, Jack Sparrow (jag suckar lyckligt) samt någon i Rederiet. Ja, era spretiga gissningar är sannerligen roliga … och allmänbildande.

Agneta nynnade på ”Seemann, lass das Traeumen” samt ”Nu är jag pank och fågelfri” och Aequinoxia rotade fram punschiga sångböcker. Marie sjöng Beatles ”Tji lattjo jä jä jää” och ställde en befogad fråga om min formulering i ”Det klara vattnet, dimman, ja, jag tror att jag är helt återhämtad nu”.

Ja, den meningen var avsiktligt mystisk för att ni skulle känna ett tvingande behov av att analysera den:
Det klara vattnet (clear water), dimman (Fogerty), ja, jag tror (credence liksom) att jag är helt återhämtad (revival) nu. (Ett plus till Kristina som hittade denna ledtråd.)

Ardy och Bea höll slutligen med om att det var John Fogerty (f. 1945) som bloggade idag. Sedan höll flera andra med om att detta var en bra idé. Den Blyga rotade då fram hela låttexten till Proud Mary för att övertyga alla och Översättarhelena lyckades till och med hitta problemet med den lilla textraden ”Pumped a lot of ’tane” (’octane’) eller ”Pumped a lot of pain” (’smärta’). Mer om detta kan man läsa på en sajt där man funderar över konstiga och missförstådda samt förvirrande och dubbelbottnade låttexter – som i vissa fall kallas mondegreens. Jätteintressant!

John Fogerty var alltså den som skrev nästan allt material i träskrockbandet med det underliga namnet Creedence Clearwater Revival. (De andra medlemmarna var Johns bror Tom samt Stu Cook och Doug Clifford.) Låten ”Proud Mary” har till dags dato(r) gjorts i över 100 versioner, varav den mest kända covern är Tina Turners (sångerskan med de långa benen, inte rallyföraren med … eh, den stora kartan). Låten finns på plattan som heter ”Bayou County”. De två minst kända medlemmarna i bandet (Stu och Doug) åker idag omkring och spelar bandets låtar i en grupp som heter Creedence Clearwater Revisited eftersom det riktiga bandet splittrades redan 1972 när de tre som inte kunde skriva låtar blev arga på att den som skrev låtar skrev alla låtar istället för att låta de andra skriva låtar. (Kompetens!)

Mina egna erfarenheter av Creedence inleddes 1974. Jag och mina syskon togs då omhand av en blonderad, jeansvästförsedd, rökande barnflicka som hette Eva Larsson (hej PUL) och hon var (dra efter andan nu, alla) … RAGGARE. Hon bodde i familjen Stensons gästrum och hade med sig en stor stereo och LP-skivor och hon spelade Creedence Clearwater Revival heeeeela tiden. Mamma blev arg för att hon inte lekte med oss heeeeela tiden, men jag tyckte att hon var underbar. (Jag hittade på en makalös historia om hur jag fick följa med henne och hennes långhårige, tatuerade och skäggige pojkvän på raggarcruising på Loet eller om det var Kungsgatan … och alla trodde mig. Sedan dess har jag ljugit. Och bli nu inte upprörda för att vi hade barnflicka.)

Till alla som drömmer mardrömmar om Julkalendern och sover lika lite som jag och vaknar av minsta lilla tidningsduns, vill jag bara påminna: det är bara en vecka kvar nu. Tids nog kan ni ta igen dessa 24 dagar. (Apropå det: snyggt av Ami att associera Proud Mary till Jesus stolta moder.)

Nu ska vi ha en vinnare! Titta, några nya, en Siv! Men var är förra årets Philip, Rosman och Tindra? Jaja, de har väl övergivit oss. I år har vi en rimmande Tiila, en Studioman, en Gitta och världens längsta kalendergissarbloggarnamnslapp i TBFKaEM, det är bra det också. Jag draaaaaaaar eeen, nejnej, nu blev det fel, Bästisgrannen kan inte vinna för hon har ju inte gissat idag, nu blir det en annan … Andy? Nej, det står ju Ardy! (Grattis, hoppas att du är stor som ett hus, de små t-shirtarna är nästan slut.)

Nääääästa!

PS. Hade någon hemlisbloggat Stollen, Slusken, Rusken och Buster hade jag varit fullständigt väck och vrålat ett välformulerat och artikulerat: ”Va?”.

6 kommentarer

Milda Matilda, vad ni klurade idag. Den Blyga förstod omedelbart vem som var hemlisbloggare (därav kommentaren ”Tyst min mun får du socker”), men nöjde sig med att lika stoiskt som jag sitta och följa ert vilda gissande.

När Lisa hade nämnt att det skulle kunna vara en låttext, föreslogs det i gissningarna bl.a. Lars Winnerbäck, Magnus Uggla, Per Gessle, Tomas DiLeva och Marit Bergman. Översättarhelena tyckte sig se Nick Hornby i texten, och eftersom hon brukar ha rätt, följde några efter. Nästan samma sak lyckades Salt med när hon föreslog Virtanen. (Att ni skönjde det lurande pilsnerspråket som var instoppat, tackar jag förresten för.) Men hur kunde ni föreslå Martina Haag – skulle inte texten vara roligare då, hon lär ju vara Sveriges roligaste skribent? Well.

Så slog – tadaaa – Matildas fikarum till med en gammal stöt till bloggare klockan 14.52!

För det var ju Marcus Aurelius (121–180 e.Kr., hjälp vad länge sedan) som bloggade nyårslöften idag. Han var något så märkvärdigt som både filosof och ledare för världens största stat, som sträckte sig från från skotska gränsen till Sinai. Det är som om George W. Bush idag hade skrivit Wittgensteins ”Tractatus logico-philosophicus” eller som om Putin i pauserna plitar på Dantes ”Inferno”. (Nej, den liknelsen stämmer inte alls, men ni förstår kanske vad jag menar?)

Vid sidan av Seneca och Epiktetos var Marcus Aurelius den mest kända företrädaren för den s.k. stoiska filosofin. Det var ”filosofin som strävade efter att göra det personliga livet och människornas politiska liv lika välordnat som kosmos”. Flummigt? Nämen hör här:
Två exempel på stoikernas idéer är
1) självbehärskning och förnöjsamhet
2) skapelsen är god.

Självbetraktelser heter boken (om ni ska googla ska ni söka efter den engelska titeln ”Meditations”). Den allra första svenska utgåvan hade den här ståtliga titeln: Den romerske kejsarens Marci Aurelii Antonini betraktelser öfwer sig sielf. NE beskriver det så här: ”ett verk på grekiska i tolv böcker som i form av en inre dialog innehåller livsfilosofiska meditationer och reflexioner om det egna jaget, andra människor, världen och försynen”. (Ni har all rätt att stöna och stånka och tänka ”kan hon inte hemlisblogga Hjalmar Söderberg eller Virtanen istället?”.) Wow, kolla, fyra skiljetecken i rad!

Trots att den gode Marcus i böckerna verkar så duglig, lugn, behärskad och fylld av pliktkänsla var han förstås ute och krigade lite här och där under nästan hela regenttiden, bl.a. mot germanerna och partherna. Naturligtvis dog han dog i ett härläger i Wien – då kallat Vindobona.

När jag i en ledtråd skrev att Erland Josephson brände sig själv till döds uppe på en ryttarstaty i Tarkovskijs film ”Nostalghia” var det på Marcus Aurelius-statyn i Rom, som har stått modell för nästan alla europeiska ryttarstatyer. (Hur står en staty modell? kan man undra. Blir de andra stayerna stilleben då?) Eftersom Marcus Aurelius-statyn under modern tid har blivit knottrig av luftföroreningar, flyttades den 1981. När den hade blivit totalrestaurerad flyttades den 1990 igen till entrén till Palazzo Nuovo i Kapitolinska museerna.

Det finns några andra berömda statsmän som också har varit framgångsrika författare (eller vice versa):
Winston Churchill – som ju faktiskt fick Nobelpriset i litteratur 1953.
Václav Havel, dramatiker och president i Tjeckoslovakien 1989–92
Mario Vargas Llosa, som var på god väg att bli president i Peru 1990.

Ett Marcus Aurelius-citat ska vi väl avsluta med?

”Det har ofta förundrat mig att fast alla människor älskar sig själva mer än andra så sätter folk mindre värde på sitt eget omdöme än på andras.”

Och så har vi plommonstopsdags! Lite nervöst är det varje kväll, jag är rädd att jag har missat någon, ska ni veta. Nya lappar ska i, halvgamla ska ut, jättegamla ska in … och Petra som hysteri-gissar på Nietzsche och Luther strax före midnatt borde ju egentligen vinna, men det är ju hatten som bestämmer … Och nuuuu … går en t-shirt iväg till … Statistikern! Grattis!

Näääästa!

PS. Marie ska ha en eloge för att hon klipper och klistrar in å ä ö på sitt amerikanska tangentbord när hon ska kommentera. Här har du ett par extra: Å Ä Ö + å ä ö. Ett bra ord att spara i urklippen är ”räksmörgås”.

4 kommentarer

Idag var jag lite för lurig eftersom jag … eh … inte var tydlig.

Var det två som bloggade? Eller var det en hemlisbloggare som återgav en dialog? Eller var det ”Lotten” i texten som var hemlisbloggaren eftersom hon dominerade? Eller var det äntligen Stephen King som gav skrivlektioner? Eller var det Lotten & Olle på riktigt?

Ni var nästan omedelbart på det klara att det var en deckare, även om jag var förtjust i Maries idéer om att det inte var det, om Asien, skräckfilmer och Den Döve, och Goblin-Charlottes bestämt klargörande om att det icke och inte var Patricia Cornwall men kanske en barnbok samt hakkes teori om att det var Henning Mankell som fick en lektion av Dan Brown.

Först ut med rätt svar var Översättarhelena, fastän hon i samma andetag sa att det var fel. Så klev då Orangeluvan in och pekade med hela handen och deklarerade att Ollekaraktären bara var en statist (rätt) samtidigt som hon ifrågasatte hur jag hade tänkt i min otydlighet. Cruella (som är hårdhudad men inte tålde hemlisbloggarens böcker) och Orangeluvan gick på Översättarhelenas förslag medan Salt så snyggt rabblade alla gissningar som hon inte hade läst: Peter Robinson, Henning Mankell, Dennis Lehane, Sjöwall/Wahlöö, J.K. Rowling, Inger Frimansson, Unni Lindell, Anne Holt, Åsa Larsson, Åsa Nilsonne, Karin Fossum, Ruth Rendell, Mary Shelley, Jonathan Carroll, Jeffrey Deaver, Leif GW Persson, Dan Brown, Torgny Lindgren och Mo Hayder. Men den sistnämnda kommer du att gilla, Salt.

Mo Hayder (f. 1962) explosionsdebuterade 2000 med Birdman, som jag sträckläste med äcklade utrop och påtvingade andningspauser. Den handlar på ett ytterst konkret sätt om nekrofili, medan nästa bok, The Treatment, hanterade pedofili och Tokyo krigsförbrytelser.

Mo Hayder slutade intressant nog att gå till skolan redan som 15-åring. Jag vet inte riktigt vad hon upplevde under åren när hon jobbade på restaurang och hotell samt som lärare och säkerhetsvakt … men någonstans har hon ju fått stoff till sina läbbiga böcker. Där, på vägen mot författarlivet, började hon i skolan igen och fick till slut även en universitetsexamen. Så här lär hon ha svarat på frågan hur hon kom på att skriva om det som hon ju skriver om:

”Jag har ett behov att ta tag i det som jag är mest rädd för. Att skriva om det jag fruktar mest blir ett sätt att bearbeta min egen rädsla. Jag vet också att många kvinnor delar denna rädsla för våld med mig.”

Det tycker jag var ett mesigt svar från en alldeles utmärkt författare. Är det inte så att hon snarare är fascinerad av … äckel? (Om jag skulle skriva om det som jag är mest rädd för, skulle ni få läsa kortromanen ”Telefonen ringer”.) Då är det intressantare när hon förklarar sitt effektiva sätt att hålla läsaren kvar:

I think a book has to be paced well – authors have so much competition from films and TV that a book, primarily, has to engage and be easy to finish.

Mo Hayder sitter precis som jag och Kar de Mumma uppallad med kuddar och täcken i sängen när hon skriver. När vi blir trötta lägger vi oss bara på sidan och somnar. Där slutar dock likheterna.

Nu ska vi ha en vinare. Nej, förlåt, en vinnare! Jag fick nyss springa över till Bästisgrannen och hämta plommonstopet, som blev kvar där igår kväll, full med gamla lappar. Nu tar jag ut några, lägger in en, två, och den och den och där kom Ami in i sista sekunden … och så drar jag en lapp … Jovanna! (Ja, just det, som också påpekade det jag tänkte: finns det någon litterär polis som inte har ont i magen?)

PS. Seriefiguren Rödöga hänger ibland från en brant klippa … cliffhanger.

Nästa!

8 kommentarer

Klockan halv tolv tog jag av mig bh:n. (Jag var visserligen fortfarande hemma hos Bästisgrannen, men jag tänker bättre utan bh. Den fungerar liksom som en kreativitetstvångströja.) Först halv tolv kände jag alltså mig lugn. Pfuuuh. ”Nu ska här formuleras ett facit”, sade jag till mig själv och spillde ett helt glas billigt vin rakt in i tangentbordet. (Ja, Bästisgrannen kör med billigt låd-rödtjut. Bildbevis kommer.)

Den här dagen var i julkalendersammanang bland det roligaste jag har varit med om. För ni hade ingen aning. Vissa av er lade till och med ut villospår, i sann förvissning om att gåtan var löst och det nu gällde att förvirra de andra. Ack, så fel.

Låt mig rabbla några gissningar: Thoreau, Robert Bly. Esaias Tegnér, Nalle Lufs, Proust, Lennart Hellsing, Marianne Fredriksson, Citizen Kain, Bengt Andersson (men jisses, målvakt!), Jan Myrdal, Leif G.W. Persson och Jack London. Men de som ska ha extra beröm är Cecilia N. och Översättarhelena (som har försökt gå över till betablogger och därför blivit anonym i kommentarerna), som var de som först nämnde namnet på dagens hemlisbloggare:

Om denne Bengt Anderberg (f. 1920) sades att han var en romantiker och sådana här pressbilder spreds. Den (i mina ögon vackre) ynglingen gav 1948 ut en pacifistisk krigsroman – Kain – som var full med upprörande snusk! En romantiker som skrev snusk! Vafalls? Debattens s.k. vågor gick höga och allmänheten förfärades. Men de anade inte vad som komma skulle: Bengt Anderberg var 1965–70 redaktör för en alldeles utmärkt antologiserie som hette Kärlek (1–14). Den är bra. Bengt Anderberg, Ezra Pound och Wolfgang Amadeus Mozart har det gemensamt att de är både skönhetsälskare och snuskgubbar. Det som skiljer Bengt från de båda andra är att han i sina mest inspirerade stunder lyckas förena de båda sidorna av personligheten. Nog om det upprörande nu.

Niklas och figuren kom 1950 och det var därför jag i ledtrådarna skrev ordet ”figur” några gånger. Anderberg skrev också världens roligaste barnbok: Poas sagobok, som bland annat innehåller en lika vrickad som poetisk omskrivning av H.C. Andersens Jon Blund.

Innehållet i Fritt efter naturen (1981) påminner mycket om en blogg – stort och smått, djupt och vardagligt, genomtänkt och infallsrikt. Det var i den jag hittade stycket om ”pissningen”. Eller, hittade och hittade, min djefla man har pratat om det i evigheter; i en gammal kommentar till bloggaren Stationsvakt skriver både han och min djefla man om just detta underbara med att stå och kissa. (Jag var rädd att ni skulle googla er dit.)



Men när man står ute på backen och pissar en kväll, kan man tänka höga och djupa tankar. 
[—] 
Avspänt och lugnt som sällan under dagens gång betraktar vi himlen medan en stilla pärlande vätskebåge förbinder oss med jorden.
Skönast är detta en vinterkväll, då stjärnevalvet är som en fors av gnistrande djupsinne. Sådana ögonblick kan varit betydelsefulla för religionernas uppkomst.

Min djefla man säger nu halvsovande att ”det bästa med orienteringssporten är de vackra stunderna när man pinkar med sjöutsikt eller doften av lövskogsjord, tallbarr eller skvattram i näsborrarna”. (Va? Jag som är basketspelare fattar inte hur kissande kan ha med sport att göra. Inkontinens, möjligtvis.)

Min djefla man har förresten i sina bästa stunder utnämnt Anderberg till en av svenska språkets största stilister. Alla kanske inte vill ta till sådana överord, men han är väl värd att läsas. (Den djefla mannen sluddrar nu trekvartssovande här bredvid att det är lätt att hitta hans böcker på www.bokborsen.se.) Jag citerar nu Wikipedia: ”Som stilist tillhör han de främsta i nutida svensk vitterhet.” (Vitterhet = kunskapsrikedom, vett, lärdom, humanistisk bildning.) Om man by the way googlar på Bengt Anderberg och mitt namn, kommer man att finna att jag har skrivit om honom förut.

Dagens roligaste kommentar: Cherchez le pipier. (Förlåt alla andra som var lika roliga, men här spillde jag te i tangentbordet.)

Nå – en vinnare? Jag sitter i Bästisgrannens hus med en massa gäster, men har med mig plommonstopet och alla lappar. Alla tycker att jag är konstig. Åååå, här får Bästisgrannen dra …(hon tappar ut femton lappar och tar upp en av dem) – Ica! (Inte mer än rätt, det var hon som löste knuten med ”sex” som den rätta siffran.)

Nääästa!

9 kommentarer

Den här julkalendern fungerar i mångt och mycket ungefär som livet
självt. Istället för att öppna lucka 1 och sedan presentera facit
till den och sedan öppna lucka 2 och helt logiskt presentera facit
till lucka två enligt detta mönster: L1, F1, L2, F2 … har Språkpolis
lyckats med följande ekvation:

L1, F1, L2, L3, L4, F2+F3, L5, F4+F5+L6, L7, L8, L9, F7, F8, L10,
L11, F6 (!), L12, F11, L13, L14, F ..?

(”Livet” symboliserar i själva verket ordningen i Olles hjärna. Ordet
”lucka” är i själva verket mitt minne. Facit är en bild av det
historiska skeendet i parenteser.)

Lämna en kommentar