Men vilken gissningsröra det blev idag! Efter att jag redan på förmiddagen klivit in i kommentatorsbåset och viskat att det inte var Shakespeare, nästan golvades jag av en rak höger från Anna. Hon hade ju hittat rabarber i Macbeth! Jag kröp iväg in i skamvrån och såg era spretiga gissningar irra runt som maskar i en somrig soptunna. Jag ville bara tala om att jag valde familjen Lear som personer för att jag tyckte att de passade in, inte för att hemlisbloggaren i verkligheten hade något med Shakespeare att göra. (Jag skryter alltid med att jag 1984 såg ”Kung Lear” på Dramaten åtta gånger.)
Men så kom Orangeluvan med en massa funderingar om de döda, några spökskrivare och rabarberpaj. Detta triggade Ingrid att minnas en speciell bok som Den djefla mannen tydligen hade snackat om med oss vid ett flertal tillfällen under vår tid som Nationalencyklopedister. Lina tyckte sig minnas att karaktärerna talar om hur de döda dog … men kom sedan med dagens smartaste avslöjande: rabarberpaj äter man med sked! (Spoon!) Dock borde alla era utredningar om förvecklingar och tolkningsteorier samlas i någon slags utgåva med … med … ja, jag vet inte. Så kul att läsa är det!
Hemlisbloggaren var en för många okänd man som hette Edgar Lee Masters (1868–1950) – en advokat som ville bli författare. Han skrev under olika pseudonymer i tidningar och 1915 samlade han ihop sig till sitt storverk: Spoon River Anthology (som först publicerades anonymt!). Det är påhittade gravskrifter om döda personer i en liten stad. Den är mycket, mycket intressant och lättläst och jag kan bara rekommendera den. Den kan jämföras med Twin Peaks av David Lynch; båda berättar en historia om alla de uppdämda känslor som (kanske) ryms i hjärtat på amerikanska småstadsbor. (Eller människor i största allmänhet.) Motgångar och besvikelser. Sexuellt begär. Grymhet och förödmjukelse. Förnekad eller förvriden kärlek …
Det coola är att man kan läsa boken lite som man vill: från pärm till pärm eller huller om buller lite här och där – som när man planlöst vandrar runt på en kyrkogård. Efter ett tag börjar man ana att allt hänger ihop, som i nätverk … eller som i Short Cuts. De fria själarna försöker slita sig fria. Andra söker en falsk trygghet i att låta sig förtryckas. Nästan ingen höjer sin stämma; de flesta går bara och biter ihop på pliktens väg mot … ja.
Men här och där glimmar hoppet till. Den räddning som finns, stavas k-ä-r-l-e-k. (Djuping-Lotten tar nu en paus.)
Fast det var inte lätt att vara Edgar Lee Masters. Dels för att han bara ville skriva men var tvungen att försvara fattiga människor vid rättegångar, dels för att han var ”svår på fruntimmer” och hoppade över skaklarna och bedrog sin fru hela tiden. Som Kar de Mumma sade: ”Jag förstår inte hur folk har tid att vara otrogna, jag har knappt tid att vara trogen”. Masters fick helt enkelt inte tid till skrivandet och klämde nästan inte ur sig en enda bokstav mellan 1908 och 1911. Tag lärdom! (Moral-Lotten tar nu en paus, men har kanske i och med detta antytt anledningen till sin egen produktivitet.)
Spoon River (som den heter på ”svenska”) har framförts på scen som både pjäs och musikal, men stackars Masters får inte vara riktigt glad ens i graven; det har alltid diskuterats hej vilt om hans egentliga kvalitéer och han kallas av många för ett ”one hit wonder”, eller som det i detta fall är: en ”one-book author”.
Det coolaste av allt när det gäller denna bok? Jo, att man kan läsa den häääär.
Nu ska vi ha en vinnare! Hade jag fått bestämma, hade Lina, Orangeluvan och Ingrid fått en tredjedels tröja var eftersom de var ensamma om det rätta svaret … men lyssna nu på mig: Spoon River är värd en läsning! Plommon, plommon i handen här, nu ska vi se vem som i hatten är: … ojoj. Nu blir det gräl och bråk i det nyinflyttade hemmet: Charlotte – the Goblin Girl! Grattis!
PS. Jag får ofta frågan om hur pass mycket jag känner alla kommentatörer. Lätt svar: inte. Jag känner egentligen bara Ingrid, Den Blyga, Ami, Anna P, Bästisgrannen, Kicki och Orangeluvan. (Förlåt nu alla som jag glömde nämna här men som jag känner ändå men inte kommer på i den röra som heter mitt huvud.) Flera andra har jag träffat och till och med sovit över hos, men då i bloggsammanhang. Häromdagen kommenterade mitt kusinbarn Karin … men henne har jag bara träffat två gånger någonsin. Varför skriver jag detta? Jo, det finns folk som inte vågar gissa för att de tror att de då ”kommer in och stör i ett slutet sällskap”. Det gör ni inte!
PPS. Jag måste faktiskt dela ut hederspris till två små killar som gissar här fastän de knappt når upp till tangentbordet: Egil och Hjalmar! Hurra! (Nästa julkalenderprojekt: barnanpassad kalender?)
Ey. du känner ju mig ju… eller, ja, tillräckligt för att överlämna dina kottar i mitt våld och låta mig ha ansvar för basketprogram. För övrigt har jag inte en susning om vem dagens bloggare är. Suck vilken dag.
Men det hääär blir ju jättekul: bittra vänner som talar om att de ju visst känner mig! Och sedan mina ”javisstja, förlåt, jag är en idiot”-ursäktanden!
Ja!
Ja, Ica, jag känner dig! Fast jag har bara träffat dig fem gånger. (Aerobicsgången räknas inte.)
Min djefla man har skrivit en egen version av Spoon River — i ett svenskt exportföretag. Läs här:
1.
2.
3.
Jaha! Helt lost med andra ord.