Hoppa till innehåll

Fyraåringen är lite sjuk

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”.

Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt kul eller spelevinkligt.

– Oj, nu har han fastnat igen! säger hans syskon, och så stannar vi till allihop i familjen för att vänta på att han ska ”komma tillbaka”.

Men det här kallade ju för en undersökning. Efter ett fantastiskt intressant, effektivt och rentav roligt besök på barnkliniken, konstaterades att Fyraåringen lider av ”barnepilepsi”.
Det är inte farligt, det kan växa bort och det kan medicineras. De små stunderna när han är borta klassas som ”petit mal” – och är precis så små som namnet antyder.

När vi nu har konfererat med släkten, har det visat sig att flera hade något slags liknande anfall när de var små. Min (numera lugne) Broder Jakob hade till exempel affektkramper vid några tillfällen … och 0,5 % av alla barn drabbas av någon form av epilepsi. Det är himla många barn, det. Nog om detta. Alla ska känna till epilepsin, men ingen behöver vara bekymrad. Vi är lite ledsna, men inte oroliga.

(Om min djefla man och jag samlar ihop alla våra olika släkt-… eh, vad ska man kalla det … hrrm, ”släktgener som kan orsaka trubbel” … får vi snabbt ihop en diger lista på allergier, alkoholism, panikångest, depression, manodepressivitet, elakingar, kufar, eremiter, lögnare och allmänna galningar. Men vi är i alla fall inte släkt med varandra.)

Fast vad är väl en dag på sjukhuset med sladdar på huvudet och en diagnos utan en blogglämplig retroreflektion?


Det här är sjukhusets parkeringshusdörr från insidan och utsidan. Vad påminner den om?

a) ingången till Bobbadilla 1979
b) Östtyskland
c) en svartklubb i Halmstad
d) en sedan länge skrotad Volvo Amazon

Uppdatering.
Jag var ju tvungen att kolla hur Bobbadilla skulle stavas. Google försökte då hjälpa mig på traven och desutom leda mig bort från 70-talsdisco och in på s.k. kvalitetsmusik.

Share
Publicerat iBloggen

28 kommentarer

  1. En av min femtonårings klasskompisar har epilepsi, men det funkar jättebra tack vare medicineringen. Han har aldrig några stora anfall, men han kan fortfarande “stanna till” sådär i någon sekund. I övrigt är det inga problem. Det kommer säkert att gå jättebra!

  2. Tvillingmamman

    Ja vad säger man?
    Skönt att det inte var värre?
    Men det är väl som du säger, om man drar ihop alla åkommor inom släkten vore det konstigt att de inte är värre däran än de är, ungarna.
    Jag tror nog att jag fört vidare ett antal mindre bra anlag.
    När tänker efter så stannar min vänninas son till sådär ibland men vi har inte tänkt mer på det eftersom han alltid är lite “uppe i det blå”. Ska tipsa henne.

  3. Tvillingmamman: “Uppe i det blå” är den djefla mannens middle name.

    Översättarhelena: Kom just på att jag skulle behöva “stanna till” sådär ibland.

  4. Monika Y.

    Förlåt att jag inte har något att komma med när det gäller epilepsi, men jag har inte tänkt på Bobbadilla på tusen år!

    Oh, the memories!

  5. kusin (inte din, dock)

    Jag tycker att dörren är på pricken som Östtyskland 1978!

    Men Bobadilla trodde jag var något italienskt, Bobbadilla … vad är/var det?

  6. Anonymous

    Det är klart man blir ledsen när något händer med ens barn. Men ni verkar vara en sån “genomgo”, härlig familj att fyraåringen och ni kommer klara detta. Att studera släktens åkommor, ja, det har vi också gjort men jag fick ett anfall av hysteri efter det och letade symtom på alla fyra barnen efter allt möjligt. Nu har jag slutat med det.
    Håller för övrigt med om att ibland behöver vi nog “stanna till” och bara vara en stund….

  7. Youtube har också petit mal. Irriterande.

    Men det har växt bort om man låter den ladda ett varv medan man gör något annat och så tittar man nästa varv.

    Har varken varit på Bobbadilla eller i Östtyskland så jag vet inte vad jag ska rösta på. Amazon verkar fel, dock.

  8. Jag säger: b) Östtyskland på din fråga! 😛
    Såg att du skulle komma och föreläsa på Mälardalens högskola snart, då kommer jag vara där och lyssna. Kan ju försöka prata lite med dig också! 😉

  9. Vad bra att ni fick undersökning och diagnos snabbt! När vårt dotter fick anfall, ingen kontroll över kroppen men medvetande fanns kvar. Det blev lång väntan på svar efter EGG undersökningen och reslutatet fick letas fram när hon fick andra och trejde anfall med några dagars mellanrum under maj månad. Så fick vi diagnos till sist! Hon äter medicin varje dag, “anläggningsdefekt” sa doktorn…

  10. Bobadilla hade jag en skolkamrat som pratade om stup i kvarten när vi skulle ta studenten 1953 – på den tiden var man “abiturient” mellan skrivningarna och muntan.
    Eftersom man hade fåt reda på vilka 4 ämnen man skulle examineras i behövde man baa gå på de lektionerna.. en härlig initieingstid, faktiskt.

    Men så vitt jag förstod var det ett VIN!
    Bobadilla (stavas så) är vad jag förstår en ort i Rioja, Spanien.
    Wv= djdstrg
    Jag läser just nu om hieroglyfer = där finns inga vokaler
    således wv= djäkla dörr som är trög!

  11. Det blev ju litet hieroglyfer – men litet svårt ska det ju vara!

  12. Otäckt sån’t där… Nu har ju vi “bara” haft astma, laktosintolerans, hjärtinfarkt och CMV i familjen, men hur det än är så känner man när man väl fått en diagnos att det är skönt att få ett svar att jobba vidare med istället för att famla i mörkret & frukta alla möjliga otäckheter…

  13. Jomen hörni alla och den Blyga, Bobbadilla var ju Stockholms allra första riktiga diskotek – och det låg vid Slussen. Jag bodde ju i Luleå och vi kunde bara se underverket på bilder och i filmen “G – som i gemenskap” (med Niclas Wahlgren och Magnus Uggla). Det såg sådär sjukhusparkeringshussunkigt ut. På bilderna i alla fall.

    Robin: Klart att du ska komma fram och prata med mig eftersom jag själv inte kommer att veta vad jag pratar om. “Framtiden” var visst ämnet …

    Cecilia N: Klicka på pausknappen inne på YouTube, så laddar den “i förväg” en liten stund. Klcika sedan på playpilen, så kör den ohackat.

    Anne-Maj: Nu har jag lärt mig ett nytt ord: “anläggningsdefekt”. (Fast visst låter det som något som en dålig landskapsarkitekt kan ha hittat på?)

    Ninnibeth: CMV fick jag också slå upp (i NE):
    cytomegalovirus, virus i familjen herpesvirus. Benämningen “cyto-megalo” speglar karaktären hos sjukligt förändrade celler i infekterad vävnad. Infektion orsakad av cytomegalovirus är mycket vanlig, men flertalet smittade får inga påtagliga symtom eller bara ett snabbt övergående tillstånd med feber och lymfkörtelsvullnad.

    Det är egentligen underligt om man lyckas hålla sig frisk en enda dag i livet.

  14. Jag fick ett rejält anfall (grand mal) vid två års ålder. Enligt mamma har hon aldrig varit så rädd i sitt liv. Själv minns jag naturligtvis inget av anfallet, men jag kommer ihåg när vi hälsade på min rumskompis veckan efter jag blivit utskriven från sjukhus. (Han fick en liten leksakslastbil av min mamma och jag blev ganska avundsjuk.)

    Det var lite otäckt att svälja alla dessa piller, men jag vande mig. I början fick jag med några stora och goda piller som inte hade någon annan funktion än att få mig att gilla piller, men de försvann när tandläkarna klagade.

    Det jag ogillade mest var de årliga undersökningarna (EEG) när jag fick elektroder fastlimmade i huvudet. Det var jättemysigt när de mätte och ritade i huvudet, men jag hatade när de skulle ta bort elektroderna efteråt. Det stank av aceton och jag fick kväljningar så jag mådde illa flera dagar efteråt.

    Jag fick inga fler anfall (möjligen något petit mal, men vi visste inte ens att det fanns sådana) och vid tolv års ålder konstaterade någon tysk expert att jag vuxit ifrån min epilepsi. Läkaren gratulerade och konstaterade att det måste vara skönt att slippa medicinerna, eftersom de gör att man sover så hårt att man lätt kissar i sängen. Det var så dags att få reda på att det var medicinernas fel, när man gått och skämts en massa år och känt sig dum och korkad, men han hade rätt. Det gick över och det var himla skönt.

    Min pappa fick epilepsi vid 55 års ålder, när jag själv varit frisk i många år. Han fick en medicin som innehåller litium. Man ska absolut inte ge litium till någon som har psoriasis, vilket min pappa har. Han gick upp 16 kilo på 10 dagar och drabbades av hjärtsvikt.

    Håhå jaja, läkare är bra. Men se till att läsa på lite själva också, för ibland glömmer de ganska viktiga grejer.

  15. Tvillingmamman

    Vilken tur att min vännina ligger på BB just nu för hon är den största hypokondrikern i hela världen och skulle hon läsa om alla de här sjukdomarna, jo , då skulle hon få dem!

    Själv har jag en vissbenägenhet att dra på mig alla möjliga konstigheter. Finns det en möjlighet till en tropisk infektion, jo visst, nog sjutton åker jag på det. Jag är väldigt olycksbenägen.

    PS Bobaddilla, var det inte det som blev Kolingsborg sen?

  16. Och så får jag andra associationer av Bobadilla.

    Vad heter den ena av färjorna till Fårö?

    Den ena har jag för mig heter Kajsa-Stina, men vad heter den andre?

    wv: ujfigt Nåt nytt adjektiv?

  17. Ami

    Bobbadilla har jag aldrig satt min fot på trots medverkan i filmen G. Kanske berodde det på att “min” scen hörde till de mer kulturella, det spelades cello istället för disco.
    Dörren är helt klart bördig från Östtyskland. Jag hävdar bestämt att jag trädde igenom en likadan våren 1978 när jag spelade cello i Östberlin.
    Med en cello i näven kommer man emellanåt långt, dock ej så långt som till Sveriges hottaste disco. Men min fiolspelande man frekventerade däremot Bobbadilla flitigt.

  18. Tvillingmamman

    Cecilia n den heter Bodilla, den ena färjan den andra heter Kajsa-Stina

  19. Jisses amalia. Vilken lättnad. Jag trodde att det bara var min släkt som var konstig med alla möjliga symtom och diagnoser. Det är ju inte konstigt att man är som man är … *hmm* … sjuksköterska blev man också … det är inte lätt att vara sjuk sjuksköterska … men det är en annan historia …

    Jag har också provat på det där sladdarna på huvudet. Jag fick sova under tiden och jag drömde att jag inte kunde somna och att jag låg där och bara försökte och att eeg-gubben hade gått på rast. Tala om att jag blev förvånad när jag blev väckt! Hjärnan är också helscannad och där finns inget … som inte ska finnas där! Vilken trygghet va? Ändå kan man må skit utan att det syns … tala om osynliga sjukdomar.

    Bra att ni fått hjälp och fått reda på vad det var! Det är lättare att handskas med det!

    Gillar skarpt inlägget från Översättarhelena … att man allt behöver “stanna till” ibland. Men det är ju en fördel om man är medveten om det.

  20. Varma tankar till familjen och fyraåringen, det kommer såklart att gå bra men man blir ju lite darrig när sånt där händer. Skönt att det verkar vara så lindrigt ändå.

  21. Tack, hörni alla, för erfarenheter och associationer.

    Ett extra tack till word verification, som fullständigt logiskt nu bjuder upp till qexvals.

  22. Fick fyraåringen välja en fin leksak eller fina klistermärken? eller fick han en sån där fin tapperhetsmedalj?

    (och hoppas framförallt att allt går bra och att det växer bort såklart!)

  23. EL

    Min lillasyster hade samma symtom när hon var liten. Det var lite charmigt till dess att hon fick ett anfall i simbassängen. Hon sjönk som en sten.

  24. Lalandakid: Fyraåringen väljer konsekvent dinosaurier när de finns, annars enbart små klistermärken med Bamse på. Och de betyder jättemycket!

    EL: Jag känner igen det där — det är gulligt och charmigt … tills det plötsligt blir allvar.

  25. […] fem år sedan skrev jag om den nuvarande Nioåringens epilepsi. Den lyckades vi efter två års mecklande med […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.