Hoppa till innehåll

Dag: 30 oktober, 2006

En lång helgrapport, bara

I lördags vaknade jag med ett tids- och transportpussel som hade behövt behövt fil, bräckjärn och hammare för att gå ihop smidigt. Jag skulle åka till Stockholm med tre barn medan Olle och två barn skulle stanna kvar hemma ett dygn och sedan ansluta på en ny färd, denna gång söderut. Enligt ett invecklat flödesschema med precis lagom långa väntetider på perronger skulle allt fungera. Komplicerad packning för fest, minusgrader, filminspelning och orientering samt en matsäck forslades med en bil, ett tåg, en mormor, en tunnelbana och en buss.

Allt funkade … och plötsligt befann jag mig på kusinträff med medelålders människor som alldeles nyss var tonåringar. Jag har inte umgåtts med dem över huvud taget sedan vi tvingades ihop vid sällsynta släktträffar och begravningar för flera decennier sedan. Men va, sådant dumslöseri med ickeumgänge! Vi borde idag bo i ett enda stort kollektiv och fnissa, sjunga Beatles, utveckla vårt känsloliv samt prata om då-, nu- och framtiden samt relatera allt till vår anfaders intressanta näsa.
Den allra första Stenson. Med klarinett? En falloid käpp? Eller bara en distraktion?

Igår, söndag, efter en god natt på soffor, lövtunna madrasser och soffans ryggkuddar instoppade i ett påslakan promenad-cyklade jag, mormodern och de tre barnen till barnkalas i Örbyskolan. Ett par timmar senare gjorde en utebliven och synnerligen icke närvarande eller ankommande taxi (som skulle ha fört oss till Centralen i Stockholm) att jag drabbades av hjärtklappning, svettfläckar och andnöd.

Pedagogisk paus i flödet: att i sådana här lägen både vara svinarg på taxin som inte kommer och samtidigt som superstressad mamma inte oroa barnen (som just höll på att få sin höstlovsresa inställd) eller ens svära är en svår ekvation. Say no more. Utom kanske just faan.

Dock dök räddningen upp i sista sekunden. En hjältesvåger med snabb reaktionsförmåga levererade oss efter en bilresa på två hjul till rätt perrong … men så ringde Olle, lika stressad han.

Han berättade snabbt att han och de två återstående barnen förmodligen inte skulle hinna kliva på vårt tåg i sambandscentralen Södertälje eftersom han satt fast på ett stillastående tåg där en mamma (med tre barn) vägrade betala biljett för alla sina barn trots att polisen hade tillkallats för att tvinga dem av tåget. (En vuxen får ta med sig två barn gratis på SJ:s tåg.)

– Du får bara ta med två barn på din biljett, sa poliserna.
– Jag har betalat! Jag vill inte betala mer!
– Men du får inte ta med dig tre barn på din biljett. Du måste betala extra för ett av dina barn!
– Här! Prata med min man! sa kvinnan och lämnade sin mobil till en av poliserna.
– Ok, han ber mig att slänga av det barn som inte har biljett, sa polisen.

(De främmande barnen hörde förstås allt detta.) Olle erbjöd sig att betala det tredje barnets biljett, men det gick inte för sig det heller. Meeeen … tåget kom iväg (med alla fripassagerare ombord) och Olle med våra två (gratisåkande barn) hann med en minuts marginal hoppa på ”vårt” tåg.

En timme senare klev jag av i Norrköping, gick vilse i cirklar på jakt efter centrumet, letade efter internet och vilade på ett bankomatuttagsgolv samt spelade en basketmatch som vanns.

Share
22 kommentarer