Jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor. Kommer jag att någon gång att rycka till, sträcka på mig och le inåtvänt (så där som de gör i romanerna) och säga:
– Aha! Jag är äntligen en ______!
Missförstå mig inte, jag är fullt nöjd med att skriva snuttifierat och föreläsa i raketfart, men det är ett slitsamt stressande mellan saltade dölinjer och flängande mellan städer och platser. Jag vill ju bara trippa omkring, tramsa runt och inhösta en kappsäck med guldpengar då och då. Kan jag månne skriva en bestseller och sedan leva på royalties? Kanske en generationsroman med mord, misshandel och mörka hemligheter samt stillsam feel good-känsla i slutpoängen? Och sådan här dialog:
– Det klarar jag! sade hon och bet sig i läppen.
– Du är en jäkla galning, sade han och blinkade skälmskt.
– Ja, dum är jag inte, sade hon oskuldsfullt och log mot honom.
– Så snart du ankommit till stationen visste jag vem du var, sade han och hon lade snabbt märke till hur de blålila ådrorna i hans tinningar blev uppsvällda.
Pfuh! Nej, hellre gör jag armhävningar på fingertopparna.
Willy Kyrklund (f. 1921) sade i en intervju 1994:
Ingen vettig människa blir författare. Det blir man bara om det finns en spricka som man inte kan komma tillrätta med. (—) Den där sprickan öppnar sig förr eller senare och slukar en.
Well, ät upp mig då! Fast … å andra sidan är jag ju inte en sådan där … slukbar. Jag citerar istället Alf Henrikson (1905–1997):
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.
Nu rusar jag in i en presumtiv, annalkande snöstorm mot två dagars föreläsningar i Stockholm och övernattning hos en bloggare. Aha! Nu har jag titeln på succéboken! Min framtida försörjning!
31 kommentarer”Hur du åker jorden runt och hela tiden bor gratis hos olika bloggare”
