Konstnärlig frihet, trallatjoho!
Jag har nu lyssnat på Martin Stenmarcks 7milakliv med stort nöje säkert tio gånger.
Jag är medlem i en rimmande familj där slagsmål kan uppstå mellan far och son emedan den ene rimmar slaviskt korrekt med alla betoningar, takter och stavelser på rätta ställen och den andre antirimmar. I ett paket med pussel (motiv: Europa) kan det på julafton stå:
Här du får, i små portioner
några geografilektioner
Eller om den andre skriver:
Ett paket fullt med bitar
som du kan lägga ihop här
Tillbaka till Stenmarcks låt (som jag med min erbarmliga musiksmak finner ytterst trallvänlig eller så tycker jag kanske bara om hans utseende, han påminner om någon, vem kan det vara, vem kan det vara). Han rimmar på uttalet, nämligen.
”… ta tjuren vid hornen och hålla dem hårt …”
Vänta nu, hur, logiskt sett, om man tar tjuren vid hornen håller man väl inte … nej, men ok, vi går vidare. Rimmet är:
”… kväva all gråt …”
Coolt, va? Ett gråt som uttalas med tjockt t! Som om man var lite tjock och ihopsnörd i halsen, lite gråtmild förstås.
… sparka bakut …
… göra nåt sjukt … [schuuut]
… hårt straff …
… stunder vi haft ... [haaaaaffff]
… byta land … [laaann]
… vara han som försvann …
Nämen det där, det där känner jag igen! När jag var liten, blond och synnerligen blåögd ville jag vara ”den som försvann” och så fantiserade jag om hur alla skakade på huvudet och sade ”for hon inte till Inre Mongoliet” och ”nämen var hon inte hjälparbetare i Brasilien” och andra som vred sina händer och suckade och mumlade ”så synd på så rara ärtor”.
Men oj, vad jag inte försvann. Jisses, vad jag inte är mystisk eller gåtfull. (Fast nu åker jag till Nyköping utan att berätta vad jag ska göra där! Ha!)
”Var det inte i Nyköping hon försvann?”
”Ja, väldigt konstigt, vad skulle hon där och göra?”
”Synd på så rara ärtor.”
