Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2006

Framtidsutsikter

Jag undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor. Kommer jag att någon gång att rycka till, sträcka på mig och le inåtvänt (så där som de gör i romanerna) och säga:

– Aha! Jag är äntligen en ______!

Missförstå mig inte, jag är fullt nöjd med att skriva snuttifierat och föreläsa i raketfart, men det är ett slitsamt stressande mellan saltade dölinjer och flängande mellan städer och platser. Jag vill ju bara trippa omkring, tramsa runt och inhösta en kappsäck med guldpengar då och då. Kan jag månne skriva en bestseller och sedan leva på royalties? Kanske en generationsroman med mord, misshandel och mörka hemligheter samt stillsam feel good-känsla i slutpoängen? Och sådan här dialog:

– Det klarar jag! sade hon och bet sig i läppen.
– Du är en jäkla galning, sade han och blinkade skälmskt.
– Ja, dum är jag inte, sade hon oskuldsfullt och log mot honom.
– Så snart du ankommit till stationen visste jag vem du var, sade han och hon lade snabbt märke till hur de blålila ådrorna i hans tinningar blev uppsvällda.

Pfuh! Nej, hellre gör jag armhävningar på fingertopparna.

Willy Kyrklund (f. 1921) sade i en intervju 1994:

Ingen vettig människa blir författare. Det blir man bara om det finns en spricka som man inte kan komma tillrätta med. (—) Den där sprickan öppnar sig förr eller senare och slukar en.

Well, ät upp mig då! Fast … å andra sidan är jag ju inte en sådan där … slukbar. Jag citerar istället Alf Henrikson (1905–1997):

Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltför glad.

Nu rusar jag in i en presumtiv, annalkande snöstorm mot två dagars föreläsningar i Stockholm och övernattning hos en bloggare. Aha! Nu har jag titeln på succéboken! Min framtida försörjning!

”Hur du åker jorden runt och hela tiden bor gratis hos olika bloggare”

Share
31 kommentarer

En lång helgrapport, bara

I lördags vaknade jag med ett tids- och transportpussel som hade behövt behövt fil, bräckjärn och hammare för att gå ihop smidigt. Jag skulle åka till Stockholm med tre barn medan Olle och två barn skulle stanna kvar hemma ett dygn och sedan ansluta på en ny färd, denna gång söderut. Enligt ett invecklat flödesschema med precis lagom långa väntetider på perronger skulle allt fungera. Komplicerad packning för fest, minusgrader, filminspelning och orientering samt en matsäck forslades med en bil, ett tåg, en mormor, en tunnelbana och en buss.

Allt funkade … och plötsligt befann jag mig på kusinträff med medelålders människor som alldeles nyss var tonåringar. Jag har inte umgåtts med dem över huvud taget sedan vi tvingades ihop vid sällsynta släktträffar och begravningar för flera decennier sedan. Men va, sådant dumslöseri med ickeumgänge! Vi borde idag bo i ett enda stort kollektiv och fnissa, sjunga Beatles, utveckla vårt känsloliv samt prata om då-, nu- och framtiden samt relatera allt till vår anfaders intressanta näsa.
Den allra första Stenson. Med klarinett? En falloid käpp? Eller bara en distraktion?

Igår, söndag, efter en god natt på soffor, lövtunna madrasser och soffans ryggkuddar instoppade i ett påslakan promenad-cyklade jag, mormodern och de tre barnen till barnkalas i Örbyskolan. Ett par timmar senare gjorde en utebliven och synnerligen icke närvarande eller ankommande taxi (som skulle ha fört oss till Centralen i Stockholm) att jag drabbades av hjärtklappning, svettfläckar och andnöd.

Pedagogisk paus i flödet: att i sådana här lägen både vara svinarg på taxin som inte kommer och samtidigt som superstressad mamma inte oroa barnen (som just höll på att få sin höstlovsresa inställd) eller ens svära är en svår ekvation. Say no more. Utom kanske just faan.

Dock dök räddningen upp i sista sekunden. En hjältesvåger med snabb reaktionsförmåga levererade oss efter en bilresa på två hjul till rätt perrong … men så ringde Olle, lika stressad han.

Han berättade snabbt att han och de två återstående barnen förmodligen inte skulle hinna kliva på vårt tåg i sambandscentralen Södertälje eftersom han satt fast på ett stillastående tåg där en mamma (med tre barn) vägrade betala biljett för alla sina barn trots att polisen hade tillkallats för att tvinga dem av tåget. (En vuxen får ta med sig två barn gratis på SJ:s tåg.)

– Du får bara ta med två barn på din biljett, sa poliserna.
– Jag har betalat! Jag vill inte betala mer!
– Men du får inte ta med dig tre barn på din biljett. Du måste betala extra för ett av dina barn!
– Här! Prata med min man! sa kvinnan och lämnade sin mobil till en av poliserna.
– Ok, han ber mig att slänga av det barn som inte har biljett, sa polisen.

(De främmande barnen hörde förstås allt detta.) Olle erbjöd sig att betala det tredje barnets biljett, men det gick inte för sig det heller. Meeeen … tåget kom iväg (med alla fripassagerare ombord) och Olle med våra två (gratisåkande barn) hann med en minuts marginal hoppa på ”vårt” tåg.

En timme senare klev jag av i Norrköping, gick vilse i cirklar på jakt efter centrumet, letade efter internet och vilade på ett bankomatuttagsgolv samt spelade en basketmatch som vanns.

Share
22 kommentarer

– Ett kungarike för en klarinettist!

Så här på sluttampen av hösten – precis innan vi ska drumla över kanten och trilla ner i den djupa, djupa vintern – är det många som går omkring med skoskav och huvudvärk. Eller ont i själen. Eller med ledsna hjärtan och rynkade ögonbryn. Jag är konkret och ryar över vantar, mössor och sockar som äts upp av Den Vedervärdiga Hallen. Glufs, glufs, som Gargantua bara. Den djefla mannen Olle, han har helt andra bekymmer.

– Det är en konspiration! vrålar han och sliter sitt hår.

Vår Nioåring är nämligen klarinettist. Han spelar och övar och tutar och står i. Nu skulle man ju kunna tro att det är själva ”musiken” som stör. Musiken som låter som när en 14-åring i målbrottet som försöker sjunga ”Till havs”.

– Tuuu-hiiiiiiiii-thuuuuu-iiiii-tiddeli-TUUUUUUUUUUT-ihihiiiiiiii!

Nioåringen tittar med blossande kinder upp mot oss och ler stolt.

– Var det bra?
– Underbart! säger jag och klappar händerna som Prussiluskan.

Olle står bredvid och försöker spela med. På sin gitarr. Han kan spela både klassiskt och rock’n’roll i vanliga fall … men inte ”Till Paris” med klarinettsonen.

– Det kom en skiva med klarinettboken, men kolla! Det går inte att spela gitarr! Jag tror att jag har stämt gitarren en helton fel!
– Vad konstigt, säger jag som visserligen kan läsa noter och har spelat piano i nio år, men som inte hade någon vidare värst begåvning för det.
– Det funkar inte på synten heller! Det är fel där också!
– Oj, säger jag deltagande.
– Men hela klarinettvärlden ligger ju en ton fel! Fatta! EN TON FEL! Fly mig en klarinettist så ska jag …
– Luuugn, ropar jag för att överrösta den arge mannen. Jag mejlar Översättarhelena!

Så är det nu i bloggvärlden. Vi är som en enda stor smältdegel av perfektion och expertkunskaper. Vi känner inte varandra, men vi känner till varandra. Någon mejlar mig för att fråga om de/dem/dom eller stegfel i basket. Någon mejlar Olle för att få ett saknat poetiskt citat utrett. Jag mejlar klarinettisten Översättarhelena för att få min man lugn. Hon svarar prompt:

”Olle ska sänka allting med ett helt tonsteg = två halva tonsteg = två band på gitarren. (Och då får man inte glömma att det bara är ett halvt tonsteg mellan H och C och mellan E och F.) Om klarinetten spelar i C-dur, så spelar Olle i B-dur (eller Bess-dur som vissa moderna musiklärare säger nuförtiden). Spelar klarinetten i G-dur så spelar Olle i F-dur. Spelar klarinetten ett Fiss, så spelar Olle ett E. Spelar klarinetten ett Ciss (vilket gud förbjude), så spelar Olle ett H. Varför det är så här rörigt har jag dock ingen aning om.”

Vad fiffigt. Det är ju som att tala rövarspråket när man grälar. (Eller som att följsamt dansa vals i baktakt bara för att bordsherren som man dansar med är apfull och har manchesterkostym fastän det är bal och jag är vacker som en dag och … sorry. Det är ju en helt annan historia. Vi tar den en annan gång.) Men Olle blir inte glad, trots att hans gitarr var rättstämd och han har fått en förklaring.

– Bb-dur [beee duuur] är en jävla idiottonart på gitarr! Det är bara Eb-dur [ess duuur] som är värre!
– Luugn, det är … försöker jag, men blir avbruten.
– Det är en rörbladskonspiration! Klarinettisterna försöker ta över världen! De försöker sänka alla toner med ett steg, de skrockar ”Then I will be the ruler of the wold, moahhahahaa” och vi med normala musikinstrument kommer att döden dö! Uääääääääh! stönar Olle och faller omkull som Willem Dafoe i Plutonen.

Detta är inte min klarinettspelande son.

Så har vi då fått svar på ännu en fråga. Men visst borde alla bloggare tydligt skylta med sina specialkunskaper så att vi vet vilken expert vi ska mejla när det krisar nästa gång? (Förväntar mig hinkvis med skryt bland kommentarerna idag, alltså.)

Share
42 kommentarer

Kom ut ur nattdukslådan!

Olle, alltså min djefla man, har en nattdukslåda, men det har inte jag. Jag har en hylla på väggen bara. Empiriska undersökningar har nämligen gett vid handen att jag är hopplös och därmed omyndigförklarad när det gäller lådor med ickespecifierat innehåll. Man skulle också kunna uttrycka det med denna formel:

L+l+x(saker)=r2
Lotten plus låda plus saker multiplicerat med antal är lika med förfärlig röra upphöjt till två.

Om man då och då öppnar Olles låda, finner man t.ex. 374 pennor som inte funkar, kapsylsamlingen från 1995, tandpetare en masse, manschettknappar, glas utan skalmar (f.d. glasögon), anteckningsblock och förmodligen sådant som inte syns men som finns ändå: baciller och snorkråkor.

Oj. Koncentrationsbrytare plöjer sig in nu och här såsom Ale, Atle, Frej, Oden och Ymer bryter sig genom Bottenviken en dag i januari:

Heter det nattduksbord eller nattygsbord? Eller rentav natt-tygsbord?

Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, (hoppsan, nu tappade hälften av läsarna intresset) klargjorde redan 1946 att nattduksbord är från 1686 och att nattygsbord är ett förvirrat, felbildat ord från 1765. Damerna hade nattyg (som alltså inte har tre t:n i mitten) på huvudet (nattmössa) och nattyg på kroppen (nattlinne), men inte på bordet, för där låg det en trevlig nattduk, som kanske räckte hela vägen ner till golvet för att dölja pottan som säkerligen stod där någonstans och stank.

(Jag har en festblåsa och har aldrig behövt gå upp och kissa på nätterna och hade förmodligen förr i tiden inte behövt ha någon potta vid sängen och om man tänker på survival of the fittest så borde väl vi ickenattkissare ha större chans att överleva eftersom vi på stenåldern ju inte behövde gå upp mitt i natten och bli ihjälslagna av björnar mitt i kisseriet.)

Well. Plötsligt har Olle – inte alls på någons uppmaning – städat sin låda. Kvar ligger endast de saker som man inte kan vara utan i insomningsögonblicket.
Bilden är inte arrangerad, tillrättalagd eller manipulerad; det finns verkligen inte en enda penna här. Men tandpetare, bok, lego, bokmärke, kortläsare, peng, passerkort från en medicinsk konferens 1994, tangentbordsknappar, tandborste och fickkniv. Va? Visst måste man ha papper och penna i sitt nattduksbord?

Share
22 kommentarer

Rim och mystik

Konstnärlig frihet, trallatjoho!

Jag har nu lyssnat på Martin Stenmarcks 7milakliv med stort nöje säkert tio gånger.

Jag är medlem i en rimmande familj där slagsmål kan uppstå mellan far och son emedan den ene rimmar slaviskt korrekt med alla betoningar, takter och stavelser på rätta ställen och den andre antirimmar. I ett paket med pussel (motiv: Europa) kan det på julafton stå:

Här du får, i små portioner
några geografilektioner

Eller om den andre skriver:

Ett paket fullt med bitar
som du kan lägga ihop här

Tillbaka till Stenmarcks låt (som jag med min erbarmliga musiksmak finner ytterst trallvänlig eller så tycker jag kanske bara om hans utseende, han påminner om någon, vem kan det vara, vem kan det vara). Han rimmar på uttalet, nämligen.

”… ta tjuren vid hornen och hålla dem hårt …”

Vänta nu, hur, logiskt sett, om man tar tjuren vid hornen håller man väl inte … nej, men ok, vi går vidare. Rimmet är:

”… kväva all gråt …”

Coolt, va? Ett gråt som uttalas med tjockt t! Som om man var lite tjock och ihopsnörd i halsen, lite gråtmild förstås.

… sparka bakut …
… göra nåt sjukt … [schuuut]

… hårt straff …
… stunder vi haft ... [haaaaaffff]

… byta land … [laaann]
… vara han som försvann …

Nämen det där, det där känner jag igen! När jag var liten, blond och synnerligen blåögd ville jag vara ”den som försvann” och så fantiserade jag om hur alla skakade på huvudet och sade ”for hon inte till Inre Mongoliet” och ”nämen var hon inte hjälparbetare i Brasilien” och andra som vred sina händer och suckade och mumlade ”så synd på så rara ärtor”.

Men oj, vad jag inte försvann. Jisses, vad jag inte är mystisk eller gåtfull. (Fast nu åker jag till Nyköping utan att berätta vad jag ska göra där! Ha!)

”Var det inte i Nyköping hon försvann?”
”Ja, väldigt konstigt, vad skulle hon där och göra?”
”Synd på så rara ärtor.”

Share
29 kommentarer

Fyraåringen är lite sjuk

I somras började vår Fyraåring bete sig lite annorlunda. Plötsligt stannade han ibland till mitt i steget, frös till en staty och tittade lite snett uppåt som om han funderade. Vad kul, tänkte vi – ”han är sannerligen en spelevink”.

Nu under hösten blev dessa stunder fler och längre – vilket inte alls var särskilt kul eller spelevinkligt.

– Oj, nu har han fastnat igen! säger hans syskon, och så stannar vi till allihop i familjen för att vänta på att han ska ”komma tillbaka”.

Men det här kallade ju för en undersökning. Efter ett fantastiskt intressant, effektivt och rentav roligt besök på barnkliniken, konstaterades att Fyraåringen lider av ”barnepilepsi”.
Det är inte farligt, det kan växa bort och det kan medicineras. De små stunderna när han är borta klassas som ”petit mal” – och är precis så små som namnet antyder.

När vi nu har konfererat med släkten, har det visat sig att flera hade något slags liknande anfall när de var små. Min (numera lugne) Broder Jakob hade till exempel affektkramper vid några tillfällen … och 0,5 % av alla barn drabbas av någon form av epilepsi. Det är himla många barn, det. Nog om detta. Alla ska känna till epilepsin, men ingen behöver vara bekymrad. Vi är lite ledsna, men inte oroliga.

(Om min djefla man och jag samlar ihop alla våra olika släkt-… eh, vad ska man kalla det … hrrm, ”släktgener som kan orsaka trubbel” … får vi snabbt ihop en diger lista på allergier, alkoholism, panikångest, depression, manodepressivitet, elakingar, kufar, eremiter, lögnare och allmänna galningar. Men vi är i alla fall inte släkt med varandra.)

Fast vad är väl en dag på sjukhuset med sladdar på huvudet och en diagnos utan en blogglämplig retroreflektion?


Det här är sjukhusets parkeringshusdörr från insidan och utsidan. Vad påminner den om?

a) ingången till Bobbadilla 1979
b) Östtyskland
c) en svartklubb i Halmstad
d) en sedan länge skrotad Volvo Amazon

Uppdatering.
Jag var ju tvungen att kolla hur Bobbadilla skulle stavas. Google försökte då hjälpa mig på traven och desutom leda mig bort från 70-talsdisco och in på s.k. kvalitetsmusik.

Share
29 kommentarer

Basket och stavning

Jag är på väg till en förfärlig match i Söderköping. Förra gången vi var där kom vi med åtta halta och lytta, gamla och kantstötta spelare. Men med tofsar i håret och balsam i själen samt ett himla vinnarhumör. Dock skulle vi möta tolv uppnosiga tjugoåringar som sprang två mil om dagen och tog 500 kg i bänkpress.

När det var fem minuter kvar av matchen var läget detta:

  • Jag var (som alltid) o utfoulad.
  • Den enda tjugoåringen vi hade med oss var utfoulad.
  • Den allra äldsta i laget var utfoulad.
  • En tjej låg vid kortlinjen med en panikattack och stukad fot (och en barnmorska ur publiken som viskade ömma, lugnande ord).
  • En tjej satt på bänken med stukad armbåge.

Detta gav oss tre spelare kvar på planen (man är fem egentligen). Dessa var:

  • En Bästisgranne med för tillfället förfärligt dålig kondis.
  • En halvgamling med ont i ett knä.
  • En tjej som inte hade spelat basket på tio år.

– Helplanspress! ropade motståndarcoachen.

Detta innebär att man spelar man mot man på hela planen; man backar inte hem i försvar. Våra tre spelare kom inte över halvplan ens, och vi förlorade med ungefär 100 poäng.

Detta bryr man sig som ickespelare inte alls om. (Ni förstår att jag fiskar efter ojojanden och tips på positivt tänkande?) Därför ska jag nu berätta om ett annat bekymmer.

1. Det heter omständlig – med ett L där på slutet precis som i ”krånglig”. Omständighet är en helt annan sak.
2. Det heter öppenhjärtig – utan ett L där på slutet. Hjärtlig är det trevligt om man är, men det har inget med öppenhjärtig att göra.

Fakta 1: Det är viktigt att man är korrekt om man vill att ens budskap ska gå fram.
Fakta 2: Mer än hälften av alla som använder dessa två ord säger och skriver fel (enligt min egen helt ovetenskapliga undersökning).
Frågeställning: Ska man då börja skriva och säga fel själv för att inte irritera majoriteten …?

Share
28 kommentarer

Högskoleprovet

Dignande under ett berg av insulinhöjande mackor, frukt och termosar granskade jag lokalens moderna faciliteter – och fann inga. En pinnstol, ett bord och ett Högskoleprov var vad som stod till buds.

Skulle jag kanske ha provianterat mer för att orka? Skulle jag ha dragit ner jalusierna för att inte störas av det komplexa panoramat utanför fönstret (en öde busshållplats med vissna perenner) eller läst lusen av den där omdömesgilla tentavakten som trosvisst med armarna i kors … öh, va? Tentavakten läser Kalle Anka! En plötslig nyck fick mig att regrediera och bli ungefär 19 år igen och ta ut mina dåliga tentaerfarenheter på den stackars vakten, vars honorar var sisådär 10 kr i timmen:

– Hörru, det åligger dig att sköta ditt jobb! Du måste kontrollera så att inga oegentligheter pågår, detta ska inte gå på på lösa boliner! Tänk om jag har munnen full av fusklappar! sa jag.
– Äh, ta det inte på sån’t allvar, jag bara …
– Ordning å reda är min paroll, framhärdade jag lögnaktigt och försökte skaka av mig mitt urdåliga kynne eftersom det inverkade på min inte alls analytiska förmåga.

Ett par förflugna ord i höstas, en liten irriterande kommentar om freskernas roll, fick min man att utmana mig i allmänbildning. Jag påstod – helt i analogi med min kvasivetenskapliga utbildning i kombination med två glas vin – att ”noder (knutpunkter) och kluster (anhopningar) är samma sak” och att ”det syns särskilt tydligt i ockulta kyrkors kalkmålningar”. Sicket dravel!

Som straff för mitt numera historiska och väldokumenterade pladder fick hela familjen sitta emellan. De har lidit med mig och mina försök till logiskt tänkande inom matematik, råplugg av engelska glosor och förstås stå ut med mina lumpna (och misslyckade) försök att sätta allt och alla på plats. Jag och min man som vanligtvis lever som ler och långhalm tävlade plötsligt likt estradörer och nagelfor alla texter i jakt på kunskap – även sådant allmängods som att ”en fägring är inte en hägring”.

Tentavakten blängde på mig med oblida ögon. Vem har han ärvt dem av? För att på ett tjänligt sätt kunna expediera ett Högskoleprov måste man få kontemplera ifred!

– Öh, tror du inte att pappa menade att du skulle göra Högskoleprovet på riktigt och inte här hemma vid köksbordet? sa vakten Erik (14 år) till gäldenären – den tillika kåserande modern.

Fotnot:
Alla 40 orden i ordförståelsen i Högskoleprovet våren 2005 finns i denna text.

/Lotten Bergman

Share
Lämna en kommentar

Högskoleprovet idag

Nejnej, jag ska inte göra det. Det närmaste jag har kommit Högskoleprovet är denna text, som tydligen används i undervisningen på skolor runtom i landet. Men nej, jag har aldrig gjort Högskoleprovet och kommer förmodligen aldrig att göra det heller.

Men … liiiite sugen är jag allt. Att få ett mått på allmänbildningen är ju inte fy skam. Förmodligen tycker jag detta för att jag inbillar mig att jag hade klarat provet galant med stjärnor i kanterna och för att jag äntligen skulle få anledning att besöka den där inramningsaffären med den himla stilige rammakaren. Jag kikar runt på internet och läser gamla prov …

Vid kast med häftstift kan stiftet hamna med spetsen upp eller ner. Om man kastar två likadana häftstift vilken är då sannolikheten för att båda ska hamna med spetsen upp?
a) Sannolikheten för att ett stift ska hamna med spetsen ner är 0,40.
b) Sannolikheten för att ett stift ska hamna med spetsen ner och det andra med spetsen upp är 0,48.

Kast med häftstift? Nu kommer vi till mitt största problem med essäfrågor: jag hakar upp mig på oväsentligheter. Istället för att konstatera att jag ju behöver känna till häftstiftets tyngdpunkt för att svara på frågan, börjar jag fundera på vad det är för mystiskt folk som kastar häftstift på detta vis. Och så kommer jag att tänka på en film med Alice Babs, där någon lade häftstift på någons stol … och så är provtiden slut …

Det finns ett delprov som innehåller relativt långa texter. Man ska läsa och sedan svara på komplicerade frågor. Texterna har följande överskrift:

Kvinnor och Omsorg
Grundvattnets Kemi
Egensinniga Arbetare

Well. Är detta en slamkrypande luring till retorisk kuggfråga? Hur kan de begära att jag ska tänka på kvinnor, kemi och arbetare när rubrikerna är skrivna med alldeles på tok för många versaler? Hallå, vi skriver inte substantiv med stor bokstav för vi är inte tyskar och det är bara på engelska som man drösslar versaler omkring sig som vore de något som växer på trän och dessu…

Ni ser? Provtiden tog slut igen.

Glukos är en viktig beståndsdel i blodet. Hur stor andel av blodets vikt hos en normalperson utgörs av glukos?
a) En normalperson väger 75 kg.
b) Det finns 750 mg glukos per kilogram blod hos en normalperson.

Humdidum, suga på pennan, trallala. Jag väger alltså mindre än en normalperson. Är det en finne jag har i nacken? Hur hittar man då en normalperson bland alla galningar i denna värld? ”Sökes: en normalperson utan tungt vägande abnormiteter.” Den där, där borta i hörnet, han väger nog mer än en nor… oj, är provtiden slut?

En annan sak som oroar mig är att alla resultat tydligen är officiella handlingar. Vem som helst kan begära fram mitt resultat, men eftersom jag bara har suttit och drömt mig bort och inte hunnit svara på mer än tre-fyra frågor, får jag stå med skammen med ett resultat som … förresten förstår jag inte resultatsiffran heller. Den sägs vara normerad, men jag fattar ändå inte hur så många frågor kan ge endast två poäng och jag tänker inte svara på dem om jag inte belönas med minst 200 sådeså.

Slutligen slänger jag ett öga på orddelen, där jag är bombsäker på alla ord tills jag läser alternativen. Triptyk, dikotomi, knappolo… åh! Ett favoritord! Knappologi! Visst är detta ett användbart ord? (Källa: NE.)

knappologi, meningslös och pedantisk systematik. Termen härrör från Strindbergs novell ”De lycksaliges ö” (i ”Svenska öden och äventyr”), där det berättas om en man som upprättar en systematik över knappar och blir professor i knappologi; satiren är riktad mot Oscar Montelius och den typologiska metoden inom arkeologin.

Berätta nu för en Högskoleprovsoskuld hur det är att göra det!

Share
29 kommentarer

Fascinerande dialog på tåg

Någon sade att blogginlägg ska vara korta och snärtiga. I så fall: please bare bear with me, jag är lång och utdragen idag.

På lokaltåget igår, runt halvtiosnåret på kvällen, klev tre killar på. Enligt min uppskattning var de ungefär 15, och gick i ungefär nian. Det var en liten, en lång och en mittemellan. De satte sig bredvid mig och den lille frågade med taggtrådsraspig röst:

– Ursäkta. Går det bra om vi spelar musik?
– Javisst, bara det inte är [räpp].

Jag uttalade alltså ”rap” på engelska, vilket man ju inte gör. Tokfel lät det, det hörde jag direkt, och stålsatte mig för att få gliringar och höhöanden eftersom jag plötsligt trodde att jag också gick i nian. Men de sa inget, de bara log och satte på musiken. Läs och begrunda detta i lugn och ro: deras låtlista.

  • Magnus Uggla (Varning på stan)
  • Gyllene Tider (Sommartider)
  • Style (Dover-Calais)
  • Beatles (She Loves You)
  • Gloria Gaynor (I Will Survive)
  • City Boy (5-7-0-5)
  • Olivia Newton-John (Let’s Get Physical)
  • Carola (Fångad av en stormvind)

Jag, som ju hade datorn i knät, började anteckna. (Eftersom jag fortfarande inte har lärt mig att stenografera, sätter jag i sådana här fall teckenstorleken på åtta punkters storlek så att ingen kan sneglaläsa.) Varför i hela friden spelade killarna min nostalgimusik – låtar som man har på fester för att höja stämningen eller illustrera minneskavalkader? De lyssnade. De nynnade. De gillade och stampade takten. De fnissade och pratade. Mittemellankillen gick iväg för att ”pissa”.

… fiiiisiiiköl, let’s get fiii … Jag får typ finnar här. Och hääär. Runt hääääär … och här, sa den lille.
– Där har du en jättestor, hjälpte den långe till och pekade på en sprickmogen.
– Amen va fan. Kommer du ihåg när jag inte kunde pissa i sjuan?
– Men du å jag var väl inte kompisar i sjuan? Eller i åttan.
– Jag tycker i alla fall om dej, sa den lille.
– Mmm. Men när du inte fick komma på min fest … sa den långe och tittade i taket.
– Nä, då hatade jag dej, å min morsa, hon sa att Anton får typ inte komma hit. Mer. Nu tycker jag om dej.

Mittemellankillen kom tillbaka.

– Fan jag hittar inte toan!
– Jamen där, serunte lampan? sa den lille.
– Nä, följ med mej och viisaaaaaaa! Snäääälla!
– Du är ju helt sjuk.

Efter en stund kom den lille vägvisaren tillbaka.

– Vad tycker du att det är för fel på mej då? sa han till den långe.
– Du kan inte prata med mej.
– Så du måste ha en kompis som kan prata med dej? Men du vet att alla är ju olika.
– Va fan.
– Men visst har jag blivit bättre? sa den lille, som kanske borde ha vässat känselspröten lite.
– Mmm.
– Men jag har ju andra kompisar … fast jag vill hellre vara med dej, sa den lille.
– Men man måste inte vara så as-snäll och asmesig och asduktig i plugget hela tiden! fräste den långe, och drog sedan fingrarna genom håret och tittade på sin spegelbild i fönstret.
– Har Winnerbäck gjort nån cover?
– På Beatles, jaa.

Va? Beatles och Winnerbäck? Snabba kast. Man lockar fram känslor, får utbrott och byter samtalsämne. Jag knattrade ner dialogen och ansträngde mig för att samtidigt se ut som en koncentrerad vuxen som alls inte var fascinerad av låtval och samtalsämne. Mittemellankillen kom tillbaka.

– Toan funkar junte!
– Nä jag sa ju det! En, två … sex, sju … Jag har bara nio cigg kvar! sa den lille med förtvivlan i rösten.
– Va fan, sa den långe.
I will survaaaaaaajv … skrålade alla tre.

Det här stämde inte alls med mina minnen av femtonårsåldern. Eller för den delen med mina fördomar vad gäller femtonåringar. Den lille killen kom på ett nytt samtalsämne:

– Ni vet hur bra jag är? På toner? Jag kan trycka, vahettere, ba trycka fram låtar! sa han.
– Ja, han är ascool, han bara tröck fram låtar! verifierade mellankillen.
– Man kan planka gamla låtar som man laddar ner och göra om så att det låter som man har gjort dom själv, sa den lille och tittade på den långe.
– Va fan, svarade den långe.
– Gessle är så jäla skön! sa den lille omedelbart.

Aha. Jag började se ett mönster. Den långe signalerade för ämnesbyten och den lille var associationssnabb. Mittemellankillen var nog mest kissnödig.

Sommartider hejhej trallalalaaalaaaaaa! trallade alla tre.
– Wilson Picket! sa den lille plötsligt. Winnerbäcks cover är på Wilson Picket!

Nu tappade den långe koncentrationen. Den lille och mellankillen mindes en musikkarriär. Tror jag.

– Kommer ni ihåg när vi lirade … vahetteren ”All Blues” … den spelade vi i mitten, sa den lille.
– ”All On Me” var sist, jag ljuger inte den här gången!
– Jamen vi hade ju bara två låtar.
– Ja. då kan ju ingen vara på mitten.
– Men den gick i alla fall i sextakt.
– Fan, man skulle ha en synt.
– Vänta det här är ju i fel tonart.
– Skitnere. Carola kan inte sjunga i fel tonart ens under pistolhot! … stoooormviiiind …

Aha! De citerade Bengt Palmers! Han sade en gång i tv att Elton John ”inte skulle kunna sjunga falskt ens under pistolhot”. Egentligen ville jag här höja ett finger och berätta för killarna om Michelangelo och om Björn Skifs väldigt lyckade år tillsammans med Palmers. Men jag vågade inte avbryta.

Har ni läst ända hit? Ok, är det jag som umgås för lite med femtonåriga killar eller lyssnar de med behållning på Olivia Newton-John? Vart tog knuffkontakten vägen och när började de – i nyktert tillstånd och inför andra tågpassagerare – berätta att de tycker om varandra?

Idag ångrar jag mig. Jag skulle inte ha spionerat! Jag skulle ju ha pratat med dem.

Share
32 kommentarer