Hoppa till innehåll

Dag: 4 oktober, 2006

Jag har en hemlighet i källaren

Det var så himla enkelt att svara i telefon förr i tiden. Rrrrrring, ringde det, och då gick man till hallen, lyfte på luren och sade sitt namn. (Vissa svarade med sitt telefonnummer, vilket jag aldrig förstod – ville de vara lite inkognito?)

För att inte tala om att titta på tv förr. Man gick fram till tv:n, satte på den och valde mellan två knappar eller kanske till och med ett litet vred. Om det inte blev någon bild, betydde det helt enkelt att det inte var något på tv.
Ur Expressen, 1976. (Klicka på bilden om ni vill läsa och minnas.)

Om tv:n idag inte visar någon bild, måste jag klättra upp på den och gräva bland sladdarna och stänga av och sätta på videon, digitalboxen och dvd:n. I april 2005 sade jag upp ett Viasatabonnemang eftersom vi hade gett bort boxen till Myrorna och köpt en Boxerbox. Dumt av oss. Vi skulle nämligen ha skickat in programkortet till Viasat först. Vi betalar och betalar och kan inte bevisa att vi inte har några Viasatkanaler. Kan man be om hembesök som en omvänd tv-licenskontroll?

Våra telefoner på ovanvåningen är utslagna sedan vi för två veckor sedan skaffade trådlösa, kromglänsande underverk till nedervåningen. De har nummerpresentation och kan stoltsera med olika signaler beroende på vem som ringer. Men vad har man för nytta av det när vi inte kan få nummerpresentation eftersom Telia och Glocalnet bråkar om vem som egentligen har oss som kund? Dessutom hittar vi aldrig telefonerna eftersom de inte sitter fast i sina sladdar. Om man för ovanlighetens skull hittar en ringande telefon, måste man trycka på en knapp och sedan vänta i ungefär en sekund. Annars hör den uppringande när jag svarar med mitt för- och efternamn endast:

– Man.

Lite reggae:iskt, liksom. Men nu till hemligheten.

Detta är vad jag har sparat på trots alla försök till utrensning. Jag kommer att kunna sälja dem dyrt på svarta marknaden när elen har tagit slut och mobilmasterna har trillat omkull.

Share
39 kommentarer